Shawn Phillips - "Spaced" (1977)

Shawn Phillips beskrivs som "the most well kept secret in music business" och "one the most fascinating and enigmatic musicians to come out of the early -70s singer/songwriter boom". Då är jag alltså förlåten för att jag inte kände till honom förrän denna platta landade i mitt hem för ett par månader sedan. Läser man på lite om honom noterar man samarbeten med namn som Donovan, Eric Clapton, Steve Winwood. Han körar på Beatles Lovely Rita och skulle ha huvudrollen i Jesus Christ Superstar (men drog sig ur). Sammanlagt har han gjort cirka 20 plattor på egen hand. Då känns det ändå märkligt att denne man passerat obemärkt förbi i undertecknads tillvaro.

Shawn Phillips var sonen till en författare och tillbringade sin uppväxt på de flesta av jordens kontinenter, vilket bl.a. innebar en mängd olika musikaliska influenser. Han började spela gitarr vid sju års ålder och anses vara en mycket duktig musiker, han behärskar olika former av gitarrer samt även sitar. Hans röst täcker enligt uppgift tre oktaver.

Spaced består till största delen av låtar som är bortvalda från tidigare plattor, enligt omslagstexten ofta pga en skivas begränsade tidsram. Den äldsta är från 1969 och fanns med på en påtänkt trilogi av plattor som aldrig blev av (dock gjordes en komprimerad platta av dessa tre). Dessutom finns ett par låtar från 1977 som jag antar spelades in nya till Spaced.

Jag har ju mig veterligen inte hört Shawn Phillips tidigare så jag har inget att jämföra med, men jag gillar denna platta. Den har verkligen växt från den första lyssningen. Jag kom över skivan via en vänlig samarbetspartner i mitt jobb, som jag skulle avsluta kontakten med. Det visade sig att hon hade ett stort antal vinylskivor hon inte hade användning för och erbjöd mig att titta igenom plattorna och välja ut de jag ville. Sådan godhet gör en lycklig.

Musiken är svårdefinierbar. Det hörs jazz, prog, psykedelia, rock och plattan avslutas med ett 16 minuter långt funkjam. Shawn Phillips musik beskrivs på olika sajter som folkrock, jazzrock, singer/songwriter, psykedelia, garage, soft rock m.m. Eklektiskt värre. Tydligen skall man tacka hans kringflängande under uppväxten för detta, då han tack vare all musik han upplevde inte blev instängd i de vanliga musikaliska ramarna. På Spaced bjuds det på traditionella rockinstrument som gitarr, bas, trummor, någon sax här och där samt keyboard/piano av olika slag. Ingen sitar denna gång. Av någon anledning får jag lite Tim Buckley vibbar när jag lyssnar på musiken, kanske är det vissa likheter i rösten som gör det.

Idag bor Shawn i Sydafrika och fortsätter skriva musik, dessutom arbetar han bl.a. som akutmedicinsk tekniker, brandman och navigatör inom Sydafrikas sjöräddning.

På det hela taget en helt OK platta, det enda som stör mig lite är Shawns ord på innerkonvolutet: "Today it appears that almost anyone who puts on a cowboy hat and / or has played an instrument for two or three years can be designated as a musician. All of the people who have played on my albums are musicians who have dedicated the majority of their lives to music".
I min värld luktar det lite snobberi, förakt och överlägsenhet gentemot alla hobbymusiker som finner glädje i skapande, vilket smolkar bilden av Shawn lite. Eller så är det bara jag som halvmedioker basist och nybörjartrummis med drömmar som känner mig kränkt. Men någon cowboyhatt har jag i alla fall inte. Ännu.

Tracklist

Side A
1. Rant 3:25
2. Italian Phases 2:22
3. The Light From Between Your Eyes 4:33
4. Stranded 4:48
5. From All Of Us 3:42

Side B
1. Parisian Plight I 3:42
2. Prelude To A Leaving 2:37
3. All Of Our Love 1:32
4. I Don't Want To Leave You, I Just Came To Say Good-Bye 16:08

Ravi Shankar – "Inde"

När Ravi Shankar för en kort tid sedan avslutade sitt jordeliv kan man inte säga annat än att det var en legend som trädde ur tiden. Många förknippar honom med Beatles och hans inflytande över populärmusiken genom denna koppling har varit stor. Alla psykedeliska låtar, både nutida och forntida, där en sitar finns med för att skapa en lagom udda touch har vi herr Shankar att tacka för (och George Harrison som var mannen som välkomnade detta instrument). Ja, även icke-psykedelia kan ju faktiskt ha en sitar med för att försköna lyssnandet.

Men självklart hade Ravi Shankar ett liv innan Beatles och även en lång och framgångsrik karriär efteråt. Ni får rätta mig om jag har fel, men han är troligen den utövare av traditionell icke-västerländsk musik som har nått ut till flest och vars namn nästa alla känner till. Han fick Polarpriset 1998.

Jag är ingen stor kännare av varken Ravi Shankar eller de varianter av musik från Indien som finns. I min samling finns några plattor med traditionell indisk musik av varierande slag, varav dagens tema är en. Anledningen till att jag skaffade dylika plattor var inledningsvis helt enkelt att jag tyckte det var ganska flummig musik. Sitarens toner och tablans rytmer skapade en lagom mysig och mystisk stämning. Släng in en skön flöjt också för lite trevlig variation och anrättningen var komplett.

På Inde får vi höra Ravi Shankar spela sitar och Chatur Lal spela tabla. Okänt vilket år plattan gavs ut, men gissningsvis är det 60-tal. Bolaget är Fontana och Inde ingick i en fransk serie utgivningar med musik från olika delar av världen, som jag förstått det.

Vi får höra Ravi Shankar spela relativt snabbt på sitaren. Det är inte en skiva om du vill ligga ned, sluta ögonen och föras iväg på svävande indiska ljudmattor. Vissa låtar kan börja i ett lägre tempo, men ganska snart har Ravi ökat farten och hans fingrar tycks flyga fram över sitaren. Kanske Indiens svar på Yngwie Malmsteen? Ackompanjerad endast av en tabla så står sitaren i centrum av musiken.

Jag tycker plattan är OK. Generellt gillar jag lite lugnare indisk musik så ibland går det lite väl snabbt för mig på Inde. Men det är ingen tvekan om att Ravi behärskar sitaren till fullo, det är en bländande uppvisning som ges. Vid vissa tillfällen undrar man hur det är möjligt att få fram så många toner på så kort tid.

Rekommenderar jag plattan? Jag har svårt att ge rekommendationer när det gäller traditionell musik som ligger långt ifrån vår egna västerländska, men gillar man indisk musik är säkert den här plattan lika bra som någon annan. Och rent generellt uppmanar jag människor att utforska andra kontinenters traditionella musik då det finns mycket bra att upptäcka.

Tracklist

Side A
1. Kafi-Holi
2. Dhun
3. Mishra Piloo
　
Side B
1. Raga Puriya Dhanashri
2. Raga Charu Keshi

Darxtar – "Aged To Perfection" (2012)

För att komma i rätt stämning till denna platta är en magic mushroom-omelett kombinerat med en välfylld bong troligen det rätta sällskapet. Nu tar plattan slut efter sisådär 40 minuter, medan effekten av nämnda omelett håller i sig hela dagen. Men då får du väl lyssna på plattan från början igen. Eller slänga på lite Hawkwind.

Spacerock är en genre jag inte är helt insatt i, förutom ett antal plattor av just Hawkwind gapar skivsamlingen ganska tomt när det gäller denna konstform. Nu skall man väl akta sig för att definiera musik alltför stelbent och oflexibelt, men jag tycker mig nu ha utökat min spacerock-samling. Darxtar bjuder på musik som bär tydliga likheter med band som nämnda Hawkwind med långa flummiga jam, spejsiga blipp-synthljud, halvpsykotisk violin och flummiga textteman. Några nypor psykedelia och anrättningen är komplett. Eller kallas det neo-psykedelia när ett modernt band spelar "psykedelisk" musik? Och är inte spacerock i sig väldigt psykedelisk? Definitioner...

Darxtar är ett svenskt band som bildades i slutet på 80-talet av Sören Bengtsson. De har under årens lopp släppt ett antal plattor, Aged To Perfection tycks vara deras åttonde album, medräknat ett obskyrt live album som kopierades upp i 100 ex. Idag består bandet av Sören Bengtsson (sång, gitarr), Patric Danielsson (sång, trummor), Marcus Pehrsson (sång, bas), Fredrik Sundkvist (violin) samt Per Hillbom (Synth / Keyboard). De har samarbetat en del med Nik Turner, så Hawkwindkopplingen är inte helt fel.

Det finns dock inte bara långa spacejam på skivan, det finns också mer akustiska låtar (med sång) vilket är tur då det skulle bli tröttsamt och trist med enbart råflum. Men jag skall ärligt säga att det här inte är riktigt min sorts musik idag, för 20 år sedan hade jag säkert uppskattat det mer. Jag kan ha svårt för låtar som går upp mot 10 minuter som låter ungefär likadant hela tiden, det spelar ingen roll hur bra och/eller flummig låten är, jag tröttnar. Långa låtar behöver (oftast) en större variation för att funka. Kanske har jag behov av en tydligare struktur i musiken idag. Darxtars låtar som är mer "normala" och inte långa jam/ljudskulpturer/ljudkollage är OK, men inte mer.
Detta är vad jag också tycker om Hawkwind, ett i sammanhanget stort och välkänt band, och i mina öron når Darxtar minst samma kvalitativa nivå som Nik Turner & Co. Så sett i sin egen kontext är Darxtar ett bra band.

Trots att det inte riktigt är min sorts musik hyser jag den djupaste respekt för Darxtar. Detta är en genre som inte når de breda massorna, som troligen var större på 70-talet och som idag lever i skymundan. 2012 kanske en del till och med skulle kalla genren en relik. Darxtar väljer trots detta att fortsätta vandra sin väg. Det gillar jag. Och ett låtnamn som Fiska På Gräsmattan är kul, väcker funderingar. Vad menar de... egentligen?

För folk som gillar pausa från verkligheten med band som Hawkwind, eller Mooseheart Faith Stellar Groove Band (se där, nu lyckades jag namedroppa det andra moderna space/psych band jag känner till), är med all säkerhet Darxtar en skön resa. På med rymddräkten, starta raketen, mot Saturnus! Enkel biljett, tack.

Tracklist

Side A
1. Aged To Perfection 3:34
2. In Green Heat 5:05
3. Mörkret 2 2:26
4. Tired Nature 8:39

Side B
1. Some Things 3:46
2. In A Time 6:56
3. Moving Along 5:02
4. Fiska På Gräsmattan 11:36

Caravan – ”In The Land  Of Grey And Pink” (1971/2011)

2011 var 40-årsjubileum gällande släppet av den excellenta plattan In The Land Of Grey And Pink, Caravans tredje platta. I samband med detta firande släpptes en limited edition av vinylen i 500 ex. Inte nog med den begränsade upplagan, varje skiva hade ett eget unikt mönster i rosa och grått! Går något sådant att motstå? Vissa kanske skulle kalla mig ett offer för fåfänga eller lättlurad konsument, men självfallet var detta en platta jag genast ville äga.

Jag har en längre tid haft plattan på CD men att äga denna limited edition vinyl fick mig att känna mig väldigt speciell. Jehovas Vittnen hävdar att 144 000 människor kommer att hamna i himlen. 500 utvalda på vår jord äger denna vinyl. Jag tillhör en extremt sällsynt skara.

Caravan tillhör den så kallade Canterburyscenen som gav oss band som Gong, Camel, Hatfield and the North, Soft Machine, Egg och många fler åren runt 1970. Gemensamt för dessa band är att de geografiskt kommer från staden Canterbury i England (eller i närheten). Canterbury var vid denna tid tydligen en väldigt konservativ stad, musiken de nämnda banden skapade var dock inte konservativ. Tvärtom.

Caravan räknas som ett progressivt band vilket eventuellt skrämmer någon. Frukta ej, musiken de skapade var riktigt skön och inte alls svårtillgänglig. In The Land Of Grey And  Pink anses av många vara deras bästa platta, vilket undertecknad är beredd att hålla med om. Vem kan inte älska en låt som Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly)? Popig prog som får även den mest stelbente att stampa takten och ta sig en svängom på dansgolvet i vardagsrummet.

Limited edition vinylen är en dubbelplatta. Första skivan är originalmusiken medan den andra skivan har vissa av låtarna i alternativa inspelningar/mixar/demoversioner samt något tidigare outgivet spår.

A-sidan utgörs av fyra spår, alla riktigt sköna. När man nämner progressiv musik rynkar en del på pannan och tror att det är svår musik främst skapad för andra musiker. Caravans version av progressiv musik är inte så. Många av låtarna på denna platta har en ganska popig touch och är relativt snäll musik. Samtidigt är det inte en trygg, solskensindränkt, tydligt utstakad väg att vandra på. Lyssnaren bjuds absolut på utmaningar, i precis lagom dos. A-sidans låtar är samtliga starka kort, med både halvtramsig progpop och mer melankoliska stämningar.

B-sidan utgörs av den nästan 23 minuter långa låten Nine Feet Underground. Nu kanske någon igen rynkar på pannan och tänker att 23 minuter långa låtar inte är något att ha. Men det är det. Som brukligt med dessa låtar är den indelad i ett antal kortare stycken sammanvävda till en helhet. Även detta en riktigt skön skapelse. Plattan avslutas med det (nästan) blytunga partiet 100% Proof i nämnda låt.

Den andra skivan innehåller som nämnts en del alternativa inspelningar av vissa av låtarna, samt någon tidigare outgiven låt. Dessa låtar håller också hög kvalitet och känns inte bara som någon sorts utfyllnad. Det är ingen mindre än Porcupine Trees sångare Steven Wilson som gjort de nya mixarna, vilket eventuellt är en garanti för kvalitet. Även om den andra plattan också är bra och intressant så är det gissningsvis originalversionen jag kommer att lyssna mest på.

Självklart rekommenderar jag denna sköna platta. Nu förstår jag förstås att ni alla suktar efter denna limited edition vinyl, och att känslan av extremt avund fyller er. Men om ni tänker på att känslan som fyller mig är extrem stolthet, glädje och högmod, så kanske ni mår bättre.

Tracklist

Side A

1. Golf Girl 5:01

2. Winter Time 7:36

3. Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly) 3:04

4. In The Land  Of Grey And Pink 5:00

Side B

1. Nine Feet Underground 22:44

Side C

1. Aristocracy 3:15

2. It’s Likely To Have A Name Nxt Week (’Winter Wine'  Instrumental Demo) 7:48

3. Love To Love You (And Tonight Pigs Will Fly) (First Version) 3:26

4. Frozen Rose (I Don’t Know Its Name Alias The World) 6:08

Side D

1. Nine Feet Underground (Alternate Mix) 22:40