Prince - "Sign o' the Times" (1987)

Många stora artister har lämnat oss den senaste tiden, och av dessa var väl Prince avfärd den mest oväntade. Den spontana känslan när jag tog del av nyheten var "kan det här verkligen stämma?". Om jag kände mig mer känslomässigt berörd av Lemmys bortgång, var Prince död en mer overklig händelse i och med att den verkligen kom från ingenstans.

Prince har inte varit en stor del av mitt musikaliska liv som vuxen. I min tonår spelades hans skivor mer regelbundet, men med åren har de alltmer hamnat i ett pensionerat tillstånd i skivhyllan. När jag nu lyssnade på Sign o' the Times var det första gången på kanske 20 år.

Sign o' the Times anses av många vara hans största verk. Från början var det tänkt att vara en trippelplatta, men skivbolaget såg till att det "bara" blev en dubbel. Det var Prince första skiva efter att han gjort sig av med kompbandet The Revolution. På olika listor som florerar på temat "Bästa skiva någonsin", "Bästa skiva från 80-talet" osv. hamnar Sign o' the Times högt. Det återspeglades dock inte i försäljningssiffrorna som inte gick att jämföra med t.ex. Purple Rain, även om kritikerkåren redan då hyllade den.

Jag har den största respekt för Prince som artist och musiker, det är inte många i branschen som kan mäta sig med honom i kunnande. Men hans musik är inte riktigt min grej. Sign o' the Times är en tämligen eklektisk platta med många olika stilar - funk, psykedelia, pop, ballader. Men det är en ofta ganska torr och minimalistisk produktion som inte riktigt faller mig i smaken. Dessutom har jag aldrig varit någon funkkille, och då kan det vara svårt att älska Prince musik.

På vissa av låtarna får vi höra hans alterego från tiden det begav sig, Camille, där hans röst är uppspeedad och därmed betydligt ljusare/kvinnligare. Min personliga favorit på plattan är The Cross, den kanske minst Princeaktiga låten på hela skivan, så det visar väl på att det här egentligen inte är min grej längre. Om man bara ska ha en skiva av Prince, kan det här dock vara skivan man ska ha. Här får man det mesta av vad Prince kan bjuda på.


Tracklist

Side A
1. Sign o' the Times 4:57
2. Play in the Sunshine 5:05
3. Housquake 4:42
4. The Ballad of Dorothy Parker 4:01

Side B
1. It 5:09
2. Starfish and Coffee 2:50
3. Slow Love 4:22
4. Hot Thing 5:39
5. Forever in My Life 3:30

Side C
1. U Got the Look 3:47
2. If I Was Your Girlfriend 5:01
3. Strange Relationship 4:01
4. I Could Never Take the Place of Yout Man 6:29

Side D
1. The Cross 4:48
2. It's Gonna Be a Beautiful Night 9:01
3. Adore 6:30

Motörhead - "Bad Magic" (2015)

Jag har aldrig varit ett jättestort Motörheadfan, att lyssna på bandet är som att bli överkörd av en långtradare. Men jag har alltid varit ett Lemmyfan. Jag har sett honom som en av de skönaste figurerna inom musikbranschen, och att det under den något oborstade ytan har funnits en jäkligt schysst och rolig kille som jag har kunnat identifiera mig med. Dessutom har jag beundrat hans förmåga att stå emot omgivningens förväntningar och bara göra sin grej (även om det förstås efter ett tag precis blivit omgivningens förväntningar). Som en man som är ganska väl infogad i samhällets maskineri har jag önskat att jag också skulle haft mer av förmågan till frihet och gå egna vägar. Lemmy levde så att säga det liv jag skulle vilja leva. En hårdrockande rebell med en vänligt hjärta.

Så när Lemmy avled för ungefär halvåret sedan så blev jag mer känslomässigt berörd än i vanliga fall när en kändis man aldrig träffat går bort. Världen hade förlorat en riktigt skön snubbe. Så för att på något sätt hedra minnet av honom gick jag omedelbart ut och köpte Motörheads senaste och förstås sista studioalbum, deras 22:a i ordningen.

I skivsamlingen döljer sig ett par andra album med Motörhead och ett antal plattor med Hawkwind, det band Lemmy spelade i innan han bildade Motörhead. Men jag är som sagt ingen stor kännare av deras musik, Generellt fick plattan positiva recensioner när den släpptes, där en röd tråd var att den låter som Motörhead alltid låter. Ingen större variation mellan de 22 plattorna bandet har gjort. Lemmy envisades med att hävda att de inte spelade metal, de spelade rock'n'roll. Hård rock'n'roll, skulle jag vilja säga. Det går fort, låter tämligen aggressivt i mina öron, och i punkkretsar har Motörhead alltid varit ett populärt band.

Man måste respektera band som är trios. Det går inte att gömma sig bakom någon annan. Där hamnar Motörhead i samma fina sällskap som t.ex. The Police och Rush. Lemmy har sagt att hans karaktäristiska basspelande härstammar från att han spelar på basen som om den är en gitarr, eftersom han startade sin musikaliska bana som gitarrist. Själv är jag gammal hobbybasist, på Korpennivå, och kan inte säga annat än att jag respekterar alla som kan spela bas och sjunga samtidigt.

Trender kommer och går, Lemmy består. Hans självbiografi White Line Fever kan rekommenderas, där man får följa med på hans äventyrliga livsresa. Bad Magic är troligen lika bra som vilken som helst av Motörheads plattor att ta sig an, men självklart kommer inte alla uppskatta rockmonstret Motörhead. Inuti vinylskivans box bjuds det på en del smått och gott. Förutom den (nästan) obligatoriska mp3 downloaden, får man CDn, ett coolt tygmärke att sy fast på jackans axel, dessutom ett ännu större ryggmärke för samma jacka och slutligen en Bad Magic affisch. Sådant uppskattas. Sista låt på skivan är en cover på Stones Sympathy for the Devil, vilket blev det sista Lemmy och Motörhead bjöd på.

Tracklist

Side A
1. Victory Or Die 3:09
2. Thunder & Lightning 3:05
3. Fire Storm Hotel 3:34
4. Shoot Out All Of Your Lights 3:14
5. The Devil 2:53
6. Electricity 2:17
7. Evil Eye 2:20

Side B
1. Teach Them How To Bleed 3:11
2. Till The End 4:05
3. Tell Me Who To Kill 2:57
4. Choking On Your Screams 3:33
5. When The Sky Comes Looking For You 2:55
6. Sympathy For The Devil 5:18

Sufjan Stevens - "Carrie & Lowell" (2015)

När jag var ung och ute oftare på galej, när den väntande natten var ett äventyr med okänt slut, när känslan av frihet genomsyrade tillvaron och ledde vägen framåt, då var Sufjan Stevens senaste platta inte en jag hade spelat på förfesterna. Då ville man höra fartfylld, energisk musik som fick fart på livsandarna. Carrie & Lowell skulle inte platsa.

Idag är jag nästan aldrig ute på galej, jag minns inte den senaste förfesten jag närvarade på. Själva företeelsen "förfest" existerar överhuvudtaget inte längre i min tillvaro. Jag tror det är bra och åldersadekvat, men jag är inte säker. Har jag tappat bort något?

Carrie & Lowell är en tämligen lågmäld, sparsamt arrangerad skiva, där en stor del av inspirationen till musiken kommer från Sufjans mors död, 2012. Med detta som huvudsaklig inspiration är det inte konstigt att skivan är sorglig, lugn och vacker. Den får mig att hamna i en melankoliskt sinnesstämning långt ifrån de unga årens förfester. Ja, nästan dess motsats. Jag gillar skivan. Många anser att det är Sufjans bästa och att det var 2015 års bästa skiva. Jag har inte hört så många skivor från 2015, så jag kan inte uttala mig, allt jag kan säga att det är en riktigt bra skiva.

Sufjan hade en komplicerad relation till sin mor. Hon led av psykiska besvär och ett missbruk, hon övergav honom som liten och var en person som endast sporadiskt dök upp och försvann igen i hans liv. Det gjorde att hennes död blev aningen mer komplicerad att förhålla sig till, kan jag gissa på. Det är vackra, sköra skapelser på skivan, som passar bra en mulen dag, när man känner sig ensam, inser hur man blir äldre och ens tidigare, mer äventyrsfyllda år alltmer förbleknar till ett minne. Ah, ljuvliga melankoli.

Så jag kan absolut rekommendera skivan. Ska jag vara något kritisk, så skulle det väl vara att det inte bjuds på så mycket variation. Låtarna håller ungefär samma tempo, har ungefär samma sorts arrangemang och förmedlar samma stämning. Men det är OK, det tvingar en kvar i en lugnare sinnesstämning.

Som 20 år yngre hade jag också gillar den här skivan. Men då hade den nog spelats dagen efter, när natten som alltid slutat på samma sätt, man gick hem ensam, undrandes vad man gjorde för fel och på morgonen funderade över vad man egentligen ville göra med sitt liv. En fråga som fortfarande är obesvarad, för övrigt.

Tracklist

Side A
1. Death with Dignity 3:59
2. Should Have Known Better 5:07
3. All of Me Wants All of You 3:41
4. Drawn to the Blood 3:18
5. Fourth of July 4:39

Side B
1. The Only Thing 4:44
2. Carrie & Lowell 3:14
3. Eugene 2:26
4. John My Beloved 5:04
5. No Shade in the Shadow of the Cross 2:40
6. Blue Bucket of Gold 4:43