Sufjan Stevens - "Illinoise" (2005)
eller "Sufjan Stevens Invites You To: Come On Feel the Illinoise"

Jag har noterat att det varit en tydlig övervikt av plattor från 60- och 70-talet den senaste tiden, därav ett behov att bevisa för omvärlden att det också finns lite nyare vinylplattor i samlingen, även om de inte är många till antalet. En platta från 2005 måste anses som rykande färsk när det handlar om mina skivbackar.

Sufjan Stevens gick mig helt förbi den tiden då han släppte denna platta, istället upptäckte jag honom förra året i Quebec då min granne Marc spelade denna platta för mig. Fantastiskt bra tänkte jag spontant om musiken, och kände mig glad över upptäckten av en ny obskyr artist som bekräftade bilden av mig själv som en man med spetskompetens inom den musikaliska världen. Nu har jag slutligen förstått att Sufjan inte alls är speciellt obskyr, snarare tvärtom, och att det snarare är jag som har ytterst dålig koll på "modern" musik (eller dunka-dunka som jag brukar kalla den).

För detta är en riktigt bra platta. Jag har ingen aning om hur musiken skall definieras, allmusic.com definierar den som övergripande Rock/Pop och mer detaljerat som Alternative/Indie Rock, Indie Pop, Progressive Folk, Americana samt Indie Rock. Säga vad man vill om utmejslandet av genrer, men en genre jag aldrig har förstått är Indie. Hur vet man att en låt är Indie? Självklart kan jag räkna upp en massa indieband, men jag vet ändå inte riktigt vad som är indiebandens särart. Att de skulle vara independent (oberoende) stämmer ju inte. Och Alternative? Vad är det för genre? Allt som inte platsar någon annanstans? Skall jag skapa en definition angående musiken på Illinoise får det bli Kvalitet.

Nåväl, Illinoise var Sufjans femte studioalbum och den andra i raden plattor på temat amerikanska stater. Han hävdade ett tag att han skulle göra 50 plattor, en om varje amerikansk stat men i efterhand har han erkänt att detta var ett skämt och främst en marknadsföringsgimmick. Sufjan har varit väldigt ambitiös i skapandet av låtarna och gjort en hel del research gällande Illinoise genom att gått igenom massa arkiv, besökt platser, intervjuat människor, besökt forum på Internet och uppmanat folk att komma med personliga historier etc. Resultatet är en mängd låtar om olika personer och händelser ur Illinoise historia. (Och jag vet att man stavar staten Illinois utan ett "e" på slutet, men plattans stavning får vara ledstjärna idag).

Sufjan är en multiinstrumentalist och har spelat in och producerat det mesta av plattan helt själv, även om en hel del medmusiker är namngivna på omslaget. Under ett antal månader var han i det närmaste isolerad från omvärlden och satt själv i någon studio i New York och arbetade. Det är en low-fi produktion, för att hålla kostnaderna nere använde Sufjan relativt simpel utrustning, personligen tycker jag inte att detta hörs på resultatet (även om jag förstår att det kanske är meningen att man skall göra det).

Jag har egentligen bara gott att säga om låtarna - de är välskrivna, vackra, sköna och roliga att lyssna på. De innehåller ofta små detaljer som gör det spännande att ta sig en an en låt, inte en enda gång kom jag på mig själv att vara uttråkad när jag lyssnat på plattan. Något som jag också uppskattade var omslaget. Plattan är en dubbel-LP på vinyl med ett riktigt kul omslag designat av Divya Srinivasan. Jag misstänker att eftersom vinylplattor släpps i relativt små upplagor idag (om de överhuvudtaget släpps på vinyl) så lägger man ner ännu mer tid på omslagen. Omslagen blir så att säga ganska exklusiva idag jämfört med tidigare årtionden då de skapades i oerhörda mängder och var mer av en vardagstingest. Jag tror vissa artister vill belöna de människor som köper en vinyl istället för CDn eller datafilen idag med ett riktigt schysst omslag. Bemödar man sig med att ge ut en platta på vinyl idag, ser man till att den har ett schysst omslag, helt enkelt.

Detta är en platta som jag med gott samvete kan rekommendera, det är musik av hög kvalitet och jag tror den passar de flesta trots att Alternative eventuellt kan användas för att beskriva den. Om inte annat kan man kul med att läsa sångtitlarna. Generellt fick den fantastiska recensioner när den släpptes och hamnade snabbt i toppen på listor över årets bästa eller till och med årtiondets bästa platta.
Slutligen kan nämnas att anledningen till att Illinoise fått ett "e" på slutet är att det anspelar på att folk ofta felaktigt uttalar statens namn som ill-i-noyz när man egentligen ska säga ill-i-noy. Det är också en anspelning på Slades gamla slagdänga Cum On Feel the Noize.

Tracklist

Side A

1		Concerning The UFO Sighting Near Highland, Illinois 2:08
2		The Black Hawk War, Or, How To Demolish An Entire Civilization And Still Feel Good About Yourself In The Morning, Or, We Apologize For The Inconvenience But You're Going To Have To Leave Now, Or, "I Have Fought The Big Knives And Will Continue To Fight Them Until They Are Off Our Lands!" 2:14
3		Come On! Feel The Illinoise! Part I: The World's Columbian Exposition Part II: Carl Sandburg Visits Me In A Dream 6:45
4		John Wayne Gacy, Jr. 3:19
5		Jacksonville 5:24
6		A Short Reprise For Mary Todd, Who Went Insane, But For Very Good Reasons 0:47

Side B

1.		Decatur, Or, Round Of Applause For Your Stepmother! 3:03
2		One Last "Whoo-Hoo!" For The Pullman 0:06
3		Chicago 6:04
4		Casimir Pulaski Day 5:53
5		To The Workers Of The Rock River Valley Region, I Have An Idea Concerning Your Predicament 1:40

Side C

1		The Man Of Metropolis Steals Our Hearts 6:17
2		Prairie Fire That Wanders About 2:11
3		A Conjunction Of Drones Simulating The Way In Which Sufjan Stevens Has An Existential Crisis In The Great Godfrey Maze 0:19
4		The Predatory Wasp Of The Palisades Is Out To Get Us! 5:23
5		They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back From The Dead!! Ahhhh! 5:09
6		Let's Hear That String Part Again, Because I Don't Think They Heard It All The Way Out In Bushnell 0:40
7		In This Temple As In The Hearts Of Man For Whom He Saved The Earth 0:35

Side D

1		The Seer's Tower 3:53
2		The Tallest Man, The Broadest Shoulders Part 1: The Great Frontier Part II: Come To Me Only With Playthings Now 7:02
3		Riffs And Variations On A Single Note For Jelly Roll, Earl Hines, Louis Armstrong, Baby Dodds, And The King Of Swing, To Name A Few 0:46
4		Out Of Egypt, Into The Great Laugh Of Mankind, And I Shake The Dirt From My Sandals As I Run 4:21
5		The Ava Lanche 3:14

The Byrds - "The Notorious Byrd Brothers" (1968)

En inspelning fylld av interna spänningar i bandet. Medlemmar som sparkades, återkom, sparkades igen. Tidigare medlemmar som återkom för att sedan sparkas. Ett band som vid inspelningens start var en kvartett men som vid slutet var reducerad till en duo. Studiomusiker som fick hjälpa till. Ja, ett mindre kaos tycks ha ackompanjerat Crosby, McGuinn, Clarke och Hillman den senare delen av 1967 då plattan spelades in. Resultatet? Ett av de bästa album som kom ur den psykedeliska eran.

Byrds har alltid varit ett band som jag inte har haft riktigt koll på. Självklart har jag hört en radda av deras låtar, vem kan inte nynna på Turn! Turn! Turn! eller deras version av Mr Tambourine Man? Och Eight Miles High kan de flesta med en fäbless för 60-talets psykedelia sjunga med i. Men jag har aldrig ägt någon av deras plattor, förutom en Greatest Hits på CD. Jag har aldrig riktigt vetat om de främst var ett coverband eller om de skapade sina egna låtar. Och deras sound med ett hav av gitarrer och skir sång i harmonier har jag alltid varit lite kluven till. Efter ett tag blir deras sound lite enformigt, hur vackert det än må vara.

Med risk för upprepning var det återigen boken 1001 album du måste höra innan du dör som öppnade mina ögon för denna platta. Jag har letat efter den ett tag och hittade den slutligen i helgen för ett överkomligt pris i en av Uppsalas skivbörsar. Mitt ex. är en andrautgåva från 1971, i skick som ny. Jag var väldigt nöjd med mitt fynd, och än nöjdare blev jag när jag lyssnade igenom plattan.

Den öppnar starkt med amfetaminlåten Artificial Energy som kanske låter som en hyllning till nämnda kemikalie till slutraden sjungs, I'm coming down off amphetamines, and I'm in jail 'cause I killed a queen. Men kanske lade grabbarna till det bara för att inte bli anklagade för något. Plattan fortsätter sedan med den ena fantastiska sången efter den andra, de som äger soundtracket till Easy Rider känner igen låten Wasn't Born To Follow. Vi får höra sånger i femtakt, en futuristisk moogkryddad låt i form av Space Odyssey, här och där skymtar lite country & western fram som ger en föraning till Byrds framtida utveckling som countryband. Många av låtarna är behandlade med elektroniska effekter som skulle kunna vara något negativt med tanke på att året är 1967-68 (och att tekniken alla gånger därmed inte var mogen ännu), men det funkar alldeles utmärkt på denna platta.

Ur den psykedeliska eran kom mycket som inte var bra, dåliga låtar där de flummiga effekterna försökte göra de intressanta. Ibland kunde det också vara riktigt bra låtar, men där den psykedeliska kryddningen blev alltför stark så att låtarnas kvalitet fick stå tillbaka för alla effekter. På The Notorious Byrd Brothers lyckas bandet och producenten Gary Usher hitta en perfekt balans. Låtarnas skönhet framstår tydligt för lyssnaren och den psykedeliska produktionen är precis på den nivå att det bara gör låtarna ännu roligare och intressantare att lyssna på. Låtkvalitet och psykedelia delar broderligt på uppmärksamheten.

Kan nämnas att David Crosby sparkades en bit in inspelningen 1967. Han hann dock bidra både med låtskrivande och gitarr/bas-spelande. På omslaget saknas dock hans ansikte. Crosby fortsatte sedan med en framgångsrik karriär med bandet Crosby, Stills & Nash så han led kanske ingen större nöd. Trummisen Michael Clarke sparkades halvvägs in i inspelningen, återkom men sparkades igen kort efter att albumet var klart. Återstod alltså Roger McGuinn och Chris Hillman. Byrds tog då in nya medlemmar och en ny era i bandets karriär inleddes.

Slutord: Dagens platta rekommenderas varmt, ett ypperligt exempel på 60-talets psykedelia.

Tracklist

Side A
1. Artificial Energy 2:18
2. Goin' Back 2:11
3. Draft Morning 2:42
4. Wasn't Born To Follow 2:04
5. Get To You 2:39

Side B
1. Change is Now 3:21
2. Old John Robertson 1:49
3. Tribal Gathering 2:03
4. Dolphin's Smile 2:00
5. Space Odyssey 3:52

Lars-Eric Uneståhl - "Hypnos" (1969)

Den här LP:n är något av en främmande fågel i min samling. Det är varken rockn'roll, psykedelia eller någon form av elektronisk hypnotrance. Vad vi istället bjuds på här är några hypnossessioner ledda av psykologen Lars-Eric Uneståhl. Denna skiva kommer ursprungligen från min morfar som införskaffade den i ett försök att tämja sin rökning. En av sessionerna handlar nämligen om att minska rökbegäret. Eftersom min morfar fortsatte vara storrökare ända fram till året innan han dog tycks inte skivan ha funkat, eller i alla fall inte varit speciellt effektiv.

När jag valde ut denna skiva för det kommande blogginlägget tänkte jag spontant att jag skulle ha lite roligt på dess bekostnad, att skriva något lagom hånfullt och göra lite narr av den. En hypnosskiva från 1969 uppmanar nästan till det. Jag har lyssnat på den en gång tidigare i min tonår, sedan har den mest varit en kul inventarie i skivbacken. Men när jag nu tog mig an den ändrades min attityd.

För det första bjuder Lars-Eric skivägaren på tre maskinskrivna A4-blad i konvolutet med information om forskningsläget kring hypnos, en fördjupad beskrivning av sessionerna på skivan och vad lyssnaren kan förvänta sig. Det tyckte jag kändes schysst. Kul med maskinskrivet material, dessutom! När jag sedan lade mig på golvet och gjorde mig redo för att hypnotiseras insåg jag godheten i det jag lyssnade på. Hur skulle jag kunna göra narr av någon som med jämna mellanrum säger åt mig att jag kommer att "må bra på alla sätt"?

Första sidan innehåller mer allmäna suggessioner om lugn och harmoni, medan B-sidan fokuserar på minskning av rökning och bättre sömn. Några klassiska verk ligger i bakgrunden, bl.a. Bachs Air, medan Lars-Eric med släpig röst uppmanar lyssnaren att slappna av. Djupare och djupare. Och djupare. I det eventuellt avslappnade/hypnotiska tillståndet ges sedan positiva suggessioner som skall påverka lyssnaren positivt, både under lyssningen av skivan, men också i livet utanför skivlyssningen. På A-sidan handlar det som sagt om ett mer generellt lugn medan B-sidan hjälper dig med rökning och sömnsvårigheter.

I de maksinskrivna A4-bladen nämns att första gångerna man lyssnar på plattan brukar man inte bli hypnotiserad, utan man måste lyssna på den flera gånger regelbundet. Och såklart var det så för mig, inte uppnådde jag någon förändrad medvetandenivå. Efter nästa två sidor med släpiga uppmaningar om att slappna av och må bra blev det lite långtråkigt.

Men jag blev ändå positivt inställd till skivan, för det är väl ändå en god gärning att försöka hjälpa människor till ett större lugn och bättre sömn? Och man får ju ta plattan för vad den är, den är från 1969 och lider lite av tidens tand. Samtidigt är hypnos något som fortfarande används i behandlingar och personlig utveckling och inget som man därför bara kan döma ut som "60-talsflum". Personligen kände jag igen en hel del av avslappningsmetoderna från den Yogakurs jag just nu deltar i och de Yoga-nidra sessioner vi genomför (djupavslappning). Det gjorde mig också positivt förvånad då jag insåg att de gamla Yogalärarna måste ha lärt sig en hel del av Lars-Eric. Eller kanske är det tvärtom?

För att få ut något av denna skiva bör man nog lyssna flera gånger på den för att lära sig hamna i rätt medvetandetillstånd. Målet är sedan att kunna självsuggestera sig. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad till detta och kommer troligen placera tillbaka skivan i dess gamla roll som kul inventarie och främmande fågel i backen. Men jag har ändå fått en större respekt för den och vill inte längre göra narr av den. Kanske har hypnosen ändå lyckats?

Jag kan avsluta med att nämna att Lars-Eric var en av de som införde mental träning för idrottsmän i Sverige och har arbetat med en hel del framstående atleter. Han har gett ut mängder av böcker, skivor etc. och driver idag Skandinaviska ledarskolan AB i Örebro. När han gjorde Hypnos var han 31 år gammal.

Tracklist

Side A

1. Hypnosinduktion Med Allmäna Suggestioner Om Lugn, Avspänning Och Vila

Side B

1. Rökanvvänjning

2. Sömnsuggessioner

Richard Wright - "Wet Dream" (1978)

För mig är Richard Wright samma sorts figur som George Harrison, antalet låtar han skrev var inte så stort jämfört med de två dominanterna i gruppen, men det han skrev var ofta riktigt, riktigt bra. Wright var skaparen av låtar som t.ex. Remember A Day, Paint Box, Us And Them samt bidrog en hel del till sviter som Atom Heart Mother, Echoes m.fl. En soloplatta med en sådan man måste ju vara fylld av guldkorn. Eller?

Richard Wright (1943-2008) var alltså keyboardisten i Pink Floyd. Som 12-åring lärde han sig själv att spela gitarr, trumpet samt piano och när han träffade Roger Waters och Nick Mason i mitten på 60-talet så var embryot till Pink Floyd fött.

Wet Dream skapades mellan Pink Floyd-albumen Animals och The Wall. Under inspelningen av The Wall tvingades Wright lämna gruppen då han och Roger Waters hamnade på kant med varandra, han var sedan med på The Wall-turnén som anställd keyboardist. Därmed var han den ende av Pink Floyd-kvartetten som tjänade pengar på denna turné som gick med stor ekonomiskt förlust, vilket drabbade de ansvariga (=de övriga tre medlemmarna). Nåväl, om detta var Wright lyckligt ovetande om året 1978 då Wet Dream spelades in.

Med på plattan är bl.a. Mel Collins på saxofon och Snowy White på gitarr, båda erfarna medmusiker till Pink Floyd. Skivan hittade jag i Quebec förra året för en summa som måste anses rimlig i dessa sammanhang. Ett kul fynd men det var inte med alltför stora förväntningar jag tog mig an plattan - dels så hade jag aldrig hört talas om den, vilket kan tolkas som ett tecken att den inte väckt alltför mycket känslor hos folk, dels så har jag en annan av Richard Wrights soloprojekt (Zee) vilket inte är en alltför bra skapelse. Och ärligt talat var det nog bra att mina förväntningar var ganska lågt ställda, det är inte en platta fylld av guldkorn.

Det är musik som varken förför eller utmanar, istället flyter den bara stillsamt förbi utan att väcka någon reaktion från mig. Det är mycket instrumentala låtar och soundet är ganska mjukt och snällt, musiken ger mig vissa associationer till sommaren vilket i och för sig kanske är positivt - soliga dagar, inga bekymmer, ledig från jobbet men i detta fall också en ganska händelselös tillvaro. Man nästan längtar till ett skyfall, blixtrar och rullande åska. Någonstans finns ett embryo till något bra, något som sticker ut och väcker nyfikenheten, men Wright tar aldrig tag i detta och utvecklar. Istället flyter musiken på längst sina mjuka banor. Det känns inte som om Wright har något riktigt mål eller fokus med det han gör på Wet Dream.

Skall jag plocka ut någon låt jag gillar lite extra är det Waves, avslutningsnumret på A-sidan. Speciellt avslutningen på den är fin, Wrights feta synthackord tillsammans med en saxofon som någonstans i fjärran hörs spela. Mer sådant hade varit kul! Låten innan, Summer Elegy, är också helt OK. Pink's Song på B-sidan har också sina bra sidor.

Sammanfattningsvis är det inget måste i skivhyllan. Det är inte direkt en dålig platta, men den är inte speciellt bra heller. Problemet är att den inte väcker någonting - ingen glädje, ingen avsky, ingen fascination. Ganska harmlös musik, helt enkelt. Kanske till och med lite menlös. Det blev inte någon succé för denna skiva vid releasen utan den passerade utan att väcka uppmärksamhet. Som en sann Pink Floyd-diggare är jag icke desto mindre mycket nöjd med att äga den. Motsägelsefullt? Inte alls.

Tracklist
Side A
1. Mediterranean C 3:52
2, Against All The Odds 3:57
3. Cat Cruise 5:14
4. Summer Elegy 4:53
5. Waves 4:19

Side B
1. Holiday 6:11
2. Mad Yannis Dance 3:19
3. Drop In From The Top 3:25
4. Pink's Song 3:28
5. Funky Deux 4:57

Pink Floyd - "Wish You Were Here" (1975)

Vissa grupper är sådana institutioner så de nästan blir en klyscha, och vissa plattor är sådana klassiker att de nästan blir tråkiga att prata om (eftersom så många redan har gjort det). Detta gäller i allra högsta grad dagens tema, både gruppen och plattan. När någon frågar mig vilken min favoritgrupp och jag efter lite låtsad betänketid svarar Pink Floyd hör jag hur tråkigt det låter. Det låter ju mycket häftigare att svara Zappa, Strawbs eller Hatfield & the North. Och när jag ofta svarar Wish You Were Here på frågan om favoritplatta låter det återigen lite tråkigt och genomsnittligt. Nästan lite mainstream, och är det något en musikkonnässör inte vill vara så är det väl mainstream?

Det kan dock inte hjälpas, jag är oåterkalleligt en stor beundrare av Pink Floyd och speciellt denna platta. Även om den inte alltid hamnar på topplaceringen i min egen "Bästa platta någonsin"-lista, får den i alla fall alltid en topp 3 placering. Med andra ord en riktigt bra platta. (Ibland när jag känner mig på ett extra äventyrligt humör kan jag ge förstaplaceringen till t.ex. Loves platta Forever Changes).

Denna skiva införskaffades i den gyllene tonåren, en era som var en stor upptäcksfärd i musikens landskap. Troligen var jag i 18-årsåldern när jag köpte den, en del musik jag köpte under tonåren har jag svårt att lyssna på idag. Den är alltför förknippad med dessa år och jag har gått vidare i min musiksmak. Men Pink Floyds alster håller lika bra än och jag kommer sannolikt även som 70-åring uppskatta deras musik.

Vad kan man då säga om musiken på plattan? Först av allt kan nämnas att den föregående skivan var Dark Side Of The Moon, och hur gör man en uppföljare till en sådan platta? Svaret är förstås Wish You Were Here där PF, enligt mig, når ännu högre höjder. De flesta har nog hört låten/låtarna Shine On You Crazy Diamond som är uppdelad i två längre sviter, en på respektive sida. En fantastisk fin låt som dels är tillägnad Syd Barrett samtidigt som "Shine On is not really about Syd—he's just a symbol for all the extremes of absence some people have to indulge in because it's the only way they can cope with how fucking sad it is, modern life, to withdraw completely. I found that terribly sad." (Roger Waters).

Titellåten är även den en klassiker som egentligen inte behöver kommenteras, en av de låtar som spelats allra mest - både på radio och av trubadurer. Jag själv blev oerhört stolt när jag lyckades lära mig låtens riff på gitarr. På låten Have A Cigar är det folksångaren Roy Harper som sjunger, detta då Waters hade vissa röstproblem och inte ansåg sig ha röstregistret för sången, och Gilmour ville helt enkelt inte sjunga den. Tydligen hade Gilmour lagt på lite gitarr på någon Haperlåt (han spelade in i en grannstudio samtidigt) så Roy återgäldade tjänsten. Waters ångrade dock senare detta beslut då han tyckte han borde ha sjungit själv. Samtidigt kanske det var klokt eftersom låten är en svidande kritik gentemot musikindustrin, vem vet. Bättre låta Roy Harper ta smällen.

En klassisk historia från inspelningen som de flesta känner till är att Syd Barrett plötsligt dök upp i studion under inspelningen, bandmedlemmarna hade inte träffat honom på flera år. Eftersom han såg radikalt annorlunda ut jämfört med tidigare kände de först inte igen honom, när de förstod vem det var började några av dom gråta. Enligt historien skall Syd ha lyssnat på låtern Shine On... och inte tyckt den var speciellt bra. Sedan försvann han från studion.

Detta var Pink Floyds nionde studioalbum och den spelades in på Abbey Road Studios. En av mina favoritalbum men ändå har jag inte så mycket att säga om den. Kanske konstigt, men andra har redan tyckt så mycket om den.

Tracklist
Side A
1. Shine On You Crazy Diamond, Pts. 1-5 13:32
2. Welcome To The Machine 7:31

Side B
1. Have A Cigar 5:07
2. Wish You Were Here 5:34
3. Shine On You Crazy Diamond, Pts. 6-9 12:29

Steve Kilbey - "Earthed" (1988)

Markus 17-18 år gammal. Coolt omslag. Billigt pris. En kombination som var oemotståndelig. Så än en gång kom jag hem med en platta som jag inte hade en aning om vad det var, visste inte vem artisten var men med ett omslag som väckte både fantasin och nyfikenheten. Ett härligt sätt att vidga sina vyer.

Överraskning 1. När jag tog ut själva skivan såg jag att den inte var svart. Den var genomskinlig. Coolt.

Att skriva inlägg som dessa ger mig nya kunskaper. Nu vet jag att den stora gåtan Steve Kilbey är en australiensare som var/är sångare och bassist i bandet The Church, ett band som inte är helt okänt. Detta är en av hans solokreationer och en ganska intressant sådan. Det är ett ganska stort antal instrumentala låtar som i de flesta fall är föredömligt korta. Det är svårt att definiera musiken, kanske artrock är passande. Plattan skulle kunna vara ett soundtrack till en film eller en lite halvtung pjäs. Ibland kan instrumentala låtar som dessa i längden bli lite tråkiga, därför mitt utlåtande att de är föredömligt korta. Man hinner aldrig tröttna på dom.

Det är ganska roliga och intressanta små musikstycken som i många fall är ganska "catchy". Som jag förstått det spelar Steve alla instrument själv, trummorna står dock en trummaskin för. 80-tal och trummaskin är ofta en dålig kombination, men på Earthed är det faktiskt tolerabelt. Inledningsvis följde det tydligen också med en poesibok med dikter skrivna av Steve som skulle läsas till musiken. Mannen har många strängar på sin lyra.

Överraskning 2. När man vänder på plattan och sätter på första låten hörs ett antal röster tala. En av dessa, en kvinnlig sådan, pratar svenska!

Jag blev smått chockad första gången jag hörde detta. Jag hade kommit hem med en, i mina ögon, oerhört obskyr platta som var ett stort enigma. Och på denna mystiska tingest talas svenska. Detta var helt oförståeligt. Tittar man noga på konvolutet står det att Steve har skrivit alla låtar utan en som är skriven av K. Jansson. Detta borde ha gett mig en ledtråd. Tack vare internet vet jag nu att Steves före detta fru heter Karin Jansson, ett mer svenskklingande namn får man leta efter och detta är troligen förklaringen till detta mysterium. Det hon uttrycker i låten får väl i det närmast liknas vid en ganska djupsinnig dikt vars innehåll är alltför subtilt för mig att förstå. Kan tilläggas att låten hennes röst hörs på inte är den hon skrivit.

Under tonåren var jag nöjd med att ha denna platta då jag fann den både mystisk och obskyr, en sådan platta som gör en intressant som person. Jag spelade den då och då men de senaste 20 åren har den stått orörd i skivbacken. Det var kul att återse den. Nu kan jag bli en intressant person igen.

Tracklist

Side A
1. The Dawn Poems 2:57
2. Neuman 2:51
3. Dreambeings 0:41
4. The White Plague 2:41
5. A Loveletter From Sydney 2:07
6. Carthage 4:14
7. City Of Women 1:06
8. Hotel 0:50
9. The Empire Mourns Her Sun Without Tears 1.11
10. Cornucopia 1:58

Side B
1. Memory 5:24
2. Aphrodite 3:10
3. ...The Realite Generators Malfunctioned 1:45
4. Napoleon's Army, Christmas Eve, Outside Moscow 2:41
5. Sad Little Piano Piece 1:02
6. Atlantis 3:13
7. Pan 0:30
8. The Woman Who Was Married To Love 3:06
9. Agog 1:22
10. Earthed 3:51

Buffalo Springfield – ”Again” (1967)

Buffalo Springfield existerade en relativt kort tid, 1966-1968, och hann göra tre plattor. Again var deras andra och anses av många vara ett mästerverk och deras höjdpunkt i karriären. Bandet bestod av flera namnkunniga personer – Stephen Stills, Neil Young, Richie Furay, Dewey Martin samt Bruce Palmer, där speciellt de två förstnämnda är kända för den breda publiken. Inspelningen var inte en helt harmonisk process utan kantades av en del missämja och en till stor del frånvarande Neil Young. Även Bruce Palmer saknades till stor del pga av åtal för droginnehav. Till skillnad mot den första plattan är Again snarare en samling låtar av enskilda artister än en gemensam bandprestation. Som tur är hade respektive medlem sådana musikaliska kvaliteter att resultatet blev magnifikt.

Denna platta är en nykomling i min samling. Som tidigare nämnts bläddrar jag med jämna mellanrum i den farliga boken 1001 album du måste höra innan du dör. Inköpet av Again är en konsekvens av detta bläddrande. En allt längre lista av andra plattor jag vill köpa är en annan. Jag hittade Again i en av Uppsalas skivbörser och det visade sig vara en amerikansk andrapressning från 1968. Skicket var dock som sprillans nytt vilket betingade ett pris som var lite högre än vad jag brukar betala för skivor. Men jag gjorde ett undantag. Affärsägaren var själv begeistrad när han hittade skivan i sitt lager och fotograferade den innan han överlämnade den till mig. Den fåfänga delen inom mig har därmed höjt det emotionella värdet på denna platta mångdubbelt och jag kan se mig själv skryta lite försiktigt om den när sådana saker kommer på tal. Självklart kollade jag upp plattan på popsike.com så fort jag kom hem och blev glad när jag såg att den sålts för betydligt mer än vad jag betalade för den.

Första gången jag lyssnade på plattan tyckte jag den var sisådär. Två låtar sticker ut, Expecting To Fly och Broken Arrow, båda Neil Young kompositioner (som jag kände väl till sedan tidigare). Expecting To Fly har ett helt annat sound än övriga låtar med dess skira men oerhört mäktiga arrangemang. En oerhört vacker låt. Broken Arrow har också en annorlunda produktion och är en låt som ger sig ut på en hel del äventyrliga avstickare och sidovägar. Det är kul. Övriga låtar tyckte jag lät ganska standardmässiga.

Andra gången jag lyssnade på plattan hade dessa ”standardmässiga” låtar höjt sig ett snäpp och lät plötsligt lite mer intressanta. Tredje gången jag lyssnade igenom plattan insåg jag dess storhet och förstod att (nästan) alla låtar är, om än inte fantastiska skapelser, ändå väldigt, väldigt bra. Fjärde gången jag lyssnade igenom plattan kunde jag inte annat göra än att fascineras över hur bra låtarna och plattan är.

Buffalo Springfield beskrivs ofta som ett folkrock band, och kanske är det folkrock musiken skall beskrivas som på Again. Jag vet inte. Någonstans hörs en krydda av country, någon annanstans lite rockn’roll, på ett tredje ställe psykedelia osv.

Det kan nämnas att David Crosby hjälpte Stills att skriva låten Rock and Roll Woman vilket anses vara deras första samarbete, ett samarbete som sedmera ledde till det legendariska bandet Crosby, Stills & Nash. Ett band som för övrigt i perioder också gick under namnet Crosby, Stills, Nash & Young då Neil Young återförenades med Stills och hans vänner. Men till dess var det några år, och i väntan på det kan jag inte göra annat än att rekommendera denna platta. Men ge den några spelningar, den växer med varje lyssning.

Tracklist

SideA

1. Mr Soul 2:35

2. A Child’s Claim To Fame 2:09

3. Everydays 2:38

4. Expecting To Fly 3:38

5, Bluebird 4:28

Side B

1. Hung Upside Down 3:24

2. Sad Memory 3:00

3. Good Time Boy 2:11

4. Rock And Roll Woman 2:44

5. Broken Arrow 6:13