Frida Hyvönen - "To The Soul" (2012)

Jaha, så sker det, undertecknad gör ett besök i verkligheten och införskaffar en platta som är så rykande färsk att den nästan bränns. Men bara nästan. Den musikintresserade läste recensioner på denna platta för några månader sedan. Det känns udda att nästan befinna sig i framkanten på musikfronten...

Frida Hyvönen, född 1977 i Robertsfors (norra Sverige), släppte sitt femte album i år, To The Soul. Hon har gjort fyra album i eget namn och ett samarbete med fotografen Elin Berge som gavs ut som en bok tillsammans med skivan. Personligen förknippar jag Frida med sprött klinkade piano och lite mörka och halvknepiga sånger. Det var troligen hennes första platta jag tog del av via främst videos på TV. Men det var innan jag hörde den här plattan, den är något helt annat (och bättre). Plattorna däremellan har jag inte tagit del av.

To The Soul bjuder lyssnaren på en ganska varierad upplevelse - lugn och fart, mörker och ljus, glädje och sorg, humor och allvar. Många recensenter har beskrivit att detta är ett popigare album än hennes tidigare, vilket må vara sant, men man kan inte kalla det en popplatta. Låten Terrible Dark är en av de mer popigare, men det är ändå pop med någon sorts twist och ett sound som ger vibbar av Ariel Pink's Haunted Graffitti. Många låtar är lugnare och vissa texter känns ganska personliga. Låten Farmor t.ex. handlar, antar jag, om Fridas avlidna farmor och det framgår tydligt vilken viktig människa farmodern var för henne. Jag som tidigare i livet tillbringat en del tid på Bali lyssnar förstås lite extra på låten The Wild Bali Nights. Min upplevelse av Bali var att magiska svampar var en stor del av besökarnas tillvaro på ön. Om Frida sjunger om dylika upplevelser låter jag dock vara osagt. Men jag vet ju vad jag misstänker.

Vi får också höra tankar om saknaden av egna barn, funnen kärlek trots tvivel om detta, och Frida förmedlar ofta en bild av sig själv som en människa som upplever sig stå lite vid sidan om livet och det som människor får ta del av i detta. Hon förmedlar en hel del tvivel på sig själv, sin tillvaro och en osäkerhet gällande sin egen person. Jag imponeras av modet att lämna ut sig och visa för världen de tvivel man kan känna på sig själv, de flesta av oss försöker nog dölja dessa sidor.

Jag brukar sällan hemfalla åt att analysera och tolka texter, men eftersom jag nogsamt har följt med i texterna när jag lyssnat på plattan kan jag inte låta bli. I vanliga fall fokuserar jag oftast på själva melodierna och soundet när jag lyssnar på plattor. Och låtarna på denna platta ur det perspektivet är riktigt bra. Det är varierade melodier, ofta åt det lite lugnare hållet även om långt ifrån alla är ballader. Plattan är någon sorts mix av Kate Bush, Regina Spector och så några nypor Kate & Anna McGarrigle, till sist är allt kryddat med en del sprödhet, mörker och sårbarhet. Stråkar används ganska flitigt i vissa låtar vilket också bidrar till en variation i soundet.

Jag gillar plattan och rekommenderar den. Den innehåller egenligen inte något riktigt svagt spår eller tydlig utfyllnad utan håller rakt igenom en god kvalitet. Det är en platta som funkar som bakgrundsmusik när man sysslar med annat, men den går också utmärkt att lyssna fokuserat på i hörlurar då kvaliteten och variationen gör så att intresset hålls vid liv. Lyssnaren väljer själv nivån, så att säga. Det enda jag kan klaga på att är att innerkonvolutet redan har gått sönder på två sidor trots att plattan är helt ny. Det var väl bättre kvalitet förr på hårdvaran.
Plattan är inspelad i Benny Anderssons nya studio Rixmixningsverket i Stockholm.

Kan nämnas att Frida idag mestadels bor i Paris och att hon är kusin med trummisen i Sahara Hotnights.

Tracklist

Side A
1. Gas Station 4:29
2. Terrible Dark 4:30
3. The Wild Bali Nights 4:42
4. California 2:03
5. Saying Goodbye 4:54
6. Farmor 6:59

Side B
1. Picking Apples 2:58
2. Hands 4:07
3. Enchanted 3:50
4. Postcard 2:47
5. In Every Crowd 3:56
6. Gold 5:46

It's Immaterial - "Life's Hard And Then You Die" (1986)

Hiten Driving Away From Home spelades flitigt på radio 1986. Jag var 14 år gammal, gick i åttan och mitt ambitiösare intresse för musik var i begynnelsefasen. Jag hade ännu inte någon tydlig riktning i mitt musiklyssnande och jag var öppen för förslag och påverkan. Med viss förvirring, men också stor nyfikenhet, letade jag mig fram på musikens vägar för att försöka röna ut vilken stig som var min. Life's Hard And Then You Die var en station på vägen.

Vid denna tid i livet var ett inköp av en skiva en stor sak. På grund av ekonomiska skäl skedde inte dessa inköp ofta (ja, jag köpte mina skivor och snattade dom inte, som vissa andra...) vilket ledde till att varje skiva blev väldigt värdefull, och relationen som skapades till varje skiva blev djup. Regelbundna, fokuserade genomlyssningar gav som konsekvens att man efter en tid kände till varenda skrymsle av skivan, varje stark och svag punkt och såklart kunde sjunga med i nästan varenda låt.

Liverpoolbandet It's Immaterial skapades 1980 och bestod vid tiden av inspelningen av Life's Hard... av John Campbell (sång) och  Jarvis Whitehead (gitarr och keyboard). Detta var deras första platta av två (läs om den senare plattan här). Jämför man plattorna emellan är Life's Hard... lite mer fartfylld och varierad än den senare Song, även om melankolin regelbundet tittar fram även på debutplattan.

Ofta hörs Campbell pratsjunga i verserna för att sedan låta sin vackra sångröst blomma ut i refrängerna. Dessa refränger är ofta svepande, stora och vackra vilket blir en fin kontrast till de mer återhållsamma verserna. Personligen är jag svag för dylika refränger.
Plattan är starkt förknippad med min tidiga tonår vilket till viss del påverkar min upplevelse av den, men försöker jag ignorera denna koppling och se på plattan mer objektivt är det en riktigt bra platta. Jag brukar klaga på musik från 80-talet, men här är en schysst platta från det årtiondet. Här och där kan man höra lite Pet Shop Boys titta fram, även om It's Immaterial känns som snäppet svårmodigare, och med lite välvilja tittar också lite av det engelska bandet James fram, främst i dom svepande refrängerna.

Produktionen är fin och ljudet klanderfritt. Till och med den trummaskin som hörs i vissa låtar känns OK. Jag blev faktiskt lite överraskad av det fina ljudet, men det säger troligen mer om mina fördomar och förväntningar på musik från 80-talet.
Sammanfattningsvis måste jag rekommendera denna platta, det är en relativt tillbakalutad skiva med en ganska stor variation och bra låtar. Det känns som om It's Immaterial hade kunna blivit större än vad de blev, men marknaden ville annorlunda.

Tracklist

Side A
1. Driving Away From Home (Jim's Tune) 4:12
2. Happy Talk 5:29
3. Rope 3:37
4. The Better Idea 5:42
5. Space 3:59

Side B
1. The Sweet Life 4:38
2. Festival Time 3:52
3. Ed's Funky Dinner 3:05
4. Hang On Sleepy Town 4:20
5. Lullaby 6:21

Donna Summer - "Love To Love You Baby" (1975)

Du får en plötslig lust för porr, men du har varken någon tidning, film eller tillgång till internet. Vad gör du? En lösning kan vara att lägga dagens platta på skivtallriken och blunda. Den episka titellåten som tar upp hela A-sidan är en discoresa i sensualismens tecken. Donna Summers gnyenden och stönanden lämnar lite åt fantasin, eller kanske tvärtom, väcker fantasin och tar tankarna till förbjudna platser.

En del kanske blir förvånade över att jag har en Donna Summer platta i samlingen (jag har faktiskt två). Men ingen skivsamling är komplett utan en del klassisk disco från 70-talet, så jag står absolut för den här plattan. Eftersom man dessutom hittade den ganska billigt i Quebecs skivbörsar, där jag inhandlade den, var det inget att tveka om.

Det här var Summers andra platta och ett samarbete med inga mindre än Giorgio Moroder och Pete Bellotte, där den senare anges som producent. Summer hade fått idén till låten Love To Love You Baby och sökte upp dessa två män för att göra något med den. Speciellt Moroder var intresserad av att utveckla det nya discosoundet och fick idén att göra låten till en väldigt sexig musikalisk resa. Summer var inte helt med på hans idé att hon upphetsat skulle stöna låten igenom, men till slut gick hon med på det som ett sätt att göra en demo för någon annan att sedan spela in. När inspelningen var klar lyckades Moroder övertala henne att släppa den i sitt eget namn, vilket hon motvilligt gick med på.


Summer och Moroder

Låten släpptes i Europa i en kortare version och när det var dags att släppa den i USA, på bolaget Casablanca, så ombads Moroder att mixa om den till en 17-minuters discomonster version. Den blev sedmera en stor hit runtom på klubbarna i staterna. Vissa radiostationer förbjöd den förstås och Time Magazine räknade ut att Summer simulerade 22 orgasmer under låtens 17 minuter.

Angående inspelningen av tittellåten har Summer berättat att hon föreställde sig att hon var Marilyn Monroe som spelade en roll som någon i sexuell extas. Säga vad man vill om sexuellt explicita låtar, men titellåten som plattan mycket förknippas med, är en ganska groovig, tillbakalutad låt med ett tydligt skönt 70-talssound. Det slår mig att 70-talets dansgolv måste ha varit en mer avslappnad plats jämfört med dagens, då låtarnas bpm tycks ha varit betydligt lägre förr och det ofta inte finns någon tydlig baspuls (i form av t.ex. en dunkande bastrumma) som dominerar.
Som gammal amatörbasist njuter jag av den sköna basen som hypnotiskt för låten ständigt framåt, och i kombination med den avslappnade gitarren får i alla fall jag lite vibbar av de klassiska soundtacken till blaxploitation filmerna, även om det förstås är mer disco här. Jag spelade den en gång då min 8-årige son närvarade i rummet och han undrade varför kvinnan som sjöng lät så konstigt. Jag sade åt honom att fråga mamma istället.

Men plattan är förstås mer än A-sidan. Det finns en B-sida också. Den består av fem låtar varav den sista är en repris på den första. B-sidan är inte lika mycket disco, men bra ändå. Här bjuds lyssnaren bl.a. på ett par ballader och någon låt med lite mer soulkänsla. A-sidan och B-sidan skiljer sig en del åt men båda bjuder på något intressant, risken finns alltid med en sådan här platta att B-sidan hamnar i skymundan, vilket är lite synd.

Moroder och Bellotte har skrivit B-sidans samtliga låtar och anges även som kompositörer till titellåten tillsammans med Summer.

För mig är det lite märkligt att se Casablancas etikett på plattan eftersom jag i min barndom skapade en stark koppling mellan denna etikett och KISS. Den kopplingen finns uppenbarligen kvar då viss förvirring uppstår när jag läser "Donna Summer" på plattan, dessutom väcks plötsligt nostalgiska känslor av Casablancas logga. Kanske är Love To Love You Baby tillräcklig kraftfull för att bryta denna koppling.

Donna Summer avled 17:e maj i år i lungcancer, 63 år gammal.

Tracklist

Side A
1. Love To Love You Baby 16:50

Side B
1. Full Of Emptiness 2:22
2. Need-a-Man Blues 4:30
3. Whispering Waves 4:50
4. Pandora's Box 4:56
5. Full Of Emptiness (Repris) 2:20

Mike Oldfield - "Ommadawn" (1975)

Mike Oldfield är - förutom engelsman, 59 år gammal, sjubarnsfar, motorcykelfanatiker, pilot - också multiinstrumentalist. Gitarr anses väl vara hans huvudinstrument men han behärskar också bas, piano/keyboard, percussion, banjo, klockspel, mandolin m.m.
Ommadawn var Oldfields tredje platta och är till största delen instrumental.

Jag införskaffade denna platta någonstans under gymnasietiden, troligen mot sluttampen av denna. Hur jag upptäckte honom minns jag inte, men jag misstänker att det var min äldre bror som tipsade mig om hans namn. Tubular Bells är väl den platta de flesta förknippar med Oldfield, men i min värld är Ommadawn likvärdig, om inte bättre. Det betyder å andra sidan inte att jag tycker detta är en extremt bra platta, även om jag gillar Oldfield så finns det ibland en tendens att han kan bli lite tråkig. Så detta är en helt OK platta, med en del riktigt sköna partier och andra ganska trista.

Det finns tydliga keltiska influenser på plattan sett till de (blås)instrument som används, t.ex. uillean pipes. Men dessutom finns det en hel del afrikanska influenser vilket gjorde detta till en av de första s.k. world music-plattorna som sålde bra. Fusionen av irländsk, keltisk och afrikansk musik låter ju väldigt intressant, men jag måste skamset erkänna att de afrikanska influenserna har gått mig helt förbi. Enligt det jag tagit del av på nätet är det främst användandet av trummisar från Jabula, en grupp av exilmusiker från Sydafrika som levde i England, som står för den afrikanska ingrediensen. Jag blev väldigt förvånad när jag läste detta, dels för att jag förknippar afrikansk musik (jo, jag vet att det inte går att generalisera så) med ett helt annat sound, dels för att det knappt är några slagverk med på plattan. Men jag förstår att det är min egen okunnighet som här kommer upp i dagern.

A-sidan fylls upp av en låt, B-sidan är fortsättningen på denna och avslutas med den kortare låten "On Horseback" som är en mer traditionell sång med verser och refräng. Generellt kan sägas att plattan innebär ett antal längre, lite småtrista, transportsträckor mot partier som är helt fantastiska och som nästan ger rysningar när man hör dom. Mer sådant, och mindre transportsträckor är min bestämda rekommendation till herr Oldfield. De svaga delarna av plattan är relativt karaktärslösa och oformliga, avsaknaden av slagverk som håller ihop ljudbilden kan vara en orsak, men musiken är ibland bara en upprepning av samma lite trista strof.
De starka partierna av plattan är desto bättre och väger ändå tyngre, så i det stora hela blir betyget ändå positivt. Faktum är att de bra partierna faktiskt tillhör mina absloluta favoriter när det gäller instrumental musik. Men tyvärr blir det så att när jag lyssnar på Ommadawn så går jag bara och väntar på att musiken skall nå till mina favoritpartier, då börjar jag verkligen lyssna.

Det råder ingen tvekan om att Oldfield är flyhänt på gitarren, vilket han bevisar på ett antal ställen på plattan. Han kompromissar i det eviga kriget mellan Fender och Gibson anhängare då han både spelar på en Gibson SG Junior och en Fender Telecaster. Detsamma gäller basarna han använder, en Fender Precision och Gibson EB-3. Det är egentligen en ganska bra bild av plattan, en kompromiss mellan det fantastiska och det trista, det bra och mindre bra, det oformliga och det tydliga samt det lugna och det ösiga.
Det mesta är instrumentalt, men här och där på skivans två huvudspår dyker lite sång upp i form av en kvinnlig kör som ligger lite i bakgrunden, en av rösterna tillhör Oldfields syster Sallly.

Angående skivtiteln så tyckte Oldfield det var det viktigare med ljudet än med fina texter, så han bad Clodagh Simonds skriva ned de första ord hon kom på vilket blev: "Daddy's in bed. The cat's drinking milk, I'm an idiot. And I'm laughing". Hon bad en vän översätta detta till irländska och ordet "idiot" blev amadán vilket Oldfield engelskfierade till Ommadawn.


En lite äldre Mike Oldfield

Gillar man instrumental musik av det lite lugnare slaget så kan Ommadawn rekommenderas, men jag misstänker att en del kan bli lite uttråkade av plattan. Min fru förstod sig inte alls på plattan, de lite högljuddare partierna tyckte hon var oväsen och de lugnare tyckte hon nog var lite tråkiga. På det hela taget tyckte hon musiken var märklig och konstig. Men om det säger mest om plattan eller henne låter jag vara osagt.

Den intresserade kan ta del av hela plattan på Youtube-länken nedan.


Tracklist

Side A
1. Ommadawn, Part One 19:23

Side B
1. Ommadawn, Part Two 13:54
2. On Horseback 3:23

Talking Heads - "Remain In Light" (1980)

På en annan blogg med samma tema som min (vinylskivor) hävdade jag i en kommentar att musik från 80-talet generellt inte är något att ha. Detta är en åsikt jag även i andra sammanhang med övertygelse har framfört. Detta gäller främst "typisk 80-tals musik", vilket jag erkände i den aktuella kommentaren inte var en helt glasklar definition. Jag erkände vidare att det faktiskt finns bra 80-tals musik och ett exempel på det var låten Once In A Lifetime med Talking Heads. Detta har föranlett dagens inlägg, plattan Remain In Light med nämnda grupp där låten Once In A Lifetime blev en mindre hit, främst tack vare en innovativ video.

De flesta därute reagerar säkert som jag med en instinktiv avsky när 80-tals musik kommer på tals, eller ännu värre, spelas av någon som vill en ont. Men öppna nu era sinnen, för här är en platta från nämnda årtionde som är bra, intressant, innovativ och som andas kvalitet rakt igenom!

Jag införskaffade denna platta i min tonår under min stora Talking Heads-period. Jag hade på förhand hört att detta skulle vara deras bästa skiva så mina förväntningar var höga. Talking Heads är en grupp vars plattor det går en röd tråd igenom, ändå är var och en helt unik. I min värld är denna skiva helt annorlunda än den föregående Fear Of Music, samtidigt är det ingen tvekan om att det är samma grupp. Det är än idag inte helt tydligt för mig hur Byrne och hans medmusikanter lyckats med detta konststycke.

Brian Eno, som samarbetade med bandet för tredje albumet i rad, spelade en stor roll i skapandet av Remain In Light. Förutom att han är producent är han också medkompositör på samtliga låtar, och som producent har han haft stort inflytande på soundet. Ja, han ansåg att hans inflytande var så stort att han ville vara med på omslagets framsida tillsammans med de andra. Men det fick han uppenbarligen inte för Tina Weymouth (TH:s basist) och Chris Frantz (trummisen) som var huvudkreatörer till framsidan. En framsida som för övrigt först var tänkt som baksida (och tvärtom). Tina och Chris fick bl.a. hjälp från MIT och deras datorer i skapandet av framsidan, och med tanke på att det var tidigt 80-tal och datorkapaciteten därmed begränsad var arbetet oerhört krävande.


David Byrne och Brian Eno

En idé med hela plattan var att komma från tendensen att Talking Heads alltmer hade börjat upplevas som David Byrne (sångaren) med kompband. Övriga medlemmar hade insett att allt ansvar för låtskriveriet hade legat på Byrne, därför strålade bandet sammans i en studio i Bahamas för att jamma tillsammans och på så sätt få fram låtidéer. Kan nämnas att det gifta paret Weymouth och Frantz dessförinnan hade diskuterat att hoppa av bandet då de tyckte Byrnes kontroll blivit för stor.
Efter att demotapen spelats in for bandet till New York för att spela in själva plattan. För att få lite fart på inspelningen togs en del gästmusiker in, bl.a. Adrian Belew, Jon Hassel, Robert Palmer och Nona Hendryx m.fl. När skivan sedan släpptes fick den generellt positiva recensioner. Det ursprungliga namnet på plattan var Melody Attack, för övrigt.

På själva skivan anges Byrne och Eno som kompositörer på samtliga låtar, förutom The Overload där även Jerry Harrison får vara med. På omslaget anges dock Byrne, Eno samt Talking Heads som skapare till all musik. Jag har förstått att det rådde vissa delade meningar om hur och vilka kompositörer som skulle anges, eventuellt ser det annorlunda ut på senare utgåvor. På min platta måste jag ju medge att det blir lite otydligt.

När jag lyssnade på denna skiva som tonåring tog det ett tag att riktigt ta till mig den. Det är inte en helt enkel och självklar platta. TH använde sig mycket av afrikanska rytmer under denna period i karriären, och även om många låtar, speciellt A-sidan, är ganska dansvänliga finns det någon mörk, halvneurotisk, vibb som gör att i alla fall min dans inte kan få fullt utlopp. Eller är det att varje låt är snäppet mer komplicerad och intressant än den genomsnittliga danslåten som gör att sinnet stannar upp och hellre vill lyssna än dansa? Och det kan mycket väl vara så att min idé om David Byrne som en inte helt enkel människa påverkar min upplevelse av musiken och gör den svårare än vad den är. Han har dessutom en ganska speciell röst som sätter viss prägel på låtarna. Alla låtar på A-sidan är relativt tempofyllda och bra, höjdpunkten tycker jag är avslutningsnumret The Great Curve. Både som tonåring och äldre fascineras jag av alla stämmor som sjungs simultant i vissa partier i låtarna, det kan vara 3-4 olika textrader som på något märkligt sätt lyckas skapa en helhet som inte låter det minsta rörigt. Mest blir det svängigt.

På B-sidan förändras atmosfären på skivan. Den öppnar med den tidigare nämnda Once In A Lifetime som i sammanhanget ändå är en relativt lättillgänglig låt. Men sedan får lyssnaren ta del av en del långsammare och betydligt mörkare och märkligare låtar, inte minst avslutningsnumret The Overload. En av mina tonårsfavoriter var Seen And Not Seen som berättar om människor som kan förändra sitt utseende med hjälp av viljan. Men ibland går det snett.

Jag har svårt att avgöra vilken av sidorna jag gillar bäst. Som tonåring, när jag hade en dragning åt sådant som lite "djupt", var B-sidan bäst. Idag är racet jämnt, det handlar nog mest om vilket humör jag är på.

Som vanligt förstår jag oftast inte ett dyft vad Byrne sjunger om. Texterna är bra (på något sätt), men oförståeliga i de flesta fall. Enligt uppgift hämtade han till denna platta en del inspiration från akademisk litteratur på temat Afrika. Men det låter i alla fall bra när han sjunger, och det låter som om låtarna faktiskt handlar om något, även om jag inte råkar vara intelligent nog att förstå vad. Men på Remain In Light var det faktiskt så att en hel del av texterna inte handlade om något speciellt, utan Byrne improviserade fram orden mer med tanke på rytmen.

Sammanfattningsvis en skön platta med den ovanliga egenskapen att inte innehålla ett enda svagt spår, alla låtar har sin charm och karaktär vilket gör det omöjligt att välja ut en favorit. Det om något är ett kvalitetsbevis - alla låtar är bra. Det är ofta svängigt men ändå finns en mörk och neurotisk underton som jag tror vi får tacka David Byrne för. Det är en platta som absolut håller än.

Tracklist


Side A
1. Born Under Punches (The Heat Goes On) 5:49
2. Crosseyed And Painless 4:48
3. The Great Curve 6:28

Side B
1. Once In A Lifetime 4:23
2. Houses In Motion 4:33
3. Seen And Not Seen 3:25
4. Listening Wind 4:43
5. The Overload 6:02

Shearwater - "Rook" (2008)

Det amerikanska indiebandet Shearwater är en ny bekantskap för mig. Jag fick låna deras platta The Golden Archipelago av en vän för någon månad sedan, den var tillräckligt bra för att rättfärdiga införskaffadet av deras femte album Rook. Just den plattan tycktes ha fått extra positiva recensioner, därav valet. Och jag säger det direkt, en väldigt bra platta.

Shearwater skapades 1999 av Jonathan Meiburg och Will Sheff. Nya medlemmar tillkom (och försvann), vid inspelningen av Rook bestod bandet av Jonathan Meiburg, Kimberly Burke, Howard Draper samt Thor Harris. Meiburg tycks vara den kreativa motorn i bandet då han anges som kompositör till samtliga låtar och även producent. Meiburg har för övrigt en examen inom geografi med inriktning mot ornitologi och Shearwater är tydligen namnet på en sorts sjöfågel.

Musiken är vacker, lite svårmodig, ofta lågmäld och känslosam men ibland också ganska dramatisk. Ofta är melodierna lugna men ibland bryts lugnet av, av något lite mer stökigt. En platta som passar när man behöver varva ned och pusta ut, kanske efter en veckas arbete och två dagar av frihet väntar. Du häller upp din folköl, funderar över veckan som varit och inser att du inte kommit en millimeter närmare de livsmål du en gång satte upp... Jo, den här plattan gör dig nog lite sorgsen till mods. Nåväl, ibland får jag för mig att jag hör lite Tindersticks, kanske ett kryddmått Peter Gabriel och eventuellt en svag aning av Coldplay (som Shearwater agerat förband åt). Samtidigt låter Shearwater inte som något av dessa nämnda band utan har utan tvekan sitt eget sound. Förutom de "vanliga" rockinstrumenten bjuder de lyssnaren på bl.a. klockspel, ståbas och klarinett. Meiburg har en fin sångröst som sätter sin prägel på många sånger, och som många gånger är som ett intrument bland de andra.

Ska jag hitta något negativt med skivan så skulle det väl vara att det låter ganska lika plattan igenom, sett till sound, atmosfär och tempo. Det är egentligen inte speciellt varierat men eftersom jag gillar både soundet och atmosfären så är det inget problem Och förresten är skivan inte ens 40 minuter lång, så man hinner aldrig tröttna.

Den som väljer att köpa plattan i vinylformat (ny) blir bjuden på en nedladdning av plattan i digitalt format också. Sådan generositet uppskattas, nu kan Rook följa med mig lite varstans. Jag är ganska säker på att den som köper plattan i digitalt format inte bjuds på ett vinylex. Det gör att jag känner mig som en vinnare. Dessutom innehåller vinylplattan ett banjofyllt bonusspår, North Col. Sug på det ni, alla CD-köpare! (om det finns några kvar)

Hur som helst, ett köp kan rekommenderas av Rook.

Tracklist

Side A
1. On The Death Of The Waters 3:08
2. Rooks 3:21
3. Leviathan, Bound 2:52
4. Home Life 7:15
5. Lost Boys 2:24

Side B
1. Century Eyes 2:18
2. I Was A Cloud 5:12
3. South Col 2:35
4. The Snow Leopard 5:08
5. The Hunter's Star 4:01
6. North Col 2:19

Klaatu - "Hope" (1977)

Det är trevligt att rota i skivbörsar, man hittar alltid något intressant. Å andra sidan gör man sällan fynd i dessa affärer, ur en rent ekonomisk synvinkel. De flesta affärsägare har bra koll och vet vad de skall ta betalt. Loppisar har ofta också skivbackar, i dessa hittar man mest skräp, men här finns också möjligheten att göra riktiga fynd. Ofta är det ett enhetspris på en back, kanske 10 eller 20 kr/plattan, och har man tur kan man komma hem med en riktig skatt. Det gör att loppisjakten många gånger kan kännas mer spännande än rotandet på en skivbörs.

Klaatus andra plattan Hope hittade jag på en loppis, i perfekt skick. 30 kr. fick jag ge för den och jag skall väl ärligt säga att jag inte vet om det egentligen var ett fynd. Men det kändes i alla fall så när jag hittade den. Jag är säker på att min närmaste skivbörs skulle ta minst 50 kr. för den.

Klaatu var en kanadensisk trio som under en tid misstänktes vara Beatles. De gav nämligen ut sina första plattor helt utan information om vilka de var, och eftersom folk tyckte det lät lite som Beatles startade ett sådant rykte (med draghjälp av en artikel som tog upp frågan). Detta rykte spreds över världen och bolaget Capitol, som förstås var förtjusta över den ökade försäljningen detta rykte innebar, gjorde inte mycket för att stoppa det. Uppenbarligen gick det att hitta baklängesmeddelanden på plattorna som bevisade tesen, morsekod i musiken var ett annat tecken, och såklart gick det att hitta hänvisningar i texterna och på plattornas omslag om att det var Beatles som återuppstått.

Efter en tid kom förstås sanningen fram, en sanning som bestod av John Woloshuk, Dee Long samt Terry Draper. Detta innebar förstås ett drastiskt bakslag för försäljningen och bandet kom väl egentligen aldrig riktigt tillbaka. En annan bloggare beskrev bandet som bestående av två stoners och en porrskådis. Bedöm själva:

Hope började spelas in precis innan utgivningen av deras första platta och därmed innan Beatlesryktet hade uppstått. OK, på några låtar kan lite Beatles skönjas med jag kan också höra en del Queen, ELO och varför inte lite Hawkwind och Van Der Graaf Generator? Nu bör läsaren varnas att detta troligen låter som en mer spännande blandning än vad det är. Ärligt talat är det inte en jättebra platta och jämförelsen med Beatles måste nog ses som lite verklighetsfrämmande. Det är ett konceptalbum, kanske till och med en rockopera, på ett science-fiction tema. Tydligen är det någon överlevande från en arrogant ras som varnar rymdfarare för olika faror. Detta har jag läst på nätet, personligen hör jag inte allt de sjunger i låtarna och har inte orkat läsa texterna. Soundet är lite billigt på något sätt och känns ganska utdaterat, man kan inte inbilla sig att det är inspelat idag. Kanske är det vissa av syntharna som används som gör det?

Santana med vänner, skulle man nästan kunna tro.

Låtarna är i många fall relativt intetsägande och lite trista, på gränsen till lite smöriga. Dock skall tilläggas att många fans anser att detta är Klaatus bästa platta, så det finns många med en s.k. second opinion. Men personligen går jag inte igång på det utan blir mest lite uttråkad av musiken. Skall jag sammanfatta upplevelsen får det bli en smörig version av tidigare nämnda Van Der Graaf Generetor, utan mörkret, farorna och skönheten. Den är värd 30 kr. men kanske inte så mycket mer, i min värld i alla fall.
Kan tilläggas att konstnären Ted Jones målat omslaget, ett omslag många uppskattar.

Tracklist


Side A
1. We're Off You Know 4:00
2. Madman 2:36
3. Around The Universe In Eighty Days 4:53
4. Long Live Politzania 9:05

Side B
1. The Loniest Of Creatures 3:41
2. Prelude 5:43
3. So Said The Lighthouse Keeper 5:48
4. Hope 3:48