Spisa vax

torsdag 27 juni 2013

Grateful Dead – ”Terrapin Station” (1977)

En skivsamling värd namnet borde väl innehålla ett antal Grateful Dead-plattor? En människa med stort musikaliskt fokus på 60- och 70-tal borde väl vara väl förtrogen med många av bandets kreationer?

Grateful Dead är ett de band som det känns som om jag känner till så väl. Jag har läst en massa om bandet, det nämns ofta i återblickar till 60-talet, alla känner väl till Jerry Garcia och bandets fanatiska fans Deadheads. Ja, Grateful Dead kan inte definieras som något annat än en legendarisk och mytisk musikhistorisk institution. Klart jag känner till Grateful Dead. Eller gör jag det?

Sanningen: I min egen skivsamling har Grateful Dead endast funnits representerad på soundtracket till Zabriskie Point (som jag köpte för att Pink Floyd också bidrog på plattan). Och när jag funderar på vilka GD-låtar jag egentligen känner till blir det tomt i huvudet. Jag en del teoretisk kunskap, men ingen praktisk. Det känns lite konstigt att jag har noll koll på Grateful Deads musik.

En anledning till detta är att när jag inledningsvis läste om Grateful Dead handlade det mycket om LSD, fritt skapande och flower power. Ja, Grateful Dead var det ultimata psykedeliska bandet sprunget ur 60-talets kreativa explosion. Deras konserter var en orgie i hallucinatoriska droger och kärlek och beskrevs som happenings utöver det vanliga. Och vilka spelade på Ken Kesey och hans Merry Pranksters acid tests? Grateful Dead, såklart. Men när jag vid något tillfälle lyssnade på någon av deras låtar var det långa bluesjam. Inte så mycket psykedelia, peace & love som jag hade trott. Det gjorde mig nog lite besviken.

Hur som helst, för en tid sedan beslöt jag att råda bot på avsaknaden av Grateful Dead-plattor i min samling och införskaffade Terrapin Station. Varför just denna skiva? Jag vet inte, jag hade fått för mig att den var bra. American Beauty är en annan av deras plattor jag planerar att köpa inom en snar framtid.

För mig kretsar denna platta kring titelspåret på B-sidan som jag tycker är en fantastisk skapelse som för tillfället snurrar intensivt på skivtallriken. Den dryga kvarten långa låten är indelad i en rad olika stycken som alla tilltalar mig på olika sätt. Det är stråkar, en del blåsinstrument, skönhet, körer, prog, bombastiska partier och allt man kan önska sig. Jag har inte tråkigt en sekund. Och texten på det första partiet, Lady With A Fan, är ovanligt vacker. När B-sidan har tagit slut kan jag spela om den från början och tycka det är lika vackert igen. Och så kan jag spela den igen. Och igen.

A-sidan är OK, men inte så mycket mer. Första gången jag hörde den blev jag förvånad då jag inte hade förväntat mig att den skulle låta som den gör. Det är ganska välproducerat och inget utrymme ges för långa, flummiga jams. Det är bra, tycker jag. Dylika jams kan bli lite trista och ofokuserade i längden. Förutom covern på den trista Dancin’ In The Streets är låtarna på A-sidan ganska sköna, men inte så mycket utöver det vanliga.

Jag har förstått att Grateful Dead-fans är kluvna till plattan. På Terrapin Station använder de en utomstående producent, för endast andra gången, vilket påverkar soundet. Dessutom tar de på plattan ett avsteg från sitt vanliga jazz/blues/folk-sound mot en lite mer progressiv inriktning. Jag har ju inte så mycket att jämföra med så jag gillar jag plattan, och då speciellt B-sidan. Kan inte annat göra än att rekommendera den. Både A och B-sidan innehåller ganska lättillgänglig musik, så plattan är inget man behöver rädas från den synvinkeln. Samtidigt ger speciellt B-sidan en lagom utmaning i att den ändå är annorlunda.