Brian Eno - "Ambient 4: On Land" (1982)

En dystopisk framtid där en ensam vandrare går genom en övergiven stad, höljd i nattens mörker, med dimmorna som enda sällskap. Men det är som om något dunkelt och hotfullt väntar runt hörnet, osynligt för ögat, eller runt nästa hörn, eller nästa. Var har alla människor tagit vägen? Ja, det är ungefär sådana bilder som Enos fjärde och sista verka i hans ambientsvit framkallar hos mig. Det är mörk ambient, inte dyster, snarare subtilt hotfullt, men samtidigt vackert. Hans åttonde soloskiva.

Det är inte låtar i den traditionella meningen, snarare ljudskulpturer som det ofta är när det gäller Eno och liknande musiker. Det är mycket synthar, men också ljud från naturen såsom grodor. Trots att året var 1982 och elektroniken mindre utvecklad än idag, känns soundet fräscht och tämligen tidlöst. Någon kanske tänker att det låter som om jag beskriver någon form av new age-musik, men så är inte fallet. Det är betydligt mörkare och ärligt talat mycket bättre och intressantare än den new age-musik jag i alla fall har haft oturen att höra.

Många låtar har namn efter någon geografisk plats i Storbritannien, platser som jag inte känner till. På den fjärde låten, Shadow, gästspelar Jon Hassell på sin trumpet, på typiskt Hassellvis körd genom diverse märkliga effekter. På öppningsspåret Lizard Point hör vi Bill Laswell på bas, och på den femte spåret, Lantern Marsh, medverkar Daniel Lanois på live equalisation, vad det nu är för något. En del namnkunnigt folk alltså, förutom huvudpersonen själv.

Jag gillar plattan. Jämfört med mycket av Enos andra ambientplattor, både ur nämnda svit och andra skivor, så är den här skivan mörkare. Inget drömskt pianoklinkande inbäddat i djupa lager av synthar. Nej, jordens undergång, få överlevande och mörka andar har väckts från sin slummer i underjorden. Faktum är att sida B känns något ljusare stundvis, som om mänskligheten äntligen har raderats ut och naturens harmoni än en gång råder. En soluppgång där både sorg och hopp blandas.


Tracklist

Side A
1. Lizard Point 4:34
2. The Lost Day 9:13
3. Tal Coat 5:30
4. Shadow 3:00

Side B
1. Lantern Marsh 5:33
2. Unfamiliar Wind (Leeks Hills) 5:23
3. A Clearing 4:09
4. Dunwich Beach, Autumn, 1960 7:13

Brian Eno - "The Ship" (2016)

Eno har varit med ett tag, först som keyboardist i Roxy Music i början av 70-talet, sedan en fortsatt karriär som soloartist och framgångsrik producent. Jag vet inte hur många plattor han har medverkat på under åren i någon form, men de är många. Något överraskande då att han detta år skapar en av de bästa och intressantaste album han gjort under karriären. Enligt en recension jag läste, hans 25:e soloalbum.

The Ship har en koppling till Sverige då musiken började som en 3D-ljudinstallation i Stockholm, i Fylkingens regi (antar jag, eftersom de tackas av Eno i texten på albumet). När han upptäckte att hans av åldern djupare röst kunde ta mörkare toner, förändrades skivan till en stereoplatta, där Eno använder sig av sin "nya", djupare stämma i sången. Skivan består av två låtar, titellåten som klockar in på dryga 21 minuter och sviten Fickle Sun, som består av tre delar varav den första är på drygt 18 minuter, och de två resterande på ungefär tre och fem minuter.

Enos installation The Ship i Schweiz

Titellåten har som tema Titantic, det är dock ingen dramatisk tragedi som spelas upp, snarare skapas en bild av en båt som stilla flyter fram genom en mörk dimma på ett spegelblankt vatten. Djupa synthar och olika ljud sveper in lyssnaren i en stilla, mörk värld. Efter ett antal minuter hörs Enos sång, som i det närmaste kan liknas munkars mässande. Det är stillsamt och vackert. Låten fortsätter i en tämligen strukturlös form, det är ingen vers-vers-refräng vi bjuds på, samtidigt skapas absolut en övergripande helhet. Under den andra hälften av titellåten byts Enos djupa mässande ut mot andra former av röster, både hans egen och andras, som fortsätter skapa en mörk, men behaglig stämning. Låten The Ship är en imponerande skapelse, trots ett lågt tempo och egentligen inte så stor variation, är varje minut intressant och njutbar.

Första delen av Fickle Sun fortsätter på ett sätt inom samma ram, det är Enos röst mot bakgrund av den ljudbild han skapar med sina musikaliska instrument. Temat är första världskriget, och låten är något mer dramatisk, men lika bra. Fickle Sun bjuder på en lite större variation, där låten något tydligare har ett par olika partier. Här använder sig inte Eno av samma djupa stämma, utan den man är van vid att ha hört från tidigare album. Inte heller denna låt är vers-vers-refräng, istället är det ett övergripande stycke, en ljudbild, som skapas. Jag upplever stämningen som tämligen behaglig, även om det är en relativt stor skillnad gentemot lugnet på The Ship, det är mer disharmoni, och ibland känns det som om Eno målar en bild av någon av kretsarna i Dantes inferno.

I andra delen i Fickle Sun hörs skört pianoklinkande på klassiskt Enomanér, som Peter Serafinowicz reciterar en text till. Den mer minimalistiska ljudbilden står i kontrast gentemot första delen av låten. Denna del övergår sedan i den tredje och sista delen av låten, vilket är en cover på Velvet Undergrounds I'm Set Free, en skön poplåt i Enos händer. Avslutningen är med andra ord väldigt annorlunda än resten av skivan, men passar ändå på något sätt in.

Det här är väl en form av ambientplatta, skulle jag tro, även om den inte är helt lätt att definiera. Egentligen ser jag den mer som ett konstverk, som mer ska upplevas än definieras. Det är imponerande att Eno lyckas skapa något helt olikt det han tidigare gjort (i alla fall av det jag har hört med honom), samtidigt som det känns som så självklart att just han gjort skivan. Han lyckas kombinera sin sång med sitt skapande av ljudlandskap, så det faktiskt blir bland det bästa han någonsin gjort.


Tracklist

Side A
1. The Ship (part 1) 13:45

Side B
1. The Ship (part 2) 8:07

Side C
1. Fickle Sun (I) 18:03

Side D
1, Fickle Sun (II) 2:50
2. Fickle Sun (III) I'm Set Free 5:18

Brian Eno - "Small Craft On A Milk Sea" (2010)

Den här skivan köpte jag bara för någon vecka sedan, priset var så attraktivt så jag inte kunde motstå (halva priset på ett redan nedsatt pris). Det var den fina boxen innehållande musiken på vinyl (fördelade på två skivor), CD (två stycken, varav den ena utgörs av fyra bonuslåtar), en digital download samt en litografi skapad av Eno. En trevlig box, även om den var lite smutsig, och downloadkoden redan var använd (personalen i butiken? Var det en begagnad box? För gammal kod?).

Plattan är gjord tillsammans med Jon Hopkins och Leo Abrahams, och bygger främst på improvisationer de gjort tillsammans, inspirerade av filmmusik. Fem av låtarna skrevs faktiskt för filmen The Lovely Bones, men fick inte vara med. På skivan får vi höra Eno av det klassiska slaget, och då tänker jag på hans ambientskapelser. De inledande låtarna är stämningsskapande stycken man kan känna igen från hans tidigare renodlade ambientskivor, t.ex. Music For Films. Atmosfäriska, relativt formlösa och lugnande. Sedan viker skivan in på en mer fartfylld och högljudd stig, där rytmer, gitarrer, ljudligare synthar dominerar, innan den återigen går tillbaka och avslutar med de lugna ambientstyckena. Kan nämnas att hela skivan är instrumental.

Personligen gillar jag de lugnare och atmosfäriska stycken betydligt bättre än de stökigare. Jag lugnas av stämningen låtarna skapar, aktiviteter som att plocka ur diskmaskinen eller dammtorka blir plötsligt behagliga och manar till eftertänksamhet. Dom stökiga stycken har en omvänd effekt, de stressar mig och gränsar för ofta till oljud. Men som musiker kanske man tycker de är roligare att spela, vad vet jag.

Med andra ord gillar jag halva skivan, medan jag har lite svårare för den andra halvan. Soundet är tidlöst och står sig troligen lika bra idag som om 30 år (och hade kunnat vara skapat för 30 år sedan). Gillar man Eno och hans ambientskivor, tror jag man gillar Small Craft on a Milk Sea. Samtidigt kan man hävda att plattan inte är nödvändig om man har några av hans tidigare plattor, eftersom det till viss del är mer av samma. Personligen kan jag sitta en stund och lyssna på Enos atmosfäriska stycken, men efter ett tag behöver jag också göra något annat, eftersom man kan bli lite uttråkad av att enbart lyssna på de relativt formlösa konstverken. Men vad man än gör sedan, städar, skäller på sina barn, slår sönder en vägg, så sker det med ett lugn och eftertänksamhet tack vare filtret de lugna styckena lägger på verkligheten. De stökiga låtarna kan dock intensifiera raseriet.


Tracklist

Side A
1. Emerald And Lime 3:02
2. Complex Heaven 3:05
3. Small Craft On A Milk Sea 1:48
4. Flint March 1:155

Side B
1. Horse 3:01
2. 2 Forms Of Anger 3:14
3. Bone Jump 2:22
4. Dust Shuffle 1:54

Side C
1. Paleosonic 4:25
2. Slow Ice, Old Moon 3:25
3. Lesser Heaven 3:20
4. Calcium Needles 3:24

Side D
1. Emerald And Stone 2:12
2. Written, Forgotten 3:55
3. Late Anthropocene 7:54


Bonuslåtarna på andra CDn:
1. Surfacing 2:19
2. Square Chain 2:36
3. Bimini Twist 3:13
4. Abandoned Ship 3:45

Brian Eno – “Music For Films” (1978)

Finns det någon man som med rätta kan bära epitetet Mr. Ambient är det Brian Eno. Han har skapat en räcka skivor innehållande denna form av musik, ljud, konst, atmosfärer eller hur man nu vill definiera det. Han anses vara mannen som myntade uttrycket ambient för “low-volume music designed to modify one's perception of a surrounding environment.”. I praktiken väldigt lugn, stämningsfull musik/ljud med en hel del tystnad som ofta görs sig bäst som bakgrundsljud.

Hans musikaliska karriär startade dock i Roxy Music 1971 där han agerade keyboardist och ansvarade för andra elektroniska apparater som mixerbord och bandspelare. 1973 hoppade han av bandet då han och sångaren Bryan Ferry hade svårt med samarbetet, som skäl anges också att Eno var trött på rockstjärnelivet. Istället påbörjade han en solokarriär som innehöll både många egna plattor men också en hel del produktion för andra artister som t.ex. Talking Heads, U2, James m.fl. Dessutom medverkar han på en mängd skivor med många olika artister, en medverkan som ibland var ett samarbete. Sådana samarbeten har skett med David Bowie, John Cale, Robert Fripp m.fl. Hans karriär är som synes imponerande och Eno räknas som en av de viktigaste personerna inom de senaste decenniernas musik. Och ja, han är mannen som komponerat den 3½ sekunder långa melodin du hörde när du startade Windows 95. Trots det är hans karriär fortfarande pågående.

Music For Films köpte jag under min gymnasietid, jag var bekant med Brian Enos namn eftersom min äldre bror hade någon platta med honom. Dessutom hade jag hört en Eno-platta i skolan på en musiklektion där en lärarvikarie mässade medan det hördes lite pianoplink i bakgrunden (ja, det var samma lärarvikarie som spelade Atom Heart Mother för oss, för läsaren med gott minne). Jag gillade stämningen skivan skapade men var inte säker på dess namn, men jag hade förstått att det var “music for” någonting. Iväg till musikhandeln och vad hittade jag i skivbacken om inte Music For Films. Jag slog såklart till (trots att det var fullpris), åkte hem och hörde att det inte alls var samma skiva som på lektionen. Som tur var, var även denna i samma lugna genre så besvikelsen mildrades ändå betydligt. Jag förstod senare att det var Enos platta Music For Airports vi hade fått höra på lektionen.

Som tonåring hände det faktiskt då och då att jag lyssnade igenom hela plattan i hörlurar även om jag då hade en tendens att bli väldigt sömnig och ärligt talat lite uttråkad. Oftare satte jag på den som ett lugnande bakgrundsljud vid t.ex. läxläsning. Faktum är att många menar att det inte är meningen att man skall koncentrera sig på musiken när det gäller ambient utan den skall istället befinna sig någonstans i bakgrunden. Med andra ord var mitt hörlurslyssnande helt fel väg att gå.

Det är svårt att skriva några slagkraftiga och lättfattliga ord om musiken eftersom den är tämligen formlös och atmosfärisk. Dock kan det sägas att låtarna är relativt korta på Music For Films, mellan en och fyra minuter. Dessutom används en hel del olika instrument, inte bara synth, tapeloopar och/eller piano som tycks vara fallet på några av hans andra mer minimalistiska ambientplattor. På dessa plattor är låtarna också längre, ibland tar en låt upp en hel skiva. På så sätt är Music For Films annorlunda än mycket annat Eno har gjort inom denna genre. Det kan nämnas att musiker som Robert Fripp, John Cale och Phil Collins medverkar på skivan.

En del av musiken på skivan spelades in 1976 och skickades till olika filmregissörer som eventuell filmmusik. När den släpptes 1978 kommenterade Eno de nya låtarna att de hade en "possible use as soundtracks to ‘imaginary’ films". I slutändan har vissa spår från plattan kommit med i några olika filmer;  A Better Tomorrow, (Sparrowfall (1)),  Jubilee (Slow Water), Sebastiane och Breathless (Final Sunset) samt Rock 'n' Roll High School (M386 och Alternative 3).

Idag blir jag alldeles för uttråkad om jag skulle sitta still och verkligen lyssna på ett album som Music For Films. Men skivan fungerar utmärkt som ett medel att skapa en lugn och eftertänksam stämning, varför inte när man städar? Musiken har en tendens att neutralisera all form av stress, med andra ord måste denna sorts musik vara bra för hälsan. Vem vet, en dag kanske du kan få den utskriven på recept.

Allmusic.com avslöjar hemligheten med plattan:

“…and another film student who had tried out some of the cues: "this is the worst music for films ever. These cues don't synch to anything." However, the second filmmaker unintentionally discovered the essence of Music for Films -- the 18 pieces here are little films, stimulating the visual part of one's brain and thus fulfilling their promotional purpose.”

 

Tracklist

Side A

1. M386

2. Aragon

3. From the Same Hill

4. Inland Sea

5. Two Rapid Formations

6. Slow Water

7. Sparrowfall (1)

8. Sparrowfall (2)

9. Sparrowfall (3)

 

Side B

1. Quartz

2. Events in the Dense Fog

3. There Is Nobody

4. A Measured Room

5. Patroling Winte Borders

6. Task Force

7. Alternative 3

8. Strange Light

9. Final Sunset