Jimmie Haskell – ”California ’99 (1971)

En del skivor är i ärlighetens namn roligare att äga än att lyssna på. Jimmie Haskells California ’99 är en av dessa. Plattan måste definieras som någon sorts rockopera med ett tämligen udda innehåll. Inspelad i börja på 70-talet så blickar den in i framtiden, till det fjärran 80- och 90-talet. USA har gått i konkurs, människor lever på insekter som i sin tur lever på cannabis (som växer i de centrala delarna av USA, i insekts- och marijuanankorridoren). USA är för övrigt omdöpt till Kalifornien och kärlek är för de lägre klasserna, i det närmaste förbjudet. Det finns förresten inga klockor längre, istället spelas det musik – lågt tempo på morgonen är därefter högre och högre tempo ju längre dagen har gått. Man lyssnar på musiken och vet på så sätt vad klockan är.

Rockoperans huvudperson väljer att inte bli del av militären, istället får han en alternativ uppgift, Situation 19 – Love as your burden. Han skall älska tre personer samtidigt, närmare bestämt Claudia, Jessica Stone och Barbara. Dessutom måste han hitta och bli förälskad i dom i just den ordningen. Han får två år på sig, misslyckas han blir det militären i alla fall.

Ja, ungefär så ser handlingen ut. Tom Gamache har skrivit den. När jag läser på nätet om skivan återkommer ett flertal till att skaparna av plattan måste ha rökt stora mängder gräs. Undrar varför…

Jimmie Haskell har varit en produktiv man som både skrivit och arrangerat mycket musik. Han har också agerat dirigent en hel del under sin karriär. Han har fått en Emmy och ett antal Grammies. Förutom olika artister har Jimmie också varit inblandad i en hel del filmers soundtracks, t.ex. Big och Purpurfärgen.

Men musiken på California ’99 är inget utöver det vanliga, ärligt talat, och inte lika flippad som historien. Skivan utgörs av ungefär lika mycket berättande av historien som musik. Personligen tycker jag berättandet blir trist, i alla fall efter första gången man har hört skivan. En rad gästartister är med – Joe Walsh, Big Wanda and the Wombats, Jimmy Witherspoon m.fl. Vissa låtar är covers medan andra är skrivna av Haskell. En lite udda fågel på plattan är The Night They Drove Old Dixie Down som Jimmy Witherspoon sjunger. Helt OK låt, men lite udda i sammanhanget. Plattan avslutas med en cover på Peter Townshends Underture.

Det bästa med plattan är nog omslaget. Man kan veckla upp det till en affisch, stor som 6 st. skivomslag. En del märkliga foton med tillhörande beskrivningar på ena sidan, och en karta över USA (nej, Kalifornien, förstås) på andra sidan. Sådant är kul.

Som sagt, musiken på plattan kanske inte rättfärdigar ett inköp, men det uppvikbara omslaget tillsammans med det allmänt flippade innehållet gör ändå att den har sin givna plats i samlingen. Hur historien avslutas skall inte avslöjas här, den intresserade får leta upp plattan.

Tracklist

Side A

1. Overture

2. Appopopoulisberg

3. The Night They Drove Old Dixie Down

4. Jessica Stone

5. To Claudia On Thursday

Side B

1. Prelude

2. California Fairy Tale

3. Barbara

4. Underture

Dire Straits – ”Brothers In Arms” (1985)
 

Det här är en av de första LP-skivorna i min samling. Jag fick den när jag fyllde 13 år, samma år den gavs ut. Jag minns det väl, födelsedagen ägde rum på Smögen där vi ibland tillbringade någon vecka på sommaren. Jag blev tonåring, och började allt mer ta farväl av barndomen. Solen sken precis som dagen innan, det var varmt men något var ändå annorlunda.

En del i att bli äldre var att börja skapa sin egen identitet och i det sin egen musiksamling. Brothers In Arms var ett steg på vägen. Förutom barnskivor som Trazan och Banarne och Djurens Brevlåda som dröjde sig kvar i hyllan hade skivan sällskap av några Kiss-skivor jag fått av min bror för jag städade hans rum, Magnus Ugglas Välkommen Till Folkhemmet och julen -85 dök Paul Youngs Secret Of Association upp. Sakta men säkert fick barnskivorna flytta på sig för att lämna rum för rockn’ roll. Brothers In Arms är en del i grunden av samlingen, en av mina första skivor och en följeslagare som gjort mig sällskap i snart 30 år.

 

Med det inte sagt att jag tycker det är en fantastisk platta som ständigt spelas hemma. Sanningen är att jag i praktiken aldrig lyssnar på den idag.

Brothers In Arms är Dire Straits femte album och deras absolut mest framgångsrika. Skivan är det sjunde mest sålda albumet någonsin i England och har tillbringat oräkneliga antal veckor på förstaplatsen på olika länders försäljningslistor. Den har sålts i ungefär 30 miljoner exemplar runtom i världen. Brothers In Arms var också den första skiva som sålde mer i CD-formatet än i vinylformatet, under en tid 1985 var det svårt för andra bolag att trycka upp CD-skivor eftersom all tillgänglig CD-tillverkning upptogs av Brothers In Arms.

Något som hjälpte att Brothers In Arms fick sådana framgångar var den klassiska videon till Money For Nothing. Jag minns själv hur häftig jag tyckte den var, dataanimerad och allt. Det var på den tiden MTV var nytt, fräscht och coolt och musikvideos diskuterades flitigt på skolgården. Att Sting var med och sjöng på låten gjorde den extra intressant.

 

Anledningen till att jag inte lyssnar på Brothers In Arms idag är inte att det är en dålig platta, för det är det inte. Det är en bra platta. Det är snarare att jag helt enkelt gick vidare i musiklyssnandet och lämnade den här bakom mig efter något år. Efter intensivt lyssnande i den tidiga tonåren har jag också länge förknippat den med just den här perioden i mitt liv, och har haft svårt att relatera till den som vuxen. Men sanningen är att det nu har gått tillräckligt lång tid den här skivan varit ospelad att jag faktiskt kan uppskatta den igen. Jag upptäcker att det är med nya öron jag lyssnar på den då jag lyssnade igenom den inför skrivandet av denna text.

Money For Nothing känns inte längre sönderspelad. Det känns ganska fräsch och kul med sin sköna gitarrhook. The Man’s Too Strong är lika bra som förut och titellåten är återigen skönt vemodig och nästan lite suggestiv. Öppningslåten So Far Away är faktiskt bättre än förut och den fina Why Worry har nog blivit ännu lite finare. Och fortfarande tycker jag lika illa om hiten Walk Of Life, Your Latest Trick och One World.

 

Jag kommer troligen inte lyssna speciellt ofta på Brothers In Arms i fortsättningen heller eftersom jag har så mycket annat att välja på. Men jag har onekligen fått en förnyad respekt för plattan och tycker faktiskt den är riktigt bra.

 

Tracklist

Side A

1. So Far Away 3:59
2. Money For Nothing 7:04
3. Walk Of Life 4:12
4. Your Latest Trick 4:46
5. Why Worry 5:22

Side B

1. Ride Across The River 6:58
2. The Man’s Too Strong 4:40
3. One World 3:40
4. Brothers In Arms 7:00

Roxy Music – ”Stranded” (1973)

Roxy Musics tredje platta och den första utan Brian Eno. Det här var en av 2013 års julklappar efter att min mor besökt stans skivbörsar och fyndat. Det måste ju vara en roligare julklappsjakt än den vanliga på Dressman, Team Sportia eller den lokala outletbutiken. Julklappar som denna tar jag gärna emot fler av.

Trots Roxy Musics legendstatus är bandet ett relativt outforskat område för min del, men det känns kul att det fortfarande finns outforskad mark även inom rockens mer välkända trakter. Omslaget pryds av Bryan Ferrys dåvarande flickvän Marylin Cole som också var Playmate of the year 1973. Ferry hade en vana att pryda bandets omslag med sina flickvänner. Även om det är relativt vågat så är det ändå oskyldigare än omslaget på den efterföljande Country Life som min fru inte låter ligga framme när vi får besök hemma.

 

Det finns många som anser att detta är Roxy Musics bästa album, en av dessa är faktiskt Brian Eno. Personligen tycker jag också det är en väldigt bra platta. Den blandar mellan en del fartfyllda nummer, som t.ex. öppningsspåret Street Life, och lugnare stycken som Psalm eller den fina A Song For Europe. Många av spåren måste nästan betecknas som episka, med sina olika vändningar och partier. Episk glam- och konstrock. Den fantastiska Mother Of Pearl är ett exempel på detta som efter en stökig inledning tar en helt annan vändning. Amazona tar också en lite oväntad vändning in i en mer drömsk tillvaro efter några inledande minutrar med ett helt annat sound.

 

Så här skrev musiktidningen Rolling Stone på tiden det begav sig:

Roxy Music has been unable to cross the Atlantic so far, but that should change with this album. Stranded is one of the most exciting and entertaning British LPs of the Seventies.

En kanonplatta utan egentliga svaga spår. Bryan Ferry, den huvudsakliga låtskrivaren, bekräftar sin expertis och fallenhet som kompositör. Kanske är det frånvaron av Brian Eno som gör Stranded saknar lite av den föregående plattan For Your Pleasures mer märkliga och svårtillgängliga stycken. Om det är positivt eller negativt är en smaksak, personligen tycker jag båda skivorna är grymma.

 

 

Tracklist

Side A

1. Street Life 3:27
2. Just Like You 3:34
3. Amazona 4:12
4. Psalm 8:04

Side B

1. Serenade 2:55
2. A Song For Europe 4:44
3. Mother Of Pearl 6:53
4. Sunset 6:00