Johnny Cash - "Ragged Old Flag" (1974)

The man in black, en legend kan man väl nästan kalla honom vid det här laget. Det här var hans 47:e platta, tro det eller ej. Jag tror man då lägger ihop studioalbum, julalbum, samarbeten med andra, gospelalbum, soundtracks etc. Räknar man bara Country & Western studioalbum verkar det vara den 34:e, eller 28:e, beroende på vilken lista jag tittar på. I vilket fall var han en tämligen erfaren artist 1974. Anledningen att jag köpte plattan var att den kostade runt 10 kr, och jag ville ge honom en chans. Jag har några av hans sista album, från American Recordingsserien, och de är ju OK.

Även om jag hyser stor respekt för Cash som artist, så bekräftar mest den här plattan att country inte är min grej. LP:n inleder med den überpatriotiska titellåten, en spoken word låt som hyllar en gammal sliten amerikansk flagga. Jag har lite svårt för den sortens patriotism. Den efterföljande Don't Go Near The Water är helt OK, och fokuserar på miljöförstöringen. Cash var inte den som undvek sociala eller politiska frågor. En annan låt jag kan stå ut med är Pie In The Sky, som lutar lite åt goseplhållet där Cash sjunger om hur det väntar paj på honom uppe i himlen. Men resten av plattan är tämligen trist. Ingen av låtarna sticker ut på något sätt, utan känns som ganska medelmåttiga countrylåtar. Alla är skrivna av Cash, förutom I'm A Worried Man, där hans fru också hjälpte till.

På positiva sidan är att arrangemangen är ganska avskalade, vilket tilltalar mig, och man slipper den där gnälliga formen av country, där en steel guitar klagar, och sångaren har den där typiska countryrösten. Jag gillar Cash röst, han låter livserfaren och seriös, en person jag instinktivt lyssnar på. Synd bara att han envisades med att spela så mycket country.


Tracklist

Side A
1. Ragged Old Flag 3:07
2. Don't Go Near The Water 2:51
3. All I Do Is Drive 2:09
4. Southern Comfort 2:10
5. King Of The Hill 2:43
6. Pie In The Sky 2:25

Side B
1. Lonesome To The Bone 2:42
2. While I've Got It On My Mind 2:19
3. Good Morning Friend 2:06
4. I'm A Worried Man 2:11
5. Please Don't Let Me Out 2:42
6. What On Earth (Will You Do For Heaven's Sake) 2:09

Paul McCartney - "Tug of War" (1982)

Jag har tidigare nämnt att jag alltid varit lite kluven till McCartney, då han ofta tangerat till det lite för snälla, smöriga och trallvänliga enligt min smak. Både i och utanför Beatles. Lägg till att denna platta är skapad på 80-talet, med allt negativt det kan innebära för soundet. Så det var inte med så stora förväntningar jag tog mig an skivan. Men det var en stor positiv överraskning, ett riktigt skönt album.

Det var Pauls tredje soloplatta, och sammanlagt den elfte efter Beatlestiden (de allra flesta plattorna efter Beatles hade varit tillsammans med Wings). På plattan medverkar en del andra kända namn, frun Linda, Ringo trummar på några låtar, Carl Perkins, Eric Stewart, Stevie Wonder m.fl. Och skivan är producerad av ingen mindre är George Martin. Stevie Wonder sjunger duett med Paul på två låtar, What's That Your're Doing? och den stora hiten Ebony And Ivory. Den förstnämnda låten är bättre, faktum är att Ebony och Ivory är en av plattans sämsta låtar, lite synd att just den blev superhiten som får representera hela skivan.

Lennon mördades mitt under inspelningen vilket ledde till att en paus på ett par månader togs, för alla inblandade att återhämta sig. Låten Here Today är skriven om/till Lennon, den avslutar förstasidan och är skivans vemodigaste sång. Tug of War är en skiva utan egentliga svaga spår, och trevligt varierad. Självklart kan Paul konsten att skriva låtar, och här briljerar han. Många upplevde den här skivan lite som en come-back för Paul, eftersom de föregående plattorna tydligen hade varit lite svajiga. Många låtar spelades in under studiosessionerna, och flertal av dom fick inte plats utan dyker istället upp på den efterföljande plattan Pipes of Peace.

Så gillar du trevliga och lättsmälta låtar, utan ångest eller desperation, så är Tug of War troligen ett bra val. Nattsvart ångest och knepiga stycken verkar inte vara Pauls grej. Ibland kanske det kan vara lite tråkigt, men här funkar det.


Tracklist

Side A
1. Tug of War 4:22
2. Take It Away 4:14
3. Somebody Who Cares 3:19
4. What's That You're Doing? 6:19
5. Here Today 2:27

Side B
1. Ballroom Dancing 4:07
2. The Pound Is Sinking 2:54
3. Wanderlust 3:49
4. Get It 2:29
5. Be What You See 0:34
6. Dress Me Up as a Robber 2:41
7. Ebony and Ivory 3:46

Rasa and the Family Krishna - "Alive!" (1980)

Dagens platta delar namn med KISS första liveplatta, men där slutar nog likheterna. Jag vet faktiskt inte ens om Rasas platta är en liveplatta. Enligt Wikipedia är det det, men jag hör då inget livesound, och inget på skivomslaget ger någon ledtråd. Alla låtar tonar ut som på studioalbum, inget publikljud hörs och soundet låter precis som på Rasas alla andra plattor. Jag gissar på att Rasas plattor, som alla är inspelade i Hare Krishna-rörelsens studio på Korsnäs gård (det enda Radha Krishna-templet i Skandinavien), spelades in live i studion. Det låter så, så på sätt kan man ju hävda att det är en liveplatta, om man vill. Personligen misstänker jag titeln är tänkt mer i en andlig mening, och att Wikipedia kan ha misuppfattat det hela.

Hur som helst, detta är alltså en skiva med andlig, religiös och kontemplativ musik, och det svänger riktigt bra. Rasa var ett band där alla medlemmar var Hare Krishna-anhängare. Robert Campagnola, som då kallade sig Harikesa Swami och/eller Visnupada, hade byggt studion. Han skrev också låtarna, producerade och sjöng. På bas hörs Pelle Händén, som är ett relativt känt namn inom Sveriges musikscen. Hade all religiös musik varit så här, hade världen varit ett roligare ställe och kyrkan en kul plats. Vi har ju i och för sig gospeln inom kristendomen, men den är ju inte spridd till alla kyrkor ännu. Oftast får vi nöja oss med en stillsam psalm.

Rasas musik är riktigt skön. Generellt är låtarna uppbyggda av att sångaren sjunger ett kortare eller längre parti, och sedan svarar en kör honom med samma strof. Lägg till det en uppsjö sköna instrument, många troligen av indisk härkomst plus trummor, piano, bas, elorgel och saxofon, samt ett skönt sväng. Det blir ganska repetetivt, och låtarna är relativt långa, så det gäller att strofen/stroferna som sjungs är schyssta, annars blir en låt lite trist. A-sidan är skön rakt igenom, där jag alltid har haft Maha-Mantra I som en favorit. Den är mindre groovig, men har fina melankoliska partier, där männikans djupa längtan efter förening med något större träder fram, vilket får mitt hjärta att öppna sig.

B-sidan är lite tråkigare, eftersom låtarna är mindre intressanta och det istället blir alltför repetetivt. Men den tålmodige får sin belöning på plattans sista fyra minuter, då låten Namaste Narasimhaya plötsligt byter skepnad och levererar en riktigt soft avslutning på plattan. Alla Rasas plattor i samlingen har jag hittat för 5-10 spänn, men bara omslagen är värd pengarna. Det sjungs på hindi(?) så jag förstår inte ett ord av texterna, istället är det groovet som förför mig. Men jag har inte blivit en Hare Krishna-anhängare.


Tracklist

Side A
1. The Call To Govinda 8:04
2. The Offering 7:10
3. Maha-Mantra I 8:47

Side B
1. Maha-Mantra II 8:45
2. Namaste Narasimhaya 12:34

Tony Carey - "Blue Highway" (1985)

En del känner eventuellt till Tony Carey från hans tid i Rainbow, där han var keyboardist 1976-77. Personligen känner jag till honom via ett av hans soloprojekt, Planet P Project, eftersom jag som tonåring köpte albumet Pink World, en av PPP:s plattor. Efter den korta tiden i Rainbow har Tony haft en solokarriär som sträcker sig ända till idag. Jag vet inte riktigt hur framgångsrik den varit, men uppenbarligen har han kunnat försörja sig på den, och har haft några singlar uppe på Billboardlistan. Sverige har han besökt genom uppträdande på Sweden Rock Festival 2015. Solokarriären har innehållit plattor under eget namn, som Planet P Project och Rainbowrevivals i olika skepnader/namn. Han har också producerat andra artister samt gjort en del filmmusik för tysk film och TV, troligen förklarat genom att han bor i Tyskland sedan en längre tid. Tar man en titt på hans diskografi är den ruskigt lång, så han har varit väldigt aktiv, vad det verkar som.

Men dagen platta är inte något jag tycker speciellt bra om. För det första är det lite för mycket av en 80-talsproduktion. Soundet är tyvärr präglat av detta årtionde, även om det inte är extremt, det finns värre exempel. Men syntharna, gitarrerna, trummorna är tillräckligt stöpta i 80-talets form för att jag ska rygga tillbaka. Sedan är själva musiken problematisk, det är rockballader, en del soft rock kanske med lite popinslag. I vilket fall inte min grej. Slutligen gillar jag inte riktigt Tonys lite hesa sångröst, jag förknippar den alltför mycket med plattan Pink World, som jag idag tycker låter ganska billig och taskigt producerad. Det intrycket förs automatiskt över till Blue Highway via Tonys röst, vare sig jag vill eller inte. Varför köpte jag då plattan, kan man ju undra. Tja, lite som vanligt, jag hittade den för en tia eller så på en lokal skivbörs, blev lite nyfiken på hur Tony lät under sitt eget namn, så jag ville stilla nyfikenheten.

När jag försöker vara lite objektiv så hör jag att vissa av låtarna inte är så dumma egentligen, som kompositioner. Jag tror Tony är en ganska OK låtskrivare. Men kontexten, 80-talet och Pink World-vibbarna, påverkar mig så pass negativt att upplevelsen inte blir så njutbar. Men hej, har man en fäbless för 80-talsproduktioner, med fokus på (soft) rock, så kan man nog gilla den här plattan. Men inte min grej.


Tracklist

Side A
1. We Wanna Live 4:18
2. She Moves Like A Dancer 3:57
3. Live Wire 4:42
4. 10,000 Times 4:08
5. Tear Down The Walls 3:43

Side B
1. Blue Highway 4:33
2. Love Don't Bother Me 3:58
3. Katy Be Mine 4:18
4. Like A Rock 4:12
5. Out Of Town Woman 3:43

Baby Grand (1977)

Omslaget såg intressant ut, priset var runt 10 kr, så det var väl värt en chansning. Dessutom tre grabbar på baksidan med lagom långt haschrökarhår. Inköpt i en lokal skivbörs här i Montreal. Ännu en skiva där det visuella lovar mer än vad musiken bjuder på. En trist platta med typisk smörig 70-talsrock. Inget att ha.

Bandet bestod av David Kagan, Eric Bazilian och Rob Hyman, detta var deras självbetitlade debutplatta. Som producent hade de Rick Chertoff. Plattan är utgiven på Arista där legendaren Clive Davis då hade börjat, men att ge ut Baby Grand var väl inte någon av hans större bedrifter. Den som kan sin musikhistoria känner eventuellt till att Hyman och Bazilian efter två album med Baby Grand skapade The Hooters med vilket de fick stora framgångar. Även flera av Hooters plattor producerades av Chertoff. Så är man ett Hootersfan (vilket jag inte är) så kan skivan vara intressant ut ett historiskt perspektivet, men då ska man nog vara ett ganska seriöst fan.

Musiken kan beskrivas som 70-tals softrock, absolut välproducerat och vad det tycks, duktiga musiker. Men ack så trist. En sådan där platta som är omöjlig att sitta och lyssna uppmärksamt på någon längre tid, för man blir så uttråkad. Tyvärr har jag dessutom lite svårt för Kagans sångröst, som förstärker den smöriga känslan. Det finns egentligen ingen låt som jag tycker utmärker sig på något sätt, och man kan lugnt bläddra förbi denna skiva om man råkar stöta på den på en loppis.


Tracklist

Side A
1. Never Enough 4:20
2. Can't Keep It Inside 4:36
3. Bring Me Your Broken Heart 3:49
4. Lady Of My Dreams 4:46

Side B
1. Down, Down 7:00
2. Alligator Drive 5:19
3. Shinin' In The Spotlight 3:55
4. Boy In The Band 5:01

Electric Light Orchestra - "Out of the Blue" (1977)

Den här skivan befann sig i föräldrarnas skivhylla under uppväxten. Jag tror aldrig jag hörde dom spela den, istället plockade jag själv fram den i kanske 11-12 års åldern för utforskning. Den var en besvikelse. Omslaget med en mystisk rymdstation och fina färger lovade något speciellt, men innehållet levde inte upp till förväntningarna, jag tyckte den var tråkig och trist. Den enda låt som föll mig i smaken var Jungle, som blev en av barndomens favoriter. I och för sig trodde jag att de sjöng om Coca Coca Cola Light i refrängen, men det missförståndet kanske bara gjorde den bättre (refrängen går egentligen Chooka chooka hoo la ley, Looka looka koo la ley). Jungle fick ofta snurra på stereon där hemma, men övriga låtar fick vara. När föräldrarna fick för sig att göra sig av med sina LPs på äldre dar, räddade jag den, och den hamnade hos mig.

Det är en dubbelplatta där Jeff Lynn skrivit alla låtar och producerat. Det hörs förstås, han har sitt eget sound som han blivit framgångsrik med. Mycket stråkar, stämsång och starka vibbar av Beatles, Beach Boys och Bee Gees. Verkligen välproducerat. Lynn skrev alla låtar på tre och en halv vecka under en vistelse i de Schweiziska alperna. För mig låter det tydligt 70-tal, mest tack vare alla stråkar tror jag. Mitt första vuxna möte med Lynn var via Travelling Wilburys, där soundet går igen. Många anser att Out of the Blue tillhör en av ELO:s bästa plattor. Som vuxen gillar jag den mycket bättre än som barn, men det är fortfarande inte riktigt min grej.

Det ska dock sägas att det är generellt kvalitativa låtar, Lynn är en skicklig kompositör. En hel del låtar sätter sig på hjärnan, och plattan resulterade i ett antal hits. Tredje sidan bjuder på en svit med tema vädret, vilket tydligen blev Lynns sista försök med en symfonirockskapelse. Jag har inget emot symfonirock och konceptplattor, så det är också helt OK. Men jag tycker en dubbelplatta blir lite för mycket. Jag hade säkert gillat en här skivan bättre om de hade plockat ut de bästa låtarna och skapat en singelplatta istället. Nu tröttnar jag ungefär halvvägs på Lynns sound och byter till något annat.


Tracklist

Side A
1. Turn to Stone 3:47
2. It's Over 4:08
3. Sweet Talkin' Woman 3:47
4. Across the Border 3:52

Side B
1. Night in the City 4:02
2. Starlight 4:30
3. Jungle 3:51
4. Believe Me Now 1:21
5. Steppin' Out 4:38

Side C (Concerto for a Rainy Day)
1. Standin' in the Rain 4:20
2. Big Wheels 5:10
3. Summer and Lightning 4:13
4. Mr. Blue Sky 5:05

Side D
1. Sweet Is the Night 3:26
2. The Whale 5:05
3. Birmingham Blues 4:21
4. Wild West Hero 4:40

Lee Hazlewood's Woodchucks - "Cruisin' For Surf Bunnies" (1964/2018)

Bolaget Light In The Attic har bland annat sysslat med en rad fina återutgivningar av vissa av Lee Hazlewoods plattor. När de grävde runt i LHI:s arkiv (Lee Hazlewood Industries, ett skivbolag han startade och skötte några glada år på 60- och 70-talet) så stötte de på en tape som bar namnet Woodchucks. Det framgick ganska snart att det var en pseudonym för Lee himself och hans legendariska studioband The Wrecking Crew. Musiken var inspelad 1964, och var instrumental surfmusik. Troligen användes överbliven studiotid, för man har inte kunnat hitta någon officiell studiobokning för bandet i arkivet. Folk som kände Lee under tiden det begav sig, och som nu har hört musiken för första gången, menar att det är för välgjort för att vara en demo, men saknar de vanliga overdubs som brukar vara med på färdiga plattor. Så lite oklart vad syftet var med plattan. Vissa tror att det bara var ett billigt försök av honom att haka på surfvågen som gällde för tillfället, och göra lite enkla pengar. Vem vet.

Personligen tycker jag det är en fantastisk platta. En leadguitar som kör en ganska simpel melodi, med ett reverb oftast maxat bortom alla gränser, och en rytmsektion som kör på i lika simpel stil. Egentligen musik vilket nykläckt tonårsband som helst skulle kunna lira. Icke desto minde så fastnade jag direkt för det. Det vilar nästan en surrealistisk stämning över låtarna, och ibland gränsar det till det bisarra, och man vill nästan skratta. Säkert finns det mycket bättre surfmusik där ute, och visst är soundet extremt lika plattan igenom, men vetskapen att Lee ligger bakom musiken ger den en extra dimension.

Suzi Jane Hokom hade en tid ett surfband, hon blev sedemera bl.a. producent på LHI, och dessutom Lees flickvän. Som jag förstår det är det hon och hennes bandkollegor som pryder albumets omslag. Alla låtarna är tidigare outgivna i dessa ursprungliga versioner, men två av dom gav Woodchucks ut som singlar, och ett gäng av dom har framförts av andra kända surfband och artister, bl.a. John Paul Jones, innan han hamnade i Zeppelin. En riktigt kul platta, och lika roligt var att den var $10 billigare i min lokala skivaffär än på amazon, och det är ju ovanligt. Vill man läsa mer om LHI:s historia har Light In The Attic också gett ut boxen There's A Dream I've Been Saving, där bl.a. en fin bok ingår, fylld med foton från tiden det begav sig och texter/intervjuer med folk som var med. Kul och fascinerande läsning.

Tracklist

Side A
1. Movin'
2. Baja Pt. 1
3. Bangkok Cock Fight
4. Johnny October
5. The Nomads
6. The Man

Side B
1. Angry Generation
2. Baja Pt. 2
3. Quiet Village
4. Batman
5. Torn Sarong
6. Crickets Of Karachi

Giorgio Moroder & Joe Esposito - "Solitary Men" (1983)

Jag har några plattor där Moroder har varit involverad, både som artist och som producent. Och jag gillar dom, han skapar ett skönt, lite mörkt och suggestivt, discosound. Så en skiva med hans namn på tänkte jag skulle kunna vara något. Joe Esposito visste jag inte vem det var, men tänkte att Moroders namn räckte för någon sorts kvalitetsgaranti.

Men jag hade fel. Det här är en riktig 80-talsplatta, med allt negativt det innebär, inklusive ett hemskt saxofonsolo. Trist sound med tråkiga trummaskiner och billiga synthar. Ointressanta låtar och Esposito sjunger med smörig röst. Den tidigare ägaren hade noterat varje låts BPM på baksidan, kanske var personen DJ, vad vet jag. Men det här är inte musik som får mig att vilja dansa. Det är inte tillräcklig fart i den, eller sköna hooks. De har slängt in en cover på Moody Blues Nights In White Satin, men inte ens den blir intressant.

Nä, jag som har en instinktiv ovilja gentemot typisk 80-talsmusik är helt fel målgrupp för den här skivan. Den kommer mina barn få ärva i exakt samma skick som den är nu. Skräp, ärligt talat. 5 kronorsbacken.


Tracklist

Side A
1. Solitary Man 3:47
2. Show Me The Night 3:48
3. My Girl 3:52
4. Too Hot To Touch 3:28
5. Diamond Lizzy 3:20
6. Washed In The Neon Light 4:08

Side B
1. A Love Affair 3:46
2. Nights In White Satin 4:02
3. Lady, Lady 4:14
4. White Hotel 4:32
5. To Turn The Stone 3:11

David Bowie - "David Bowie In Bertolt Brecht's Baal" (1983)

1982 sände BBC en TV-version av Bertolt Brecht's Baal (inspelat 1981), där Bowie spelade Baal. Det är en EP med fem låtar, 11 minuters speltid, plattan är inspelad i Berlin, och det var den sista skivan Bowie släppte på RCA. Nästkommande album släpptes på EMI. Brecht skrev Baal 1918, och den sattes upp 1923 för första gången.

Jag köpte plattan för ungefär tio års sedan när jag bodde i staden Quebec, mest för att jag tyckte det verkade vara en udda skiva med Bowie. Jag trodde jag hade någorlunda koll på hans katalog, men hade aldrig hört talas om denna. Den var förstås billig, så jag beslöt att bota nyfikenheten (och kanske kunde den vara värd mycket mer än vad skivbutiken ville ha för den!). Sedan har den mest blivit stående i hyllan utan att spelas. Kanske en anledning har varit att det knappt varit värt besväret att sätta på den för 11 minuters musik, vilket inkluderar en vändning av skivan. CD/Streaming-eran har nog gjort mig lite lat.

TV-versionen av låtarna har endast banjo som ackompanjerar, men man beslöt att ha ett lite fylligare arrangemang på plattan. Det är ju inte Bowies egna låtar, utan låtarna är av Brechtkaraktär. Gillar man det så gillar man nog plattan. Jag har aldrig varit en Bowiefanatiker, finner hans kreationer en tämligen blandad kompott, med både trist och fantastiskt innehåll. Brecht är inte heller någon jag har hyst ett så stort intresse för, så för mig är den här skivan inget speciellt. Ska jag lyssna på Bowie, väljer jag med all säkerhet något annat av hans album. Kan tilläggas att skivan gavs ut under Bowies Let's Dance period, men musiken på Baal är väldigt långt ifrån put on your red show and dance the blues...


Tracklist

Side A
1. Baal's Hymn 4:02
2. Remembering Marie A 2:04

Side B
1. Ballad Of The Adventurers 1:54
2. The Drowned Girl 2:24
3. Dirty Song 0:37

Robert Broberg - "Robert sjunger Broberg" (1966/68)

Robert Broberg är en artist jag alltid har haft en kluven relation till. Å ena sidan hyser jag en stor beundran och respekt för hans kreativitet, hans talang med ord och förmåga att skriva musik. Å andra sidan har jag aldrig varit ett stort fan av humoristisk och "rolig" musik, där ordlekeriet är satt i främsta rummet. Och i alla fall under första delen av hans karriär, var det sådant han mest sysslade med. Jag gillar hans allvarsamma sida bättre, ur en musikalisk synvinkel i alla fall. Han har skapat flera väldigt fina sånger, när humorn har fått stå tillbaka.

Det här är en samlingsplatta med lite okänt utgivningsår. Skivan anger 1966, men jag har läst på nätet att flera av sångerna skrevs 1967-68, så gissningsvis är skivan utgiven runt -68. Hur den hittade in i min samling är också lite okänt. Jag vet inte om jag köpt den själv, utifrån tanken att en samling bör innehålla något med Broberg, eller om jag fått den. Tyvärr är de allra flesta låtarna humoristiska, vissa kanske nästan burleska, skapelser, med ett sprakande ordlekeri. Och det är ju inte min grej. Egentligen finns det bara en låt jag riktigt gillar, och det är den fina kärlekslåten Medan Årstider Kommer Och Går, men eftersom jag antingen fått plattan, eller max betalat 20 spänn för den, är bara den låten värd platsen plattan upptar i hyllan. Klassikern Båtlåt är väl en låt lite mittemellan det humoristiska och allvarsamma, så den tycker jag också någorlunda bra om. OK, Gummimadrassen är kul, eftersom ett arrangemang med säckpipa måste beundras.

Jag har sett Robert Broberg live en gång, troligen under turnén 1991, i Uppsala. Jag och min mamma var där, och det var en mycket bra konsert. Jag vet inte hur många gånger han blev inklappad. Ett fint musikminne, och jag är glad att jag sett honom live. Han dog 2015, och Sverige förlorade en stark kreativ kraft. Han sysslade inte bara med musik, utan även visuell konst. Den har jag ännu mindre koll på dock.


Tracklist

Side A
1. Båtlåt
2. Jag Är En Brygga
3. Taxifiket
4. Örat
5. Gummimadrassen
6. Pacifisten
7. Krigsfrossaren

Side B
1. Det Som Göms I Snö
2. Väderleksfelprataren
3. Snoriga Sture
4. Medan Årstider Kommer Och Går
5. Fantomen
6. Vi Har Ingen Lägenhet
7. Alla Springer Omkring Och Försöker Fånga Den Stora Kärleken

Mighty Sparrow - "Party Classics 2" (1988)

Denna skiva är vad min 11-åriga dotter valde helt själv, utan några ramar eller påverkan, ur en skivbutik som julklapp till mig. Det är klart att man kan undra vad hon tänkte. Varför valde hon just den här skivan av det tusental plattor som fanns där? Var det något i omslaget som lockade henne? Gav skivan intrycket av något fantastiskt? Spännande är det i alla fall, eftersom det inte är något jag själv hade valt. Skivsamlingen har blivit lite mer eklektisk. Mighty Sparrow var ett helt okänt namn för mig.

Mighty Sparrow, eller Slinger Francisco som han egentligen heter, är en legendarisk calypso och socasångare (soca = Soul of Calypso, en hybrid av dessa stilar, skapat som ett sätt att blåsa liv i calypson på 70-talet). Han föddes 1935 på Grenada men flyttade till Trinidad vid ett års ålder, där han växte upp. Han började tidigt med musik, och fick sitt artistnamn utifrån han var ovanligt aktiv på scen, och hans vänner tyckte han skuttade runt som en sparv (sparrow). Han blev en viktig person för musikerna på Trinidad eftersom han kämpade för att förbättra deras förhållanden, och iscensatte bl.a. en rad bojkotter av tävlingar. På 50-talet blev calypson populär en tid i England, och Mighty Sparrow fick en del framgångar där. Han försökte också nå framgång i USA, men det var svårare. Under decenniernas lopp nådde han dock allt större framgång internationellt, och från mitten på 80-talet bodde han halva året i New York. Han lever fortfarande, bor kvar i New York, och har något enstaka framträdanden. Under karriären har han vunnit ett stort antal titlar, Calypso King, King of Kings osv. (tävlingar och titlar tycks vara populärt inom calypson). Antalet skivor han släppt är stort, minst 60-70 stycken. En levande legend.

En kall, mörk vinterdag är en sådan här skiva den rätta medicinen. Då blir hemmet en strand i Karibien, jag vill stanna hemma från jobbet och sola, min fru kräver all inclusive och slutar laga mat, och barnen vägrar lämna hotellet för de vill bara vara vid poolen. Vi måste gå till havet, säger jag, och de svarar i ett unisont NEJ! Så skivan skapar en skön, trevlig stämning. Det är energisk och glad musik, inte depressiva ballader om döden. I mina öron, som inte är så vana vid kalypso, så låter allt ganska likadant. Men så brukar det ju vara med musikstilar man inte är så bekant med. När jag hör låtarna får jag för mig att livet i Karibien måste vara härligt, de låter ju så glada och uppåt, fria från bekymmer. Inga tunga vintermånader. Nu vet jag ju att det ofta inte stämmer med verkligheten, och att livet är/har varit ganska hårt i många av dessa länder, kanske lämnar man sådant därhän i stunderna av musikaliskt skapande, vad vet jag. Om man vill ha en skiva med glada och energiska toner, filtrerat genom karibisk sand, då kan det här vara något.


Tracklist

Side A
1. Medley: Miss Mary / Jane / Royal Jail / Benwood Dick / Sa Sa Yea / Congo Man

Side B
1. May May
2. Bag O' Sugar
3. Elayne Harry & Mama

Kate Bush - "The Whole Story" (1986)

Det här var Kate Bush första samlingsalbum, och består av 11 av hennes tidigare singelsläpp. Gillar man Kate så är det såklart svårt att inte gilla den här skivan. Men även om albumet innehåller singelsläppen, betyder ju inte det att det är de bästa låtarna. Personligen skulle min Best Of skiva med Kate se till viss del annorlunda ut. Den blev i alla fall listetta i England, och blev där det dittills mest sålda av hennes album. Och 2014 när Kate chockade världen med en konsertserie på Hammersmith Apollo, återkom plattan på Englandlistans åttondeplats.

Personligen hade jag redan plattans låtar på hennes tidigare album och/eller singlar, så när jag stötte på skivan i en av skivbörsarna i grannskapet köpte jag den mest utifrån ett kompletteringsmotiv. Ett litet hål som fylldes igen i samlingen. Det man får/fick på plattan som var nytt, var ny sång på klassikern Wuthering Heights eftersom Kate inte var helt nöjd med originalet, samt den nya sången Experiment IV. Kanske var främsta motivet för detta att locka även de som redan hade allt av hennes tidigare utgivning att köpa skivan. Experiment IV släpptes som singel någon vecka innan, för att promota albumet, dock konkurrerade den med Kates Peter Gabriel-duett, Don't Give Up, som släpptes ungefär samtidigt (och blev en mycket större hit).

Har man inte någon av hennes tidiga plattor, eller endast någon enstaka, så är plattan värd att leta upp. Den ger en introduktion och en överblick över hennes skapande 1978-1985. Har man hennes första skivor finns det väl ärligt talat inte så jättestor anledning att införskaffa den. Det skulle väl vara om man är så fanatisk att man bara måste ha Wuthering Heights nya sång och/eller Experiment IV, tveksamt dock om det verkligen motiverar ett köp.


Tracklist

Side A
1. Wuthering Heights 4:57
2. Cloudbusting 5:09
3. The Man with the Child in His Eyes 2:38
4. Breathing 5:28
5. Wow 3:46
6. Hounds of Love 3:02

Side B
1. Running Up That Hill 5:00
2. Army Dreamers 3:13
3. Sat in Your Lap 3:29
4. Experiment IV 4:21
5. The Dreaming 4:14
6. Babooshka 3:29

The Hilliard Ensemble - "Medieval English Music" (1983)

En sådan här platta spelar när jag vill förvandla mitt hem till en katolsk katedral, vilket inte är speciellt ofta. The Hilliard Ensemble var en engelsk manlig sångkvartett som fokuserade på medeltida sång, men som även har gjort massor av annat, med moderna kompositörer. De räknades som en av de främsta, om inte de främsta, inom sin genre, och var i mångt och mycket en institution. Kvartetten skapades 1974 och upphörde 2014. Den här skivan hittade jag för ett hyggligt pris i en av Montreals skivbörsar, och anledningen till att jag köpte den var att jag har en av Jan Garbareks skivor där ensemblen medverkar, med himmelskt vacker sång. Tänkte att detta kanske var något liknande, utan den störande sopransaxen. Och så gillar jag mycket av den medeltida musik jag tidigare hört.

Jag vet dock inte mycket om engelsk medeltida sång, eller faktiskt ingenting, men man får en liten folder med i skivan med en del information, på en mängd olika språk. Som tur är hade den tidigare skivägaren inte gjort sig av med den. Inte för att jag har läst foldern, men ändå. I foldern får man också alla sångtexter, på olika språk, inklusive latin. Jag har inte läst dessa heller. Skivan innehåller endast sång, inga instrument, och självklart är det mycket vackert. Fina kompositioner, vackra harmonier och sångare som vet vad de gör. Jag försökte improviserat sjunga med i sång, men insåg snabbt att vi var på olika nivåer (jag på en lägre). Jag utgår från att de flesta sångerna har ett religiöst tema, jag får för mig att det var så förr med den här sortens musik. Allt är dock inte sakrala, långsamma verk, utan det blandas med en del lite fartfyllda sånger. Så det är viss variation, även om mitt hem till största delen fortfarande känns som en kyrka när skivan snurrar.

En ganska skön skiva på många sätt, en skiva jag inte spelar så ofta, och när jag gör det får den mer snurra i bakgrunden för att skapa en harmonisk atmosfär, snarare än att jag sitter och lyssnar fokuserat. Då kan jag nog bli en smula uttråkad.


Tracklist

Side A Anonymes Du XIVe Siècle
1. Alleluia: Hic Est Vere Martir 4:01
2. Singularis Laudis Digna 5:35
3. Doleo Super Te 1:32
4. Thomas Gemma Cantuarie 2:22
5. Civitas Nusquam Conditur 2:24
6. Tu Civium Primas 2:40
7. Mater Christi Nobilis 1:33
8. Ite Missa Est 1:29

Side B Anonymes Du XVe Siècle
1. Alleluia: A Newë Work 3:47
2. Anna Mater Matris Christi 6:01
3. There Is No Rose 3:50
4. Marvel Not, Joseph 4:08
5. Tota Pulcra Es Amica Mea 8:17
6. Opotores Exquisiti 4:17

Gentle Giant - "The Missing Piece" (1977)

Inom den progressiva genren har Gentle Giant alltid varit ett av mina favoritband. De har haft en talang att skapa komplexa och intressanta stycken, som samtidigt inte blivit alltför komplicerade och akademiska. En hårfin balans, som bandet har lyckats hantera. The Missing Piece är dock ingen av deras bättre stunder.

Punken hade anlänt, musikscenen förändrats, och den progressiva rocken var en av skurkarna, enligt de nya högljudda banden. Gentle Giant var ju en av den progressiva genrens fanbärare, men hade vid denna tid tappat en del fans. Så det fanns säkerligen en känsla av att vilja hitta nya fans, och återknyta gamla. Bandet hade också en önskan att föra deras livemusik närmare hur studiomusiken lät (det kunde skilja en hel del pga av studioversionernas komplexitet), så låtarna skapades med en tanke att kunna framföras live utan större förändringar. Så på The Missing Piece tar bandet en hel del nya vägar, med blandat resultat, minst sagt.

Skivan öppnar med Two Weeks In Spain. En kul pop-progressive låt, som lovar gott. Tyvärr A-sidans enda intressanta låt. Med övriga låtar chockar bandet med att spela en smörig ballad, punk, blues och hårdrock. Det här kunde andra band göra bättre, dessutom blir förstasidan tämligen förvirrad och spretig. Deras försök till humor med låttiteln Betcha Thought We Couldn't Do It, en låt där de spelar rak hårdrock blir inte speciellt kul. På B-sidan hittar dock bandet tillbaka till sitt tidigare sound, med nyckfull progressive musik. Även här är öppningslåten den bästa, As Old As You're Young. Sedan följer en längre ballad, som jag finner lite småtrist, med två efterföljande proglåtar i klassisk Gentle Giant stuk. Dock har de gjort detta bättre på tidigare album, och egentligen är det endast respektive sidas öppningslåt som riktigt håller. Min rekommendation är att snarare lyssna på Gentle Giants tidigare album, som generellt håller en högre klass.


Tracklist

Side A
1. Two Weeks in Spain 3:07
2. I'm Turning Around 3:59
3. Betcha Thought We Couldn't Do It 2:25
4. Who Do You Think You Are? 3:35
5. Mountain Time 3:20

Side B
1. As Old as You're Young 4:21
2. Memories of Old Days 7:18
3. Winning 4:18
4. For Nobody 4:05

Steve Hackett - "Spectral Mornings" (1979)

Det här var den förre Genesisgitarristens tredje soloplatta. På grund av en kluven tonårshistoria med hans platta Till We Have Faces, har jag en instinktiv misstänksamhet mot Hacketts soloskivor, att omslaget dessutom inte riktigt är i min smak, gjorde att förväntningarna på plattan inte var så höga. Det kan eventuellt vara en hjälpande faktor till att jag faktiskt tycker den är ganska bra.

På skivan mederkar ett gäng musiker som sedan blev hans band under ett antal år, the classic lineup, anser många. En av dessa var hans bror John Hackett. Det mesta av sången står Pete Hicks för, övriga musiker var Nick Magnus, Dik Cadbury samt John Shearer. Plattan öppnar fint med Every Day, en antidroglåt. Tydligen hade Hackett haft en tidigare flickvän med drogbekymmer. Denna låt blev en av hans standardnummer genom den fortsatta karriären, den andra låten som blev en standard är den instrumentala titellåten som avslutar skivan. Av dessa två gillar jag Every Day bäst.

En sak jag gillar med skivan är dess variation. Varje låt är tämligen unik, vilket gör att det blir kul att lyssna på. Det är sång, instrumentalt, japansk musik, skräckfilmsstämning, akustiskt, elektriskt osv. Det hade ju kunnat bli spretigt, men det blir det inte. Istället blir varje låt sin egen lilla upplevelse. Det jag inte gillar med skivan är att många låtar innehåller mycket synthar, som ibland skapar ett lite billigt och tunt sound. 1979 kunde ju synthar resultera i lite vad som helst. Det är ett gäng olika synthar som används, och soundet är ofta det popiga 80-talssoundet, eller till och med new agemusiken från det årtiondet, med glättliga ackord. När Hacketts sologitarr läggs till det, snuddar vissa låtar nästan vid easy listening. Här tänker jag främst på titellåten. Trots detta, fördelarna överväger nackdelarna, och på det stora hela gillar jag plattan. Musiken definieras som progressive, kanske stämmer det. Den definitionen känns så ospecifik, så jag tänker inte ens ta upp det till diskussion.


Tracklist

Side A
1. Every Day 6:14
2. The Virgin and the Gypsy 4:27
3. The Red Flower of Tachai Blooms Everywhere 2:05
4. Clocks – The Angel of Mons 4:17
5. The Ballad of the Decomposing Man" (featuring "The Office Party") 3:49

Side B
1. Lost Time in Córdoba 4:03
2. Tigermoth 7:35
3. Spectral Mornings 6:33

Genesis - "Wind & Wuthering" (1976)

Genesis åttonde album, och det sista där gitarristen Steve Hackett medverkade. Bandet var vid denna tidpunkt en kvartett bestående av Phil Collins, Mike Rutherford, Tony Banks och så Hackett. Men tydligen var inte Hackett helt nöjd med den inriktning bandets musik började ta, och än mer missnöjd med att hans låtidéer inte togs tillvara i tillräckligt hög grad. Så han lämnade bandet en tid senare, och har efter det haft en relativt framgångsrik solokarriär.

Somliga hävdar att detta var den sista progrockskivan från Genesis, och att de sedan orienterade sig alltmer mot popmusiken. Den här utvecklingen hände väl inte över en natt, utan var snarare en process, t.ex. den senare skivan ... And Then There Were Three ... innehåller ju fortfarande en del prog, men med ett tydligare inslag av pop. Jag kan dock inte komma ifrån att ytan på Wind & Wuthering känns mer polerad, producerad och kommersialiserad än på tidigare skivor. Ibland nästan lite glättig. Kanske är det syntharna som gör det.

Till en början hade jag svårt att ta mig igenom väggen av polish, musiken kändes ganska ytlig, och passerade förbi utan att lämna några spår. Men som brukligt är så växte den med antalet lyssningar. Det är en helt OK platta, med några riktigt fina kompositioner, blandat med en del lite tristare. Generellt gillar jag inte de instrumentala låtarna, för mig fyller de inget riktigt syfte, förutom utfyllnad. Låtarna med sång är intressantare. Där bjuder Genesis på de mer episka och svepande skapelserna, som kan liknas vid musikaliska resor. Dock så är låtarna Your Own Special Way och Afterglow inte några höjdare. Speciellt den förra undviker jag, en smörig kärleksballad, långt ifrån allt vad prog heter. Den här låten visar vad som komma skulle (kanske mest gällande Collins).

Jag har ett bekymmer med skivan, Phil Collins sång. Jag har under hela min uppväxt och stora delar av mitt vuxna liv, förknippat Phil Collins med ett gäng smöriga 80-tals hits. Han var stor i denna genre på 80-talet. Så fortfarande när jag hör hans röst, så tänker jag instinktivt att det är något sådant som framförs. Denna koppling är uppenbarligen svår att bryta, det är lite synd, för det påverkar upplevelsen negativt. Om jag tänker mig att det är Peter Gabriel som sjunger låtarna, så höjs kvaliteten plötsligt ett snäpp. Ändock, en helt OK skiva, fortfarande progrock, antar jag, på så sätt att det är många relativt långa och komplexa stycken, men den mer kommersiella varianten av Genesis börjar skymta fram.


Tracklist

Side A
1. Eleventh Earl of Mar 7:45
2. One for the Vine 10:00
3. Your Own Special Way 6:19
4. Wot Gorilla? 3:21

Side B
1. All in a Mouse's Night 6:39
2. Blood on the Rooftops 5:28
3. Unquiet Slumbers for the Sleepers... 2:20
4. ...In That Quiet Earth 4:54
5. Afterglow 4:11

Genesis - "Trespass" (1970)

Genesis andra album, det sista där gitarristen Anthony Phillips deltog, och den enda platta med trummisen John Mayhew. Anthony Phillips påbörjade en relativt framgångsrik solokarriär efteråt, medan Mayhew försvann från musikscenen, flyttade till Australien och jobbade som snickare. Phil Collins tog som bekant över trummarrollen i bandet. Men allt detta hände efter denna platta hade getts ut. Vid inspelningen betod bandet, förutom av de nämnda två, av Peter Gabriel, Anthony Banks samt Michael Rutherford.

Många menar att denna platta visar på bandets kommande inriktning, med längre, relativt komplexa, teatraliska verk. Och så är det väl. De flesta låtar klockar in på 7-8 minuter, Peter Gabriel sjunger med inlevelse och ger låtarna en extra känslomässig nivå, och det är sällan vers-vers-refräng upplägg. Jag gillar det. Även om musiken hamnar inom facket progressiv musik är det inte speciellt svår musik, ofta vackra harmonier, lite sköra kompositioner, och inget av det ibland förekommande progressiva inslaget av allför märkliga, komplexa 7-taktspartier med mysko instrument mest skapat för musikernas egen skull. Mycket av Trespass smeker lyssnaren mehårs, det är ett vänligt sound.

En annan anledning till att jag gillar plattan är musiken innehåller en del sköna bombastiska partier, som får det inre taket att lossna. Och så lirar Gabriel tvärflöjt på många låtar. Dessa två ingredienser räcker för att jag ska gillar en LP. Peter Gabriel påminner lite om Peter Hamill (Van Der Graaf Generator) i sin inställning till sången, där förutom melodin och orden, en till nivå läggs på, vilket är det som kallas det teatraliska inslaget, antar jag. En tydlig känslomässig nivå. Det är inte alltid jag gillar det med andra band, det kan bli lite för mycket, men Peter Gabriel sköter det fint. Han går aldrig över gränsen. Det gör att jag ibland liknar musiken på Trespass vid en rockopera, eller musikal om man så vill. Sådant här gjorde bandet tydligare senare, med t.ex. plattan The Lamb Lies Down On Broadway, som har ett tydligare koncept. Mellotronen som hörs gör också att Moody Blues spökar i mitt inre när jag hör Trespass. I vilket fall, en bra platta tycker jag.


Tracklist

Side A
1. Looking for Someone 7:06
2. White Mountain 6:45
3. Visions of Angels 6:51

Side B
1. Stagnation 8:45
2. Dusk 4:15
3. The Knife 8:55

Å - "Ånyo" (2017)

Min bror har en trevlig tradition, att ge mig en skiva med lokala Uppsalaband i present vid födelsedagar. Detta var den senaste i raden. Bandet är en trio bestående av Joel Öhlund, Milovan Fredriksson och Erik Wallin. På skivan medverkar också, den i svenska proggkretsar nästan legendariska, Roland Keijser på flöjt. Utgivet på eget bolag, och inspelad i Silence Studio. Doftar det 70-tal?

Detta är bandets andra LP, och utgiven i endast 200 eller 300 ex (uppgifterna varierar på nätet). Att äga en sådan limiterad utgåva är alltid extra kul i min värld. Det är ingen tvekan om att musiken ska tilldelas epitetet progressive musik, à la 70-talets internationella prog (ej den svenska politiska varianten). Tänk band som King Crimson, Gentle Giant osv. Och en låt som Satan På Gatan skulle kunnat ha spelats av Caravan, om de sjungit på svenska. Jazzig, melodiös prog.

Det är en skön platta. På förstasidan är musiken lite lättsammare, där en trevlig cover på Uti Vår Hage avslutar (även om vissa partier av öppningslåten En Orm kan upplevas som allt annat än lättsamma). Andrasidan är generellt tyngre, med mer distade gitarrer och nästan metalösiga partier. I längden hade det kunnat bli för mycket, men det är tacksamt uppblandat med en del lugnare delar som balans. Som brukligt med proggressiv musik hörs taktarter som inte är den brukliga fyrtakten, med låtar på upp till 12 minuter. All sång är på svenska. Många låtar vindlar sig fram längs vägar som är lite mer slingriga än vad man hör på radions topp-10 lista, vilket gör den till en kul och intressant platta. Gillar man kvalitativ progressive musik à la 70-tal, med ett något modernare sound, kan plattas absolut rekommenderas.


Tracklist

Side A
1. En Orm
2. Satan På Gatan
3. Uti Vår Hage

Side B
1. Följer Du Med Mig?
2. Rustem

Al Green - "Let's Stay Together" (1972)

Det här var ännu en present, återigen från min fru, bröllopsdag denna gång. Vi brukar inte fira den speciellt, och glömmer ofta bort den. Detta år kom jag ihåg, gav henne någon liten present, och skapade dåligt samvete hos henne. Några timmar senare kom hon hem med denna skiva.

Det här var Al Greens andra platta, och en relativt stor framgång. Det är skön avslappnad soul som ingen egentligen kan tycka illa om. Al Greens röst står i fokus, medmusikanterna skapar ett skönt groove utan att någonsin ta över. Det är inte ett enda solo på plattan. Lite körande hörs ibland på många låtar, som det ofta är i soulmusik. Men även den har en relativt tillbakadragen roll.

Då och då kommer stråkarna och blåset in, men det är inte en hel orkester, snarare kanske en kvartett som fyller ut ljudbilden. Så soundet är egentligen ganska sparsmakat. Det tycker jag är bra. Ibland kan ju soul vara ganska bombastisk med ett välfyllt sound, Al Green bjuder istället på en ganska kontrollerad produktion.

En bra platta med många sköna låtar. Ska man klaga på något är det väl att variationen inte är så stor, soundet, tempot och låtarnas känsla är ganska desamma plattan igenom. Men gillar man det man hör så gör ju inte det så mycket. En platta som passar bra i många sammanhang. Feel good musik.


Tracklist

Side A
1 Let's Stay Together 3:15
2 La-La For You 3:29
3 So You're Leaving 2:53
4 What Is This Feeling 3:40
5 Old Time Lovin 3:17

Side B
1 I've Never Found A Girl 3:37
2 How Can You Mend A Broken Heart 6:21
3 Judy 3:44
4 It Ain't No Fun To Me 3:27

David Byrne - "American Utopia" (2018)

Sista juklappsskivan på tapeten, och den skiva jag fick som jag tycker allra bäst om. Under min tonår lyssnade jag mycket på Talking Heads, men efter gruppen upphörde har jag inte följt Byrnes solokarriär lika noga. Jag har vissa av hans soloalbum, en del skapade under TH-tiden, och en del från tiden efter, men har inte hört allt. Jag har ganska blandade åsikter om hans soloprestationer.

American Utopia är hans sjunde soloalbum under enbart eget namn, han har skapat ett antal plattor tillsammans med andra (Brian Eno, Norman Cook m.fl.), och det är hans första soloabum sedan 2004. På konvolutet står det att alla sånger är skapade från 'original tracks' av Brian Eno, och tydligen skapade Eno rytmtracks som sedan Byrne utvecklat till hela låtar. Eno är också angiven som medkompositör till de flesta låtar. Men plattan är som nämnts enbart under Byrnes namn.

Det är en skön platta med ganska lättillgänglig musik. Min upplevelse är att Byrne alltid gjort relativt intellektuell musik, som inte alltid varit lätt att spontant ta till sig. Men på American Utopia är inget alltför svårt. Vissa låtar, som t.ex. Every Day Is A Miracle, har till och med en lycklig allsångsrefräng man vill sjunga med i medan man jazzar runt på vardagsrumsgolvet. Musiken är en del i ett större multimedia projekt, Reasons To Be Cheerful, som fokuserar på att sprida positivitet i en tid då världen står inför en del svårigheter, gällande politik och miljö. Låtarna målar upp en alternativ, positiv bild av världen, och Byrne diskuterar på omslaget kring att vi behöver skapa bilder av den värld vi vill ha, för att den skall kunna bli verklighet.

Det händer mycket i låtarna, och det är ett ganska välfyllt sound, Det är generellt hög kvalitet på musiken, och inget känns som utfyllnad, även om det finns vissa spår jag finner mindre intressanta. Studerar man texterna så är de, som brukligt när det gäller Byrne, lite märkliga och udda, och något svårtolkade. Men det är kul. Byrne är en ytterst erfaren musiker, nästan en legendar, så han kan hantverket. Det är kul att han på äldre dagar skapar något som känns både piggt och fräscht. Han tycks fortfarande vara fylld av en slapelselust.

Tracklist

Side A
1.  I Dance Like This 3:34
2. Gasoline And Dirty Sheets 3:20
3. Every Day Is A Miracle 4:46
4. Dog's Mind 2:30
5. This Is That 4:31

Side B
1. It's Not Dark Up Here 4:11
2. Bullet 3:10
3. Doing The Right Thing 3:39
4. Everybody's Coming To My House 3:30
5. Here 4:14