Moody Blues – “Days of Future Passed” (1967)

Läsaren med gott minne kommer eventuellt ihåg ett tidigare inlägg på denna blogg på temat CD-skivor i min samling jag skulle vilja ha på vinyl. Denna skiva var en av dom, som synes är denna önskan nu uppfylld. En runda i Quebecs skivbörser häromveckan resulterade bl.a. i Days of Future Passed. Och för det facila priset av 5 CDN (drygt 30 kronor) var det ett riktigt fynd, enligt mig.

Jag skall vara ärlig och erkänna att jag inte kommer ihåg hur jag upptäckte Moody Blues, men det var i vuxen ålder. Detta var den första av Moodys plattor jag skaffade och snabbt innehöll samlingen alla deras “famous seven”.

Detta var Moody Blues andra platta. Enligt legenden ville deras skivbolag Decca Records marknadsföra sitt nya Deramic Stereo Sound (DSS) genom att släppa en rockversion av Dvoraks New World Symphony. Moody Blues, som var skyldiga bolaget en massa pengar sedan deras första inspelning, valdes ut för detta projekt. Bland annat skulle då skulden anses vara återbetalad som konsekvens.

Moody Blues lyckades få den konstnärliga kontrollen över innehållet på plattan och övergav efter ett tag den ursprungliga idén. Istället använde de sig av sitt eget material och med hjälp av Peter Knight, som varit anlitad till det ursprungliga Dvorakprojektet, skapade de sin egen mix av rock och klassisk musik – Days of Future Passed. (Det kan tilläggas att vissa personer på Decca förnekar att det någonsin fanns ett ursprungligt Dvorakprojekt, detta tillkom inte förrän på 70-talet). Bandet presenterade sina “rocklåtar” för Peter Knight som därefter skrev de klassiska partierna som binder låtarna samman. På så sätt bär Peter Knight kanske ett lika stort ansvar som bandet för det färdiga resultatet. På vinylskivan ges credit för kompositionerna till Redwave-Knight, där Redwave är ett fiktivt namn gruppen gav till sig själva och Knight förstås är Peter Knight.
London Festival Orchestra som medverkar på plattan består av klassiska musiker från Decca som gavs detta namn. “London” fick vara med i namnet för att göra det lite mer imponerande, enligt uppgift.

Jag har alltid hållit denna LP som en av mina absoluta favoriter, topp 3. Dels gillar jag Moodys “rocklåtar”, de är riktigt bra kreationer, dels gillar jag hur snyggt de klassiska partierna tar över och och lämnar över till “rockpartierna”. Det är nästan omärkligt, plötsligt lyssnar man på ett klassiskt parti och vet inte riktigt hur det gick till när “rocklåten” slutade. Jag sätter ordet “rock” inom citationstecken då det inte är rock i ordets vanliga bemärkelse utan lutar mer åt den psykedeliska 60-tals musiken (vad den nu kallas). Att lyssna på denna platta är att ge sig ut på en fascinerande musikalisk resa.

Skivan är ett konceptalbum på temat en vanlig dag, från morgon till kväll. Bolaget var skeptisk till skapelsen när den var klar då de ansåg att den skrämde fans av klassisk musik med sitt rockigare innehåll samtidigt som den skrämde rockfansen med sitt klassiska innehåll. Deras farhågor blev obesannade, plattan sålde bra, mycket tack vare hitarna Tuesday Afternoon och Nights in White Satin.

1978 mixades skivan om eftersom de ursprungliga mastertaperna blev allt mer förstörda. Det betyder att de CD-skivor som finns inte innehåller den ursprungliga mixningen. Jag är glad att jag idag är ägare till både en CD-skiva och en vinyl med den ursprungliga mixningen.
Detta är en platta som jag inte kan göra annat än varmt rekommendera, den är fantastisk rakt igenom.

Tracklist
Side A
1 The Day Begins 5:45
2 Dawn: Dawn Is A Feeling 3:50
3 The Morning: Another Morning 3:40
4 Lunch Break: Peak Hour 5:21

Side B
1 The Afternoon: Forever Afternoon (Tuesday?) 8:25
2 Evening: The Sun Set: Twilight Time 6:39
3 The Night: Nights In White Satin 7:41

Talking Heads – “Fear of Music” (1979)

Jag hörde då och då Talking Heads platta Speaking in Tounges spelas på stereon i mitt föräldrahem, det var min äldre bror som ägde denna och det var en platta jag gillade. Om det var en person bakom namnet Talking Heads eller ett tiomannaband visste jag intet. I min tidiga självcentrerade tonår trodde jag att eftersom den plattan var den enda JAG hade hört, så var det den enda platta Talking Heads hade gjort. Detta var på något vis så självklart att jag inte ens reflekterade över det. Döm då om min förvåning när jag som 14-åring besökte skivaffären Tropez Records i Uppsala och hittade en kolsvart platta med nämnda band som hette Fear of Music. Min värld ruskades om då jag fick en livsförändrande insikt i att Talking Heads, och därmed troligen många fler band, hade en historia! Det var något av en chock och en ny värld, eller många nya världar, öppnade sig. Plånboken tvingades också öppna sig.

Som man ofta gjorde på den tiden provlyssnade jag skivan i affären och jag tyckte den var fantastisk. Speciellt det andra spåret Mind trollband mig och jag kände spontant att det var en av de bästa låtar jag någonsin hade hört. Väl hemma från affären och visade stolt upp min platta för brorsan. Jag minns hur han låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade igenom skivan i hörlurar. När genomlyssnandet var klart gav han plattan godkänt och nämnde att han speciellt hade gillat låten Memories can’t wait. Det kändes bra att brorsan, han som introducerat TH i mitt liv, också gillade plattan.

Fear of Music var Talking Heads tredje platta och Brian Eno var återigen producent. Grunden för plattan spelade bandet in tillsammans med Eno under två dagar i trummisen Chris Frantzs och basisten Tina Weymouths loft i New York. Omslaget har keyboardisten/gitarristen Jerry Harrison designat, det är även han som kom på skivtiteln. De flesta låtar skapades genom att bandet jammade tillsammans, dock har sångaren/gitarristen David Byrne fått den mesta av äran när det gäller låtskrivandet. Byrne har skrivit texterna förutom till öppningslåten I Zimbra. När plattan släpptes mottogs den generellt positivt av folk och kritiker.

Personligen tycker jag detta är en mycket bra platta, en av Talking Heads bästa, om inte den bästa. Precis som skivans omslag är soundet relativt mörkt, det är inte en deprimerande platta men jag kan inte heller kalla den upplyftande. Det finns ett fåtal plattor där alla låtar är bra och Fear of Music är en av dom. Nästan. Alla låtar håller väldigt hög kvalitet men skall jag dela upp det i kontrollerad förtjusning och villkorslös kärlek så har låtarna I Zimbra, Paper samt Cities alltid tillhört B-laget. Animals är den enda låt jag haft lite svårt för (förutom det sista partiet som är roligt). Övriga låtar är guldkorn. Den eventuellt mest kända för den svenska publiken är kanske Heaven tack vare Tomas DiLevas cover. Det är nog också den mesta “normala” låten på plattan och troligen den enda som skulle kunna funka i repertoaren hos ett coverband spelades på en 50-årsfest. Life During Wartime är hos många en favoritlåt och en av TH:s mer kända låtar.

Under åren har Fear of Music fått en en lång rad topplaceringar angående 1979 års bästa platta, bästa plattan någonsin, bästa plattan de senaste 20 åren, bästa plattan från 70-talet etc. (Hur många listor kan man skapa egentligen?).

Favoritlåtar

Mind

Memories Can’t Wait

Air

Electric Guitar

Drugs

 

Tracklist

Side A

1. I Zimbra 3:09

2. Mind 4:13

3. Paper 2:39

4. Cities 4:10

5. Life During Wartime 3:41

6. Memories Can't Wait" 3:30

Side B

1. Air 3:34

2. Heaven 4:01

3. Animals 3:30

4. Electric Guitar 3:03

5. Drugs 5:10

 

Memories can’t wait

 

Air

Prince – “Controversy” (1981)

“People call me rude / I wish we all were nude / I wish there was no black and white / I wish there were no rules”

Vissa skivor i folks samlingar har införskaffats för en eller två låtar, eventuellt hittar man också andra sköna låtar som ett extra plus. Andra skivor har man köpt för man tror dom skall vara bra men hittar kanske bara en låt man gillar och låter den gå runt runt. Om jag inte missminner mig fick jag denna platta av min bror, var han hade fått den ifrån vet jag inte. Jag var någonstans i första hälften av tonåren och ända sedan den dagen jag fick den har jag förknippat den med en enda låt – titellåten Controversy.

Ja, denna koppling har varit så hård att när jag nu lyssnar på plattan är det nästan som om att höra den första gången. Låten Controversy tyckte jag var riktigt skön medan de andra, vid den första genomlyssningen, var tämligen tråkiga och ointressanta. Därför spelade jag aldrig dessa igen utan lät låten Controversy börja och avsluta denna LP. Det gick bra att behandla plattor man inte köpt för egna pengar på detta sätt, hade jag betalat själv hade jag troligen tvingat mig att lyssna på övriga låtar också. Jag har också en misstanke om att min bror inte heller betalade för denna platta, vilket gjorde detta ännu lättare. Det skall också tilläggas att den, efter något år i min ägo, fick ett antal droppar aceton på B-sidan vilket gjorde den sidan mer eller mindre olyssningsbar. Så kan det gå. Jag kan nu lyssna på den sidan tack var Internet och sajten Grooveshark.

Controversy var Princes fjärde platta och den dittills mest politiska. Det låter ganska typiskt Prince - många delar synth, några delar funkiga basslines, några nypor falsettsång här och där, någon kärleksdrypande ballad samt en hel del sexuella anspelningar (vad sägs om Jack U Off?). När jag lyssnar på den idag känns den fortfarande ganska intetsägande. Princes kärleksballader har aldrig varit min favoritgenre och jag har alltid varit kluven till hans relativt torra funkiga sound med mycket synth. På många av hans plattor, inklusive denna, är det mycket man kan lägga åt sidan, men här och där gömmer sig något guldkorn. Vid genomlyssnandet inför detta inlägg insåg jag att det faktiskt var en låt till jag ibland lyssnade på, Annie Christian. Den hade turligt nog klarat sig från acetonattacken och precis som i mina yngre år tycker jag fortfarande den är relativt skön.

Prince gav sig ut på en turné i samband med släppet av Controversy, bland annat öppnade han ett antal konserter i USA för Rolling Stones. En kombination som, i alla fall i min värld, tycks lite märklig.

Förutom de nämnda undantagen är jag inte speciellt förtjust i denna platta så med största sannolikhet kommer den fortsätta att föra en undanskymd tillvaro i skivbacken.

Favoritlåtar

Controversy

Annie Christian

 

Tracklist

Side A

1 Controversy 7:14

2 Sexuality 4:20

3 Do Me, Baby 7:47

 

Side B

1 Private Joy 4:25

2 Ronnie, Talk To Russia 1:48

3 Let's Work 3:57

4 Annie Christian 4:21

5 Jack U Off 3:12

 

Prince och Youtube verkar vara en kombination som i dagsläget inte funkar (det är förstås artisten som inte har lust att hans låtar kan provlyssnas gratis). Därav inga smakprov. Gnidigt, minst sagt, och dålig PR i dagens moderna mediesamhälle. Detta från en artist som troligen har mer pengar än han någonsin kommer att kunna göra av med (som om Youtubeklipp skulle få någon att förlora inkomster).

Wire – “The Ideal Copy” (1987)

Det var på den tiden inte Internet fanns, i alla fall inte bland vanligt folk och i den skepnad det har idag. Det var andra hälften av 80-talet och jag var i mitten av min tonår. Jag hörde en skön låt på radio och som brukligt var vid denna tid fick man spetsa öronen när låten närmade sig sitt slut om man ville veta vem som framförde låten. Missade man detta gyllene ögonblick var det kört, då var det bara att hoppas att man snart fick höra låten igen på P3 och då lyckas uppfatta namnet på artisten istället. Det ledde till att vissa låtar fick en nästan mytomspunnen status, i alla fall hos mig, låtar man bara hört en gång och som var helt fantastiska men man hade ingen aning vem som sjungit och därför omöjligt kunde få tag på den. Men det är en annan historia, i detta fall hörde jag vilken gruppen var – Wire, en helt okänd grupp för mig men som jag bestämde mig för att undersöka närmare.

Jag besökte den legendariska affären Musikörat i Uppsala och bad att få provlyssna på The Ideal Copy. Jag förstod snart att det var plattans andra låt Ahead jag hade hört på radio, en skönt ösig låt med mycket energi på en platta som var ganska olik det mesta annat jag hade. Även om det inte var total kärlek vid första ögonkastet köpte jag plattan.

Wire bildades 1976 i London och släppte sin första platta året därefter. Inledningsvis brukar gruppen anses ha tillhört punkscenen, men de utvecklades ständigt och på deras andra respektive tredje skiva hade de rört sig allt längre bort från den klassiska punken. Vissa kallar det de gjorde under 70-talet art-punk medan andra anser att de inte går att kategorisera. 1980-85 tog gruppen en paus och The Ideal Copy var deras första fullängdsplatta efter denna paus (och alltså deras fjärde LP). Och som tidigare hade gruppen till viss del utvecklat ett nytt sound.

Wires historia visste jag inget om och var lyckligt ovetande om denna fram långt senare i mitt liv (i och Internets intåg i tillvaron). Som sagt så var det inte villkorslös kärlek vid första lyssningen och en sådan känsla växte aldrig fram, visst, en relativt stark attraktion och förtjusning fanns alltid, men den stora passionen infann sig aldrig. Det var alltid något i musiken som gjorde att jag hade en lite kluven känsla inför plattan. Jag tror det handlar om en relativt mörk ljudbild och sångarens röst som av någon anledning väcker någon neurotisk känsla inom mig. Jag blev aldrig nyfiken på Wires tidigare skapelser och lät gruppen förbli en okänd sådan i min skivsamling. Dock spelades denna skiva flitigt under mina tonår även om det blivit alltmer sällan ju fler år som passerat.

Tonårens känsla har bestått. Det är något i soundet och sångrösten som gör mig lite olustig, även om många låtar är riktigt sköna. Den tidigare nämna Ahead gillar jag fortfarande, Feed Me och Ambitious är andra höjdare. A-sidan har alltid varit min favoritsida och jag tycker att B-sidan, förutom öppningslåten, alltid har varit relativt trist.

En skillnad mot tidigare är att en nyfikenhet väcks angående Wires tidigare alster, troligen hjälper det till att jag nu också vet mer om dom. Tack vare internet är det nu väldigt enkelt att utforska ny musik och högst upp på min lista står Wires andra och tredje platta som jag har vissa förväntningar på. För övrigt kan nämnas att de detta år (2011) har släppt sitt tolfte album. Efter att ha lyssnat igenom denna platta för första gången på många år inför detta inlägg tror jag The Ideal Copy kommer att få mer speltid framöver.

Slutligen skall också nämnas att The Ideal Copy var den första platta som släpptes på det då nya formatet DAT, så på så sätt är den ju historisk.

Favoritlåtar

Ahead

Feed Me

Ambitious

 

Tracklist

Side A

1. The Point Of Collapse 3:18
2. Ahead 4:52
3. Madman's Honey 4:23
4. Feed Me 5:50

Side B

1. Ambitious 4:00
2. Cheeking Tongues 2:02
3. Still Shows 4:00
4. Over Theirs 5:18

 

 

David Byrne – “Music For the Knee Plays” (1985)

Som tonåring lyssnade jag mycket på Talking Heads, ett intresse som automatiskt ledde in på de individuella medlemmarnas eventuella solokreationer. David Byrne var sångaren i Talking Heads och dess huvudsakliga låtskrivare, under tiden i detta band gjorde han en del soloplattor varav Music For the Knee Plays var den tredje.

Den sorgliga historien om när jag köpte denna platta är tyvärr en som upprepades alldeles för ofta. Jag hittade den i skivbacken, provlyssnade och tyckte egentligen den inte var så bra. Men eftersom jag gillade Talking Heads hade jag därmed den fixa idén att David Byrnes soloplattor också måste vara bra. Dessutom vågade jag inte riktigt meddela affärspersonalen att jag inte var intresserad, vad skulle de tänka? Tänk om de blev ledsna eller besvikna på mig? Alltså satte jag mina egna känslor åt sidan, lät min osäkerhet styra och köpte plattan. Det fanns kanske också någon känsla av att jag skulle vinna viss respekt från affären genom att köpa en platta med David Byrne. På så sätt kom jag hem med en platta jag egentligen inte ville ha. Det positiva är väl att mitt musiklyssnande utvidgades och jag fick ta del av musik jag inte skulle ha gjort annars. Jag var i 15-års åldern när jag införskaffade denna LP.

Music For the Knee Plays är musik Byrne komponerade för Robert Wilsons opera The Civil Wars: A Tree Is Best Measured When It Is Down. Andra kompositörer var bl.a. Philip Glass och Gavin Bryars. Denna opera komponerades till de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Tanken var att sex olika kompositörer från sex olika länder skulle komponera varsin del av musiken, de olika delarna skulle framföras i respektive land för att därefter föras samman i ett episkt framförande under en hel dag under OS. Av olika anledningar genomfördes inte det slutgiltiga framförandet och än idag har denna opera inte spelats i sin helhet.

Musiken på skivan är inspirerad från The Dirty Dozen Brass Band, ett brassband från New Orleans. I praktiken betyder det att det endast är blåsinstrument tillsammans med slagverk som hörs förutom Byrnes röst, som håller sig till prat (ingen sång). Detta var alltför ovanligt för mig för att jag riktigt skulle kunna ta till mig musiken. Jag försökte verkligen gilla plattan men förutom några enstaka låtar så var det inte den enklaste platta att ta sig an. Allmusic.com beskriver plattan som “brass-led marches that sound like an art school has landed on Bourbon Street”. Så ni förstår att en 15-årig Markus fick kämpa lite grann. Byrne har skrivit de flesta låtar, vissa är traditionella och arrangerade av Byrne och/eller andra.

När jag nu lyssnar på plattan tycker jag ungefär samma sak. Det är inte riktigt min sorts musik och troligen hade jag inte köpt den idag (kanske om jag hittat den för under 30 kr). De låtar jag tyckte var bra som yngre tycker jag fortfarande är bra, samma känsla finns kvar för de jag tyckte mindre om. Ändå är jag glad att jag köpte plattan, kanske kan jag vinna en del respekt genom att äga en vinylplatta med David Byrne. Eller tycker folk bara jag är knepig?

 

Favoritlåtar

Tree

Theadora Is Dozing

 

Tracklist

Side A

1. Tree (Today Is An Important Occasion) 4:02

2. In The Upper Room 3:35

3. The Sound Of Business 6:15

4. Social Studies 4:52

5. (The Gift Of Sound) Where The Sun Never Goes Down 2:34

6. Theadora Is Dozing Trad 2:59

 

Side B

1. Admiral Perry 5:32

2. I Bid You Goodnight 2:51

3. I've Tried 3:24

4. Winter 6:11

5. Jungle Book 3:38

6. In The Future 6:35

 

 

Steve Hackett – “Till We Have Faces” (1984)

Ännu ett av alla dessa album jag har köpt på grund av ett omslag som lockade (och ett billigt pris, 19 kronor om jag minns rätt). Som läsaren kan se lovar ju ovanstående mystiska omslag musik som inte kan vara annat än fantastisk. I alla fall trodde jag det när jag som 15-åring köpte plattan på affären BK-records i Uppsala. Min förväntan var kort och gott jätteflummig musik som därmed skulle vara jättebra. En känsla av besvikelse besökte mig omedelbart första gången jag lyssnade på den, öppningslåten var ganska OK men i övrigt var det inte alls vad jag hoppats på. Soundet och låtarna kändes billiga och jag förstod att mannen med namnet Steve Hackett måste vara en doldis i musikvärlden som aldrig nått någon berömmelse. Till We Have Faces var troligen den enda platta han hade fått göra. Detta var samtidigt en liten källa till glädje, det är alltid kul att äga en obskyr platta med en lika obskyr artist. Sådant inger viss respekt.

Nu vet jag att sanningen är något helt annat. Hackett inledde sin internationella karriär som gitarrist i det legendariska bandet Genesis där han var medlem fram till 1977. Därefter inledde han sin långa och relativt framgångsrika solokarriär. Till We Have Faces var han åttonde soloalbum och i dagarna har hans 34:e släppts – Live Rails. Han har även hunnit med att spela i “supergruppen” GTR. Med andra ord var han väldigt långt ifrån någon doldis som ingen förutom jag kände till.

Plattan är till största delen inspelad i Brasilien med mestadels brasilianska musiker. Detta har gett den en viss (liten) krydda av s.k. worldmusic, vissa hävdar till och med att Hackett med denna platta var först att använda sig av sådana influenser på ett rockalbum. Det fanns dock en del andra band som redan hade gjort det (Police t.ex.), icke desto mindre var han tidigt framme och måste på så sätt sägas ha varit relativt progressiv i sitt skapande.

Kanske påverkar det faktum mig att jag idag vet vilken auktoritet Hackett ändå är, men när jag nu lyssnar på plattan tycker jag den är mycket bättre än vad jag tyckte som tonåring. Åh, ni tror att det beror på min mognad som människa och ett större djup i mina musikkunskaper? Jo, jag tackar, så kan det ju förstås vara. Fortfarande har vissa låtar ett sound som jag inte gillar och som dessutom känns lite utdaterat. Myopia känns för mycket som dålig heavy metal (även om det händer lite intressanta saker i mitten på låten), en trummaskin förstör en låt som What’s My Name och bluesballaden Let Me Count The Ways är mest trist. Dessa låtar har tyvärr en alltför tydlig 80-tals prägel, enligt mig. Men andra låtar har på något mystiskt sätt ändrat karaktär från tråkiga till vackra, från tråkiga till jazziga, från tråkiga till grooviga eller från tråkiga till komplexa. Det är inte helt omöjligt att denna platta gör en come-back på skivtallriken och kanske slutligen får den respekt den ändå förtjänar.

Slutligen kan nämnas att omslaget, som jag idag inte är speciellt förtjust i, är målat av Hacketts dåvarande hustru Kim Poor. Målningen har namnet Silent Sorrow in Empty Boats efter en låt av Genesis. Kim har målat de allra flesta av Hacketts omslag.

Öppningslåten Duel brukade vara min favorit som ung, mest tack vare den ylande gitarren/synthen (jag vet än idag inte om det bara är synth eller både och) men det är den inte längre. Idag är favoritlåten balladen Taking the Easy Way Out. Jag har kanske blivit romantiskt på äldre dagar.

 

Tracklist

Side A

1. Duel 4:50

2. Matilda Smith-Williams Home For The Aged 8:04

3. Let Me Count The Ways 6:05

4. A Doll That's Made In Japan 3:57

 

Side B

1. Myopia 2:56

2. What's My Name 7:05

3. The Rio Connection 3:24

4a. Taking The Easy Way Out 3:49

4b. When You Wish Upon A Star 0:51

 

Brian Eno – “Music For Films” (1978)

Finns det någon man som med rätta kan bära epitetet Mr. Ambient är det Brian Eno. Han har skapat en räcka skivor innehållande denna form av musik, ljud, konst, atmosfärer eller hur man nu vill definiera det. Han anses vara mannen som myntade uttrycket ambient för “low-volume music designed to modify one's perception of a surrounding environment.”. I praktiken väldigt lugn, stämningsfull musik/ljud med en hel del tystnad som ofta görs sig bäst som bakgrundsljud.

Hans musikaliska karriär startade dock i Roxy Music 1971 där han agerade keyboardist och ansvarade för andra elektroniska apparater som mixerbord och bandspelare. 1973 hoppade han av bandet då han och sångaren Bryan Ferry hade svårt med samarbetet, som skäl anges också att Eno var trött på rockstjärnelivet. Istället påbörjade han en solokarriär som innehöll både många egna plattor men också en hel del produktion för andra artister som t.ex. Talking Heads, U2, James m.fl. Dessutom medverkar han på en mängd skivor med många olika artister, en medverkan som ibland var ett samarbete. Sådana samarbeten har skett med David Bowie, John Cale, Robert Fripp m.fl. Hans karriär är som synes imponerande och Eno räknas som en av de viktigaste personerna inom de senaste decenniernas musik. Och ja, han är mannen som komponerat den 3½ sekunder långa melodin du hörde när du startade Windows 95. Trots det är hans karriär fortfarande pågående.

Music For Films köpte jag under min gymnasietid, jag var bekant med Brian Enos namn eftersom min äldre bror hade någon platta med honom. Dessutom hade jag hört en Eno-platta i skolan på en musiklektion där en lärarvikarie mässade medan det hördes lite pianoplink i bakgrunden (ja, det var samma lärarvikarie som spelade Atom Heart Mother för oss, för läsaren med gott minne). Jag gillade stämningen skivan skapade men var inte säker på dess namn, men jag hade förstått att det var “music for” någonting. Iväg till musikhandeln och vad hittade jag i skivbacken om inte Music For Films. Jag slog såklart till (trots att det var fullpris), åkte hem och hörde att det inte alls var samma skiva som på lektionen. Som tur var, var även denna i samma lugna genre så besvikelsen mildrades ändå betydligt. Jag förstod senare att det var Enos platta Music For Airports vi hade fått höra på lektionen.

Som tonåring hände det faktiskt då och då att jag lyssnade igenom hela plattan i hörlurar även om jag då hade en tendens att bli väldigt sömnig och ärligt talat lite uttråkad. Oftare satte jag på den som ett lugnande bakgrundsljud vid t.ex. läxläsning. Faktum är att många menar att det inte är meningen att man skall koncentrera sig på musiken när det gäller ambient utan den skall istället befinna sig någonstans i bakgrunden. Med andra ord var mitt hörlurslyssnande helt fel väg att gå.

Det är svårt att skriva några slagkraftiga och lättfattliga ord om musiken eftersom den är tämligen formlös och atmosfärisk. Dock kan det sägas att låtarna är relativt korta på Music For Films, mellan en och fyra minuter. Dessutom används en hel del olika instrument, inte bara synth, tapeloopar och/eller piano som tycks vara fallet på några av hans andra mer minimalistiska ambientplattor. På dessa plattor är låtarna också längre, ibland tar en låt upp en hel skiva. På så sätt är Music For Films annorlunda än mycket annat Eno har gjort inom denna genre. Det kan nämnas att musiker som Robert Fripp, John Cale och Phil Collins medverkar på skivan.

En del av musiken på skivan spelades in 1976 och skickades till olika filmregissörer som eventuell filmmusik. När den släpptes 1978 kommenterade Eno de nya låtarna att de hade en "possible use as soundtracks to ‘imaginary’ films". I slutändan har vissa spår från plattan kommit med i några olika filmer;  A Better Tomorrow, (Sparrowfall (1)),  Jubilee (Slow Water), Sebastiane och Breathless (Final Sunset) samt Rock 'n' Roll High School (M386 och Alternative 3).

Idag blir jag alldeles för uttråkad om jag skulle sitta still och verkligen lyssna på ett album som Music For Films. Men skivan fungerar utmärkt som ett medel att skapa en lugn och eftertänksam stämning, varför inte när man städar? Musiken har en tendens att neutralisera all form av stress, med andra ord måste denna sorts musik vara bra för hälsan. Vem vet, en dag kanske du kan få den utskriven på recept.

Allmusic.com avslöjar hemligheten med plattan:

“…and another film student who had tried out some of the cues: "this is the worst music for films ever. These cues don't synch to anything." However, the second filmmaker unintentionally discovered the essence of Music for Films -- the 18 pieces here are little films, stimulating the visual part of one's brain and thus fulfilling their promotional purpose.”

 

Tracklist

Side A

1. M386

2. Aragon

3. From the Same Hill

4. Inland Sea

5. Two Rapid Formations

6. Slow Water

7. Sparrowfall (1)

8. Sparrowfall (2)

9. Sparrowfall (3)

 

Side B

1. Quartz

2. Events in the Dense Fog

3. There Is Nobody

4. A Measured Room

5. Patroling Winte Borders

6. Task Force

7. Alternative 3

8. Strange Light

9. Final Sunset