Zee – Identity (1984)

Zee bestod av Pink Floyds keyboardist Richard Wright och Dave Harris, som hade varit medlem i bandet Fashion. Identity var det enda album duon släppte, och skall jag vara ärlig tror jag inte världen har gått miste om alltför mycket utifrån bristen på fler skivsläpp. För det är ingen höjdarplatta.

Anledningen till att jag köpte plattan var förstås närvaron av Richard Wright. Som ett Pink Floydfan fick jag förhoppningar om att det skulle vara en skön platta när jag hittade den billigt i en skivback, någonstans i Uppsala. Men dessa förhoppningar släcktes tämligen snabbt när jag lyssnade på den första gången. Det är ett tydligt 80-talssound, främst tack vare flitigt användande av synthen Fairlight CMI. Låtarna är väl inte heller så där jättebra, även om man bortser från soundet. Nu är det säkert så att jag ställer lite högre krav/har högre förväntningar eftersom det är just Richard Wright som är med, vilket kanske gör mitt omdöme lite orättvist. Man kan nog säga att det är ganska ordinär 80-talspop.

Några låtar har frön att vara mer intressanta, t.ex. Strange Rythm eller Voices, men tyvärr är soundet inte alls i min smak och förstör till stor del upplevelsen. Richard Wright har själv kallat plattan ett misstag som aldrig borde ha släppts.

Så den här skivan har stått ytterst ospelad i min skivsamling och lär så förbli. Trots detta är jag ändå glad att jag äger den, detta utifrån ett samlarperspektiv då det mesta förknippat med Pink Floyd är intressant att äga. Omslaget tillhör också ett av de mer fula i samlingen, att de dessutom ha envisats med att sätta två prickar över var och varannan vokal i låttitlarna gör det inte bättre.

Tracklist

Side A

1. Confusion 4:17
2. Voices 6:21
3. Private person 3:36
4. Strange Rhythm 6:36

Side B

1. Cuts Like A Diamond 5:36
2. By Touching 5:39
3. How Do You Do It 4:45
4. Seems We Were Dreaming 4:57

Richard Wright - "Wet Dream" (1978)

För mig är Richard Wright samma sorts figur som George Harrison, antalet låtar han skrev var inte så stort jämfört med de två dominanterna i gruppen, men det han skrev var ofta riktigt, riktigt bra. Wright var skaparen av låtar som t.ex. Remember A Day, Paint Box, Us And Them samt bidrog en hel del till sviter som Atom Heart Mother, Echoes m.fl. En soloplatta med en sådan man måste ju vara fylld av guldkorn. Eller?

Richard Wright (1943-2008) var alltså keyboardisten i Pink Floyd. Som 12-åring lärde han sig själv att spela gitarr, trumpet samt piano och när han träffade Roger Waters och Nick Mason i mitten på 60-talet så var embryot till Pink Floyd fött.

Wet Dream skapades mellan Pink Floyd-albumen Animals och The Wall. Under inspelningen av The Wall tvingades Wright lämna gruppen då han och Roger Waters hamnade på kant med varandra, han var sedan med på The Wall-turnén som anställd keyboardist. Därmed var han den ende av Pink Floyd-kvartetten som tjänade pengar på denna turné som gick med stor ekonomiskt förlust, vilket drabbade de ansvariga (=de övriga tre medlemmarna). Nåväl, om detta var Wright lyckligt ovetande om året 1978 då Wet Dream spelades in.

Med på plattan är bl.a. Mel Collins på saxofon och Snowy White på gitarr, båda erfarna medmusiker till Pink Floyd. Skivan hittade jag i Quebec förra året för en summa som måste anses rimlig i dessa sammanhang. Ett kul fynd men det var inte med alltför stora förväntningar jag tog mig an plattan - dels så hade jag aldrig hört talas om den, vilket kan tolkas som ett tecken att den inte väckt alltför mycket känslor hos folk, dels så har jag en annan av Richard Wrights soloprojekt (Zee) vilket inte är en alltför bra skapelse. Och ärligt talat var det nog bra att mina förväntningar var ganska lågt ställda, det är inte en platta fylld av guldkorn.

Det är musik som varken förför eller utmanar, istället flyter den bara stillsamt förbi utan att väcka någon reaktion från mig. Det är mycket instrumentala låtar och soundet är ganska mjukt och snällt, musiken ger mig vissa associationer till sommaren vilket i och för sig kanske är positivt - soliga dagar, inga bekymmer, ledig från jobbet men i detta fall också en ganska händelselös tillvaro. Man nästan längtar till ett skyfall, blixtrar och rullande åska. Någonstans finns ett embryo till något bra, något som sticker ut och väcker nyfikenheten, men Wright tar aldrig tag i detta och utvecklar. Istället flyter musiken på längst sina mjuka banor. Det känns inte som om Wright har något riktigt mål eller fokus med det han gör på Wet Dream.

Skall jag plocka ut någon låt jag gillar lite extra är det Waves, avslutningsnumret på A-sidan. Speciellt avslutningen på den är fin, Wrights feta synthackord tillsammans med en saxofon som någonstans i fjärran hörs spela. Mer sådant hade varit kul! Låten innan, Summer Elegy, är också helt OK. Pink's Song på B-sidan har också sina bra sidor.

Sammanfattningsvis är det inget måste i skivhyllan. Det är inte direkt en dålig platta, men den är inte speciellt bra heller. Problemet är att den inte väcker någonting - ingen glädje, ingen avsky, ingen fascination. Ganska harmlös musik, helt enkelt. Kanske till och med lite menlös. Det blev inte någon succé för denna skiva vid releasen utan den passerade utan att väcka uppmärksamhet. Som en sann Pink Floyd-diggare är jag icke desto mindre mycket nöjd med att äga den. Motsägelsefullt? Inte alls.

Tracklist
Side A
1. Mediterranean C 3:52
2, Against All The Odds 3:57
3. Cat Cruise 5:14
4. Summer Elegy 4:53
5. Waves 4:19

Side B
1. Holiday 6:11
2. Mad Yannis Dance 3:19
3. Drop In From The Top 3:25
4. Pink's Song 3:28
5. Funky Deux 4:57