Det känns både förtroendeingivande och fint med en platta som definierar sig själv som ultra high fidelity recording och är inspelad av ingen mindre än Spock, eller Leonard Nimoy som han egentligen heter. Jag hittade den här plattan för en månad sedan i en loppisbutik med ett strålande utbud av LP-skivor, till riktigt snälla priser. Jag hade faktiskt ingen aning om att Leonard Nimoy också hade en musikalisk karriär, men jag har till min förvåning nu förstått att han spelade in ett dussintal skivor. Även om hans skådespelarkarriär var betydligt mer framgångsrik än hans musikaliska.
Ett par låtar på plattan har Nimoy skrivit själv, ett par är ett samarbete med George Tipton som arrangerat musiken och övriga är covers. Det här var Nimoys fjärde platta.
Innan jag hade lyssnat på skivan var det svårt att veta vilken kategori skivan hörde till. Var den inspelad av en man med allvarliga musikaliska ambitioner? Var det ett skivbolag som ville mjölka pengar ur ett känt namn? Var den ett skämt? Var det karaktären Spock som sjöng? Skall omslaget ge någon ledtråd är det ju onekligen Spock man tänker på.
Det dröjer dock inte många sekunder innan lyssnaren inser att det är en skiva som är inspelad på allvar av Leonard Nimoy, och inte av Spock. Nimoys mörka röst framför fina små melodier med mycket stråkar, en del munspel, kvinnliga körer och det påminner inte så lite om Lee Hazlewood. Det ligger ett visst allvar och en nypa melankoli över låtarna. Min fru, vars musikaliska kunskaper i och för sig har utvecklingspotential, associerade spontant just till Lee Hazlewood och även Leonard Cohen.
En låt som sticker ut är Contact, ett av samarbetena mellan Nimoy och George Tipton med ett kanske inte helt lyckat resultat. Här får vi höra Nimoy prata om märkliga kosmiska saker med en ljudbakgrund av ett mer psykedeliskt slag. Påminner lite om en del musikaliska experiment Timothy Leary gjorde vid samma tid, med ett spoken-word tema. Här är väl enda gången man funderar på om karaktären Spock utnyttjas. Jag är dock förlåtande till denna udda fågel på plattan, året var ändå 1969 och det var väl hippt att vara experimentell.
Den låt som sticker ut på ett mer positivt sätt är I Think It’s Gonna Rain Today, skriven av Randy Newman. Plattans höjdpunkt och en riktigt fin kreation. Övriga låtar på plattan är helt OK och absolut värda att lyssna på, även om en del annat i samma genre med andra artister är bättre. Självklart är faktorn Leonard Nimoy/Spock det som gör musiken extra intressant och kul att lyssna på, inte minst för Star Trekfans. Men även om det inte var Nimoy som gjort plattan hade jag gett den fullt godkänt.
Av vad jag tagit del av på nätet anses denna platta vara en av Nimoys bättre, om inte den bästa.
Tracklist
Side A
1. I Search For Tomorrow 2:20
2. Maiden Wine 1:42
3. Now’s The Time 2:38
4. Cycles 2:52
5. I Think It’s Gonna Rain Today 2:58
Side B
1. I Just Can’t Help Believin’ 2:37
2. Nature Boy 2:10
3. Contact 2:50
4. The Man I Would Like To Be 2:50
5. A Trip To Nowhere 2:42
6. Piece Of Hope 2:42
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar