Beatles – ”Beatles For Sale” (1964)

Ännu en platta på temat ”räddat ur mina föräldrars LP-samling”. Jodå, även en klassiker som denna var på väg mot okänd destination – soporna eller gåva till loppis. Jag hoppas den trivs bättre hemma hos mig.

Jag har alltid hävdat att jag gillar Beatles från plattan Revolver (1966) och framåt. Det var då Beatlarna började experimentera på allvar, både med musiken och sina sinnen. Det de gjorde innan har jag alltid uppfattat som lite töntigt och lättviktigt, låtar som She Loves You flimrar till i huvudet, och jag har aldrig förstått vad folk har yrat om när de hyllat Beatles tidiga alster. Jag är nu beredd att göra en så kallad pudel.

 

Beatles For Sale har jag inte lyssnat på sedan tonåren då jag provspelade några gånger i mitt uppväxthem. Men eftersom jag inte tyckte den var så mycket att ha, inte minst lät soundet gammalt, fick den ligga och bida sin tid. När jag idag lyssnar på skivan inser jag att den är riktigt, riktigt bra. Nu förstår jag att Beatles faktiskt var ett fantastiskt band även innan Revolver och att låtarna Lennon/McCartney skapade var något utöver det vanliga. Jo, jag vet att ett otal människor i alla år har hävdat just detta, men sent ska syndaren vakna.

Plattan spelades in under en intensiv period av Beatles karriär. Det hade bara gått en vecka efter att A Hard Days Night hade blivit färdiginspelad när man påbörjade de nya inspelningarna. Dessutom spelades den in parallellt med turnerande, TV-framträdanden, radioshower etc. Men Beatles skulle enligt sitt kontrakt släppa två plattor per år, så det var bara att köra så det ryker.

 

Eftersom tempot var så högt när det gällde att spela in plattor, hann inte Beatlarna skriva tillräckligt med sånger, därför gjorde man som man ofta gjorde då, fyllde ut med ett antal covers. Skivan innehåller åtta originallåtar och sex covers. Vissa rockabillynummer kan man i min värld klara sig utan, men i övrigt är det ett oerhört starkt startfält. Allra kändast är kanske Eight Days A Week, men det finns annat som är ännu bättre – No Reply, Baby’s In Black, Words Of Love, Every Little Thing m.m. Speciellt covern Words Of Love överraskade mig då den låter lite annorlunda än övrigt Beatles skapade, det är mer Byrds än Beatles.

Vi befinner oss fortfarande långt från Tomorrow Never Knows eller Sgt Pepper, och det är ibland svårt att föreställa sig att det bara är ett par år innan Beatles skapar dessa psykedeliska institutioner. Samtidigt skulle flera av låtarna från Beatles For Sale kunna platsa på t.ex. Revolver eller på någon av deras senare plattor. Allt Beatlarna gjorde från 1966 var ju inte flummig psykedelia utan det var ju fortfarande många ”normala” låtar med på skivorna. Lite experimenterande fanns det dock plats för på Beatles For Sale, i Mr Moonlight är det ett solo med en Hammond orgel, och i Every Little Thing bidrar Ringo med slag på en timpani.

 

Det är en för mig förvånansvärt mörk touch på många av låtarna och proffstyckarna på allmusic.com menar att utmattningen som en konsekvens av Beatles extremt intensiva år nu skiner igenom. Självklart kan jag rekommendera Beatles For Sale, jag är glad att jag slutligen har förstått Beatles storhet.

Omslagsfotot är för övrigt taget i Hyde Park i London.

Tracklist

Side A

1. No Reply 2:15
2. I’m A Loser 2:31
3. Baby’s In Black 2:02
4. Rock And Roll Music 2:30
5. I’ll Follow The Sun 1:46
6. Kansas City 2:33

Side B

1. Eight Days A Week 2:43
2. Words Of Love 2:12
3. Honey Don’t 2:55
4. Every Little Thing 2:01
5. I Don’t Want To Spoil The Party 2:33
6. What You’re Doing 2:30
7. Everybody’s Trying To Be My Baby 2:23

Beatles – ”Let It Be” (1970)

Inköpt som 16-åring då Beatles fortfarande var ett relativt outforskat begrepp, och deras musik var ny för undertecknad. Detta är inte någon av mina favoritplattor med Beatles, tvärtom, jag tycker den är ganska trist.

Diskussionen har länge pågått i musikvärlden angående hur man skall se på denna Beatlesplatta. Var det deras sista platta eller inte? Och är det egentligen en ”riktig” Beatlesplatta? Åsikterna går isär, detta då den spelades in tidigt 1969, innan Abbey Road. Men den gavs ut 1970, alltså efter Abbey Road. Samtidigt gjordes några sista studiopålägg till Let It Be 1970. Hmmmm… Dessutom menar många att Let It Be är mer att betrakta som ett soundtrack till dokumentärfilmen som gjordes i samband med inspelningarna, och inte en ”riktig” platta.

 

För att göra det enkelt anser jag att Let It Be är en riktig Beatlesplatta och att det var deras sista, även om Abbey Road hade varit en betydligt vackrare sorti.

Inspelningarna till plattan gjordes under en tid då Beatlesmedlemmarnas relationer var ansträngda. Det gick så långt att George Harrison lämnade gruppen efter bråk med Lennon och McCartney, men övertalades att komma tillbaka efter en vecka. Under hans frånvaro föreslog Lennon att Eric Clapton skulle kunna ta över efter Harrison, men Ringo och McCartney sade nej. Lennon hade mycket annat för sig under denna tid och var allmänt ointresserad av Beatles och inspelningen, medan McCartney försökte få tillbaka gruppens gamla glöd. Han tänkte att en mer ”back to basic” approach, och mer spelande live, skulle föra dom i mål. Men det funkade inte så bra.

Resultatet på plattan anses påverkat av de taskiga relationerna i bandet, och som spiken i kistan menar många var Lennons påhitt att överlämna några låtar till Phils Spector i efterhand, som fick sig en dos av hans Wall of Sound-behandling.

Inspelningarna startade i filmstudion Twickerham och fortsatte i en studio i källaren till Apples kontor (Apple som i Beatles skivbolag, inte datortillverkaren). Det var på taket i denna byggnad de hade den berömda konserten som polisen stoppade efter ett tag. Låtarna Dig A Pony, I’ve Got A Feeling samt One After 909 är från denna spelning.

 

Beatles repade massor av låtar under inspelningen av Let It Be av vilka vissa kom med på Abbey Road men också Beatlarnas senare soloplattor. Tydligen finns det en uppsjö bootlegs eftersom allt filmades och bandades. Jag har inte sett dokumentärfilmen, men tydligen skall bandets inre konflikter märkas tydligt, och många menar att det är en film om ett band i upplösning snarare än om ett band i en kreativ skaparprocess.

Som nämnts har jag aldrig tyckte speciellt bra om Let It Be. Dels är det ett annat sound på många låtar, mer av McCartneys lite ruffiga ”back to basic” utan spännande studioeffekter i psykedelisk och experimentell anda. Dels så är många låtar inte speciellt bra, helt enkelt. Sedan är det många, inklusive Beatlarna själva, som ogillar Phil Spectors behandling av utvalda låtar, speciellt Across The Universe och The Long And Winding Road. Personligen har jag alltid gillat Across The Universe i Spectors Wall of Sound-tappning, den mest flummiga låten på plattan. Däremot avskyr jag den smöriga The Long And Winding Road. Som vanligt bidrar Harrison med sköna grejer i form av I Me Mine och For Your Blue. En tidigare favorit var Dig A Pony, men idag tycker jag inte lika bra om den. Däremot har jag kommit att gilla öppningsspåret Two Of Us allt bättre där Lennon och McCartney sjunger i harmoni.

 

Nåväl, är det någon av Beatles plattor man kan hoppa över är det väl Let It Be. Titellåten är en klassiker, men jag tycker den är lite för smörig. Samtidigt så är det ändå en platta med Beatles, musikhistoriens mest legendariska och troligen viktigaste band, så den känns ändå som ett måste i samlingen.

 

Tracklist

Side A

1. Two Of Us 3:37
2. Dig A Pony 3:55
3. Across The Universe 3:48
4. I Me Mine 2:26
5. Dig It 0:50
6. Let It Be 4:03
7. Maggie Mae 0:40

Side B

1. I’ve Got A Feeling 3:38
2. One After 909 2:54
3. The Long And Winding Road 3:38
4. For Your Blue 2:32
5. Get Back 3:09

Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Finns det någon platta som varit mer genomanalyserad, studerad, tolkad, beskriven och hyllad som Beatles åttonde album? Troligen inte. Finns det då något undertecknad kan tillägga som inte redan sagts? Troligen inte. Borde jag sluta dagens inlägg här? Troligen.

Men det gör jag inte.

Våren 1987 var jag 14 år gammal. Det var en tid då, i alla fall i Sverige, man antingen lyssnade på synth eller hårdrock. Depeche Mode eller Iron Maiden. Var man tonåring lyssnade man absolut INTE på Beatles, gjorde man det var man helt bängaloo (som man sade på den tiden). Gamla människor, som ens föräldrar, kanske lyssnade på Beatles. Kanske. Därför var det med nervösa steg och oroligt flackande blick jag stegade in på Expert, skivaffären som låg vid Stora Torget i Uppsala, för att köpa detta album. Tänk om någon såg mig.

Det hade väckts en nyfikenhet på detta album hos mig då jag hade förstått att det var “psykedeliskt”. Detta lockade mig då jag hade klart för mig att det handlade om drogreferenser och allmänt flummig musik. Det verkade ju spännande. Dessutom hade jag hört ett radioprogram om denna platta (ett helt radioprogram tillägnat en platta!) som analyserade och beskrev den som om den vore ett konstverk.

Väl inne på Expert gick jag inledningsvis planlöst omkring för att verka lite lagom intresserad av skivbackarna. Jag gick förbi “B” några gånger utan att stanna upp. Som sagt, att köpa en Beatlesplatta var inget en normal 14-åring gjorde och jag ville inget annat än att vara normal. När jag kände på mig att jag inte kunde fortsätta vandra planlöst omkring utan att börja misstänkas för att vara en snattare tog jag mod till mig och började bläddra bland Beatles album. Precis när jag plockat upp Sgt Pepper ur backen såg jag plötsligt en av skolans tuffare grabbar och hans polare stå vid en annan skivback och kolla plattor. Hårdrock, såklart. “Åh nej!”, tänkte jag halvt panikslagen och förbannade min otur. Jag såg hur ryktet spred sig på skolan att Markus hade köpt en Beatlesplatta. Jag skulle vara veckans driftkucku. Jag stegade snabbt mot kassan och skyndade mig att betala. Jag trodde inte jag var upptäckt.

När jag vandrade hemåt genom centrum hoppades jag intensivt att jag inte skulle möta någon jag kände, en stor skivkasse under armen gick inte att dölja och frågan vad man köpt var ju ganska naturlig och svår att undvika att svara på. Som tur var mötte jag ingen bekant.

Väl hemma lyssnade jag med andakt igenom mitt första Beatlesalbum och fick åka på den resa så många har gjort innan och efter mig. En ny värld hade öppnat sig för mig, en värld bebodd av Beatles men också av alla andra band på 60- och 70-talet som spelade den heliga “psykedeliska” musiken. Jag vet dock faktiskt än idag inte riktigt vad något är när det är psykedeliskt, om jag skall vara ärlig.

Jag tycker Sgt Pepper är en bra platta (dock inte Beatles bästa) men alla låtar är inte bra. Sånger som “She’s leaving home” eller “Fixing a hole” tycker jag är lite småtrista, detsamma gäller “When I’m sixty-four”. Å andra sidan finns det många låtar som också är väldigt bra. Som sades inledningsvis, denna platta är så väl beskriven av andra så jag skriver inte mer om musiken här. Allt jag skall säga att trots att jag hade hört en hel del musik vid 14 års ålder var Sgt Pepper på något sätt annorlunda än allt annat jag hört. Kanske var det kvalitet? Jag skulle dock vilja delge vissa fakta jag tagit del av på nätet, som i alla fall jag tycker är intressanta.

Låtarna “Strawberry Fields Forever” och “Penny Lane” var de första låtarna som spelades in för denna platta. Dock tyckte deras manager Brian Epstein att de behövde ge ut en singel så då fick dessa låtar bli denna singel. Sin vana trogen lät Beatles bli att införliva singellåtarna på den efterkommande LP:n. Plattan brukar dessutom anses vara en av de första konceptalbumen, med det fiktiva bandet Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vid ratten. Plattan inleds med en introduktion av själva bandet och fortsätter därefter med bandledaren Billy Shears (Ringo) som sjunger “With a little help from my friends”. En form av repris av inledningslåten avslutar B-sidan tillsammans med den efterföljande “A day in the life”. Alla låtar däremellan har dock inte så mycket med detta koncept att göra och speciellt John Lennon har bestämt hävdat att alla låtar han skrev till denna platta hade kunnat vara på vilken annan av deras plattor som helst. Så om det är en konceptplatta eller inte låter jag andra fundera över, men som sagt, den får i alla fall cred för att vara en av de första.

När vinylplattan är slut så är det en ljudloop som går runt runt istället för den vanliga tystnaden (med en regelbunden knäpp). Denna ljudloop har varit ämne för mången tolkning och många har förstås hört ett hemligt meddelande när man spelar den baklänges. Paul har berättat att ett gäng barn kom fram till honom sommaren 1967 och klagade på detta hemliga meddelande. Paul förnekade att ett sådant fanns och tog med sig barnen hem och spelade denna ljudloop baklänges för dom. Han hörde då till sin förskräckelse att det lät väldigt mycket som “We’ll fuck you like Superman.”

På plattans omslag (ett för övrigt lika studerat och uttolkat ämne som själva musiken) finns gula hyacinter planterade i formen av en gitarr. Med lite fantasi kan man utläsa “Paul?” i dessa blommor. Jo då, jag har gjort det hemma och det stämmer. Detta satte förstås fart på ryktet om att Paul var död, ett för övrigt klassiskt urbant rykte som kommit och gått. Ovan nämnda “hemliga budskap” i ljudloopen har också tolkats till “Will Paul come back as Superman?” vilket förstås också var ett bevis för hans död.

Sammanfattning: En skön platta, kanske lite sönderanalyserad, och en källa till en del inledande neuroser hon den 14-årige Markus. Men också mycket glädje och ett steg in i en ny musikalisk värld. För övrigt var det ingen som upptäckte mig och skivan jag köpt och när jag några år senare började i gymnasiet kunde jag plötsligt prata om att jag ägde denna och andra Beatlesplattor. Och det fanns andra som gjorde det också! Åh, så härligt det var att lära känna andra konnässörer. För det var ju förstås det man var när man ägde Beatlesplattor, inte bängaloo.

 

Favoritspår

Lucy in the sky with diamonds

Being for the benefit och Mr Kite!

A day in the life

 

Tracklist

Side A

1. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" 
2. "With a Little Help from My Friends" 
3."Lucy in the Sky with Diamonds" 
4. "Getting Better" 
5. "Fixing a Hole"
6. "She's Leaving Home" 
7. "Being for the Benefit of Mr. Kite!" 

Side B

1. "Within You Without You"
2. "When I'm Sixty-Four" 
3. "Lovely Rita" 
4. "Good Morning Good Morning" 
5. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)" 
6. "A Day in the Life" 

 

Beatles - “Yellow Submarine” (1969)

Jag minns med värme tiden i livet då band som Beatles fortfarande var outforskad mark för yours truly. Varje ny skiva man lyckades lägga vantarna på var ett äventyr som väntade. Det var den tiden i livet då man hade tid att utforska en skiva på djupet, fundera över texters betydelse eller symboliken i omslagens bilder. Mycket kunde man se, av vilket troligen 97% var ens egen hjärnas påhitt. Man skapade en djupare personlig relation till varje LP på ett annat sätt än i dagens lättillgängliga musikverklighet. Om det var bättre förr låter jag dock vara osagt.

Eftersom denna platta med Beatles är lite mer förbisedd än deras övriga alster var jag extra nyfiken på den. Jag fick den i julklapp, jag var troligen 18 år gammal. Musiken är ett soundtrack till filmen med samma namn och skivan innehåller fyra tidigare outgivna Beatlessånger, två tidigare utgivna samt B-sidan som är ett orkesterverk som George Martin hade komponerat. Detta förklarar varför denna platta har hamnat i skymundan och knappt räknas som ett “riktigt” Beatlesalbum.

Personligen så skippar jag B-sidan när jag lyssnar på skivan, George Martins symfoniska filmmusik är inte speciellt rolig att lyssna på och låter väl ungefär som soundtrack till tecknad film ofta låter (tänker jag mig). Det som är kul med A-sidan är att den innehåller några mer okända låtar med Beatles som jag tycker är riktigt bra. Den öppnar med “Yellow Submarine”, en låt som ursprungligen är med på plattan Revolver. Denna låt känner troligen alla till och personligen tyckte jag bättre om den förr. Nu har jag hört den för mycket och dessutom ger den mig vibbar av musik för barn, dessutom med en allsångsrefräng som är helt sönderspelad.

Sedan blir det mer intressant med George Harrisons skapelse “Only A Northern Song”. Denna låt var över från inspelningen av Sgt Pepper och är en låt med ovanligt mycket keyboard för att vara Beatles. Titeln är tydligen en referens angående Harrisons missnöje att vara knuten till företaget Northern Songs gällande hans kompositioner, ett företag John och Paul ägde största delen av. Det är i alla fall en skön psykedelisk pärla, ganska mörk i tonen.

Plattan fortsätter med “All Together Now”, en McCartneylåt som man kan lägga åt sidan. Förr tyckte jag om den, inte idag. Typisk McCartney sing-a-long à la “Yellow Submarine”.

Därefter får vi höra “Hey Bulldog”, en Lennonlåt med lite mer klös i. Den är inte så känd men låter typisk Lennon, lite bitsk, lite elak samt lite kritisk.

“All Too Much” följer härnäst och är plattans höjdpunkt. Återigen en Harrisonlåt med både mellotron och massor av gitarr feedback. Detta är ett riktigt fint exempel på psykedelisk musik, musiklärare som föreläser för sin klass om den sortens musik borde vara ålagda att spela “All Too Much”. Den är ovanligt lång och tickar in på 6:25.

A-sidan avslutas med “All You Need Is Love”. En klassiker (tidigare utgiven som singel) som man har hört för mycket. Trött på den, men egentligen har jag aldrig gillat den om jag skall vara ärlig. Får man tycka illa om den låten?

 

Favoritlåtar

“Only A Northern Song”

“All Too Much”

 

Tracklist

Side A

1. Yellow Submarine

2. Only A Northern Song

3. All Together Now

4. Hey Bulldog

5. All Too Much

6. All You Need Is Love

 

Side B

1. Pepperland

2. Sea Of Time

3. Sea Of Holes

4. Sea Of Monsters

5. March Of The Meanies

6. Pepperland Laid Waste

7. Yellow Submarine In Pepperland