Pink Floyd – ”Dark Side of the Moon” (1973)

Världen sköljs för tillfället över av en av Dark Side of the Moon-våg skapad av Pink Floyd och deras utgivning av den nya fina och dyra CD/DVD-boxen. Jag vill förstås inte känna mig utanför, hur roligt är det att står utanför och titta in på festen? I kylan och mörkret, frysa och höra hur roligt alla har där inne? Nä, det har jag gjort tillräckligt, så jag drar mitt strå till stacken men fokuserar såklart på vinylen. Äntligen får jag vara med på festen.

I slutet på 80-talet bodde jag ett år som utbytesstudent i Ohio, USA. En sak som hade gjort mig lite besviken var att det nästa bara såldes CD-skivor på köpcentrerna. Jag hade ännu inte trätt in i den nya digitala åldern och saknade vinylplattorna. På en resa till New York upptäckte jag att där såldes fortfarande vinyl så jag slog fylld av abstinens till på ett par plattor varav Dark Side… var en. Jag var 16 år gammal och livet var fortfarande ett äventyr. Pink Floyd var ett nytt band i min tillvaro.

Teman som går igen i låtarnas texter är saker som Roger Waters beskrev gör ”folk galna” – pengar, girighet, död, psykiskt illamående m.m. och skivan måste beskrivas som ett konceptalbum. Många mil har skrivits om denna platta och jag skall inte bli alltför långrandig i upprepande av sådant den intresserade redan har läst (eller kan läsa) på nätet eller tidningar. Men jag kan väl bidra med en del blandad kuriosa i tämligen ostrukturerad form.

Dark Side… spelades in under två inspelningsperioder 1972 och 1973 på Abbey Road Studios. Faktum är att musiken på plattan arbetades fram under en turné och redan i februari 1972 presenterades låtmaterialet för en journalistkår (som blev förtjusta över det de hörde).

PF upptäckte att ett annat band, Medicine Head, redan hade använt skivtiteln och ändrade därför arbetsnamnet under en tid till Eclipse. Dock blev Medicine Heads platta en flopp och PF gick tillbaka till namnet Dark Side of the Moon.

Alan Parsons var studiotekniker. På inspelningen användes för den tiden relativt avancerad utrustning – en 16-kanalig bandspelare, synthar m.m. Enligt vissa uppgifter avbröts inspelningen regelbundet eftersom Roger Waters ville se favoritlaget Arsenal spela och hela bandet ville se TV-showen Monte Phytons Flygande Cirkus. David Gilmour har dock senare förnekat att detta stämmer utan menade att de fokuserade på inspelningen.

På låten The Great Gig In the Sky sjunger Clare Torry en i studion improviserad ordlös melodi. För detta fick hon £30 i betalning (motsvarande £300 idag). Dock stämde hon Pink Floyd och EMI 2004 och hävdade att hon var medlåtskrivare till denna låt och krävde royalties. Domstolen gav henne rätt och en hemlig överenskommelse slöts. Alla Dark Side… plattor släppta efter detta datum har därför Clare Torry med som låtskrivare på denna låt, innan var det endast Richard Wright.

På plattan hörs regelbundet röster som säger olika saker, dessa röster tillhör bl.a. några roadies. Dessa spelades in i studion där de fick svara på olika frågor om våld, död och liknande teman. Även Paul och Linda McCartney fick svara på dylika frågor men deras svar fick inte vara med på plattan (de ansträngde sig för mycket för att vara roliga, enligt de inblandade).

Det klassiska omslaget är designat av Hipgnosis och George Hardie och uppstod efter Richard Wrights uppmaning att komma med något ”smarter, neater—more classy” jämfört med omslagen till albumen innan. Wright hade också bett om något ”enkelt och vågat”.

Dark Side... blev en av de mest säljande albumen någonsin och bandmedlemmarna blev förmögna. Waters och Wright köpte stora lantegendomar och Mason började sitt samlande av sportbilar. En del av pengarna investerades i filmen Monte Phyton and the Holy Grail.

Man beräknar att skivan idag sålt ungefär 45 miljoner exemplar och på en ”slö” vecka säljer den 8-9000 ex. År 2002 sålde den till exempel 400 000 ex vilket gjorde den till det årets 200:e bäst säljande skiva, nästan 30 år efter att den släpptes.

Så vad tycker jag själv om denna historiska platta som alltid får topplaceringar på listor över ”bästa skiva”, ”viktigaste skiva” etc.? Ja, man kan ju inte tycka illa om den och visst är den väldigt bra. Men nog har PF gjort ännu bättre skivor så det är inte min favorit när det gäller detta band. Det är en fantastiskt fin produktion och ljudet är kristallklart, det är svårt att tro att detta spelades in för snart 40 år sedan. Låtarna flyter mycket fint in i varandra och de flesta håller mycket hög kvalitet. Dock har jag alltid varit kluven till den tidigare nämnda The Great Gig… då jag finner den lite skränig. Dessutom kan jag tycka Money är sisådär och Us and Them kan ibland kännas lite tråkig. Men detta kanske jag skriver mest för att balansera allt det fantastiskt positiva som har skrivits om denna skiva under historiens gång.

Som en sista reflektion kan jag nämna att denna skiva av någon anledning alltid har gett mig sommarvibbar, låtarna frammanar bilder barn- och ungdomens somrar som innebar ett oändligt hav av frihet. Kanske är det för att jag lyssnat mycket på skivan under sommarlov eller så kanske det är melankolin i låtarna som slår igenom och som väcker saknaden av en tid som passerat. En tid då man var fri, slapp ansvar och kunde ägna sig åt dagen. Det är så jag minns det i alla fall...

Självklart rekommenderar jag ett köp av denna platta om man inte redan har den. För mig personligen är det lite extra kul med denna platta i samlingen eftersom den som tidigare nämndes är inköpt i The Big Apple under ett av mina få besök där. Men innehållet i sig räcker långt det också.

Favoritlåtar

Time

Brain Damage

Track List

Side A

1. Speak To Me 1:30

2. Breathe 2:43

3. On the Run 3:36

4. Time 7:01

5. The Great Gig In the Sky 4:36

Side B

1. Money 6:22

2. Us and Them 7:46

3. Any Colour You Like 3:25

4. Brain Damage 3:28

5. Eclipse 2:03

Rare Earth – ”Ma” (1973)

Rare Earth bildades i början av 60-talet, inledningsvis under namnet The Sunliners. Under de följande åren kom och gick ett antal medlemmar och 1968 spelade de in sin första platta. Året därefter signade bandet ett kontrakt med Motown under sitt nya namn Rare Earth och blev då ett av detta bolags första helvita band. Bandet skulle tillhöra ett av Motowns underbolag vilket inte hade hunnit få något namn, fokus för detta underbolag skulle vara just helvita band. De ansvariga på Motown frågade bandet om de hade något namnförslag och de svarade skämtsamt att det kunde heta Rare Earth. Till bandets förvåning tyckte Motown det var en bra idé och bolaget Rare Earth var fött.

Bandet Rare Earth hade en del hitar under sina första år men listplaceringarna blev efter en tid allt lägre. Motown beslutade då att ta en lite starkare konstnärlig kontroll över bandets produktion och kallade in den legendariska sångskrivaren/producenten Norman Whitfield till deras sjätte platta hos Motown – Ma. Norman skrev och producerade samtliga låtar, på ett par av dom finns också Barrett Strong med som låtskrivare.

Jag hittade denna platta tidigare i år i en av Quebecs affärer för begagnade vinylplattor. Det som främst gjorde mig nyfiken på gruppen var att jag i min skivsamling har en platta med Sunday Funnies (se tidigare inlägg) som var utgiven på Rare Earth. Eftersom jag gillar den skivan så tänkte jag att chansen var stor att ett annat band på detta bolag också skulle vara bra, speciellt bandet som gav bolaget dess namn! Dessutom gillade jag omslaget som nästan kan kallas minimalistiskt. Eftersom jag inte hade någon vinylspelare i Quebec har denna platta fått vänta ganska länge på att bli spelad av mig, men den som väntar på något gott… Eller?

Hela första sidan utgörs av låten Ma och klockar in på drygt 17 minuter. Detta är plattans höjdpunkt, enligt mig. Låten hade tidigare sjungits av Temptations och Undisputed Truth. En hypnotisk groove tar lyssnaren på en funkig soulresa på temat ”mamma”. Grooven är stadig och förändras inte under de 17 minuterarna, men det händer alltid saker i låten som gör den intressant. En kom gång jag på mig själv att få tydliga Hawkwind-vibbar av ett ovanligt spacepsykedeliskt parti i låten. Bara en sådan sak! Trummisen Peter Hoorelbeke är huvudsångaren i bandet och har en klassiskt rivig soul/funkröst med tryck i.

B-sidan är också bra och bjuder på mer funkig soul/rock. Skivan avslutas med mjukporrlåten Come With Me där en kvinnas röst hörs stöna på ett sätt som inte kan tolkas annat än väldigt sexuellt. Här ligger nog både Donna Summer (Love To Love You) och Jane Birkin/Serge Gainsbourg (Je t’aime…moi non plus) i lä.

Plattan Ma anses av många vara bandet Rare Earths bästa platta. Bandet har fortsatt att existera under årens lopp med (som brukligt) ett stort antal byten av medlemmar. De turnerar fortfarande och släppte en platta så sent som 2008.

Favoritspår

Ma

Tracklist

Side A

1. Ma 17:21

Side B

1. Big John Is My Name 4:06

2. Smiling Faces Sometimes 6:20

3. Hum Along And Dance 5:15

4. Come With Me 4:30

Rasa – ”Setting the Scene” (1980)

Ett besök i den tidiga tonåren på Uppsalas klassiska begagnataffär Prisfyndet innebar ett av många möten med LP-omslag jag tyckte var flummiga. När jag mötte ett sådant omslag och priset som begärdes var det rätta (lågt) brukade jag slå till. Jag hade alltid den starka förhoppningen att musiken skulle vara lika flummigt schysst som omslaget. Så var även fallet denna dag när jag mötte Rasas album Setting the Scene och priset som begärdes var runt tio kronor. Jag hade nog aldrig sett en skiva med ett dylikt omslag och var oerhört nyfiken på musiken som doldes däri. Att koppla ihop omslaget, som jag antar föreställer någon hinduisk gud, med Hare Krishna-rörelsen slog mig aldrig. Att plattan var inspelad på Korsnäs gård sade mig inte heller någonting.

När jag satte på plattan när jag kom hem senare den dagen fick jag höra musik av ett slag jag inte gjort tidigare. Den inleder med ett riktigt skönt gungigt groove där det hörs blåsinstrument, udda trummor, klingande cymbaler m.m. Efter en stund börjar sången som ligger långt fram i ljudbilden och är på ett språk som inte är svenska, gissningsvis hindi (eller indiska som jag trodde som tonåring). Jag blev glad, överraskad och samtidigt lite besviken. Jag hade förväntat mig en ganska psykedelisk platta med västerländsk musik (en i efterhand kanske underlig förväntan med tanke på omslaget) men fick istället något helt annat, något som var totalt annorlunda jämfört med musiken på mina övriga skivor i samlingen.

Tack vare Internet vet jag idag lite mer om plattan och artistnamnet Rasa. Bakom detta namn döljer sig Harikesa Swami, också känd under namnet Visnupad. Han föddes som Robert Campagnola och var guru inom Hare Krishna-rörelsen. Han har medverkat på och producerat 28 plattor, förutom som Rasa också under namnen BLISS och Sri Hari.

På plattan används instrument som saxofon, santoor, trummor, congas, piano, bas, cymbaler, orgel och trumpet. Förutom Anders Eriksson (trummor) bär övriga musiker indiskklingande namn. Om de är av indisk ursprung eller om det är svenskar som tagit sig nya namn inom Hare Krishna rörelsen vet jag inte. Pianot är ett instrument som får ganska stor plats och vissa låtar är lugna medan andra är lite mer svängiga, tyngdpunkten ligger dock på de lugnare med ibland ganska storslagna arrangemang. Att definiera musiken på plattan är ovanligt svårt, det är som någon sorts mix av österländskt och västerländskt med tonvikt på det förra.

Skivan är på det hela taget ganska skön men efter ett tag tröttnar jag. Visnupads sång låter relativt lika från låt till låt och eftersom jag inte förstår vad han sjunger blir det lite tråkigt. Det är lätt att tappa koncentrationen en bit in i plattan, speciellt som låtarna är ganska långa och låter relativt lika. Icke desto mindre är jag glad och lite stolt över att denna platta är en del av min samling. Jag tycker det är kul att ha en platta med Rasa och musik på Hare Krishna temat i samlingen. Sanningen är att jag tyckte om musiken och omslaget tillräckligt mycket för att köpa ett helt gäng andra Rasa plattor, men mer om det senare.

Det kan tilläggas att Korsnäs gård ligger i Gröding, Botkyrka kommun, och att Hare Krishna rörelsen har ett av sina tempel där. Det är det enda Radha Krishna templet i Skandinavien.

Favoritlåt

The Son of Nanda

Tracklist

Side A

1. The Son of Nanda 7:11

2. Setting the Scene 13:38

Side B

1. The Master 6:14

2. Touchstone II 8:09

3. Shelter 7:17

Harmonium - "L'Heptade" (1976)

Mitt förrförra inlägg tog upp gruppen Beau Dommage, i detta inlägg nämndes att min vän gav mig två plattor i avskedspresent. L’heptade med Harmonium var den andra av dessa plattor, en klassiker enligt min vän och ett måste att ha i skivsamlingen. Plattan är ett dubbelalbum och många kritiker anser att det är ett mästerverk och det viktigaste albumet någonsin inom den Quebecanska musikindustrin.

Serge Fiori mötte 1972 Michel Normandeau i Montreal och bildade en gitarrduo. Året därefter anslöt basisten Louis Valois och gruppen Harmonium bildades. Detta var tiden då en verklig musikbransch föddes i den franskspråkiga provinsen Quebec och trion fick ett kontrakt med Quality Records. Deras första självbetitlade album släpptes 1974 och blev en stor framgång. Efter en turné i regionen spelade bandet in sin andra platta 1975, Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (Om man behövde en femte årstid), till detta album utökades bandets medlemmar till sex stycken. Den tredje och sista plattan L'Heptade gavs ut året därefter.

En tid efter utgivningen av L’Heptade beslöt medlemmarna i Harmonium att upplösa bandet och deras sista konsert anses ha genomförts 1978. Bandets karriär blev alltså fem år lång och innehöll tre album (plus ett livealbum). Många anser att de valde att sluta när de stod på topp vilket säkerligen har hjälpt till att bibehålla bandets höga status. Även om antalet skivor kanske i sig inte är så stort anses Harmonium vara ett av de viktigaste Quebecanska banden och deras påverkan på musik- och kulturlivet har varit enormt.

L’heptade består av sju ”huvudlåtar”, de kortare partierna emellan dessa låtar har som främsta syfte att binda ihop plattan till en helhet. Temat för plattan är en dag i en mans liv där han rör sig genom sju olika medvetandetillstånd. Det ges vissa ledtrådar till detta på plattan, t.ex. kan det höras en suck från en man som vaknar och därefter steg över ett trägolv i inledningen. I slutet på plattan kan man höra denne man förbereda sig för att gå till sängs. Jag skall ärligt säga att trots att jag har lyssnat efter dessa detaljer har de gått mig förbi.

Texternas huvudsakliga tema är de inre konflikterna som utspelar sig inom huvudpersonen, ofta tar texterna upp dualiteten i världen – svart och vitt, ljust och mörkt, dag och natt etc. På den andra skivan (sida 3 och 4) ges antydningen att endast kärlek kan för dessa motpoler samman. Sången är förstås på franska eftersom detta språk dominerar i provinsen Quebec.

Denna platta är en av de mest populära någonsin i Quebecs musikhistoria. Dock hade den vid tiden för utgivningen inte så stor påverkan på det lokala musiklivet, främst för att skivan inte innehöll några radiovänliga hits. Speciellt kretsarna inom den progressiva musiken tog emot plattan med öppna armar, även utanför Kanada, och Harmonium blev bl.a. inbjudna att turnera med Supertramp i Europa.

Kostnaden för inspelningen av plattan hamnade på 90 000 dollar vilket var ett nytt rekord för en platta från Quebec. En hel del betalades via ett nytt kontrakt med CBS men musikerna i Harmonium fick också bidra ur egen ficka. Skivan spelades in i en stuga på landet som tillhörde Fioris familj och tydligen skall man kunna höra knakningar från golvet på skivan (även detta har jag missat).

Jag tycker detta utan tvekan är det bästa av Harmoniums tre album. En, enlig mig, positiv skillnad mot de två första albumen är att bandet har trummor med här. Detta saknades på de inledande plattorna vilket gjorde musiken på dessa mer otydlig och flytande. Det är ett gediget album av hög kvalitet och även om det räknas som Harmoniums mest progressiva album tycker jag det är det mest lyssningsvänliga och njutbara. Det är också ett mer varierat album än de tidigare vilket gör det roligare att lyssna på. Detta var en fin avskedspresent från en god vän och jag kan inte göra annat än att rekommendera ett införskaffande av L’Heptade. Och för övrigt ett besök i Quebec, också, en mycket trevlig del av världen.

Tracklist
Side A 1. Prologue (4:20)
2. Comme Un Fou (7:50)
3. Sommeil Sans Rêves (1:25)
4. Chanson Noire (8:12)
I) Le Bien, Le Mal
II) Pour Une Blanche Cérémonie

Side B
5. L'Appel / Le Premier Ciel (11:12)
6. Sur Une Corde Raide / L'Exil (12:54)

Side C
7. Le Corridor (8:10)
8. Les Premières Lumières / Lumières De Vie (14:11)
I) Lumière De Nuit
II) Eclipse
III) Lumière De Jour
IV) Lumière De Vie

Side D
9. Prélude d'Amour / Comme Un Sage (14:03)
10. Épilogue (2:52)

Contrevent – ”Jeu de Paume” (1985)

Contrevent var temat för dagen i mitt förrförra inlägg och idag tar jag en titt på deras första album, Jeu de Paume. Albumets titel anspelar på ett gammalt franskt bollspel som kan sägas likna tennis. Läsaren med gott minne kanske kommer ihåg att Marc Vallée, grundaren av Contrevent och dess huvudkompositör, gav mig två plattor som avskedspresent när jag återvände till Sverige från Quebec. Jeu de Paume var den andra plattan och även denna befann sig i oöppnat skick. När jag härom kvällen andaktsfullt sprättade upp plasten som inneslöt plattan och lät den komma ut och smaka på världen var det nästan som att förlösa en bebis.

Det var väldigt speciellt att därefter lägga skivan på skivtallriken, att veta att den varit innesluten i sin förpackning i 26 år och aldrig fått känna på pickupens vassa spets gjorde detta till ett ögonblick att komma ihåg. Jag tror skivan var glad över att äntligen få sprida sitt välljud ut över universum. Eventuellt var den besviken på att spelas på en halvbillig Pioneerstärkare och en ännu billigare Sony skivspelare, å andra sidan har den inget att jämföra med.

Musiken är svår att definiera. Contrevent bestod av fem medlemmar vilka spelade bas, gitarr, trummor, cello och vibrafon (Marc ansvarade för gitarren) så det är ett speciellt och unikt sound. Samtliga låtar är instrumentala och jag upplever musiken som väldigt snäll. Cellon, vibrafonen och (oftast) en akustisk gitarr ger en ljudbild som är relativt mjuk. Marc Vallée har skrivit samtliga låtar, förutom D’eau som François Beausoleil har skrivit, men precis som på plattan Youkali dominerar Marc inte plattan. Tvärtom vill jag påstå att om några instrument ofta dominerar ljudbilden är det cellon och vibrafonen. Detta tycker jag visar på Marcs ödmjukhet både som musiker och människa, ett intryck jag också fick av honom på det personliga planet. Det tyder också på att det är musiken som stod i fokus för Marc under hans tid i Contrevent, inte att själv vara stjärnan som syns och hörs. I låten L’Inachevée får vi dock nöjet att höra Marc på egen hand spela en hel låt.

Det råder ingen tvekan om att samtliga medlemmar i Contrevent var mycket duktiga musiker, och vissa av dom har haft en fortsatt musikalisk karriär. Tvingar någon mig att definiera musiken kanske det får bli jazz-prog-world-fusion, vilket ju är en helt glasklar term. En alternativ term skulle kunna vara progressiv hissmusik då den är ganska lättsam men samtidigt relativt komplex. Det är ett varierande album med många bra låtar. Som nämndes är soundet ganska snällt och ingen lär bli provocerad av det som hörs. Däremot tror jag många kan bli imponerade av låtarna och av musikernas kunnande.

Det kan nämnas att Jeu de Paume var den enda Contreventplatta som trummisen Michel Dufour medverkade på. På den efterföljande Youkali var han ersatt av Charles Paradis.

Idag komponerar Marc bl.a. mycket musik åt pjäser och TV-produktioner i Quebec, han är också medlem i Beatles Baroque, en ensemble som spelar Beatleslåtar på klassiska instrument. De uppträder regelbundet i Nordamerika. Han har också gett ut en skiva med Marc Vallée Trio. Den intresserade kan läsa mer på hans hemsida http://marcvallee.ca/marc_vallee/welcome.html

Sammanfattningsvis kan sägas att Jeu de Paume är ännu en platta från staden Quebec som varmt kan rekommenderas. Jag är mycket glad att den är en del i min samling. Grattis till den som lyckas få tag i den!

Tracklist

Side A

1. Acoustifunk 3:30

2. Jeu de Paume 6:40

3. L'Inachevée 7:00

Side B

1. Crème de Menthe 4:19

2. La Chanterelle 4:50

3. D'eau 4:15

4. Brume et Glace 5:06

Tema Quebec

 

Beau Dommage – ”Beau Dommage” (1974)

Jag fortsätter mitt tema med musik från Quebec, idag från regionen Quebec snarare än staden. Precis som i mitt förra inlägg har denna skiva ett värde som är betydligt större emotionellt än innehållsmässigt, även om innehållet också är bra.

När jag anlände Quebec sommaren 2009 kände jag ingen i staden, jag hade varken släkt eller vänner. Eftersom mitt liv handlade om att vara hemma med barnen hade jag inte heller några arbetskamrater att lära känna och umgås med, allt jag hade som vuxet sällskap var min fru (och vi vet alla hur spännande det är).

I september började min son skolan och jag hämtade honom på daglig basis vid 15-tiden. Efter ett tag började jag prata med en kvinna som också hämtade sin son dagligen, en pojke som hade börjat leka lite med min son på skolgården efter skolan. Varje dag stannade vi på skolgården säkert en timme och samtalade och än det ena, än det andra. Det var en väldigt vänlig kvinna och ibland kom också hennes sambo och hämtade sonen. Han var lärare och slutade aldrig senare än 13.00 och han arbetade bara fyra dagar i veckan (jo, så är det att vara lärare i Quebec). För att göra en lång historia kort, jag och denne man började umgås och han blev min bäste vän i Quebec. Otaliga är de tillfällen då vi har spelat fotboll eller ishockey med våra söner i parken eller diskuterat olika viktiga frågor. Eftersom han, förutom lärare, också var musiker så var förstås musik ett ämne som ofta kom upp på tal. Han lärde mig mycket om Quebecansk musik.

Efter att de två åren jag och min familj skulle stanna i Quebec hade passerat var det dags att ta farväl av staden och dess människor. Vid detta lag kände jag en ganska stor tillhörighet till staden Quebec och trivdes väl med min situation, så avskedet innebar en del sorgliga känslor. En av de sista dagarna i staden överlämnade min kompis en avskedsgåva i form av två vinylskivor eftersom han visste att det var ett intresse jag hade. Beau Dommage var en av dessa plattor, en klassisk Quebecansk platta man måste ha med sig i bagaget hem, enligt min vän. Han beskriver plattan som musik alla hippies i Quebec lyssnade på. Undrar varför han tyckte jag skulle ha en sådan platta?

Beau Dommage är ett gammalt uttryck från Quebec som på engelska motsvaras av absolutely, absolut på svenska, antar jag. Pierre Huet och Michel Rivard startade konstgruppen Quenouille Bleu år 1970, platsen var University of Quebec i Montreal. Därefter anslöt Robert Léger och senare Pierre Bertrand, Réal Desrosiers samt Marie-Michèle Desrosiers vid olika tidpunkter under de första två åren (1975 anslöt Michel Hinton). 1973 ändrades namnet till Beau Dommage. Plattan Beau Dommage var gruppens debutplatta och slog försäljningsrekord, det gav dom dessutom Jeune Chanson priset som delades ut i Cannes. De fick en rad hits med olika låtar från albumet och bandet sålde bättre än något annat kanadensiskt band runt åren av 70-talets mitt, debutalbumet såldes till exempel i 250 000 exemplar. Det kan tilläggas att uppföljaren sålde platinum samma dag det gavs ut vilket var första gången detta hände ett kanadensiskt band.

Bandet turnerade förstås i Kanada men även en hel del i Europa. 1978 upplöstes Beau Dommage då några medlemmar ville satsa på sina solokarriärer men återkom 1984 och gjorde två konserter med ett efterföljande livealbum. 1994 återförenades de ännu en gång och gjorde en ny platta med samma namn som debutplattan. De genomförde därefter en turné i Quebec 1995.

De anses idag vara ett legendariskt band i regionen Quebec.

Musiken är väldigt Quebecansk, tycker jag, och jag känner igen mycket av det från modernare Quebecanska band. Det är lätt att höra hur band som Beau Dommage eller Harmonium har påverkat musiklivet i Quebec eftersom ekon från dessa band hörs i mycket idag. Den franska sången sätter förstås sin prägel men sedan är ljudbilden ganska typisk, också. En sak som ofta går igen är den nylonsträngade akustiska gitarren som ger en ganska mjuk och snäll ljudbild. Relativt ofta sjungs det i stämmor och oftast klingar i dur. Ja, överlag är låtarna på plattan Beau Dommage ganska snälla och mjuka, det är inga neurotiskt ångestfyllda mardrömmar det bjuds på. Ja, kanske är det hippiemusik, vad vet jag? Jag gillar i alla fall denna platta skarpt - det är sköna låtar, jag får träna min franska och den påminner om två trevliga år i en annan del av världen. För den som är nyfiken på musik från Quebec rekommenderas denna platta varmt.

Tracklist

Side A

1. Tous Les Palmiers 3:20

2. À Toutes Les Fois 4:17

3. Chinatown 3:05

4. La Complainte Du Phoque En Alaska 5:15

5. Le Picbois 3:25

Side B

1. Harmonie Du Soir À Chateauguay 3:06

2. Le Géant Beaupré 4:02

3. Ginette 2:35

4. Ung Ange Gardien 2:56

5. 23 Décembre 2:14

6. Montréal 4:44

 

 

Månadens tema: Quebec 

Som en hyllning till den stad där jag bott de senaste två åren, men nu lämnat.

Contrevent – ”Youkali” (1989)

Vissa plattor i samlingen har ett lite högre värde än andra, oftast beror inte detta på den musikaliska kvaliteten på plattan utan andra faktorer spelar in. Det kan handla om att den är någon sorts raritet, det kan vara en platta man letat efter länge, man kanske har fått den i present av någon speciell person eller musiken kan vara förknippad med någon speciell händelse – den där äventyrliga sommaren för 20 år sedan eller vintern man fick sitt första barn. Det är alltså ett emotionellt värde som man ger plattan, något som oftast är viktigare än själva musiken.

Detta är en sådan platta. Den har funnits i min samling i bara drygt en månad, och precis som när man tittar på sin en månad gamla bebis väcker den samma känsla av värme, glädje och inte minst stolthet. ”Tänk att just jag har den här plattan i min samling…”.

Jag har de senaste två åren bott i staden Quebec, Kanada. Dessa år var mycket speciella, de innebar ett uppbrott från min vanliga inrutade tillvaro och istället fick jag tillbringa tid i ett nytt land med ett nytt språk och nya, vänliga människor. Dessutom tog jag en paus från mitt jobb och tillbringade åren på hemmaplan med vår yngsta dotter som var tio månader gammal när vi anlände Quebec. Två speciella år som förde mig närmare både min dotter och äldre son men som också ledde till nya spännande bekantskaper.

En av dessa nya bekantskaper var den granne jag hade i lägenheten ovanpå det första året. Hans namn var Marc Vallée och han var musiker. En mycket vänlig man som det alltid var trevligt att samtala med. Oftast stötte vi ihop ute på gatan när han tog en cykeltur eller vi båda var på väg någonstans till fots. Som musiker hade han förstås mycket spännande kunskaper och tankar kring musik och olika band och ofta diskuterade vi just dessa ämnen.

Några dagar innan jag återvände till Sverige bjöd han upp mig i hans lägenhet och vi tittade bl.a. igenom hans mycket intressanta vinylsamling. Jag skall erkänna att hans samling både till kvalitet och kvantitet slår min egen och det var en hel drös skivor som jag avundsjukt konstaterade borde vara en del i min egen. Som avskedspresent fick jag två skivor av honom varav Youkali var den ena. Denna gåva gjorde mig mycket glad och varm inombords och utan att ens ha hört innehållet hade den omedelbart blivit en platta som intog en mycket speciell plats i samlingen. Och håll i er nu kära läsare, plattan var oöppnad. Detta kan vara min viktigaste pensionsförsäkring.

Varför gav Marc mig ett oöppnat exemplar av Youkali med ett band som hette Contrevent? Varför hade han överhuvudtaget ett sådant ex? Svaret kära vänner är att han hade flera, Marc var grundaren till bandet Contrevent och den huvudsakliga skaparen av deras musik.

Marc skapade Contrevent medan han pluggade musik vid Université Laval i Quebec, övriga medlemmar var studiekamrater till honom. Första plattan gavs ut 1985 och den tredje och sista 1993. Det är alltid svårt att definiera musik men Contrevents musik definieras på olika sajter ofta med ord som fusion,jazz och progressive. Marc själv tycker musiken mer lutar åt jazz-fusion än åt progressive.

Youkali var bandets andra platta och musiken är väldigt speciell då bandet hade en ganska ovanlig besättning med cello, gitarr, trummor, vibrafon och bas. Detta ger ett väldigt speciellt sound med en unik känsla. Instrumenten som används kan påminna lite om Gentle Giant men musiken är generellt lite mer lättillgänglig än GG:s skapelser. Dock är musikerna i Contrevent (precis som i GG) väldigt skickliga och virtuoser på sina respektive instrument. Skivan är till största delen instrumental, en kvinnlig sångerska hörs dock på låten Trapezoid.

Plattan har ett relativt tidlöst sound och skulle nog kunna ha varit skapad idag. När jag lyssnar på den får jag för mig att det var väldigt roligt för musikerna att skapa musiken. Även om Marc har skrivit de flesta låtarna lämnas mycket utrymme för de övriga musikerna att breda ut sig. Vi får höra både vibrafon- och cellosolon, förutom Marcs gitarr. Jag vill till och med påstå att gitarren på intet sätt dominerar ljudbilden utan att ansvaret är fint fördelat mellan bandets olika individer.

Någon kanske undrar hur jag kan ha lyssnat på en oöppnad skiva. Svaret är att Marc också hade vänligheten att ge mig en (oöppnad) CD med Youkali. Denna har jag öppnat och matat in i stereon, vinylen får fortsätta vara oöppnad och därmed fortsätta sin existens i Mint condition.

En detalj i detta är att låtordningen på vinylplattan är annorlunda än på CDn. Marc förklarar detta med att någon på skivbolaget trodde, när det var dags att ge ut plattan på CD, att en förändrad låtordning skulle få skivan att sälja bättre. Denne man hade idén att skivan så att säga skulle ”växa” – den skulle börja lugnt för att sakta öka i tempo. Med andra ord skulle de mer tempofyllda låtarna avsluta CDn.

Inledningsvis nämnde jag att en platta kan inneha olika emotionella faktorer, Youkali har många av dessa. Den gavs som gåva av en vän i Quebec och påminner om de speciella åren där. Den är också något av en raritet eftersom den nästan är omöjlig att få tag på. Dessutom är innehållet väldigt bra vilket höjer värdet ytterligare. Sammanfattningsvis en platta jag är mycket glad över att äga. Den kan vara svår att få tag på men om någon lyckas är det bara att säga grattis. Den rekommenderas varmt till alla.

Marc Vallée har en egen hemsida som den intresserade kan besöka:

http://marcvallee.ca/marc_vallee/welcome.html

Avsnittet på hans hemsida om Contrevent:

http://marcvallee.ca/marc_vallee/Contrevent_english.html

Jag gjorde en intervju med Marc som publicerades på bloggen UniversumNoll.com:

http://www.universumnoll.com/2011/05/marc-vallee-svarar-pa-9-fragor.html

Tracklist:

Side A

1. Mallorca (7:43)

2. Mémoires de perles (6:59)

3. Youkali (5:03)

4. Café noir (3:11)

Side B

1. Une main qui se pose (3:42)

2. Anti-statique (3:23)

3. Le Bois de la Cambre (3:25)

4. Trapézoïde (7:39)

Line-up / Musicians

Marc Vallée / guitars, synth, piano
François Beausoleil / Vibes, Kat, Perc
Russell Gagnon / cello
Gerard Paradis / bass, contrabass
Charles Paradis / drums