Nationalteatern - "Livet är en fest" (1974)

Nationalteaterns andra platta och deras stora genombrott. Redan i min ungdom/tidiga vuxenålder, då bandets musik spelades flitigt i diverse festliga sammanhang, var det musik från det förgångna. Idag än mer så. Den politiska och/eller socialrealistiska musiken har en tendens att åldras lite snabbare än vanlig rock n'roll om hjärta och smärta. Samtidigt blir låtarna ganska roliga och intressanta tidsdokument, och dagens unga lyssnare kan få en liten inblick i 70-talets politiska engagemang.

Plattan innehåller flera av bandets klassiker, såklart titellåten, men även andra såsom Hanna från Arlöv, Bängen trålar, Speedy Gonzales och flera andra mer eller mindre kända låtar för allmänheten. När jag själv lyssnade på detta i mina yngre år, var det politiska budskapet sekundärt. Istället hörde jag och mina gelikar låtar om alkohol och droger som i våra öron var mer hyllningslåtar till dessa substanser. Någonstans visste jag att det troligen fanns någon form av samhällelig kritik i texterna, men den valde jag att ignorera. Precis som de flesta andra som lyssnade på Nationalteatern några decennier efter låtarnas skapelse, i ett nytt och annorlunda samhälle med andra frågor och politiska ideologier på tapeten.

Ett bra exempel på selektivt lyssnande var Bängen trålar. I de första verserna sjungs det om var man hittar röka i Göteborg, hur man lägger sig i allén och röker braja. Coolt. När det senare börjas sjunga om samhällssystemet och hur de som har pengar är skyddade och inte döms för brott, tja, då blev det lite mindre intressant. Skippa till nästa låt. Varje gång jag besökte Göteborg i mina yngre år var jag fasligt nyfiken på Näckrosdammen, Vasaparken och Femmans torg. Speedy Gonzales var en annan sådan låt, där varje form av kritik mot någon eller något gick en förbi, och låtens budskap istället handlade om att "tända på" och "ta dig en braja".

I den svenska proggvärlden så har jag alltid tyckt att Nationalteatern tillhörde de bättre banden. De skrev bra låtar, och kunde spela på sina instrument. Så jag tycker den här skivan är helt OK. En hel del sköna låtar, där Plast's sång är en av favoriterna idag, även om det generellt är lite utdaterat. Det är lite svårt att identifiera sig med mycket av det som sjungs i låtarna. På 70-talet var klasskampen, den kommunistiska ideologin och ilskan mot borgarbrackorna en större del av samhällsdebatten än idag, verkar det som. Samtidigt gör det att musiken blir ganska kul att lyssna på, ett tidsdokument. Det är med andra öron jag hör det här idag än när jag var 20 år. Båda perspektiven har sin charm. Kan nämnas att titellåten är från en teateruppsättning Nationalteatern satte upp, som handlade om ett gäng kompisars väg in i alkoholismen. Tagen ur sin kontext blir låten faktiskt mer av en festlåt än det var tänkt, misstänker jag. Hur som helst, plattan är en del av svensk musikhistoria, som har sin plats i samlingen.


Tracklist

Side A
1. "Jack the Ripper" 4:48
2. "Plast's sång" 3:44
3. "Stena Olssons Compagnie" 3:07
4. "Mr. John Carlos" 6:43
5. "Innerst inne" 3:16

Side B
1. "Livet är en fest" 4:16
2. "Speedy Gonzales" 4:09
3. "Paradisets berg" 2:01
4. "Lägg av!" 2:28
5. "Hanna från Arlöv" 3:41
6. "Bängen trålar" 4:15

Nationalteatern - "Barn av vår tid" (1978)

Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig till ett annat land...

20-årsåldern. De eviga förfesternas tid. Allsång. Alkohol.

Vi slängde i oss varsin dubbeltripp och var påtända så det räckte.

20-årsåldern. Drogromantik. Det desperata begäret efter kvinnor. Den ständiga frustrationen över att ensam vandra hemåt.

Jag hamnade i en park
och levde på att sälja...
Haderadandadoopapa
Får man inte göra, inte bra

20-årsåldern. En illusion av yttre säkerhet, en realitet av inre kaos. Tiden då det var svårt att prata med okända och med kvinnor. Nykter.

Jag skjuter en meter, pavar en öl

Vid denna tid var Nationalteatern en betydande del i soundtracket. De ackompanjerade festerna, drickandet och den droginducerade extasen. Menar du att det fanns politiska budskap i texterna? Att de var samhällskritiska? Detta gick den 20-åriga Markus förbi (även om jag någonstans långt borta hade hört talas om det). Det var sånger som uppmanade till droganvändning och som sade att livet var en fest. Att livet var ett äventyr. Jag hade ju vänner som "slängde i sig varsin dubbeltripp" bara för att Nationalteatern sjöng om det. Deras musik var inte det enda jag missförstod vid den här tiden.

Nationalteatern började som en teatergrupp och bandet bildades som en avknoppning till denna (teatergruppen fortsatte ända fram till 1993). De måste definieras som en av giganterna inom den svenska proggen. Varför svensk progg är en politiskt färgad musik medan den internationella varianten är något helt annat låter jag andra svara på. Det bäddar i alla fall för missförstånd och eviga förtydliganden angående vilken variant man pratar om.

Barn av vår tid är i alla fall en riktigt bra platta och hamnar absolut på min topplista angående svenska plattor. A-sidan utgörs av en trio klassiker, den öppnar hårt och rivigt med Popens Mussolinis och fortsätter sedan med Kolla kolla för att avsluta med Spisa. Alla tre svenska mästerverk som jag fortfarande kan texterna utantill på. Poliskritiken i Spisa är så brutal att det nästan är i samma klass som NWA och deras klassiker Fuck tha Police.

B-sidan kretsar kring det episka guldkornet Barn av vår tid, en dryg sju minuter lång uppvisning i skapande. Överdriver jag när jag säger att detta troligen är en av de bästa låtar som den svenska musikrörelsen har skapat? Låten består av flera olika partier där varje parti har sin egen karaktär, och där helheten blir ännu större än de individuella delarna (för att hemfalla åt lite klyschor).
B-sidans första låt Ingelas sång är mest en upvärmning inför titellåten, och efter Barn av vår tid hamnar resten lite i skymndan. Dylancovern Men bara om min älskade väntar är ganska tråkig, men den sista Ge mig mitt liv nu! förtjänar ett bättre öde, den är faktiskt ganska fin och vemodig. Men efter upplevelsen av titellåten hade jag sällan någon inspiration för resten av plattan. Jag var uttömd emotionellt.

En kort period spelade jag i någon form av coverband, vi gjorde ett försök att spela Barn av vår tid, men vi fick aldrig till den lika bra som orginalet (såklart). Kanske var det mitt basspel som var boven i dramat.

På tal om drogromantiken jag hörde i musiken säger Ulf Dageby, Nationalteaterns främsta musikaliska motor i en stor del av bandets tid:

"Drogerna äter din själ, förstör din kropp och din själ, de blir ett odjur som ingen kan besegra. Ingen kan stå emot. Ingen! Många av Nationalteaterns klassiker, t ex ”Kolla kolla” och ”Spisa” är resor till underjorden, till de orealistiska drömmarnas helvete."

Ulf Dageby

Det är ju uppenbarligen något helt annat än den skrålande allsång på förfesterna i sällskap av vänner och sprit då vi trodde att Nationalteatern var på vår sida och tyckte om det vi gjorde. Hur som helst en bra platta som jag egentligen inte lyssnar på idag. Den är alltför starkt förknippad med en annan tid i livet.

Kom igen lilla Svensson sätta hårt mot hårt
Det är vår stil
Hatar du oss så hatar vi dig
Betongfeeling

Oslagbart!


Tracklist

Side A
1. Popens Mussolinis 4:30
2. Kolla kolla 4:42
3. Spisa 7:05

Side B
1. Ingelas sång 3:06
2. Barn av vår tid 7:20
3. Men bara om min älskade väntar 2:45
4. Ge mig mitt liv nu! 3:10