Paul McCartney & Wings - "Band On The Run" (1973)

Det här var McCartneys femte platta efter Beatles, och den tredje med kompbandet Wings. Allmänheten hade inte varit så imponerade av de första plattorna där Wings medverkade, så det var väl lite upp till bevis denna gång. Paul hade fått idén att det vore intressant att spela in plattan på något exotiskt ställe, och valde därför EMI:s studio i Lagos, Nigeria. Det var eventuellt en bra idé i teorin, men väl på plats visade det sig att studion var undermålig, den politiska situationen instabil och Paul och hustrun Linda blev knivrånade på bl.a. demotaperna. Till råga på allt lämnade två av Wingsmedlemmarna bandet precis innan avfärd till Nigeria, så det var bara en trio medverkade - Paul, Linda samt Denny Laine. Det betydde att Paul tvingades spela diverse olika instrument på plattan, bl.a. gitarr och trummor, vilket i och för sig inte var ett jättestort problem för multiinstrumentalisten Paul.

Många anser att det här är Pauls bästa soloplatta, även om den inledningsvis mottogs lite svalt av folket, och en av de absolut främsta skapelserna någon av Beatlarna stod för efter bandet lades ned. Och jag kan inte förneka att det är en platta med hög kvalitet, även om förväntningarna är (eventuellt för) höga på en ex-Beatle. Men personligen håller jag nog hans platta Ram högre, då den innehåller något intressantare skapelser. Jag har alltid tyckt Lennon gjorde bättre och intressantare låtar i Beatles, och även om Lennons soloplattor håller en blandad kvalitet, är de inte alltid så tillrättalagda. Ibland känns McCartney lite för snäll, lyssnaren stryks nästan alltid medhårs. Hans musik, inklusive Band On The Run, är på något sätt musikens variant av en feel good-film. Det är fina harmonier, positiva, bra låtar med sköna hooks, och lite lagom trallvänligt. Man blir aldrig provocerad, upprörd eller fundersam när man lyssnar på Band On The Run. Det är väl egentligen inte någon kritik, men är det något på plattan jag saknar, så är det just det. Något som utmanar mer.

Token Ginger Baker bodde i Nigeria vid den här tiden och erbjöd Paul att spela in hela plattan i hans studio. Paul var väl lite tveksam, men spelade i slutändan in låten Picasso's Last Words (Drink To Me) där. Efter att ha sett Netflix dokumentär om Ginger Baker kan jag tänka att det var ett klokt beslut att hålla sig en bit ifrån honom. Fotot på omslaget är trion som medverkade på skivan samt ett gäng andra berömda personer. Tydligen togs fotot i svag belysning så kameran behövde ha linsen öppen i cirka två sekunder, vilket betydde att personerna måste stå blick stilla under denna tid. De hade precis kommit från en fest Paul hade arrangerat så samtliga var väldigt påverkade av diverse droger, vilket gjorde stillaståendet till en utmaning.

Sammanfattningsvis är Band On The Run en bra platta, och gillar man McCartney så är det nog ett måste att äga skivan. Det finns egentligen ingen dålig låt på skivan, alla har sin egen unika karaktär, även om jag personligen ibland tycker det snuddar vid att bli för snällt och nästan gulligt. Personliga favoriter är titellåten och avslutningsnumret Nineteen Hundred and Eighty-Five som jag tycker låter som Gnarls Barkleys låt Crazy.


Tracklist (Helen Wheels fanns inte med på originalutgåvan i England, utan endast på den Nordamerikanska)

Side A
1. "Band on the Run" – 5:12
2. "Jet" – 4:09
3. "Bluebird" – 3:23
4. "Mrs. Vandebilt" – 4:40
5. "Let Me Roll It" – 4:51

Side B
1. "Mamunia" – 4:51
2. "No Words" – 2:35
3. "Helen Wheels" – 3:44
4. "Picasso's Last Words (Drink to Me)" – 5:49
5. "Nineteen Hundred and Eighty-Five" – 5:28