Jag har aldrig varit ett jättestort Motörheadfan, att lyssna på bandet är som att bli överkörd av en långtradare. Men jag har alltid varit ett Lemmyfan. Jag har sett honom som en av de skönaste figurerna inom musikbranschen, och att det under den något oborstade ytan har funnits en jäkligt schysst och rolig kille som jag har kunnat identifiera mig med. Dessutom har jag beundrat hans förmåga att stå emot omgivningens förväntningar och bara göra sin grej (även om det förstås efter ett tag precis blivit omgivningens förväntningar). Som en man som är ganska väl infogad i samhällets maskineri har jag önskat att jag också skulle haft mer av förmågan till frihet och gå egna vägar. Lemmy levde så att säga det liv jag skulle vilja leva. En hårdrockande rebell med en vänligt hjärta.
Så när Lemmy avled för ungefär halvåret sedan så blev jag mer känslomässigt berörd än i vanliga fall när en kändis man aldrig träffat går bort. Världen hade förlorat en riktigt skön snubbe. Så för att på något sätt hedra minnet av honom gick jag omedelbart ut och köpte Motörheads senaste och förstås sista studioalbum, deras 22:a i ordningen.
I skivsamlingen döljer sig ett par andra album med Motörhead och ett antal plattor med Hawkwind, det band Lemmy spelade i innan han bildade Motörhead. Men jag är som sagt ingen stor kännare av deras musik, Generellt fick plattan positiva recensioner när den släpptes, där en röd tråd var att den låter som Motörhead alltid låter. Ingen större variation mellan de 22 plattorna bandet har gjort. Lemmy envisades med att hävda att de inte spelade metal, de spelade rock'n'roll. Hård rock'n'roll, skulle jag vilja säga. Det går fort, låter tämligen aggressivt i mina öron, och i punkkretsar har Motörhead alltid varit ett populärt band.
Man måste respektera band som är trios. Det går inte att gömma sig bakom någon annan. Där hamnar Motörhead i samma fina sällskap som t.ex. The Police och Rush. Lemmy har sagt att hans karaktäristiska basspelande härstammar från att han spelar på basen som om den är en gitarr, eftersom han startade sin musikaliska bana som gitarrist. Själv är jag gammal hobbybasist, på Korpennivå, och kan inte säga annat än att jag respekterar alla som kan spela bas och sjunga samtidigt.
Trender kommer och går, Lemmy består. Hans självbiografi White Line Fever kan rekommenderas, där man får följa med på hans äventyrliga livsresa. Bad Magic är troligen lika bra som vilken som helst av Motörheads plattor att ta sig an, men självklart kommer inte alla uppskatta rockmonstret Motörhead. Inuti vinylskivans box bjuds det på en del smått och gott. Förutom den (nästan) obligatoriska mp3 downloaden, får man CDn, ett coolt tygmärke att sy fast på jackans axel, dessutom ett ännu större ryggmärke för samma jacka och slutligen en Bad Magic affisch. Sådant uppskattas. Sista låt på skivan är en cover på Stones Sympathy for the Devil, vilket blev det sista Lemmy och Motörhead bjöd på.
Tracklist
Side A
1. Victory Or Die 3:09
2. Thunder & Lightning 3:05
3. Fire Storm Hotel 3:34
4. Shoot Out All Of Your Lights 3:14
5. The Devil 2:53
6. Electricity 2:17
7. Evil Eye 2:20
Side B
1. Teach Them How To Bleed 3:11
2. Till The End 4:05
3. Tell Me Who To Kill 2:57
4. Choking On Your Screams 3:33
5. When The Sky Comes Looking For You 2:55
6. Sympathy For The Devil 5:18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar