Grateful Dead – ”Terrapin Station” (1977)

En skivsamling värd namnet borde väl innehålla ett antal Grateful Dead-plattor? En människa med stort musikaliskt fokus på 60- och 70-tal borde väl vara väl förtrogen med många av bandets kreationer?

Grateful Dead är ett de band som det känns som om jag känner till så väl. Jag har läst en massa om bandet, det nämns ofta i återblickar till 60-talet, alla känner väl till Jerry Garcia och bandets fanatiska fans Deadheads. Ja, Grateful Dead kan inte definieras som något annat än en legendarisk och mytisk musikhistorisk institution. Klart jag känner till Grateful Dead. Eller gör jag det?

 

Sanningen: I min egen skivsamling har Grateful Dead endast funnits representerad på soundtracket till Zabriskie Point (som jag köpte för att Pink Floyd också bidrog på plattan). Och när jag funderar på vilka GD-låtar jag egentligen känner till blir det tomt i huvudet. Jag en del teoretisk kunskap, men ingen praktisk. Det känns lite konstigt att jag har noll koll på Grateful Deads musik.

En anledning till detta är att när jag inledningsvis läste om Grateful Dead handlade det mycket om LSD, fritt skapande och flower power. Ja, Grateful Dead var det ultimata psykedeliska bandet sprunget ur 60-talets kreativa explosion. Deras konserter var en orgie i hallucinatoriska droger och kärlek och beskrevs som happenings utöver det vanliga. Och vilka spelade på Ken Kesey och hans Merry Pranksters acid tests? Grateful Dead, såklart. Men när jag vid något tillfälle lyssnade på någon av deras låtar var det långa bluesjam. Inte så mycket psykedelia, peace & love som jag hade trott. Det gjorde mig nog lite besviken.

 

Hur som helst, för en tid sedan beslöt jag att råda bot på avsaknaden av Grateful Dead-plattor i min samling och införskaffade Terrapin Station. Varför just denna skiva? Jag vet inte, jag hade fått för mig att den var bra. American Beauty är en annan av deras plattor jag planerar att köpa inom en snar framtid.

För mig kretsar denna platta kring titelspåret på B-sidan som jag tycker är en fantastisk skapelse som för tillfället snurrar intensivt på skivtallriken. Den dryga kvarten långa låten är indelad i en rad olika stycken som alla tilltalar mig på olika sätt. Det är stråkar, en del blåsinstrument, skönhet, körer, prog, bombastiska partier och allt man kan önska sig. Jag har inte tråkigt en sekund. Och texten på det första partiet, Lady With A Fan, är ovanligt vacker. När B-sidan har tagit slut kan jag spela om den från början och tycka det är lika vackert igen. Och så kan jag spela den igen. Och igen.

 

A-sidan är OK, men inte så mycket mer. Första gången jag hörde den blev jag förvånad då jag inte hade förväntat mig att den skulle låta som den gör. Det är ganska välproducerat och inget utrymme ges för långa, flummiga jams. Det är bra, tycker jag. Dylika jams kan bli lite trista och ofokuserade i längden. Förutom covern på den trista Dancin’ In The Streets är låtarna på A-sidan ganska sköna, men inte så mycket utöver det vanliga.

 

Jag har förstått att Grateful Dead-fans är kluvna till plattan. På Terrapin Station använder de en utomstående producent, för endast andra gången, vilket påverkar soundet. Dessutom tar de på plattan ett avsteg från sitt vanliga jazz/blues/folk-sound mot en lite mer progressiv inriktning. Jag har ju inte så mycket att jämföra med så jag gillar jag plattan, och då speciellt B-sidan. Kan inte annat göra än att rekommendera den. Både A och B-sidan innehåller ganska lättillgänglig musik, så plattan är inget man behöver rädas från den synvinkeln. Samtidigt ger speciellt B-sidan en lagom utmaning i att den ändå är annorlunda.

 

 

Tracklist

Side A

1. Estimated Prophet 5:37
2. Dancin’ In The Streets 3:16
3. Passenger 2:48
4. Samson And Delilah 3:29
5. Sunrise 4:03

Side B

1. Terrapin Station Part 1 16:17
- Lady With A Fan
- Terrapin Station
- Terrapin
- Terrapin Transit
- At A Siding
- Terrapin Flyer
- Refrain

Lee Hazlewood – ”Forty” (1969, 1974)
 

Albumets titel och texten på omslagets baksida, där Lee bl.a. nämner att han uppnått åldern 40, skulle kunna få en att tro att han gjorde denna platta i samband med 40-årsdagen. Det trodde i alla fall jag tills jag insåg att han faktiskt föddes 1929. Men det är klart, han kanske skrev orden ”Somewhere between the day I was born and yesterday when I turned FORTY…” dagen efter 40-årsfesten och lät orden mogna några år.

Stoppa pressarna! Jag noterade precis på discogs.com att plattan faktiskt gavs ut i USA 1969, och därefter i Sverige 1974. Där har vi vår förklaring.

 

Det är alltid roligt med Lee Hazlewoodplattor, man vet aldrig riktigt vad man får. Country, psykedelia, smöriga ballader, mörk humor, egna låtar, covers, trista låtar, fantastiska låtar… Eller en blandning av allt detta och mer därtill. Mitt ex av Forty är den svenska varianten, den amerikanska ser ut så här:

 

Jag har sett den svenska varianten säljas på nätet för upp till dryga 500-lappen, antar att den är lite mer exotisk än den amerikanska. Forty innehåller enbart covers och som vanligt dyker vissa av dom upp på andra plattor med Lee (flera av dom på Movin’ On), jag har faktiskt svårt att säga vilka låtar som uteslutande finns med på Forty, men September Song har jag i alla fall inte sett någon annanstans.

Forty är en helt OK platta vars toppar inkluderar den vackra What’s More I Don’t Need Her, den släpiga Let’s Burn Down The Cornfield och fina The Bed. Det finns också rejäla dalar, t.ex. i form av de trista och smöriga September Song och It Was A Very Good Year. Det är mycket blås och feta stråkarrangemang på Forty, och i sina bästa stunder skapar Lee - med hjälp av sina kvinnliga körer och sin djupa barytonröst - de sedvanligt mörka och lagom märkliga stämningarna. Det är svårt att beskriva Lees musik, cowboypsykedelia är en vanlig term, ibland tänker jag att musiken skulle passa bra in i en 70-tals mjukporrfilm regisserad av David Lynch. Med Lee själv i huvudrollen.

 

Ett inköp kan i alla rekommenderas om man stöter på Forty i skivbackarna. Jag tycker plattan ger en ganska representabel bild av Lee och hans musik.

 

Tracklist

Side A

1. It Was A Very Good Year 4:14
2. What’s More I Don’t Need Her 3:33
3. The Night Before 3:22
4. The Bed 2:36
5. Paris Bells 2:40

Side B

1. Wait Till Next Year 3:35
2. September Song 4:57
3. Let’s Burn Down The Cornfield 2:39
4. Bye Babe 3:34
5. Mary 3:01

The Animals – The Animals (1966)

Den här plattan fick jag i 40-årspresent tillsammans med ett dussin andra plattor av varierande ursprung och musikalisk kvalitet. Jag gillar omslaget med dess relativt strama design. Jag gillar den svartvita färgskalan tillsammans med den röda texten. Och jag gillar musiken också.

 

Det här är en samlingsplatta med låtar från 1964 och 1965, förstås med fokus på bandets hits (och eventuellt lite utfyllnad). Jag var försiktigt tveksam när jag första gången lade den på skivtallriken. Nästan all musik jag har från 60-talet är från 1966 och framåt, då jag har uppfattningen att det var från detta år det verkligen började hända saker i musiken, då experimentlustan tog över. Mycket av det jag har hört från de tidigare åren på 60-talet har varit halvskramliga inspelningar med en rockabillytouch, eller smöriga poplåtar alt. ballader. Dessutom hade jag dålig koll på Animals och lyckades för ett kort tag blanda ihop dom med Shadows, och förväntade mig instrumentala gitarrlåtar. Noll koll, men andra ord.

Men jag blev överraskad. Visst är det halvskramliga inspelningar, visst har somliga låtar kanske en rockabillytouch, visst finns någon ballad, men jag blev förvånad över hur ösigt, skränigt och dansant det är. Det tog inte många sekunder innan jag var tvungen att ta yngsta dottern i famnen och börja studsa runt på golvet tills vi blev alldeles för snurriga, båda två. Jag skulle vilja säga att vissa låtar nästan snuddar vid punk. Men mest är det klassisk r&b. Skränig, skramlig punkblues.

 

Sångaren Eric Burdon ylar på utan hämningar och orgeln hamrar på frenetiskt. För det är mycket orgel. Den ansvarar Alan Price för, han lämnade dock Animals 1965 och skapade istället The Alan Price Set. Och så fortsatte det, originalmedlemmarna försvann en efter en - bassisten Chas Chandler lämnade t.ex. gruppen 1966 och blev manager för Jimi Hendrix, han satte också ihop hans grupp The Jimi Hendrix Experience – och slutligen var det bara Burdon som var kvar av ursprungsfolket. Den nya inkarnationen av Animals fick heta Eric Burdon and the Animals och fick en mer psykedelisk touch. 1969 upplöstes bandet och har sedan dess ett antal gånger dykt upp i återföreningar.

Animals hade tyvärr en dålig manager i form av Michael Jeffery, och gick miste om mycket pengar. De blev blåsta, helt enkelt. Michael Jeffery var en kontroversiell man och blev även anklagad för att ha mördat Jimi Hendrix (som han hjälpte Chandler i managementjobbet med). Orsaken skulle ha varit att han ville komma åt en saftig livförsäkring. Herr Jeffrey dog 1973 så ingen lär få veta säkert om han var mördaren.

En man att lita på? Michael Jeffrey

Det här är i alla fall en rolig platta som livar upp tillvaron. Det är svårt att sitta still när Burdon & Co. öser på, och texterna är ofta så pass okomplicerade att man ganska snabbt kan sjunga med. Till mina familjemedlemmars förtret och sorg. Jag är fortfarande överraskad att de gjorde så här skränig musik redan 1964. Det är främst Eric Burdon som är att tacka för plattans vilda framtoning, hans hämningslösa sjungande ger musiken en skön och upproriskt prägel. Och övriga medlemmar i bandet ramar in sången på ett nästan lika vildsint sätt.

Kan tilläggas att jag sett plattan säljas på nätet från 70-80 kr upp till 6-700 kr. Jag vet inte om de som gav mig skivan visste detta.

 

 

Tracklist

Side A

1. I’m Crying
2. House Of The Rising Sun
3. Boom Boom
4. I’m Mad Again
5. Bring It Home To Me
6. We’ve Gotta Get Out Of This Place

Side B

1. Story Of Bo Diddley
2. How You’ve Changed
3. Bright Lights White City
4. Roadrunner
5. Worried Life Blues
6. It’s My Life