Spisa vax

onsdag 5 juni 2013

The Animals – The Animals (1966)

Den här plattan fick jag i 40-årspresent tillsammans med ett dussin andra plattor av varierande ursprung och musikalisk kvalitet. Jag gillar omslaget med dess relativt strama design. Jag gillar den svartvita färgskalan tillsammans med den röda texten. Och jag gillar musiken också.

Det här är en samlingsplatta med låtar från 1964 och 1965, förstås med fokus på bandets hits (och eventuellt lite utfyllnad). Jag var försiktigt tveksam när jag första gången lade den på skivtallriken. Nästan all musik jag har från 60-talet är från 1966 och framåt, då jag har uppfattningen att det var från detta år det verkligen började hända saker i musiken, då experimentlustan tog över. Mycket av det jag har hört från de tidigare åren på 60-talet har varit halvskramliga inspelningar med en rockabillytouch, eller smöriga poplåtar alt. ballader. Dessutom hade jag dålig koll på Animals och lyckades för ett kort tag blanda ihop dom med Shadows, och förväntade mig instrumentala gitarrlåtar. Noll koll, men andra ord.

Men jag blev överraskad. Visst är det halvskramliga inspelningar, visst har somliga låtar kanske en rockabillytouch, visst finns någon ballad, men jag blev förvånad över hur ösigt, skränigt och dansant det är. Det tog inte många sekunder innan jag var tvungen att ta yngsta dottern i famnen och börja studsa runt på golvet tills vi blev alldeles för snurriga, båda två. Jag skulle vilja säga att vissa låtar nästan snuddar vid punk. Men mest är det klassisk r&b. Skränig, skramlig punkblues.

Sångaren Eric Burdon ylar på utan hämningar och orgeln hamrar på frenetiskt. För det är mycket orgel. Den ansvarar Alan Price för, han lämnade dock Animals 1965 och skapade istället The Alan Price Set. Och så fortsatte det, originalmedlemmarna försvann en efter en - bassisten Chas Chandler lämnade t.ex. gruppen 1966 och blev manager för Jimi Hendrix, han satte också ihop hans grupp The Jimi Hendrix Experience – och slutligen var det bara Burdon som var kvar av ursprungsfolket. Den nya inkarnationen av Animals fick heta Eric Burdon and the Animals och fick en mer psykedelisk touch. 1969 upplöstes bandet och har sedan dess ett antal gånger dykt upp i återföreningar.

Animals hade tyvärr en dålig manager i form av Michael Jeffery, och gick miste om mycket pengar. De blev blåsta, helt enkelt. Michael Jeffery var en kontroversiell man och blev även anklagad för att ha mördat Jimi Hendrix (som han hjälpte Chandler i managementjobbet med). Orsaken skulle ha varit att han ville komma åt en saftig livförsäkring. Herr Jeffrey dog 1973 så ingen lär få veta säkert om han var mördaren.

En man att lita på? Michael Jeffrey

Det här är i alla fall en rolig platta som livar upp tillvaron. Det är svårt att sitta still när Burdon & Co. öser på, och texterna är ofta så pass okomplicerade att man ganska snabbt kan sjunga med. Till mina familjemedlemmars förtret och sorg. Jag är fortfarande överraskad att de gjorde så här skränig musik redan 1964. Det är främst Eric Burdon som är att tacka för plattans vilda framtoning, hans hämningslösa sjungande ger musiken en skön och upproriskt prägel. Och övriga medlemmar i bandet ramar in sången på ett nästan lika vildsint sätt.

Kan tilläggas att jag sett plattan säljas på nätet från 70-80 kr upp till 6-700 kr. Jag vet inte om de som gav mig skivan visste detta.