Nationalteatern - "Livet är en fest" (1974)

Nationalteaterns andra platta och deras stora genombrott. Redan i min ungdom/tidiga vuxenålder, då bandets musik spelades flitigt i diverse festliga sammanhang, var det musik från det förgångna. Idag än mer så. Den politiska och/eller socialrealistiska musiken har en tendens att åldras lite snabbare än vanlig rock n'roll om hjärta och smärta. Samtidigt blir låtarna ganska roliga och intressanta tidsdokument, och dagens unga lyssnare kan få en liten inblick i 70-talets politiska engagemang.

Plattan innehåller flera av bandets klassiker, såklart titellåten, men även andra såsom Hanna från Arlöv, Bängen trålar, Speedy Gonzales och flera andra mer eller mindre kända låtar för allmänheten. När jag själv lyssnade på detta i mina yngre år, var det politiska budskapet sekundärt. Istället hörde jag och mina gelikar låtar om alkohol och droger som i våra öron var mer hyllningslåtar till dessa substanser. Någonstans visste jag att det troligen fanns någon form av samhällelig kritik i texterna, men den valde jag att ignorera. Precis som de flesta andra som lyssnade på Nationalteatern några decennier efter låtarnas skapelse, i ett nytt och annorlunda samhälle med andra frågor och politiska ideologier på tapeten.

Ett bra exempel på selektivt lyssnande var Bängen trålar. I de första verserna sjungs det om var man hittar röka i Göteborg, hur man lägger sig i allén och röker braja. Coolt. När det senare börjas sjunga om samhällssystemet och hur de som har pengar är skyddade och inte döms för brott, tja, då blev det lite mindre intressant. Skippa till nästa låt. Varje gång jag besökte Göteborg i mina yngre år var jag fasligt nyfiken på Näckrosdammen, Vasaparken och Femmans torg. Speedy Gonzales var en annan sådan låt, där varje form av kritik mot någon eller något gick en förbi, och låtens budskap istället handlade om att "tända på" och "ta dig en braja".

I den svenska proggvärlden så har jag alltid tyckt att Nationalteatern tillhörde de bättre banden. De skrev bra låtar, och kunde spela på sina instrument. Så jag tycker den här skivan är helt OK. En hel del sköna låtar, där Plast's sång är en av favoriterna idag, även om det generellt är lite utdaterat. Det är lite svårt att identifiera sig med mycket av det som sjungs i låtarna. På 70-talet var klasskampen, den kommunistiska ideologin och ilskan mot borgarbrackorna en större del av samhällsdebatten än idag, verkar det som. Samtidigt gör det att musiken blir ganska kul att lyssna på, ett tidsdokument. Det är med andra öron jag hör det här idag än när jag var 20 år. Båda perspektiven har sin charm. Kan nämnas att titellåten är från en teateruppsättning Nationalteatern satte upp, som handlade om ett gäng kompisars väg in i alkoholismen. Tagen ur sin kontext blir låten faktiskt mer av en festlåt än det var tänkt, misstänker jag. Hur som helst, plattan är en del av svensk musikhistoria, som har sin plats i samlingen.


Tracklist

Side A
1. "Jack the Ripper" 4:48
2. "Plast's sång" 3:44
3. "Stena Olssons Compagnie" 3:07
4. "Mr. John Carlos" 6:43
5. "Innerst inne" 3:16

Side B
1. "Livet är en fest" 4:16
2. "Speedy Gonzales" 4:09
3. "Paradisets berg" 2:01
4. "Lägg av!" 2:28
5. "Hanna från Arlöv" 3:41
6. "Bängen trålar" 4:15

Paul McCartney & Wings - "Band On The Run" (1973)

Det här var McCartneys femte platta efter Beatles, och den tredje med kompbandet Wings. Allmänheten hade inte varit så imponerade av de första plattorna där Wings medverkade, så det var väl lite upp till bevis denna gång. Paul hade fått idén att det vore intressant att spela in plattan på något exotiskt ställe, och valde därför EMI:s studio i Lagos, Nigeria. Det var eventuellt en bra idé i teorin, men väl på plats visade det sig att studion var undermålig, den politiska situationen instabil och Paul och hustrun Linda blev knivrånade på bl.a. demotaperna. Till råga på allt lämnade två av Wingsmedlemmarna bandet precis innan avfärd till Nigeria, så det var bara en trio medverkade - Paul, Linda samt Denny Laine. Det betydde att Paul tvingades spela diverse olika instrument på plattan, bl.a. gitarr och trummor, vilket i och för sig inte var ett jättestort problem för multiinstrumentalisten Paul.

Många anser att det här är Pauls bästa soloplatta, även om den inledningsvis mottogs lite svalt av folket, och en av de absolut främsta skapelserna någon av Beatlarna stod för efter bandet lades ned. Och jag kan inte förneka att det är en platta med hög kvalitet, även om förväntningarna är (eventuellt för) höga på en ex-Beatle. Men personligen håller jag nog hans platta Ram högre, då den innehåller något intressantare skapelser. Jag har alltid tyckt Lennon gjorde bättre och intressantare låtar i Beatles, och även om Lennons soloplattor håller en blandad kvalitet, är de inte alltid så tillrättalagda. Ibland känns McCartney lite för snäll, lyssnaren stryks nästan alltid medhårs. Hans musik, inklusive Band On The Run, är på något sätt musikens variant av en feel good-film. Det är fina harmonier, positiva, bra låtar med sköna hooks, och lite lagom trallvänligt. Man blir aldrig provocerad, upprörd eller fundersam när man lyssnar på Band On The Run. Det är väl egentligen inte någon kritik, men är det något på plattan jag saknar, så är det just det. Något som utmanar mer.

Token Ginger Baker bodde i Nigeria vid den här tiden och erbjöd Paul att spela in hela plattan i hans studio. Paul var väl lite tveksam, men spelade i slutändan in låten Picasso's Last Words (Drink To Me) där. Efter att ha sett Netflix dokumentär om Ginger Baker kan jag tänka att det var ett klokt beslut att hålla sig en bit ifrån honom. Fotot på omslaget är trion som medverkade på skivan samt ett gäng andra berömda personer. Tydligen togs fotot i svag belysning så kameran behövde ha linsen öppen i cirka två sekunder, vilket betydde att personerna måste stå blick stilla under denna tid. De hade precis kommit från en fest Paul hade arrangerat så samtliga var väldigt påverkade av diverse droger, vilket gjorde stillaståendet till en utmaning.

Sammanfattningsvis är Band On The Run en bra platta, och gillar man McCartney så är det nog ett måste att äga skivan. Det finns egentligen ingen dålig låt på skivan, alla har sin egen unika karaktär, även om jag personligen ibland tycker det snuddar vid att bli för snällt och nästan gulligt. Personliga favoriter är titellåten och avslutningsnumret Nineteen Hundred and Eighty-Five som jag tycker låter som Gnarls Barkleys låt Crazy.


Tracklist (Helen Wheels fanns inte med på originalutgåvan i England, utan endast på den Nordamerikanska)

Side A
1. "Band on the Run" – 5:12
2. "Jet" – 4:09
3. "Bluebird" – 3:23
4. "Mrs. Vandebilt" – 4:40
5. "Let Me Roll It" – 4:51

Side B
1. "Mamunia" – 4:51
2. "No Words" – 2:35
3. "Helen Wheels" – 3:44
4. "Picasso's Last Words (Drink to Me)" – 5:49
5. "Nineteen Hundred and Eighty-Five" – 5:28

Kuuntele Ääntä (1977)

2012 avslutade jag en anställning på en arbetsplats där jag varit anställd i 11 år. Jag var hemma hos en av kollegorna, och eftersom hennes vinylalbum bara samlade damm, erbjöd hon mig att kolla igenom dom och ta alla plattor jag ville, som avskedsgåva. Jag blev så överväldigad av erbjudandet att jag knappt klarade av att tacka ja, men efter lite trugande hängav jag mig. En av plattorna som följde med mig hem var denna. Min kollega hade bott ett antal år i Finland långt tidigare, och därför fanns en del finska plattor i hennes hylla. Den här hade hon dock köpt i Uppsala, på den mytomspunna affären Musikörat. Enligt prislapparna som är kvar betalade hon 2 kr. för den, den var nedsatt från det tidigare reapriset 5 kr. Troligen inte en platta som sålde som smör.

Discogs klassifierar plattans genre som Folk, World & Country, och dess style som Political. Eftersom det bara sjungs på finska och all text på konvolutet är på finska har jag ingen aning om vad sångerna handlar om, och på internet hittar jag ingen information om skivan. Så det här är en platta jag bara kan lyssna på för melodierna, budskapet går mig helt förlorat. Men visst påminner det lite om en del svensk politisk musik från 70-talet, och framsidan ger ju vibbar om ett vänsterengagemang. Enligt Google Translate betyder skivans titel Lyssna på ljud.

En rad olika artister sjunger på skivan och den är bättre än vad jag trodde. Den inledande visorna är riktigt fina, vackra melodier och sköna harmonier i sången. Jag håller med om Discogs folkdefinition, vissa sånger låter lite Fairport Convention. Jag hör dock ingen Country, så där tycker jag de är ute och snurrar. Några låtar in på plattan sjunger en annan artist, han har nästan en operaröst vilken jag inte riktigt gillar, men arrangemanget med piano och tvärflöjt är fint. Eftersom jag oftast fokuserar mer på melodierna i musik, snarare än text, har jag inledningsvis inte så stora problem med att jag inte förstår vad de sjunger om, men efter ett tag, någonstans på sida B, blir det ändå något jag saknar när jag till viss del tycker musiken går på tomgång. Då hade en förståelse av texterna säkert bidragit till att hålla intresset uppe.

Jämför jag t.ex. med Röda Bönor, en svenska politisk grupp från 70-talet, är Kuuntele Ääntä mycket bättre. Det är fina och luftiga arrangemang, akustiska gitarrer, piano, tvärflöjt, en saxofon på några ställen. Och melodierna är (ofta) fina. Språket är väl den huvudsakliga negativa sidan. Finska har ett speciellt sound, så att säga, som sätter en prägel på visorna. Jämför man t.ex. med spanska eller franska, där jag inte heller förstår så mycket när de sjunger, känns finskan grövre och mer främmande i sina ljud. Skivan är utgiven på Love Records, ett finländskt, legendariskt bolag som skapades på 60-talet, och gick i graven 1979. Deras logga är ju inte direkt subtil.

På Discogs har ett ex av skivan sålts, och priset uppges till drygt 22 kanadadollar, vilket motsvarar cirka 140 kr. Så min kollegas 2 kronorsinvestering har ju givit några tusen procent i avkastning (om hon hade behållt skivan).


Tracklist

Side A
1 Herran Pää On Paljaana 3:25
2 Heilani On Kuin Helluntai 4:00
3 Soi Lauluni 3:45
4 Kuuntele Ääntä 3:21
5 Ay 2:05
6 Atlantin Valleilla 2:31

Side B
1 Vallankumous 1:35
2 Lakkopäivänä 3:19
3 Käy Tehtaan Portilla Miettimään 3:18
4 Laulu Turhautumisesta 2:25
5 Kuolema 3:35
6 Kaverit Ja Toverit 2:55

Tom Waits - "Rain Dogs" (1985)

Det här är ännu en platta jag kände mig nödgad att rädda från mina föräldrars utrensning, den tillhörde min mamma. Jag kommer ihåg att hon ibland spelade den här hemma, och hur hon uttryckte att hon gillade den, och att jag aldrig förstod vad hon menade. För den tonårige versionen av mig lät den här skivan alldeles för konstig. Tom Waits sångröst var ju anskrämlig, och jag tyckte min mamma var lite märklig som gillade den. Kunde hon egentligen något om musik?

Idag tänker jag annorlunda. Det är en bra och spännande platta med ett annorlunda sound. Det brukar anses att det här är andra plattan i en trilogi, där Swordfishtrombones och Franks Wild Years utgör starten respektive slutet. Musiken kan liknas vid någon sorts Vaudeville. Kurt Weill uppblandat med Dr Johns voodoblues och en nypa Les Claypool, kanske. Instrument som används i låtarna är bland annat Farfisaorgel, trombon, marimba och dragspel. Tillsammans med Waits säregna stämma sätts en tydig prägel på låtarna, det är som en orm i rännstenen som väser om nattens ssssskuggvarelser.

Den här stämningen bryts vid några tillfällen av, av de mer lättlyssnade och vackra skapelserna Time och Downtown Train (som senare blev en stor hit med Rod Stewart). Hang Down Your Head är också en av de mer "normala" låtarna, som kanske behövs för att balansera de lite mer märkliga skapelserna. I tre låtar lirar Keith Richards gitarr, och lägger sina typiska licks över musiken. På en låt hörs Tony Levin på bas. Skivan har också svensk anknytning då omslagsbilden är tagen av Anders Petersen, det är en bild från Hamburg på 60-talet, även om många har trott att det är Tom Waits själv som är avporträtterad.

En bra och utmanande skiva, men som kanske inte passar alla då den har ett väldigt säreget sound. 19 låtar på knappa 54 minuter. Mycket musik för att vara en skiva. Många anser att det är Tom Waits bästa, personligen kan jag inte uttala mig då jag inte har hört så mycket av hans andra skapelser.


Tracklist

Side A
1. "Singapore" 2:46
2. "Clap Hands" 3:47
3. "Cemetery Polka" 1:51
4. "Jockey Full of Bourbon" 2:45
5. "Tango Till They're Sore" 2:49
6. "Big Black Mariah" 2:44
7. "Diamonds & Gold" 2:31
8. "Hang Down Your Head" 2:32
9. "Time" 3:55

Side B
1. "Rain Dogs" 2:56
2. "Midtown" 1:00
3. "9th & Hennepin" 1:58
4. "Gun Street Girl" 4:37
5. "Union Square" 2:24
6. "Blind Love" 4:18
7. "Walking Spanish" 3:05
8. "Downtown Train" 3:53
9. "Bride of Rain Dog" 1:07
10. "Anywhere I Lay My Head" 2:48