måndag 2 maj 2016

Sufjan Stevens - "Carrie & Lowell" (2015)


När jag var ung och ute oftare på galej, när den väntande natten var ett äventyr med okänt slut, när känslan av frihet genomsyrade tillvaron och ledde vägen framåt, då var Sufjan Stevens senaste platta inte en jag hade spelat på förfesterna. Då ville man höra fartfylld, energisk musik som fick fart på livsandarna. Carrie & Lowell skulle inte platsa.

Idag är jag nästan aldrig ute på galej, jag minns inte den senaste förfesten jag närvarade på. Själva företeelsen "förfest" existerar överhuvudtaget inte längre i min tillvaro. Jag tror det är bra och åldersadekvat, men jag är inte säker. Har jag tappat bort något?


Carrie & Lowell är en tämligen lågmäld, sparsamt arrangerad skiva, där en stor del av inspirationen till musiken kommer från Sufjans mors död, 2012. Med detta som huvudsaklig inspiration är det inte konstigt att skivan är sorglig, lugn och vacker. Den får mig att hamna i en melankoliskt sinnesstämning långt ifrån de unga årens förfester. Ja, nästan dess motsats. Jag gillar skivan. Många anser att det är Sufjans bästa och att det var 2015 års bästa skiva. Jag har inte hört så många skivor från 2015, så jag kan inte uttala mig, allt jag kan säga att det är en riktigt bra skiva.

Sufjan hade en komplicerad relation till sin mor. Hon led av psykiska besvär och ett missbruk, hon övergav honom som liten och var en person som endast sporadiskt dök upp och försvann igen i hans liv. Det gjorde att hennes död blev aningen mer komplicerad att förhålla sig till, kan jag gissa på. Det är vackra, sköra skapelser på skivan, som passar bra en mulen dag, när man känner sig ensam, inser hur man blir äldre och ens tidigare, mer äventyrsfyllda år alltmer förbleknar till ett minne. Ah, ljuvliga melankoli.


Så jag kan absolut rekommendera skivan. Ska jag vara något kritisk, så skulle det väl vara att det inte bjuds på så mycket variation. Låtarna håller ungefär samma tempo, har ungefär samma sorts arrangemang och förmedlar samma stämning. Men det är OK, det tvingar en kvar i en lugnare sinnesstämning.

Som 20 år yngre hade jag också gillar den här skivan. Men då hade den nog spelats dagen efter, när natten som alltid slutat på samma sätt, man gick hem ensam, undrandes vad man gjorde för fel och på morgonen funderade över vad man egentligen ville göra med sitt liv. En fråga som fortfarande är obesvarad, för övrigt.

Tracklist

Side A
1. Death with Dignity 3:59
2. Should Have Known Better 5:07
3. All of Me Wants All of You 3:41
4. Drawn to the Blood 3:18
5. Fourth of July 4:39

Side B
1. The Only Thing 4:44
2. Carrie & Lowell 3:14
3. Eugene 2:26
4. John My Beloved 5:04
5. No Shade in the Shadow of the Cross 2:40
6. Blue Bucket of Gold 4:43




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar