Dr. John - "Gris-Gris" (1968)

Dr John, aka the Night Tripper. Eller Mac Rebennack som han egentligen heter. Gris-Gris var hans debutalbum, en kokande kittel av psykedelisk voodoblues, musik som väcker de slumrande träskandarna till liv och lockar de levande döda ur sina gömmor.

Dr John höll till i New Orleans och var en anlitad studiomusiker och producent. Trubbel med droger och polisen (han hade varit knarkförsäljare, haft ett bordell samt tillbringat några år i fängelse) fick honom att fly fältet till Los Angeles. Där anslöt han till ett gäng andra musiker i exil från New Orleans, och lyckades hanka sig fram på tillfälliga gig.

Inför inspelningen av Gris-Gris var det tänkt att en annan New Orleanssångare skulle träda in i rollen som Dr John, men i slutändan var det Mac Rebennack som själv fick lov att axla ansvaret, och faktum är att han blev kvar i karaktären ända till dags datum. Inspiration till karaktären var Dr John Montaine, en afrikansk häxdoktor Mac kände en spirituell närhet till. Och vi kanske ska tacka Sonny & Cher för Gris-Gris, då det var överbliven studiotid från dom som Dr John kunde använda för sin inspelning.

Musiken då? Gris-Gris är ingen skiva man spelar en vacker sommardag, när solen skiner, fåglarna kvittrar och glada barn leker ute i frihet. Men när mörkret infunnit sig, luftfuktigheten närmar sig 90%, åskan mullrar någonstans i närheten och allt, inklusive en själv, känns allmänt svettigt, då passar Gris-Gris bra. Det är psykedelisk blues med en voodokryddning som i alla fall jag uppskattar. Dr Johns rassliga röst komplimenteras av kvinnliga körer som bidrar till mystiken. Jag befinner mig plötsligt i djupaste södern, där ingen hör dig skrika.

När plattan släpptes togs den emot ganska svalt. Men allt som åren har passerat har plattan stigit i aktning och hyllas nu av många som ett mästerverk. Besvärjelserna har fungerat. På mig också, för jag gillar skivan. Ännu ett av mina naiva projekt att hitta en begagnad skiva av tidigare årgång. Omöjligt. Det fick bli en reissue från Amazon. Men den låter ju minst lika bra. Skivan spelas på egen risk. Vem vet vad som kommer att knacka på dörren.


Tracklist

Side A
1. Gris-Gris Gumbo Ya Ya 5:36
2. Danse Kalinda Ba Doom 3:39
3. Mama Roux 2:59
4. Dans Fambeaux 4:56

Side B
1. Croker Courtbullion 6:00
2. Jump Sturdy 2:20
3. I Walk on Guilded Splinters 7:37

Ray LaMontagne - "Ouroboros" (2016)

Herr LaMontagne är en ny bekantskap i mitt liv. Jag upptäckte honom en vårdag när jag lyssnade på den enda internetradiostation jag ibland använder mig av, Radio Paradise. Jag behövde liva upp mig lite på jobbet.

Ouroboros är en riktigt skön platta, flummig utan att bli för mycket. Det är som en blandning av Spiritualized, Pink Floyd och Beck. En av dessa plattor man ibland stöter på som inte har några svaga spår. Producerad av ingen mindre än Jim James från My Morning Jacket, som också medverkar med lite sång och instrumentspelande. Sammanlagt åtta låtar, men som på själva skivan beskrivs som Part One och Part Two. Och det är precis så det är också, två sammanhängande sidor som skapar en helhetsupplevelse. Jag har också den föregående skivan Supernova, också det en skön platta, men jag tycker Ouroboros är strået vassare.

Så det är väl inte så mycket mer att säga, skaffa plattan, andas in och njut. Modern psykedelia när den är som bäst. LaMontagne avslutar hela skivan med sångraderna 'You never gonna hear this song on the radio'. Jag hoppas ju han har fel.

Tracklist

Part One
1. Homecoming 8:28
2, Hey, No Pressure 6:34
3. The Changing Man 4:13
4. While It Still Beats 4:10

Part Two
1. In My Own Way 6:36
2. Another Day 3:05
3. A Murmuration of Starlings 2:33
4. Wouldn't It Make a Lovely Photograph 3:58

David Bowie - "Heroes" (1977)

En sommar har passerat, och en längre vistelse i mitt gamla hemland Sverige pausade bloggandet ett tag, men nu är den kanadensiska vardagen tillbaka, och därmed bloggen.

Den röda tråden de senaste inläggen har varit nyligen bortgångna musiker, och Bowie var kanske den största legenden av dom alla. Hans bortgång spred chockvågor över hela världen. Precis som Lemmy och Prince, gick Bowie alltid sina egna vägar utan allt för mycket bekymmer över vad andra skulle tycka (tror jag i alla fall). Sådant måste man respektera.

Heroes bjuder på en ganska stökig A-sida och en betydligt lugnare B-sida, mer mot ambienthållet. Jag fascineras över att Bowie blev så oerhört stor som han blev, för hans musik är inte alltid enkel att ta till sig. Det lite svårtillgängliga gäller inte minst Heroes, som är den andra delen i Bowies Berlintrilogi. Med på plattan är både Brian Eno och Robert Fripp, och det är klart, med ett sådant sällskap kan det musikaliska resultatet bli en utmaning.

Jag är inte helt förtjust i A-sidan, den är lite för stökig och skramlig för min smak. Den självklara höjdpunkten är förstås titellåten, kanske höjdpunkten i hela Bowies karriär. Det är en sådan låt som i sig själv gör en platta värd att köpa, och fast jag har hört den så många gånger känns den inte sönderspelad. De övriga låtarna är dock inte riktigt min grej. Generellt gällande Bowie har hans sångröst alltid skapat en sorts obehaglig neurotisk känsla inom mig, vilket gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera lyssnandet.

När man vänder på plattan, blir det intressantare. Den är mer experimentell där Bowie, med hjälp av bl.a. Eno, skapar olika instrumentala ljudlandskap. Kanske inte musik för radion eller förfesten, icke desto mindre bra. Skivan avslutas med en mer "normal" låt med sång, kanske för att föra lyssnaren tillbaka till verkligheten igen.

Trots att Bowie var/är populär på bred front, och trots att Heroes är en platta som sålt stora kvantiteter, anser jag den vara en utmaning. Den är inte helt självklar, och kräver en hel del genomlyssningar för att kunna bli fullständigt förstådd. Jag vet inte om jag riktigt förstått den än.


Tracklist

Side A
1. Beauty and the Beast 3:32
2. Joe the Lion 3:05
3. Heroes 6:07
4. Sons of the Silten Age 3:15
5. Blackout 3:50

Side B
1. V-2 Schneider 3:10
2. Sense of Doubt 3:57
3. Moss Garden 5:03
4. Neuköln 4:34
5. The Secret Life of Arabia 3:46