Wire - "Object 47" (2008) + "Read & Burn 03" (EP, 2007)

Den här plattan köpte jag egentligen av en enda anledning, omslaget. Som född och uppväxt i Uppsala kunde jag inte låtar bli, alla bekanta med staden noterar nog vad bilden föreställer. Först kunde jag dock inte tro det stämde, vad gör Uppsalas vattentorn på omslaget av ett album med Wire, ett legendariskt brittiskt punkband? De måste ha ett liknande vattentorn i England, ritat av samma arkitekt. Men gåtan fick sin lösning när jag tog del av det faktum att bandets basist Graham Lewis är bosatt i Uppsala sedan slutet på 80-talet, tack var att han mötte kvinnan som senare blev hans fru i staden. Han är förstås den som tagit fotona på Uppsalas vattentorn, det är några till på innerkonvolutet.

Det här var Wires 11:e studioalbum, och deras 47:e objekt i diskografin, därav titeln. Som vanligt är bandets art-post-punk-pop av hög kvalitet, det är ett gediget album. Det här är den fjärde plattan jag införskaffade med Wire, så min kunskap om bandets musik är relativt begränsad. Men jämfört med mina andra Wireskivor är Object 47 ganska fartfylld och uptempo hela tiden, de mörka, lugna, suggestiva låtarna/ljudskapelserna hittas inte på skivan, vilket är något jag kan sakna. Jag har tilltalats av dessa pauser från de mer tempofyllda låtarna tidigare, det skapar en intressant kontrast.

Det här var första skivan utan gitarristen Bruce Gilbert, så bandet hade blivit en trio. Trots avsaknaden av de mer suggestiva alstren gillar jag skivan, speciellt låtarnas refränger har en tendens att fastna i skallen. Catchy är ett engelskt ord man använder om låtar som har en tendens att haka fast i folk, och många av låtarna på Object 47 är catchy - catchy art-punk-pop.

Som en extra bonus så har bandet/bolaget stoppat ned EP:n Read & Burn 03 från det föregående året i konvolutet. Fyra låtar bjuds på här, vilka också är sköna skapelser. Den inledande nästan 10 minuter långa 23 Years Too Late är väl den som är den mest udda skapelsen, även om den inte på något sätt är "svår". Men här kompenseras jag lite angående LP:ns avsaknad av mer udda låtar/musikaliska experiment.

Så på det hela taget en skönt, fartfyllt album. Wire vilar tydligt i punken, trots diverse andra influenser, så är man allergisk mot punk kanske man inte gillar Object 47. Men det är melodiöst, catchy refränger, och inte så neurotisk stämning som på några av deras andra plattor.

Uppsala vattentorn i helfigur (bilden ej från skivan)

Tracklist

Side A
1. One Of Us
2. Circumspect
3. Mekon Headman
4. Perspex Icon
5. Four Long Years

Side B
1. Hard Currency
2. Patient Flees
3. Are You Ready
4. All Fours


Read & Burn EP

Side A
1. 23 Years Too Late
2. Our Time

Side B
1. No Warning Given
2. Desert Diving

Wire - "Chairs Missing" (1978)

Den här skivan var inte så lätt att hitta begagnad, varken i Sverige, eller här i Montreal. Men så plötsligt en dag, i en skivbörs med huvudsaklig inriktning mot punk, så stod den där i hyllan och väntade på mig. Raskt tyckte jag åt mig den, noterade orden 'Colored vinyl' på omslaget - Wow, ännu bättre! - kände den där fina kombinationen av glädje och överraskning, betalade och gick nöjt hem. Dagen hade plötsligt blivit så mycket bättre.

Väl hemma lade jag på den på skivtallriken och satte mig förväntansfullt i fåtöljen. Men något störde mig i musiken, Jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad. Det var något i soundet, något märkligt. Jag noterade efter ett tag att inte en enda ton hölls rak, utan de svängde hela tiden upp och ned. Jag blev genast än mer misstänksam, skulle det verkligen vara så, och gick fram och observerade skivspelarens arm. Den åkte slalom på skivan. En lång vänstersväng, iiiooooo, och en lika lång högersväng, oooiiiiii, och så vänstersvängen igen. Skivan var fantastiskt snedpressad. Dagen blev genast mycket sämre.

B-sidan är felfri, men A-sidans slalomkörande gör att jag har ganska svårt att tycka om det jag hör, musiken låter inte så som det är tänkt att den ska göra, och det stör mig. Det här var Wires andra platta, och de hade blandat upp den mer renodlade punken med mer elektroniska inslag, och ordet artpunk används ibland för att beskriva musiken. Lyssnaren bjuds en del relativt enkla punklåtar till mörka kreationer som är mer svåra att definiera. Allt från lite trist till i det närmaste fantastiskt.

Det är en bra skiva. Försöker jag bortse från A-sidan ljudliga missvängningar, så förstår jag att även den sidan är bra. Men B-sidan skulle ändå vara min favorit. Låtar som I Am The Fly och Used To, måste ju alla tycka om. Speciellt den sistnämnda har jag fastnat rejält för. Den känns ganska långt ifrån punk, och det är kanske därför jag gillar den. Jag har egentligen aldrig varit någon punkälskare, och att jag gillar Wire beror troligen på att de ofta rör sig ganska lång ifrån den klassiska punken till ganska mörka platser. Det är bra grejer. Chairs Missing rekommenderas, men är troligen inte för alla.


Tracklist

Side A
1 Practice Makes Perfect 4:06
2 French Film Blurred 2:35
3 Another The Letter 1:06
4 Men 2nd 1:43
5 Marooned 2:21
6 Sand In My Joints 1:51
7 Being Sucked In Again 3:12
8 Heartbeat 3:15

Side B
1 Mercy 5:46
2 Outdoor Miner 1:45
3 I Am The Fly 3:06
4 I Feel Mysterious Today 1:56
5 From The Nursery 3:00
6 Used To 2:21
7 Too Late 4:16

Wire - "154" (1979)

Här är en riktigt skön platta - den engelska gruppen Wires skiva som döpts efter antalet konserter de hade genomfört vid tiden för inspelningen. Detta var deras tredje skivsläpp, och många tyckare anser det är deras bästa skapelse. Personligen har inte hört tillräckligt mycket ur deras digra skivkatalog för att kunna uttala mig om detta, men nog är den bra alltid.

Wire är framsprungen ur punken och definieras ofta som post punk eller art punk. Personligen tycker jag det ofta låter som en lite punkigare version av Roxy Music, öppningsspåret I Should Have Known Better kan jag mycket t.ex. mycket väl höra Bryan Ferry sjunga. Några gnuttor Stranglers i det hela så är mixen komplett (påstår jag utan att ha hört allt för mycket av Stranglers). Och så kanske lite Blondie...? Eller yrar jag nu?

Wire skapar ofta en ganska mörk ljudbild som ibland kan kännas lite betungande. De blandar atmosfäriska ljudcollage à la Brian Eno med punklåtar samt en del mer radiovänliga låtar. Ett exempel på det sistnämnda är en av mina favoriter, den fantastiska The 15th, som låter en hel del som min nya hemstads Montreals stoltheter Arcade Fire. En annan favorit är B-sidans öppningsspår A Mutual Friend, där Wires konstnärliga ambitioner balanseras perfekt med det något mer lättillgängliga och väldigt vackra.

Wire anses vara en av de mer inflytelserika grupperna på 70- och 80-talet, även om deras skivförsäljning inte nådde samma höjder. Mängder av grupper och artister nämner Wire som en av deras stora inspiratörer och influenser. Speciellt deras tre första plattor nämns i dessa sammanhang. Wire är fortfarande aktiva och släppte deras senaste platta 2013.

Första utgåvan av 154 innehöll också en EP, den utgåvan har jag dock inte i min ägo. Sammanfattningsvis en platta som jag kan rekommendera, kanske dock inte faller alla i smaken. Jag gillar blandningen av punk, pop och de mer konstnärliga ljudutflykterna. Det blir en spännande och varierande upplevelse. På myntets andra sida kan jag hitta de ibland lite väl neurotiska och mörka stämningar som ibland skapas.

Tracklist

Side A
1. I Should Have Knowm Better 3.52
2. Two People In A Room 2.10
3. The 15th 3.05
4. The Other Window 2.07
5. Single K.O. 2.23
6. A Touching Display 6.55
7. On Returning 2.06

Side B
1. A Mutual Friende 4.28
2. Blessed State 3.28
3. Once Is Enough 3.23
4. Map Ref. 41 N 93 W 3.40
5. Indirect Enquiries 3.36
6. 40 Versions 3.28

Wire – “The Ideal Copy” (1987)

Det var på den tiden inte Internet fanns, i alla fall inte bland vanligt folk och i den skepnad det har idag. Det var andra hälften av 80-talet och jag var i mitten av min tonår. Jag hörde en skön låt på radio och som brukligt var vid denna tid fick man spetsa öronen när låten närmade sig sitt slut om man ville veta vem som framförde låten. Missade man detta gyllene ögonblick var det kört, då var det bara att hoppas att man snart fick höra låten igen på P3 och då lyckas uppfatta namnet på artisten istället. Det ledde till att vissa låtar fick en nästan mytomspunnen status, i alla fall hos mig, låtar man bara hört en gång och som var helt fantastiska men man hade ingen aning vem som sjungit och därför omöjligt kunde få tag på den. Men det är en annan historia, i detta fall hörde jag vilken gruppen var – Wire, en helt okänd grupp för mig men som jag bestämde mig för att undersöka närmare.

Jag besökte den legendariska affären Musikörat i Uppsala och bad att få provlyssna på The Ideal Copy. Jag förstod snart att det var plattans andra låt Ahead jag hade hört på radio, en skönt ösig låt med mycket energi på en platta som var ganska olik det mesta annat jag hade. Även om det inte var total kärlek vid första ögonkastet köpte jag plattan.

Wire bildades 1976 i London och släppte sin första platta året därefter. Inledningsvis brukar gruppen anses ha tillhört punkscenen, men de utvecklades ständigt och på deras andra respektive tredje skiva hade de rört sig allt längre bort från den klassiska punken. Vissa kallar det de gjorde under 70-talet art-punk medan andra anser att de inte går att kategorisera. 1980-85 tog gruppen en paus och The Ideal Copy var deras första fullängdsplatta efter denna paus (och alltså deras fjärde LP). Och som tidigare hade gruppen till viss del utvecklat ett nytt sound.

Wires historia visste jag inget om och var lyckligt ovetande om denna fram långt senare i mitt liv (i och Internets intåg i tillvaron). Som sagt så var det inte villkorslös kärlek vid första lyssningen och en sådan känsla växte aldrig fram, visst, en relativt stark attraktion och förtjusning fanns alltid, men den stora passionen infann sig aldrig. Det var alltid något i musiken som gjorde att jag hade en lite kluven känsla inför plattan. Jag tror det handlar om en relativt mörk ljudbild och sångarens röst som av någon anledning väcker någon neurotisk känsla inom mig. Jag blev aldrig nyfiken på Wires tidigare skapelser och lät gruppen förbli en okänd sådan i min skivsamling. Dock spelades denna skiva flitigt under mina tonår även om det blivit alltmer sällan ju fler år som passerat.

Tonårens känsla har bestått. Det är något i soundet och sångrösten som gör mig lite olustig, även om många låtar är riktigt sköna. Den tidigare nämna Ahead gillar jag fortfarande, Feed Me och Ambitious är andra höjdare. A-sidan har alltid varit min favoritsida och jag tycker att B-sidan, förutom öppningslåten, alltid har varit relativt trist.

En skillnad mot tidigare är att en nyfikenhet väcks angående Wires tidigare alster, troligen hjälper det till att jag nu också vet mer om dom. Tack vare internet är det nu väldigt enkelt att utforska ny musik och högst upp på min lista står Wires andra och tredje platta som jag har vissa förväntningar på. För övrigt kan nämnas att de detta år (2011) har släppt sitt tolfte album. Efter att ha lyssnat igenom denna platta för första gången på många år inför detta inlägg tror jag The Ideal Copy kommer att få mer speltid framöver.

Slutligen skall också nämnas att The Ideal Copy var den första platta som släpptes på det då nya formatet DAT, så på så sätt är den ju historisk.

Favoritlåtar

Ahead

Feed Me

Ambitious

 

Tracklist

Side A

1. The Point Of Collapse 3:18
2. Ahead 4:52
3. Madman's Honey 4:23
4. Feed Me 5:50

Side B

1. Ambitious 4:00
2. Cheeking Tongues 2:02
3. Still Shows 4:00
4. Over Theirs 5:18