David Bowie – “Let’s Dance” (1983)

Denna platta fick jag i födelsedagspresent av min pappa. Troligen fick jag den utgivningsåret, eventuellt året efter. Med andra ord fyllde jag 11 eller 12 år. Jag minns mycket väl denna födelsedags morgon. Jag befann mig uppe i Jämtland hos mormor med resten av familjen och såg förstås på paketet vad som doldes däri. Let’s Dance hade varit på min önskelista, tack vare hiten Let’s Dance, döm då om min förvåning när jag öppnade paketet och skivan som låg i min hand förvisso var en Bowieplatta, men inte Let’s Dance. Istället stod det Hunky Dory på den. Vad var detta? Jag skall inte förneka att en viss känsla av besvikelse infann sig.

Min kära far, vars intresse för musik främst var fokuserat på jazz och klassiskt, hade ingen större koll på modern musik. Därför hade han traskat in på en musikaffär och helt enkelt bett om att få köpa en skiva med David Bowie. Man kan ju tänka sig att affärsägaren troligen hade ganska god koll på musik och tyckte väl Hunky Dory var Bowieplattan man borde äga.

Precis som min son idag ibland säger att han inte vill såra mig om han tror han kommer göra mig besviken, hade jag en känsla denna födelsedagsmorgon av att inte vilja göra min pappa ledsen genom att avvisa presenten. Han hade ju menat väl, så jag sade med dold besvikelse att den här skivan var säkert också bra och att jag kunde behålla den. Mina övriga familjemedlemmar menade dock bestämt att jag skulle byta den till den platta jag faktiskt ville ha, och så blev det också.

Bowie hade redan vid denna tid haft en relativt lång och innehållsrik karriär med en lång rad hits. Albumet Let’s Dance måste nog ändå sägas vara den första riktigt kommersiella platta han gjorde. Skivan renderade tre stora hits – titellåten, Modern Love samt China Girl (som Bowie skrivit tillsammans med Iggy Pop och var med på dennes platta The Idiot från 1977). Bowie gjorde också två uppmärksammade videos till låtarna China Girl och Let’s Dance som spelades mycket på MTV. Bowie hade vid denna tid blivit en av de viktigaste videoartisterna.

När jag idag lyssnar på den upplever jag den som en bra kommersiell popplatta, men ändå finns där någon sorts twist, något som gör att den upplevs som lite annorlunda än annan kommersiell popmusik – som om någon vridit musiken en millimeter  till vänster. Kanske är det Bowies röst som framkallar denna känsla. Jag har lyssnat på en del av Bowies övriga alster, alla inte lika kommersiella, och kanske har detta gjort att jag förknippar hans röst med en aning weirdness. Som person tycks han ju inte alltid varit den mest okomplicerade.

Jag gillade denna platta som barn och tycker den håller än. Jag vet inte vilken publik Bowie gjorde denna platta för, om han nu hade någon sådan i åtanke, men det är imponerande att göra en platta som både en 11-åring och en 38-åring kan gilla och se något bra i. Jag lyssnar egentligen inte på denna platta idag då denna sorts popmusik inte är vad jag föredrar, men rekommenderar den om man vill ha en bra popplatta. Alla låtar är inte bra, några är lite halvtråkiga, men på det hela taget en helt OK platta. Soundet håller och lider inte av något typiskt 80-talssound. Kan nämnas att Stevie Ray Vaughan spelar gitarr på plattan, han fick senare en egen framgångsrik solokarriär.

Trots att jag ger detta album godkänt så tänker jag idag att jag borde ha behållit Hunky Dory. Hur hade mitt (musikaliska) liv sett ut om jag som 11-12 åring låtit den snurra på skivtallriken på nära daglig basis? Hur hade det format mitt medvetande och min uppfattning om musik? Kanske hade jag då varit någon annan än den jag är idag – framgångsrik, omtyckt och beundrad. Å andra sidan, jag kanske inte hade förstått någonting av den.

Favoritspår

China Girl

Without You

Cat People

 

Tracklist

Side A

1. "Modern Love" – 4:46
2. "China Girl"  – 5:32
3. "Let's Dance" – 7:38
4. "Without You" – 3:08

Side B

1. "Ricochet" – 5:14
2. "Criminal World"  – 4:25
3. "Cat People (Putting Out Fire)" – 5:09
4. "Shake It" – 3:49

 

Jerry Harrison – “Casual Gods” (1987)

Som ett fan av gruppen Talking Heads så föll det sig naturligt att även köpa en platta med Jerry Harrison, mest känd som keyboardist/gitarrist i nämnda grupp. Speciellt som man hittar plattan för en billig penning (har för mig att det var runt 20 kr.) i någon skivbörs. Jag var troligen runt 18 år gammal när jag köpte denna LP, tyvärr hade jag då den tveksamma egenskapen att jag hade svårt att riktigt uppskatta musik jag hittade så billigt. På något sätt kändes musiken alltid just – billig. Skivor jag betalade fullpris för lät alltid bättre. Troligtvis går denna psykologi att applicera på mer än enbart skivor vilket de kommersiella krafterna säkerligen utnyttjar för att maximera sina vinster. Med andra ord har jag under åren alltid tyckt denna platta varit riktigt bra men på grund av ovan nämnda anledning har jag ändå sorterat in den i B-laget. Dumt? Javisst!

Jerry Harrison spelade innan Talking Heads-tiden i gruppen Modern Lovers, efter åren i Talking Heads fortsatte han mestadels med att producera andra, t.ex. Crash Test Dummies, Live, No Doubt m.fl. Han har gjort tre egna album varav Casual Gods är det andra, samtliga skapades under tiden han spelade med Talking Heads.

När jag idag lyssnar på plattan upplever jag den som en platta med en del höga toppar bestående av riktigt bra låtar. Jerry lyckas skapa en ganska suggestiv stämning ibland, albumets sista låt Bobby är ett bra exempel på detta. Men så finns det, om inte djupa dalar, så i alla fall platta platåer på albumet också. Dessa utgörs av en del ganska intetsägande kompositioner. En del av låtarna kan också lida lite av ett typiskt 80-tals sound - någonstans hörs en trummaskin, vissa synthar känns utdaterade - men på det stora hela är det ändå ett fullt godkänt sound, inspelningen låter förvånansvärt fräsch. Omslaget är också fascinerande och kan studeras närmare.

Jerry har producerat plattan och spelar gitarr, keyboards och sjunger. Musiken påminner en del om vissa av Talking Heads alster även om det inte på något sätt är en kopia. Under mina yngre år var Let it come down alltid min favoritlåt, detta tack vare den mäktiga refrängen som öppnade en port till ett högre tillstånd. Under en lång tid var faktiskt denna refräng min favorit gällande refränger överhuvudtaget, en uppfattning som består. Den hamnar i alla fall i topp 5.

Åren har gått och den emotionella/psykologiska kopplingen till prislappen har försvunnit. Nu kan jag spela skivan och faktiskt fullt ut kunna uppskatta det jag hör. Det låter inte billigt längre.

Favoritlåtar

Man With a Gun

Let It Come Down

Are You Running?

 

Tracklist

Side A

1. Rev It Up 4:11

2. Song Of Angels 3:37

3. Man With A Gun 4:40

4. Let It Come Down 4:54

5. Cherokee Chief 4:44

Side B

1. Perfect Lie 4:30

2. Are You Running? 3:56

3. A.K.A. Love 4:25

4. We're Always Talking 4:55

5. Bobby 4:05

 

 

Pink Floyd – Atom Heart Mother (1970)

Jag minns mycket väl första gången jag hörde denna platta, det var i första ring i gymnasiet på en musiktimme. Vår lärarvikarie spelade den medan han föreläste filosofiskt om musik för oss. Musiken passade mycket bra in med hans ord och han hade säkerligen planerat detta noga. Jag blev omedelbart betagen i plattan och fann den fantastiskt vacker. Efteråt hörde jag han säga att det var Pink Floyd som stod för musiken vilket gjorde mig förvånad, jag hade hört The Wall och The Final Cut men jag hade inte en aning om att bandet också hade gjort musik som denna. En ny värld öppnade sig.

En av mina klasskamrater blev lika betagen som mig av musiken och började diskutera musik efter lektionen med lärarvikarien. Det slutade med att han följde vikarien med hem för att kolla in lite plattor. I tonåringarnas värld fanns det ju bara en tolkning av detta och min klasskamrat fick resten av gymnasiet gliringar angående hans presumtivt homosexuella läggning. Att han vid ett tillfälle bad att få låna en munspray av en klasskamrat med orden “Kan jag få ett sprut i munnen?” gjorde inte hans liv lättare.

Nåväl, till plattan. På musiktimmen fick vi höra albumets A-sida vilket består av en låt på 23 minuter indelad i kortare avsnitt, det i mitt då tycke helt fantastiska musikstycke. Det är blåsinstrument, körer och orkesterpartier. Bandet håller sig oftast i bakgrunden. B-sidan innehåller fyra spår där var och en av bandmedlemmarna. förutom trummisen Nick Mason, har skrivit varsin låt. Den sista låten är ett samarbete alla fyra emellan och är återigen en längre (instrumental) låt indelad i några kortare partier.

Jag har alltid gillat den här plattan, speciellt A-sidan. Mycket på grund av att den erbjuder en viss variation – det är mäktiga partier blandat med väldigt vackra, nästan sköra, partier. Detta var under en lång tid en favoritplatta för mig att ligga och lyssna på vid läggdags, i sängen med hörlurarna på och lampan släckt. Nattmusik.

B-sidan är en mer “normal” skivsida med relativt vanliga låtar där Roger Waters och David Gilmours bidrag alltid varit dom jag gillat bäst (If respektive Fat Old Sun).

Albumet pryds av en kossa, anledningen till det var att Pink Floyd var trötta på att associeras med de bilder som förknippades med den psykedeliska spacerock som de dittills hade representerat. Därför ville de ha en helt vanlig framsida. Storm Thorgeson som designade skivan åkte ut på landet och fotograferade den fösta kossa han såg som sedan fick pryda omslaget. Namnet fick skivan efter en tidningsrubrik angående en artikel som handlade om en kvinna som fått en atomdriven pacemaker inopererad.

Pink Floyd genomförde faktiskt en turné där man släpade med sig en hel orkester och en kör för att kunna genomföra sviten fullt ut. Turnén gick förstås med förlust och man skalade därför ned låten för liveframträdanden – gjorde den kortare utan kör och orkester. Fram till 1972 spelade Pink Floyd Atom Heart Mother på konserter.

Som sagt, jag har alltid gillat (och gillar) denna platta. Men det gör inte alla:

"Atom Heart Mother is a good case, I think, for being thrown into the dustbin and never listened to by anyone ever again!... It was pretty kind of pompous, it wasn't really about anything."

/ Roger Waters — Rock Over London Radio Station - 15 March 1985, for broadcast 7 April/14 April 1985.

"[Atom Heart Mother] was a good idea but it was dreadful. I listened to that album recently: God, it's shit, possibly our lowest point artistically. Atom Heart Mother sounds like we didn’t have any idea between us, but we became much more prolific after it.”

/ David Gilmour - Mojo Magazine - October 2001

"I wouldn't dream of performing anything that embarrassed me. If somebody said to me now: "Right...here's a million pounds, go out and play 'Atom Heart Mother'", I'd say: "You must be fucking joking...I'm not playing that rubbish!". 'Cos then I really would be embarrassed."

/ Roger Waters — interviewed by Richard Skinner - BBC Radio 1 - originally broadcast: Saturday 9 June 1984

Men vem bryr sig om vad dessa män säger?

 

Favoritlåtar

Atom Heart Mother

Fat Old Sun

If

 

Tracklist

Side A

1. "Atom Heart Mother"  23:44

Side B

1. "If"  4:31

2. "Summer '68"  5:29

4. "Fat Old Sun"  5:22

5. "Alan's Psychedelic Breakfast"  13:00

 

 

Paul Young – The Secret of Association (1985)

Det är få plattor i min samling som är mer förknippad med min tidiga tonår som denna. Utgivningsåret fyllde jag 13 år och om jag minns rätt fick jag den i julklapp detta år. Jag hade knappast kysst en flicka, hade inte smakat på spriten och min kriminella bana hade sträckt sig till att snatta godis på den lokala matvaruaffären. Det var fortfarande den oskyldiga tiden i livet. Det var förstås hitarna Everything must change och Every time you go away som väckt min uppmärksamhet. Paul Young var stor i Sverige detta år och året innan hade Do the know it’s christmas (Band Aid) varit en stor hit där han också medverkat. Det är med viss nostalgi jag tar mig an och lyssnar på detta album, för första gången sedan åren runt mitt första tonår.

Det är inte är helt lätt att koppla loss de känslor och minnen som befästes till låtarna för drygt 25 år sedan, med andra ord är det omöjligt att lyssna på plattan objektivt och med ett öppet, opåverkat sinne. Vissa av låtarna har jag mer eller mindre lyckats glömma bort medan andra fortfarande går att sjunga med i. Men det är intressant att iaktta om detta album också har något att ge mig som vuxen, eller gjordes den för en publik som understeg 20 års ålder? Spontant svar är nog att det även kan ge mig något idag, även om den inte helt och hållet går i min smak som den ser ut 2011. Och det är av någon anledning svårt att tillåta sig fullt ut att riktigt gilla ett album som man gillade som barn/ungdom, jag menar, att helt och hållet hänge sig och riktigt digga utan att låta det bli en nostalgitripp.

Plattan lider inte så mycket av det typiska 80-talssound som jag kan ha svårt för - mycket keyboards, trummaskiner etc. utan känns relativt tidlös. Hade den kunnat ges ut idag? Kanske. Några av spåren skulle förstås behöva en uppfräschning men det är inte mycket att anmärka på. Ungefär hälften av låtarna är covers medan Paul och Ian Kewley har skrivit övriga.

Detta var ju en väldigt kommersiell platta när den släpptes och jämfört med den kommersiella musik som erbjöds idag får jag för mig att The secret of association är bättre. Varje låt är unik och har en viss egen kvalitet, ingen låt känns direkt som utfyllnad. Var det bättre förr eller har det snarare att göra med att jag idag inte tar så stor del av musiken som spelas på radio och därmed egentligen inte har så stor koll? Jag spelade denna platta väldigt mycket de första åren den var i min ägo, sedan misstänker jag att det inte ansågs så coolt att lyssna på Paul Young så av denna och andra anledningar, såsom att samlingen alltmer utvidgades, slutade jag att spela den. Men jag vill ändå hävda att det faktiskt är en helt OK platta som jag kanske borde försöka skapa en vuxen relation till. Och bandlös bas är väl alltid kul att lyssna på?

Favoritspår

Everything must change

I was in chains

This means anything

 

Tracklist

Side A

1 Bite the Hand That Feeds
2 Everytime You Go Away
3 I'm Gonna Tear Your Playhouse Down
4 Standing on the Edge
5 Soldier's Things

Side B

6 Everything Must Change
7 Tomb of Memories
8 One Step Forward
9 Hot Fun
10 This Means Anything
11 I Was in Chains

 

 

Frank Zappa - “Broadway the hard way” (1988)

Idén jag har om Frank Zappa är att det är en artist jag borde tycka om, men som jag aldrig riktigt har förstått mig på. Jag vet aldrig om jag skall ta hans musik på allvar. Är den ett skämt? Samtidigt har jag väldigt lite erfarenhet av denne man, förutom denna platta har jag Freak Out. Utöver det är det bara lite låtar på radio jag har hört. I musikvärlden tycks Zappa vara ett av de mer respekterade namnen och sett till han produktion tycks han vara en av de mest kreativa. Mycket av det han gjort rör sig utanför de vanliga musikaliska ramarna och som person verkar han ha varit både rolig och intelligent. Därför borde jag gilla Zappa, tycker jag. Men saker och ting är inte alltid vad de borde vara.

Denna LP fick jag i julklapp av min bror, troligen julen 1988. Jag var alltså 16 år gammal. Gissningsvis var jag minst tio år för ung för att förstå mig på musiken och texterna. Skivan är fylld av politisk satir som gick mig helt förbi, dels har jag aldrig varit den som lyssnar jättenoga på texter, dels rör satiren personer som inte var alltför bekanta för mig och dels visste jag helt enkelt inte att det var satir. Istället trodde jag att det var mer oseriös musik, en amerikansk Eddie Meduza (lite överdrivet). Samtidigt visste jag ju redan i denna ålder att Zappa var oerhört respekterad och dessa två idéer hade jag svårt att få ihop.

För att riktigt kunna uppskatta denna LP är det troligen viktigt att förstå texterna då dessa har en större betydelse än vanligt. Musiken i låtarna är inte så fantastisk att den håller hela vägen själv och för mig som främst lyssnar på musiken blir skivan en lite märklig upplevelse. Den påminner om en cirkusföreställning eller en Bröderna Marx film. Skivan har snurrat en del på min skivspelare men jag har aldrig lyckats skapa någon närmare relation till den. När jag lyssnade på den inför detta inlägg var det första gången på nästa 20 år jag hörde den. Fortfarande hade jag svårt att ta till mig den.

Det kan nämnas att låtarna är liveupptagningar från Zappas turné 1988, hans sista med ett band. Jag har hört för lite med Zappa för att veta om denna platta är representativ för honom eller inte. Efter denna platta och Freak Out har det inte blivit mer Zappa för mig. Har jag missat något?

 

Favoritlåtar

Elvis har just left the building

When the lie’s so big

 

Tracklist

Side A

1. "Elvis Has Just Left the Building" – 2:24
2. "Planet of the Baritone Women" – 2:48
3. "Any Kind of Pain" – 5:42
4. "Jesus Thinks You're a Jerk" – 9:15

Side B

1. "Dickie's Such an Asshole" – 6:37
2. "When the Lie's So Big" – 3:38
3. "Rhymin' Man" – 3:51
4. "Promiscuous" – 2:03
5. "The Untouchables"  – 3:05

 

 

Kate Bush – “Lionheart” (1978)

Jag bör inledningsvis tydliggöra min relation till Kate Bush – om jag inte hade varit gift med min fantastiska hustru hade jag troligen varit gift med Kate Bush. Alternativt Sandra Bullock. Inom musikvärlden har Kate alltid varit en av mina favoriter, hennes musik har alltid varit lite av en utmaning, dock inte alltför stor. Hon har skapat allt från drömska till mystiska till storslagna till lekfulla till teatraliska till dansvänliga låtar. Texternas innehåll går mig troligen ofta förbi, men jag gillar dom icke desto mindre. De intervjuer jag sett med henne ger också en bild av en trevlig, vis och ödmjuk människa. Att det är 14 års åldersskillnad mellan oss (hon är äldre än mig) spelar ingen roll, jag tror att det hade kunnat uppstå något mellan oss. Eller vad tror ni?

Med detta sagt har jag gett mig rätten att fortsätta i en lite mer negativ anda. Denna platta införskaffade jag i sena tonåren och har från början tyckt den varit OK, men inte mer. Denna känsla består vilket är lite ovanligt för en Kate Bush skiva. De flesta av Kates skivor innebär en inre resa, ibland vacker och harmonisk, andra gånger mörk och skrämmande. Denna skiva griper dock inte alls tag i mig på detta sätt och jag har alltid uppfattat denna LP som en av Kates svagare skapelser. Detta håller hon själv med om, “Bush has often expressed dissatisfaction with Lionheart, feeling that she needed more time to get it right.” (Wikipedia). Tydligen stressade skivbolaget EMI på och ville ha en snabb uppföljare till debuten The Kick Inside. Lionheart gavs ut nio månader efter den första plattan.

Skillnaden mot andra plattor Kate har gjort är spontant två. För det första är många spår helt enkelt lite svagare än vanligt. För det andra får jag ingen helhetskänsla gällande plattan, något som de flesta av hennes övriga skivor ger på ett annat sätt. Det kanske är där problemet ligger angående min känsla av att inte bjudas på en resa. Resan tar slut efter varje låt och tvingas börja om igen.

Å andra sidan är även en svagare Kate Bush skiva bättre än mycket annat som erbjuds den musikaliskt törstige. Ibland är det svårt när man skriver om en skiva - om man vill hänge sig till att jämföra musiken, skall man jämföra innehållet med artistens övriga skapelser eller övriga artister? Det blir på ett sätt lite märkligt att skriva en del negativt om Lionheart, detta görs med tanke på annat Kate skapat. Skulle jag enbart ha övrig populärmusik i huvudet skulle jag troligen ösa beröm över den. (Eller låter jag nu bara mina känslor för Kate påverkar mig?)

Kate var 20 år gammal när Lionheart släpptes. Efter att skivan kommit ut på marknaden tvingades Kate ut på en omfattande promotionrunda och en längre turné (sex veckor), den enda längre turnén i hennes karriär. Eftersom hon var missnöjd med hur inspelningen gått till av Lionheart skapade hon därefter sitt eget musikförlag, Kate Bush Music, och sitt eget management företag. I dessa företag satt hon själv och hennes familjemedlemmar i styrelserna. På detta sätt fick Kate total kontroll över sitt skapande och följande inspelningar. Efter tiden av inspelningen av Lionheart började Kate spendera allt längre tid i studion med sitt arbete och var under långa perioder osynlig för allmänhetens ögon.

Sammanfattning: Detta är en platta som med jämna mellanrum snurrat på skivtallriken och den innehåller en del riktigt sköna låtar. Men som sagt, Kate kan bättre.

Favoritlåtar

Hammer Horror

Kashka From Baghdad

In Search Of Peter Pan

 

Tracklist

Side A

1. "Symphony in Blue" 
2. "In Search of Peter Pan" 
3. "Wow" 
4. "Don't Push Your Foot on the Heartbrake" 
5. "Oh England My Lionheart" 

Side B

6. "Fullhouse" 
7. "In the Warm Room" 
8. "Kashka From Baghdad" 
9. "Coffee Homeground" 
10. "Hammer Horror"

 

 

Black Widow (1971)

Ännu ett av alla dessa album jag köpt för att jag tyckte omslaget var schysst. Troligen hittade jag det också det ett riktigt billigt pris om jag känner mig själv rätt. Detta omslag fick mig att tro att musiken som fanns på plattan skulle vara djup, psykedelisk, mystisk och allmänt flummig. Nu var så inte riktigt fallet vilket gjorde mig lite besviken, av denna anledning har denna platta alltid fört ett relativt tillbakadraget liv i min skivsamling. På ett sätt är det lite synd, hade jag bara kunnat lyssna på plattan utan dessa inledande förväntningar hade jag kanske tyckt den var bättre än vad jag tyckte.

Det engelska bandet Black Widow skapades 1969 och denna självbetitlade platta var deras andra. De som eventuellt minns detta band kommer troligen ihåg det som ett ockult djävulsdyrkarband. Första plattan Sacrifice innehöll den låt de är mest kända för, "Come to the Sabbath”. På denna andra platta hörs dock inte mycket av denna ockulta inriktning. De hade tidigare orsakat en del skriverier med sin musik och sina konserter där en del av showen bl.a. hade innehållit en iscensatt avrättning av en kvinna. Det kan vara en av anledningarna att de ändrade inriktning, för mycket fokus på allt annat förutom musiken. Självklart har bandet alltid jämförts med Black Sabbath, men av det jag hört med grupperna skiljer sig musiken åt ganska mycket.

Det är svårt att definiera musiken på denna platta, ordet “rock” är det som först poppar upp i mitt huvud. Sajten allmusic.com beskriver musiken som “…a half-baked amalgam of progressive rock, folk music, British blues, and -- least of all -- a few very tenuous notions of hard rock and proto-metal…”. Experterna tycks uppfatta en vild blandning genres i det hela, med andra ord.

Musiken på denna platta är inte något utöver det vanliga, ärligt talat. Helt OK, men inte mer. Det är roligt att de slänger in en tvärflöjt i en del av låtarna eftersom detta instrument alltid har varit en av mina favoriter i rockmusik. Men annars känns mycket av innehållet på albumet sådant som vilket garageband som helst skulle kunna skapa. Som yngre gillade jag vissa drogreferenser som dyker upp i låtarna, i t.ex. “The Journey” (“…the acidman is gonna take my hand…”) eller “When my mind was young” vars hela text jag misstänker är en lång drogreferens. Sådant skapade en viss fascination för musiken hos den unge Markus, av någon outgrundlig anledning. Kanske var det mystiken och de verklighetsförändrande upplevelser som droger kunde ge upphov till som skapade en spänning? Som ung fascinerades jag av allt som tillhörde någon annan form av verklighet såsom religiösa idéer och upplevelser, andliga resor eller hallucinogena äventyr. Bara genom att titta på omslaget övertygades jag att detta band sysslade med sådant. Nu misstänker jag att så faktiskt var fallet, men jag tror också att möjligheten finns att skaparen av omslaget bara tyckte det var en schysst bild. Eller kanske grundade sig fascinationen i en känsla (och beundran) av det rebelliska i att experimentera med droger. Att göra saker som går utanför det samhället tycker är OK. Det kräver en del mod, kanske ett mod jag alltid ville ha mer av. Jag var vanligtvis den tyste killen som gjorde som han blev tillsagd och sällan vågade gå utanför de ramar och gränser det omgivande samhället hade satt upp.

Jag har på känn att denna platta kommer att fortsätta föra en tynande tillvaro i skivbacken. Kanske tar jag fram den någon per år för att damma av den, men det finns mycket som är mer spännande att lyssna på.

Favoritspår

Tears and Wine

When my mind was young

Mary Clark

 

Tracklist

Side A

1 Tears And Wine

2 The Gypsy

3 Bridge Passage

4 When My Mind Was Young

5 The Journey

 

Side B

1 Poser

2 Mary Clark

3 Wait Until Tomorrow

4 An Afterthought

5 Legend Of Creation