Anthony Phillips – "Wise After The Event" (1977)

Anledningen att jag köpte den här plattan var, inte helt ovanligt, omslaget. Jag tror jag var i 20-årsåldern och jag minns nyfikenheten som väcktes när jag såg omslagets målning. Vilken sort musik kunde det vara på en platta med ett sådant, ganska udda, omslag? Jag hade ingen aning om vem Anthony Phillips var. Med all säkerhet var det ett ganska lågt pris som begärdes, så brukade det vara när jag i yngre år köpte plattor baserat på omslag. Dessutom är mitt ex. en cut-out. Wikipedia förklarar cut-outs:

When LPs were the primary medium for distribution or recording, manufacturers would physically cut the corner, punch a hole, or add a notch to the spine of the jacket of unsold records returned from retailers; these "cut-outs" might then be re-sold to record retailers or other sales outlets for sale at a discounted price.

En relik från förr, men ofta stöter man på dessa cut-outs idag i vinylhandlarnas skivlådor. Jag var kluven till musiken när jag lyssnade på plattan de första gångerna, och denna kluvenhet har hållit i sig.Anthony Phillips var gitarrist i Genesis fram till 1970 då han hoppade av bandet, enligt uppgift på grund av scenrädsla. Genesis hade då precis spelar in sin andra platta Trespass. Anthony studerade därefter klassisk gitarr och påbörjade en solokarriär.

Wise After The Event är Anthony Phillips andra soloplatta, efter den inledande The Geese And The Ghost. Det är ett mjukt sound på plattan med, i mitt tycke, väldigt snälla låtar. Kanske för snälla. Jag saknar några klösande elgitarrer, sköna trumrytmer och en drivande bas. Jag saknar audiella utmaningar. Phillips bjuder istället på mycket akustisk gitarr, mjuka ljudlandskap och harmonisk sång. De individuella låtarna är ganska bra, men i längden låter det lite lika. Efter ett tag har jag fått nog av Phillips mjuka och snälla ljudbild och tappar koncentrationen.

Detta är den enda skiva där Phillips ensam står för all sång. Ett antal låtar kom inte med på plattan, vissa av dom skulle ursprungligen ha varit med på en EP som skulle följa med LP:n. Nu blev det inte så, men dessa låtar släpptes senare bl.a. som singlar. En av de låtarna är Squirrel vilket förklarar ekorren på framsidan.

Jag kan inte säga att detta är en dålig platta, men det är inte heller en skiva som någonsin tillhört mina favoriter. Den blir lite tråkig då variation saknas.

　
Tracklist

Side A
1. We’re All As We Lie 4:34
2. Birdsong 7:30
3. Moonshooter 5:52
4. Wise After The Event 8:45

Side B
1. Pulling Faces 4:32
2. Regrets 5:15
3. Greenhouse 3:00
4. Paperchase 5:28
5. Now What (Are They Doing To My Little Friends?) 8:30

Lee Hazlewood - "Movin' On" (1977)

Lee Hazlewood är alltid ett säkert kort när det kommer till musik. Mörk, psykedelisk, humoristisk, twistad country är aldrig fel. Och Lee levererar alltid. Eller?

Nja, nätt och jämnt. Movin' On är inte Lees främsta skapelse ut karriären men innehåller tillräckligt med guldkorn för att rättfärdiga en snurr på skivtallriken. Plattan spelades in under Lees sista tid som invånare i Sverige innan han flyttade vidare till bl.a. Tyskland och Spanien. Medverkar på plattan gör Janne Schaffer, han säger så här om Lee (snott från Acerecords hemsida):

“Lee was a good guy,” says Janne Schaffer, one of the guitarists who appeared on the record. “I’d previously played on another session for him [possibly 1976’s “20th Century Lee”] and admired him a lot because of his work with Duane Eddy. He was a very cool guy, very sophisticated. He didn’t speak Swedish so everything was done in English but I don’t recall him saying a lot. He had a special kind of charisma – let’s say an authority – and that’s my abiding memory of working with him.” 

Skivan innehåller, som brukligt, en hel del låtar som varit med på tidigare plattor (närmare bestämt hälften av dom). Av plattans tolv låtar har Lee skrivit två, övriga är covers. Movin' On har den tveksamma kvaliteten att bjuda lyssnaren på många ganska ordinära countrylåtar, utan den där mörka twisten som Lee annars har en förmåga att skapa. Öppningslåten Mother Country Music skulle lika gärna kunna vara sjungen av Kris Kristofersson.

Guldkornen jag nämnde är främst A-sidans knarkiga avslutningslåt Let's Burn Down The Cornfield, skriven av Randy Newman. It's For My Dad är också en fin låt, en sådan låt som i min drömvärld mina egna barn sjunger till min ära efter min död.

There's a man who always stood right by me

Tall and proud and good when times were bad

To much heart, is the only fault that I see

This song's not for you folks

It's for my dad

Nästan smörigt i överkant.

En annan skön låt är Kung Fu You, främst tack vare dess mer humoristiska karaktär. Men den största anledningen för mig att äga Movin' On är inte främst musiken. Det är faktumet att LP:n endast är utgiven i Sverige vilket gör den tämligen unik i Lees skivkatalog, och troligen mer åtråvärd på den internationella marknaden. Personligen hittade jag den i Göteborg men har också sett den skymta förbi i någon skivback här hemma i Uppsala. Det är en platta med en hel del dalar men också ett fåtal toppar. På baksidan står det "Whatever your listening pleasure, you'll find something on this album you like". Och så är det väl, av tolv låtar med Lee Hazlewood skulle det väl vara själva fan om du inte hittade en enda du gillar.

Sammanfattningsvis en knappt godkänd platta, och inte den jag spontant skulle rekommendera när det gäller Lee Hazlewood. Personligen kan jag dock ha överseende med musikens något bristande kvalitet. Den fåfänga glädjen av att äga en Hazlewoodplatta som är  lite av en raritet, internationellt sett, överväger.

Tracklist

Side A
1. Mother Country Music 2:34
2. I've  Got To Be Movin' 3:29
3. The Rising Star 4:06
4. Come On Home To Me 2:35
5. It's For My Dad 3:07
6. Let's Burn Down The Cornfield 2:39

Side B
1. Hello, Saturday Morning 3:16
2. Wait Till Next Year 3:35
3. L.A. Lady 1:59
4. Paris Bells 2:40
5. Kung Fu You 2:30
6. It Was A Very Good Year 4:14

Leonard Nimoy – "The Touch Of Leonard Nimoy" (1969)

Det känns både förtroendeingivande och fint med en platta som definierar sig själv som ultra high fidelity recording och är inspelad av ingen mindre än Spock, eller Leonard Nimoy som han egentligen heter. Jag hittade den här plattan för en månad sedan i en loppisbutik med ett strålande utbud av LP-skivor, till riktigt snälla priser. Jag hade faktiskt ingen aning om att Leonard Nimoy också hade en musikalisk karriär, men jag har till min förvåning nu förstått att han spelade in ett dussintal skivor. Även om hans skådespelarkarriär var betydligt mer framgångsrik än hans musikaliska.
Ett par låtar på plattan har Nimoy skrivit själv, ett par är ett samarbete med George Tipton som arrangerat musiken och övriga är covers. Det här var Nimoys fjärde platta.

Innan jag hade lyssnat på skivan var det svårt att veta vilken kategori skivan hörde till. Var den inspelad av en man med allvarliga musikaliska ambitioner? Var det ett skivbolag som ville mjölka pengar ur ett känt namn? Var den ett skämt? Var det karaktären Spock som sjöng? Skall omslaget ge någon ledtråd är det ju onekligen Spock man tänker på.

Det dröjer dock inte många sekunder innan lyssnaren inser att det är en skiva som är inspelad på allvar av Leonard Nimoy, och inte av Spock. Nimoys mörka röst framför fina små melodier med mycket stråkar, en del munspel, kvinnliga körer och det påminner inte så lite om Lee Hazlewood. Det ligger ett visst allvar och en nypa melankoli över låtarna. Min fru, vars musikaliska kunskaper i och för sig har utvecklingspotential, associerade spontant just till Lee Hazlewood och även Leonard Cohen.

En låt som sticker ut är Contact, ett av samarbetena mellan Nimoy och George Tipton med ett kanske inte helt lyckat resultat. Här får vi höra Nimoy prata om märkliga kosmiska saker med en ljudbakgrund av ett mer psykedeliskt slag. Påminner lite om en del musikaliska experiment Timothy Leary gjorde vid samma tid, med ett spoken-word tema. Här är väl enda gången man funderar på om karaktären Spock utnyttjas. Jag är dock förlåtande till denna udda fågel på plattan, året var ändå 1969 och det var väl hippt att vara experimentell.

Den låt som sticker ut på ett mer positivt sätt är I Think It’s Gonna Rain Today, skriven av Randy Newman. Plattans höjdpunkt och en riktigt fin kreation. Övriga låtar på plattan är helt OK och absolut värda att lyssna på, även om en del annat i samma genre med andra artister är bättre. Självklart är faktorn Leonard Nimoy/Spock det som gör musiken extra intressant och kul att lyssna på, inte minst för Star Trekfans. Men även om det inte var Nimoy som gjort plattan hade jag gett den fullt godkänt.
Av vad jag tagit del av på nätet anses denna platta vara en av Nimoys bättre, om inte den bästa.

Tracklist

Side A
1. I Search For Tomorrow 2:20
2. Maiden Wine 1:42
3. Now’s The Time 2:38
4. Cycles 2:52
5. I Think It’s Gonna Rain Today 2:58

Side B
1. I Just Can’t Help Believin’ 2:37
2. Nature Boy 2:10
3. Contact 2:50
4. The Man I Would Like To Be 2:50
5. A Trip To Nowhere 2:42
6. Piece Of Hope 2:42