Sunday Funnies - "Benediction" (1972)

Detta är en platta som jag till min glädje hittade i en av Uppsalas skivbörsar bara härom veckan! Att priset var satt till endast 50 kr. gjorde mig ännu gladare. Jag slog till direkt. Någon trogen läsare kanske minns en av denna bloggs första inlägg som tog upp Sunday Funnies självbetitlade platta från 1971. Detta var deras andra, och sista, album. Jag kände till denna platta via nätet men hade aldrig sett den i verkligheten, så det var en stor händelse att hitta den där ute i det verkliga livet.

Sunday Funnies härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aiken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor). Tre Richards och en Ronald, tänka sig! Min spontana känsla är att deras tidigare platta är bättre än den andra, men Benediction har inte varit så länge i min ägo ännu och plattor har en tendens att växa ibland. Skivan är utgiven på bolaget Rare Earth som var ett underbolag inom Motown som fokuserade på helvita band.

A-sidan är en ganska funkig skapelse där bandet och sångaren öser på ganska bra i varje låt. Sångaren har en riktigt rivig röst som ibland gör att man vill harkla sig. Jag antar att det är Richard Fidge som sjunger på dessa låtar, på skivans baksida anges att även Aiken och Kosinski bidrar med sång, så jag låter detta vara lite osagt. På vissa låtar hörs tydligt att någon annan än mannen med riv i rösten sjunger då sången på dessa låtar är betydligt mjukare och ofta i stämmor. Personligen gillar jag de senare bättre.
Jämfört med deras första platta är A-sidan betydligt mer tempofylld och funkig. Detta var en liten besvikelse för min del då jag gillar den första plattans lite mer lugna och vackra låtar.

B-sidan ger lyssnaren en annan upplevelse då låtarna är av helt annat slag. Borta är nästan all funk/soul och istället känns det mer som deras första platta. Bra. Låtarna är både vackrare, en aning komplexare och mer intressanta att lyssna på jämfört med den lite "enklare" funken på A-sidan. Inledningsspåret Reach Out I'll Be There på sida B är den enda låt som inte skrivits av Kosinski-Aiken, där uppges istället Holland-Dozier-Holland som tonsättare. Det är lite mindre gospelfeeling på Benediction jämfört med deras första platta, även om en eventuell kristen tro skymtar fram här och där. Plattans sista ord, och därmed Sunday Funnies sista budskap till världen, är 'Oh, dear God'. Bara en sådan sak.

En skillnad gentemot deras första platta är att stråkar används en hel del på Benediction. Tom Baird anges vara den som arrangerat detta plus en del blås. Detta ger till viss del en annan känsla till dessa låtar då ett stråkarrangemang påverkar soundet ganska rejält. Det låter plötsligt mer producerat, mer professionellt och 70-tals andan blir ännu starkare. Detta kan ju både vara bra eller dåligt, beroende på smak. Jag blev mest överraskad, ärligt talat, då det lät ganska annorlunda än det Sunday Funnies jag vant mig vid tidigare.
Men i det stora hela känner man igen Sunday Funnies. Den elektriska orgeln är en viktig del i detta, den finns med i de flesta låtar och har en viktig roll. Sången och basen är andra element som bär en speciell Sunday Funnies stämpel.

Kan nämnas att Andrew Loog Oldham har producerat plattan, samme man som under många år av 60-talet var manager åt Rolling Stones. En annan mindre rolig fakta är att trummisen Richard Mitchell slutade som hemlös och dog på 90-talet i Detroit i ett s.k. halfway house. Å andra sidan så har Richard Kosinski bidragit till musik med Aretha Franklin, Bonnie Riatt och The Temptations. Dessutom har han gjort musik till filmen Pound Puppies and the Legend of Big Paw samt TV-serien Gravedale High.

Sammanfattningsvis är Benediction absolut värt en inköp, i alla fall för det facila priset av en 50-lapp. I min värld är det B-sidan som är skivans topp. Slutligen vill jag slå ett slag för skivans omslag. En ängel med svarta vingar som sitter på en motorcykel och bär två patronband korslagda över bröstet framför ett högt berg är bara det värt 50 kr. Dessutom bär hon svarta stövlar som går ända upp till låren. Oslagbart.

Tracklist
Side A
1. Get Funky 3:52
2. Double Grace 3:36
3. Two Halves of a Whole 4:40
4. Keep on Truckin' 4:48
5. Rock Me Lord, Friends Indeed 6:04

Side B
1. Reach Out I'll Be There 3:28
2. We're All On The Same Side Of the Fence 4:44
3. Power & the Glory 2:44
4. Brother John 4:38
5. The Pillow 5:38

Följande korta klipp var allt jag kunde hitta, den intresserade kanske kan hitta mer.

Sunday Funnies (1971)

Jag går nog för långt om jag kallar denna platta en raritet, men nog är det en skiva som jag är stolt att vara ägare till. Även om den går att hitta begagnad på nätet är den inte helt lätt att finna och jag har sett priser på över 100 dollar begäras för den (även om jag sett den säljas betydligt billigare också).

Den hittade till min skivsamling på en väg som man eventuellt kan uppfatta som tjuvaktig. Det var nämligen någon av mina föräldrar som införskaffade den i början på 70-talet. När jag i 10-årsåldern först hörde den, det var andra spåret It's just a dream som inledde den dagen, var det bland det vackraste jag någonsin hade hört. Senare började jag utforska resten av skivan och fann den mycket lyssningsbar. En dag i 20-årsåldern flyttade jag hemifrån och på något märkligt sätt hamnade skivan i flyttlådorna. Nu har den snart bott hos mig i 20 år så troligen kan jag kalla mig den rättmätiga ägaren. Eller?
Min mamma lämnar följande kommentar angående detta och skivans historia:

“Skivan Sunday Funnies köpte jag på Ica Kvantum i Uppsala för en mycket billig penning. Hade ingen aning om vad det var för musik men tyckte omslaget var snyggt. Jag har inte spelat den så mycket och saknar den inte alls. Så var så god, betrakta den som din! Kram, mamma.”

Skönt att höra! Nåväl, plattan är Sunday Funnies första skiva på bolaget Rare Earth (Sunday Funnies är alltså namnet på både gruppen och plattan). De släppte en andra platta 1972, Benediction, som blev deras sista. Bolaget Rare Earth existerade mellan 1969-1976, den musikintresserade kanske känner till gruppen Rare Earth som tillhörde bolaget och som också hade givit det dess namn. När jag ändå nämner bolagets namne bör jag också tillägga att även Sunday Funnies hade en namne i en tidigare grupp som fanns på 60-talet. Gruppen som gjorde den här aktuella plattan härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aitken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor).

Definitioner är ofta svårt, speciellt när det gäller musik. Läser man om Sunday Funnies nämns pop-rock eller psych-rock. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man vill kalla en viss musik, men problem dyker ändå upp när man skall beskriva musiken för någon annan. Då är det skönt att kunna använda en väl vedertagen etikett vilket i detta fall är svårt.
Plattan öppnar med en ganska rockig låt, Walk down the path of freedom, och fortsätter sedan med den tidigare nämnda It's just a dream, som är betydligt lugnare. Generellt tycker jag att plattan har ett tydligt sound av sent 60-tal och tidigt 70-tal och vissa låtar har inslag som nästan gränsar till gospel eller i alla fall religiös musik. Med detta menar jag ganska storslagna/bombastiska partier eller refränger, vilket jag personligen tycker mycket om, med en text som kan tolkas religiöst. Samtidigt finns där en krydda av 60-talets psykedelia vilket gör det hela än mer intressant. I låten Crack in a bell är det dock återigen en rockigare sida av bandet som visas upp. Namnet Sunday Funnies skulle ju kunna tolkas som att medlemmarna har en kristen tro, men detta låter jag vara osagt.

Jag rekommenderar varmt denna platta då den tillhör en av mina favoriter, kanske är det barndomens gyllene skimmer som till viss del skapar denna känsla. Men även om jag ställer mig objektiv till innehållet så är det väldigt bra så om ni lyckas lägga vantarna på denna skiva kan jag bara gratulera.

Favoritspår
It's Just A Dream
You & I
Let The Sun Shine In


Tracklist

Side A
1. Walk Down The Path Of Freedom
2. It's Just A Dream
3. You & I
4. Tell Me

Side B
5. The Axe
6. Crack In A Bell
7. Let The Sun Shine In
8. Child Of Mine