Lee Hazlewood – ”Forty” (1969, 1974)
 

Albumets titel och texten på omslagets baksida, där Lee bl.a. nämner att han uppnått åldern 40, skulle kunna få en att tro att han gjorde denna platta i samband med 40-årsdagen. Det trodde i alla fall jag tills jag insåg att han faktiskt föddes 1929. Men det är klart, han kanske skrev orden ”Somewhere between the day I was born and yesterday when I turned FORTY…” dagen efter 40-årsfesten och lät orden mogna några år.

Stoppa pressarna! Jag noterade precis på discogs.com att plattan faktiskt gavs ut i USA 1969, och därefter i Sverige 1974. Där har vi vår förklaring.

 

Det är alltid roligt med Lee Hazlewoodplattor, man vet aldrig riktigt vad man får. Country, psykedelia, smöriga ballader, mörk humor, egna låtar, covers, trista låtar, fantastiska låtar… Eller en blandning av allt detta och mer därtill. Mitt ex av Forty är den svenska varianten, den amerikanska ser ut så här:

 

Jag har sett den svenska varianten säljas på nätet för upp till dryga 500-lappen, antar att den är lite mer exotisk än den amerikanska. Forty innehåller enbart covers och som vanligt dyker vissa av dom upp på andra plattor med Lee (flera av dom på Movin’ On), jag har faktiskt svårt att säga vilka låtar som uteslutande finns med på Forty, men September Song har jag i alla fall inte sett någon annanstans.

Forty är en helt OK platta vars toppar inkluderar den vackra What’s More I Don’t Need Her, den släpiga Let’s Burn Down The Cornfield och fina The Bed. Det finns också rejäla dalar, t.ex. i form av de trista och smöriga September Song och It Was A Very Good Year. Det är mycket blås och feta stråkarrangemang på Forty, och i sina bästa stunder skapar Lee - med hjälp av sina kvinnliga körer och sin djupa barytonröst - de sedvanligt mörka och lagom märkliga stämningarna. Det är svårt att beskriva Lees musik, cowboypsykedelia är en vanlig term, ibland tänker jag att musiken skulle passa bra in i en 70-tals mjukporrfilm regisserad av David Lynch. Med Lee själv i huvudrollen.

 

Ett inköp kan i alla rekommenderas om man stöter på Forty i skivbackarna. Jag tycker plattan ger en ganska representabel bild av Lee och hans musik.

 

Tracklist

Side A

1. It Was A Very Good Year 4:14
2. What’s More I Don’t Need Her 3:33
3. The Night Before 3:22
4. The Bed 2:36
5. Paris Bells 2:40

Side B

1. Wait Till Next Year 3:35
2. September Song 4:57
3. Let’s Burn Down The Cornfield 2:39
4. Bye Babe 3:34
5. Mary 3:01

The Animals – The Animals (1966)

Den här plattan fick jag i 40-årspresent tillsammans med ett dussin andra plattor av varierande ursprung och musikalisk kvalitet. Jag gillar omslaget med dess relativt strama design. Jag gillar den svartvita färgskalan tillsammans med den röda texten. Och jag gillar musiken också.

 

Det här är en samlingsplatta med låtar från 1964 och 1965, förstås med fokus på bandets hits (och eventuellt lite utfyllnad). Jag var försiktigt tveksam när jag första gången lade den på skivtallriken. Nästan all musik jag har från 60-talet är från 1966 och framåt, då jag har uppfattningen att det var från detta år det verkligen började hända saker i musiken, då experimentlustan tog över. Mycket av det jag har hört från de tidigare åren på 60-talet har varit halvskramliga inspelningar med en rockabillytouch, eller smöriga poplåtar alt. ballader. Dessutom hade jag dålig koll på Animals och lyckades för ett kort tag blanda ihop dom med Shadows, och förväntade mig instrumentala gitarrlåtar. Noll koll, men andra ord.

Men jag blev överraskad. Visst är det halvskramliga inspelningar, visst har somliga låtar kanske en rockabillytouch, visst finns någon ballad, men jag blev förvånad över hur ösigt, skränigt och dansant det är. Det tog inte många sekunder innan jag var tvungen att ta yngsta dottern i famnen och börja studsa runt på golvet tills vi blev alldeles för snurriga, båda två. Jag skulle vilja säga att vissa låtar nästan snuddar vid punk. Men mest är det klassisk r&b. Skränig, skramlig punkblues.

 

Sångaren Eric Burdon ylar på utan hämningar och orgeln hamrar på frenetiskt. För det är mycket orgel. Den ansvarar Alan Price för, han lämnade dock Animals 1965 och skapade istället The Alan Price Set. Och så fortsatte det, originalmedlemmarna försvann en efter en - bassisten Chas Chandler lämnade t.ex. gruppen 1966 och blev manager för Jimi Hendrix, han satte också ihop hans grupp The Jimi Hendrix Experience – och slutligen var det bara Burdon som var kvar av ursprungsfolket. Den nya inkarnationen av Animals fick heta Eric Burdon and the Animals och fick en mer psykedelisk touch. 1969 upplöstes bandet och har sedan dess ett antal gånger dykt upp i återföreningar.

Animals hade tyvärr en dålig manager i form av Michael Jeffery, och gick miste om mycket pengar. De blev blåsta, helt enkelt. Michael Jeffery var en kontroversiell man och blev även anklagad för att ha mördat Jimi Hendrix (som han hjälpte Chandler i managementjobbet med). Orsaken skulle ha varit att han ville komma åt en saftig livförsäkring. Herr Jeffrey dog 1973 så ingen lär få veta säkert om han var mördaren.

En man att lita på? Michael Jeffrey

Det här är i alla fall en rolig platta som livar upp tillvaron. Det är svårt att sitta still när Burdon & Co. öser på, och texterna är ofta så pass okomplicerade att man ganska snabbt kan sjunga med. Till mina familjemedlemmars förtret och sorg. Jag är fortfarande överraskad att de gjorde så här skränig musik redan 1964. Det är främst Eric Burdon som är att tacka för plattans vilda framtoning, hans hämningslösa sjungande ger musiken en skön och upproriskt prägel. Och övriga medlemmar i bandet ramar in sången på ett nästan lika vildsint sätt.

Kan tilläggas att jag sett plattan säljas på nätet från 70-80 kr upp till 6-700 kr. Jag vet inte om de som gav mig skivan visste detta.

 

 

Tracklist

Side A

1. I’m Crying
2. House Of The Rising Sun
3. Boom Boom
4. I’m Mad Again
5. Bring It Home To Me
6. We’ve Gotta Get Out Of This Place

Side B

1. Story Of Bo Diddley
2. How You’ve Changed
3. Bright Lights White City
4. Roadrunner
5. Worried Life Blues
6. It’s My Life

Opeth - ”Heritage” (2011)
 

 

Opeth var ett bandnamn som under åren dök upp i tillvaron då och då, men eftersom jag jag hade förstått att det var ett band tillhörande dödsmetallgenren, med tillhörande growl, så höll jag mig på avstånd. Dödsmetall hade aldrig varit min grej. Inte growl heller.

Men så en dag hösten 2012 skulle bandet ha en konsert i Uppsala och en vän hade en biljett över. Han hade pratat varmt om Opeth och beskrivit deras musik, och speciellt plattan Heritage, på ett sätt som fick mig att tro att detta kanske var ett band för mig. Enligt min vän hade Opeth en tydlig progressiv touch, sångaren Mikael Åkerfeldt skulle vara en riktigt skön snubbe och övriga bandmedlemmar riktiga virtouser. Så jag följde med på konserten.

 

Löftena infriades. Det var en fantastisk konsert som varvade ösigt tungung med sköra, vackra partier. Kasten mellan dessa extremer gick på en bråkdels sekund. Jag gillade det jag hörde och var glad åt att min vän hade övertalat mig och att Mikael hade lagt growlandet åt sidan. Nåja, det dök upp i någon låt men det var faktiskt helt OK. Övriga bandmedlemmar tycktes mycket riktigt vara riktigt kompetenta musiker och jag iakttog avundsjukt basistens fingrar och trummisens viftande armar (två instrument jag själv har försökt mig på).

Konserten gav sådan mersmak att jag bestämde mig för att skaffa deras senaste platta. Först önskade jag mig den i julklapp, men ingen av mina släktingar insåg nödvändigheten att hade Heritage i hemmet. En dag vid ett besök i en vinylbutik kollade jag igenom hyllan med nya plattor (nya, i form av icke begagnade) och hittade Heritage. Samtidigt hade butiken precis fått in ett ex av Stones platta Let It Bleed från -69, med tillhörande originalaffisch och erbjudande om att gå med i Stones fanclub. Let It Bleed hade jag letat efter ganska länge. Svårt val. Priset för Let It Bleed var något högre, och jag visste att jag gillade musiken på Heritage bättre. Samtidigt kändes Let It Bleed med orginaltillbehör som ett åtråvärdare objekt, ur ett samlarperspektiv. Det blev Heritage, och eftersom den betingade ett något lägre pris än Stonesplattan kostade jag på mig en Sly & The Family Stone-skiva också. Eftersom Heritage är en dubbelplatta kan man säga att jag fick tre plattor för samma pris jag hade fått betala för en. Så jag var nöjd. Sedan besökte jag förstås butiken några veckor senare och köpte Let It Bleed också.

 

Opeths 10:e studioalbum Heritage är en riktigt, riktigt bra platta. Mikael Åkerfeldt har skrivit låtarna och har mixat skivan tillsammans med polaren Steven Wilson. Jag har ingen större kolla på Opeths tidigare musikaliska skapelser men har förstått att Heritage är annorlunda än deras övriga alster. Plattan öppnar lugnt och skönt med titellåten vilken framförs av en flygel och en ståbas (tror jag), ingen sång. Sedan tar det mer fart och lyssnaren bjuds på metal, prog, folkmusik, jazz, akustiska gitarrer, distade gitarrer, atmosfäriska partier, tunggung, ballader. Ofta i en och samma låt. Det kanske låter som om det skulle kunna bli spretigt. Men icke. Opeth får ihop detta till en riktigt skön upplevelse där ett flytande ljudlandskap helt logiskt tar över efter att en distad gitarr precis rivit sönder högtalarna. Och som grädde på moset dyker Björn J:son Lindh upp i en låt och spelar tvärflöjt så det ryker. Mer sådant år folket!

Det mystiska omslaget är baserat på en av Mikael Åkerfeldts drömmar och är skapat av Travis Smith. Kan nämnas att keyboardisten Per Wiberg lämnade bandet efter att inspelningen var klar. Idag består Opeth av Mikael Åkerfeldt (sång, gitarr), Martin Mendez (bas), Martin Axenrot (trummor), Fredrik Åkesson (gitarr) samt Joakim Svalberg (keyboards).

Heritage är en platta som har allt och därmed blir både rolig och intressant att lyssna på. Jag har svårt att se att man tröttnar på den, tack vare dess variation. Rekommenderas varmt. Opeth tillhör utan tvekan toppgardet inom svensk musik.

Tracklist

Side A

1. Heritage 2:03
2. The Devil´s Orchard 6:44
3. I Feel The Dark 6:38

Side B

1. Slither 4:01
2. Nepenthe 5:39
3. Häxprocess 6:59

Side C

1. Famine 8:34
2. The Lines In My Hand 3:53

Side D

1. Folklore 8:19
2. Marrow Of The Earth 4:21

Emerson, Lake & Palmer - ”Tarkus” (1971)

Dags för en djupdykning i den progressiva musikvärlden via progmonstret Tarkus. Denna platta skapades av den tidiga supergruppen ELP, bandet bestod av Keith Emerson (keyboard), Greg Lake (bas, gitarr, sång) samt Carl Palmer (trummor). Medlemmarna hade spelat i namnstarka band som The Nice, King Crimson, The Crazy World of Arthur Brown, Atomic Rooster innan ELP skapades. Ett tag ryktades det att Jimi Hendrix också skulle ingå i konstellationen, vilken då skulle ha hetat HELP.

Detta var ELP:s andra platta och mycket kretsar kring A-sidan - det nästan 21 minuter långa episka vidundret Tarkus, bestående av ett antal kortare stycken. Den tog bara 4 dagar att spela in, vilket troligen skvallrar om musikernas expertis. Keyboards av olika slag dominerar ljudbilden – Hammondorgel, Moog, kyrkorgel, piano – vilket gör att musiken har ett annat sound än många andra progressiva band. Gitarren saknas i stort sett på Tarkus, plattan igenom, och dyker bara upp i undantagsfall. Det kan göra att musiken är lite svårare att ta till sig, förutom den progressiva touchen, om man är van vid att gitarren dominerar, eller i alla fall spelar en viktig roll. Kombinationen bas, trummor och keyboard är vad lyssnaren till största delen bjuds på, på Tarkus.

 

A-sidan är riktigt bra. Även om de individuella delarna av låten Tarkus är olika sinsemellan hänger de ihop bra och skapar en helhet. En anledning till helheten är troligen det speciella ELP-soundet som går igenom i alla låtar. Jag hör en lång låt, i dess olika vindlingar, och inte ett antal korta stycken.

Tydligen handlar låten om vidundret Tarkus och dess strider med några andra monster i förhistorisk tid...

 

Det kan nog ta ett tag att lära sig gilla A-sidan, speciellt om man inte lyssnar så mycket på progressiv musik. Det är inte alltid helt enkelt. Instrumentala låtar blandas med sjungna och det går inte alltid i fyrtakt... Och som sagt, det är ett annorlunda sound vilket kanske bjuder på visst motstånd. Det kanske är talande att jag tycker att A-sidans skönaste parti är Battlefield där faktiskt en gitarr dyker upp och solar en del.

Tarkus är en sådan stor skapelse att B-sidan hamnar i skuggan. Och även om jag har försökt lyssna på B-sidan med ett öppet sinne är det omöjligt att uppskatta den som A-sidan. Ärligt talat, den är helt enkelt inte lika bra. Många av låtarna är relativt trista och känns till viss del som utfyllnad. Det är som om bandmedlemmarna uttömt sin kreativitet på A-sidan och utmattade försöker skapa något till sida B. Avslutningsnumret Are You Ready Eddy? är ett rockn'rollnummer som känns malplacerad på skivan.

Men A-sidan är absolut skäl nog att införskaffa plattan, i alla fall om man har en fäbless för progressiv musik. Är man nyfiken på denna genre så kan det säkert vara en bra början, men eventuellt är utmaningen lite för stor. Då finns det andra band i genren som troligen är lite lättare att spontant ta till sig. Dock skall det sägas att denna skiva hamnade på topp-10 listan i USA och hamnade högst upp på Englandslistan. Så uppenbarligen finns en kommersiell potential i musiken. Eller så var människor helt enkelt annorlunda i början på 70-talet.

Bandnamnet Emerson, Lake & Palmer kom till bland annat för att säkerställa att allt fokus inte hamnade på Emerson, som var den mest berömde av de tre. Plattan är producerad av Greg Lake (han producerade bandet fem första plattor) och det coola omslaget är skapat av konstnären William Neal.

Tracklist

Side A

1. Tarkus 20:40
- Eruption 2:43
- Stones of Years 3:43
- Iconoclast 1:16
- Mass 3:09
- Manticore 1:49
- Battlefield 3:57
- Aquatarkus 3:54

Side B

1. Jeremy Bender 1:41
2. Bitches Crystal 3:54
3. The Only Way (Hymn) 3:50
4. Inifinite Space (Conclusion) 3:18
5. A Time And A Place 3:00
6. Are You Ready Eddy? 2:09

The Beach Boys - ”Surf's up” (1971)

 

När jag var yngre gillade jag inte Beach Boys. Jämfört med den rika flora av psykedeliska och experimentella band som härjade i slutet på 60-talet tyckte jag strandpojkarna spelade smörig, snäll och tillrättalagd solskenspop. Deras ljusa röster i vackra harmonier var inte riktigt min grej. Att det också fanns en mörkare sida i många av medlemmarnas liv i form av psykiskt sämre mående och intensivt användande av droger kände jag inte till. Kanske hade det gjort att jag tyckt bättre om dom, sådant imponerade på mig som ung.

Jag har förstås klassikern Pet Sounds hemma men har aldrig riktigt sett storheten i den som många andra har gjort. Surf's Up överraskade mig dock genom hur bra jag tycker om den. Surftemat i titeln, ganska typiskt soliga Kalifornien, går stick i stäv med bilden på omslaget. Hade jag sett denna bild utan att veta att det var en Beach Boys platta hade jag snarare gissat på något band inom metalgenren. Ganska coolt omslag. Musiken är dock inte lika mörk och dyster.

Surf's Up innebar förändring för bandet på så sätt att det var den första platta med någon form av politiskt medvetenhet och budskap, bl.a. kring miljön. Beach Boys hade haft några tunga år innan Surf's Up med dålig skivförsäljning och denna platta var ett försök att komma tillbaka till de stora arenorna. Plattan mottogs relativt väl av pressen och sålde betydligt bättre än de föregående skivorna, även om den inte tog någon topp-10 placering på listorna. Tidens tand har varit snäll mot Surf's Up och idag räknas den som en riktigt bra platta och får vara med på listor såsom ”Bästa platta från 70-talet”.

Och jag gillar den. Det är riktigt sköna låtar med något undantag, bl.a. har jag svårt för de lite smörigare Disney Girls (1957) och Long Promised Road. Men de bra låtarna överväger utan tvekan. Den humoristiska Take A Load Off Your Feet eller Feel Flows är några av undertecknads favoriter. På låten A Day In The Life Of A Tree är det den nye managern Jack Rieley som sjunger, enligt uppgift ville ingen av Beach Boysmedlemmarna sjunga sången då de tyckte den var för deprimerande.

Plattan avslutas med titellåten som från början spelades in för den mytomspunna Smile, 1966-67. Och här hörs gamla Beach Boys, med ett sound som skiljer sig från övriga låtar på plattan och mer liknar det som t.ex. hörs på Pet Sounds. Inte helt i min smak, men för många är det plattans höjdpunkt.

Sammanfattningsvis en platta som jag absolut kan rekommendera, och som i alla i min värld överraskade genom att inte låta som jag trodde Beach Boys skulle låta som. Och att jag hittade den för 20-30 kr. på någon loppis gör inte saken sämre.

Tracklist

Side A

1. Don't Go Near The Water 2:41
2. Long Promised Road 3:32
3. Take A Load Off Your Feet 2:31
4. Disney Girls (1957) 4:10
5. Student Demonstration Time 4:00

Side B
1. Feel Flows 4:48
2. Lookin' At Tomorrow (A Welfare Song) 1:58
3. A Day In The Life Of A Tree 3:08
4. 'til I Die 2:33
5. Surf's Up 4:13

Kate Bush - ”Hounds Of Love” (1985)

Jag noterar en tendens att 80-talet har fått stort utrymme de senaste inläggen. Kanske lite märkligt med tanke på min avoga inställning till detta musikaliskt mörka årtionde, och min uppfattning om att jag faktiskt inte äger så många 80-talsplattor. Men här kommer ännu en, och denna gång en riktigt, riktigt, bra platta.

Hounds Of Love var Kates femte album och hennes karriärs hittills bäst säljande. Och, enligt många, hennes karriärs hittills bästa skiva. Jag är böjd att hålla med. Kate spelade in denna platta helt på egen hand på sin egen 48-kanaliga studio, och levererade plattan till EMI färdig. Eller så var det en 24-kanalig studio, uppgifterna på nätet varierar, men det spelar kanske mindre roll. Plattan blev också hennes genombrott i USA.

Jag köpte plattan som tonåring och är en av relativt få skivor jag uppskattar lika mycket i vuxen ålder som jag gjorde som tonåring. Kanske mer idag, till och med. Trots att skivan är inspelad 1985, och trots att synthen Fairlight CMI används en del, så är soundet tidlöst. Det tackar vi för. Det är lite grann av en klyscha, men den skulle kunna ha varit inspelad idag.

På Hounds Of Love lyckas Kate hitta den perfekta balansen mellan lättillgängligt och svårt, mellan radiopop och konst, mellan tyngd och lätthet. Skall jag improvisera en definition får det bli konstpop. A-sidan består av sviten Hounds Of Love och inbegriper tre inledande ganska fartfyllda låtar (inklusive hiten Running Up That Hill), den vackra och stillsamma Mother Stands For Comfort för att avslutas med något mittemellan, Cloudbusting. Lyssnaren översköljs av ljud på den fartiga A-sidan och produktionen är långt ifrån minimalistisk, men absolut inte överdådig. Än en gång, en perfekt balans.

B-sidan utgörs av sviten The Ninth Wave, som tydligen inspirerades av en målning av ryssen Ivan Aivazovsky med samma namn.

 

 

Jag har alltid upplevt B-sidan som mer svårtillgänglig och mörk, det är som om Kate sparat sina svårare idéer till denna svit efter A-sidans musikaliskt och ljudmässigt upplyftande mangling. Med det dock inte sagt att det blir för svårt. En favoritlåt har alltid varit Hello Earth, mycket tack vare ett par ytterst mystiska partier med körsång. Denna körsång är ett utdrag från den georgiska sången Tsintskaro och sjungs av Richard Hickox Singers. Som tonåring var dessa partier troligen det mest mystiska jag någonsin hade hört. Kanske är det det fortfarande. Att Kate dessutom viskar något, som jag aldrig någonsin uppfattade, gjorde det ännu mer mystiskt. Tack vare internet vet jag nu en anledning att jag inte uppfattade det - det är på tyska. ”Tiefer, tiefer. Irgendwo in der tiefe, Gibt es ein Licht.” vilket ungefär betyder ”Djupare, djupare. Någonstans i djupet finns ett Ljus”. Om inte detta är mystik, vad är det då? Nu råkar det också vara så att det inte är Kate som viskar detta utan henne polare Gabi Zangerl.

Nåväl, efter denna uppvisning i mystik avslutas plattan med den något lättsammare The Morning Fog.

Hounds Of Love har hamnat högt upp på diverse listor såsom ”Bästa platta från 80-talet”, ”Bästa platta av kvinnlig artist” etc, förutom min personliga topplista. En platta som varmt kan rekommenderas, kvalitativ musik som både är lättillgänglig och intressant. Den petade ned Madonnas Like A Virgin från förstaplatsen på Englandslistan, vilket talar för att engelsmännen känner igen kvalitet när de stöter på det (inget ont om Madonna, dock).

Tracklist

Side A

1. Running Up That Hill (A Deal With God) 5:03
2. Hounds Of Love 3:02
3. The Big Sky 4:41
4. Mother Stands For Comfort 3:07
5. Cloudbusting 5:10

Side B

1. And Dream Of Sheep 2:45
2. Under Ice 2:21
3. Waking The Witch 4:18
4. Watching You Without Me 4:06
5. Jig Of Life 4:04
6. Hello Earth 6:13
7. The Morning Fog 2:34

Cyndi Lauper - ”True Colors” (1986)

Eventuellt blir någon förvånad över att jag har den här plattan i samlingen, jag som vanemässigt uttalar mig ganska negativt om 80-talspop. Men den stora gåtan är varför jag har två ex av den.

Jag minns när jag köpte ett av exemplaren. Det var i vuxen ålder och jag hittade den i någon 10-kronors back, och eftersom jag alltid hade varit lite svag för den fina titellåten tyckte jag det var värt en tia. Dessutom fanns en ganska stor portion nostalgi med i spelet, jag var 14 år gammal 1986 när låten True Colors gick varm på radion och jag fick väl ett anfall av sentimentalitet där i affären. Som om allt vore bättre då... Förutom då att solen alltid sken på somrarna och det var rejält med snö varje vinter.

Men var det andra exemplaret kommer ifrån har jag ingen aning. Och varför jag skall ha två ex av just den här skivan förstår jag inte heller. Som många andra äger jag en del plattor i flera ex, men då handlar det om alternativa omslag och liknande. Mina Cyndi Lauper-skivor är identiska. Så jag tror jag skall ge bort en av dom till någon lycklig människa. Min fru, kanske. Så den stannar i familjen och jag har nästa födelsedagspresent redan klar.

Jag har alltid hyst en respekt för Cyndi Lauper. Jag har förstås aldrig träffat henne men hon verkar vara en ganska skön kvinna som går sina egna vägar. På 80-talet tyckte jag alltid att hon stack ut från mängden som en udda fågel, både när det gäller kläder, utseende och sångröst. Dessutom talar hon enligt uppgifter på nätet flytande japanska och har i en film sjungit en sång på svenska. Bara det! Och är det något man minns från We Are The World så är det Cyndis ylande.

Med det inte sagt att jag gillar den här skivan speciellt. Nä, pop från 80-talet är inte riktigt min grej. Och även om det finns en del helt OK låtar så hörs det vilket årtionde det är inspelat på. Elektroniska trummor, tunna 80-talssynthar, synthbas osv. Till Cyndis fördel skall dock sägas att det ändå är bättre än mycket annat i samma genre från samma årtionde. Jag tycker fortfarande titellåten är fin och en favorit bland ballader, en annan trevlig låt är The Faraway Nearby. Öppningslåten Change Of Heart blev en mindre hit och sett i sitt sammanhang, kommersiell radiopop från 80-talet, är den helt OK.

Kan nämnas att Cyndi också gör en cover på Marvin Gayes What's Going On. Hon gör väl en helt OK version, men vem kan göra den bättre än Marvin Gaye himself?

True Colors var Cyndis andra soloplatta, släppt efter succén She´s So Unusual. Dock sålde den aldrig i lika stora mängder som den första plattan. Cyndi Lauper är fortfarande mycket aktiv inom musik och film/TV och släppte bl.a. 2010 plattan Memphis Blues.

Men plattan True Colors är inget jag personligen skulle rekommendera. Behöver jag tillägga att den i praktiken aldrig spelas hemma?

Tracklist

Side A

1. Change Of Heart 4:22
2. Maybe He'll Know 4:25
3. Boy Blue 4:46
4. True Colors 3:46
5. Calm Inside The Storm 3:54

Side B

1. What's Going On 4:39
2. Iko Iko 2:08
3. The Faraway Nearby 3:00
4. 911 3:16
5. One Track Mind 3:41