James - Hey Ma (2008)

Från modern era är det engelska bandet James ett av mina favoritband (modern era är för mig 90-talet och framåt). Bandet bildades 1982 och fick sin första hit Sit Down i slutet på 80-talet. Sedan har åren rullat på, James har levererat stabila produkter även om de aldrig har blivit ett band för de riktigt stora arenorna.

Personligen upptäckte jag James hösten -94 då jag tillbringade ett halvår i Sydostasien. Det var fortfarande den tid i historien då kassetter såldes friskt, och i Thailand såldes de extremt billigt (och extremt piratkopierade). Jag såg en kassett med ett mysko omslag, ett foster inuti magen, och tänkte att det skulle passa bra i min freestyle. Det var James platta Seven. Sedan dess har James legat mig varmt om hjärtat och jag spisar fortfarande regelbundet deras vax. Vissa plattor är förstås bättre än andra, ett par av mina favoriter är Laid och Pleased To Meet You (båda på CD, faktum är att Hey Ma är den enda vinylplatta jag har med James) och jag är nu beredd att sortera in Hey Ma i detta favoritfack också.

Hey Ma är en riktigt skön platta. Det var deras första skiva på sju år och bandet hann splittras och återförenas under dessa år. Skivan är inspelad i Frankrike där de byggde en studio, och där varje bandmedlem dessutom hade en egen studio i sina respektive rum för kreativt skapande. James har en lång tradition av att skapa det mesta av deras musik via improvisationer, en väg som Brian Eno tidigare hade lett in dom på när han producerade ett gäng av deras plattor. Låtarna på Hey Ma är skapade på detta sätt där producenten Lee Muddy Baker har hjälpt bandet att sammanfoga improvisationerna till kompletta låtar med sång och allt som hör till.

James brukar räknas som ett alternativ/indieband, vad det nu betyder. Det är ganska lättillgänglig musik med en hög kvalitet, jag tror det passar de flesta. Många refränger kan vara ganska svepande, något jag är lite svag för, och uppmanar nästan till att sjunga med. Varje låt är sin egen unika skapelse och känns på intet sätt som en massproduktion för den kommersiella radiovärlden. Hey Ma ger mig en del vibbar av de tidigare plattorn Seven och Laid, speciellt då trumpeten återkommer på vissa låtar, något som gav Seven ett speciellt sound.

Musiken på Hey Ma är tämligen tidlös och kan varmt rekommenderas. James släppte sitt senaste album La Petite Mort sommaren 2014, en platta jag inte har hunnit skaffa än.

Slutligen kan nämnas att i Europa ser plattan ut så här:

Men då det uppenbarligen var lite känsligt med en bebis och en pistol i samma bild, så förbjöds bilden att användas i reklam för skivan. Och i den nordamerikanska releasen så är pistolen på något magiskt vis försvunnen (och bebisen i en annan pose), vilket råkar vara utgåvan jag har.


Tracklist

Side A
1. Bubbles 5:23
2. Hey Ma 4:10
3. Waterfall 5:10
4. Oh My Heart 3:43
5. Boom Boom 4:15
6. Semaphore 3:46

Side B
1.Upside 4:27
2.Whiteboy 2:49
3. 72 3:39
4. Of Monsters & Heroes & Men 4:36
5. I Wanna Go Home 4:21

Gentle Giant - "Octopus" (1972)

Ett djupdyk ner i progvärlden via Gentle Giants fjärde platta Octopus. Kan det vara något? I progvärlden är det ofta en balansgång mellan det sköna, lite svåra och alltför svåra. Jag brukar hävda att Gentle Giant alltid lyckas hålla sig på rätt sida om balanspunkten. Även deras regelbundna utflykter i de mer komplexa och märkliga ljudlandskapen är trevliga att lyssna på och relativt lättillgängliga, i alla fall på Octopus. Med det sagt så skall nämnas att Gentle Giant anses vara ett av de mer experimentella banden inom 70-talets progressiva musik, och musiken de gjorde var ovanligt komplex, även sett till genren de tillhörde. Så de ska inte underskattas.

Gentle Giant bestod vid tiden för inspelningen av de tre bröderna Shulman, Kerry Minnear, Gary Green och den nye trummisen John Weathers. Nästan samtliga medlemmar var multiinstrumentalister och ytterst skickliga på sina respektive instrument. Det är kul att titta på konsertklipp med bandet på Youtube, då de obekymrade byter instrument mitt i låtarna och utan problem fortsätter lira. På plattan spelar de ofta upp till tre instrument var i varje låt.

Octopus anses av många vara starten på Gentle Giants bästa musikaliska period, Ray Shulman hävdar att det är deras bästa platta (eventuellt tvåa efter Acquiring The Taste). Och som nämnts gillar jag Octopus. Den är varierad och kul att lyssna på. Även om det kan vara väldigt komplexa arrangemang och musik som ligger utanför det helt självklara så blir det aldrig för svårt. Många andra grupper inom samma genre gör ibland musik som man kan misstänka är svår bara för sakens egen skull, och det blir svårt att uppskatta det jag hör. Gentle Giant faller inte i den fällan på Octopus.

En av mina favoriter på plattan är Think Of Me With Kindness. En vacker låt som kanske är den som är minst "progressiv" på skivan. Gillar man progressiv musik så kan plattan absolut rekommenderas, gillar man mer lättillgänglig rock och pop så kanske Octopus kan upplevas som lite för svår och märklig, misstänker jag. En lustig detalj är att Gentle Giant, innan Octopusturnén, agerade förband åt Black Sabbath ett antal konserter. Denna kombination gick inte hem hos publiken, kan man lugnt säga, som högljutt uttryckte sitt missnöje med progbandet på scen.

Plattan jag har är den nordamerikanska pressningen, jag hittade den för 25 spänn i fint skick i en lokal skivbörs här i Montreal, vilket förstås inte gick att motstå (jag har den på CD sedan tidigare). Det europeiska omslaget ser ut så här:

Tracklist

Side A

1. The Adevent Of Panurge 4.42
2. Raconteur, Troubadou 4.03
3. A Cry For Everyone 4.06
4. Knots 4.10

Side B
1. The Boys In The Band 4.33
2. Dog's Life 3.12
3. Think Of Me With Kindness 3.32
4. River 5.51

Wire - "154" (1979)

Här är en riktigt skön platta - den engelska gruppen Wires skiva som döpts efter antalet konserter de hade genomfört vid tiden för inspelningen. Detta var deras tredje skivsläpp, och många tyckare anser det är deras bästa skapelse. Personligen har inte hört tillräckligt mycket ur deras digra skivkatalog för att kunna uttala mig om detta, men nog är den bra alltid.

Wire är framsprungen ur punken och definieras ofta som post punk eller art punk. Personligen tycker jag det ofta låter som en lite punkigare version av Roxy Music, öppningsspåret I Should Have Known Better kan jag mycket t.ex. mycket väl höra Bryan Ferry sjunga. Några gnuttor Stranglers i det hela så är mixen komplett (påstår jag utan att ha hört allt för mycket av Stranglers). Och så kanske lite Blondie...? Eller yrar jag nu?

Wire skapar ofta en ganska mörk ljudbild som ibland kan kännas lite betungande. De blandar atmosfäriska ljudcollage à la Brian Eno med punklåtar samt en del mer radiovänliga låtar. Ett exempel på det sistnämnda är en av mina favoriter, den fantastiska The 15th, som låter en hel del som min nya hemstads Montreals stoltheter Arcade Fire. En annan favorit är B-sidans öppningsspår A Mutual Friend, där Wires konstnärliga ambitioner balanseras perfekt med det något mer lättillgängliga och väldigt vackra.

Wire anses vara en av de mer inflytelserika grupperna på 70- och 80-talet, även om deras skivförsäljning inte nådde samma höjder. Mängder av grupper och artister nämner Wire som en av deras stora inspiratörer och influenser. Speciellt deras tre första plattor nämns i dessa sammanhang. Wire är fortfarande aktiva och släppte deras senaste platta 2013.

Första utgåvan av 154 innehöll också en EP, den utgåvan har jag dock inte i min ägo. Sammanfattningsvis en platta som jag kan rekommendera, kanske dock inte faller alla i smaken. Jag gillar blandningen av punk, pop och de mer konstnärliga ljudutflykterna. Det blir en spännande och varierande upplevelse. På myntets andra sida kan jag hitta de ibland lite väl neurotiska och mörka stämningar som ibland skapas.

Tracklist

Side A
1. I Should Have Knowm Better 3.52
2. Two People In A Room 2.10
3. The 15th 3.05
4. The Other Window 2.07
5. Single K.O. 2.23
6. A Touching Display 6.55
7. On Returning 2.06

Side B
1. A Mutual Friende 4.28
2. Blessed State 3.28
3. Once Is Enough 3.23
4. Map Ref. 41 N 93 W 3.40
5. Indirect Enquiries 3.36
6. 40 Versions 3.28

Beck - "Morning Phase" (2014)

En del kanske trodde bloggen hade dött? Inte då. Livet har upptagits av annat en tid, närmare bestämt en emigration till Kanada, Montreal närmare bestämt. Tillvaron har krävt andra prioriteringar, men nu är jag tillbaka. Trevligt att träffa er igen.

Dagens inlägg är den första platta jag köpte efter flytten hit. Vi åt middag hos grannen och en skiva rullade i bakgrunden som gav mig spontana associationer till David Gilmour/Pink Floyd. Vid förfrågan berättade grannen att det var Beck. Jag blev förvånad då jag förknippat Beck med en helt annan sorts musik, jag ska erkänna att det är främst I'm a loser som poppar upp i huvudet, som var en hit så tidigt som första hälften av 90-talet... Jag är med andra ord ganska rudis på Beck. Det innebär troligen att jag missat en hel del intressanta skapelser. Så är det när man fastnat i det förgångna och tongångarna från förr.

Det här är i alla fall en riktigt skön platta. Avspänd, vacker och det engelska ordet mellow får jag för mig passar bra. Kanske lite melankolisk. Det är Becks 12:e studioplatta, och det hann gå sex år mellan denna och plattan innan. Överallt beskrivs den som en kompanjon till 2002 års hyllade platta Sea Change, vilket Beck själv också beskriver den som. Jag gillar Morning Phase så pass mycket att jag prompt även gick och skaffade Sea Change (som jag dock inte haft tid att lyssna på än).

Mycket akustiska gitarrer, skimrande harmonier, vackra melodier och stora ljudbilder - jag tycker fortfarande den påminner mycket om Pink Floyd. För mig en platta som passar bra under sommarens sista skälvande veckor, då naturen förbereder sig för vintervilan, verkligheten har en anstrykning av viss ledsenhet men skymningen fortfarande är varm och gyllene.

Inte mycket att orda om - Morning Phase kan varmt rekommenderas till alla och envar.

Tracklist

Side A
1. Cycle 0.40
2. Morning 5.19
3. Heart Is A Drum 4.31
4. Say Goodbye 3.29
5. Blue Moon 4.02
6. Unforgiven 4.34

Side B
1. Wave 3.40
2. Don't Let It Go 3.09
3. Blackbird Chain 4.26
4. Phase 1.03
5. Turn Away 3.05
6. Country Down 4.00
7. Waking Light 5.02

Greatful Dead – ”American Beauty” (1970)

Låt oss fortsätta på det förra inläggets tema med countryinspirerad musik. Och samtidigt fortsätta med min process att komma ut som en countrydiggare, en process som inte är helt enkel. Jag har fortfarande inte vågat berätta för mina föräldrar.

Greatful Dead var i min värld länge det ultimata flumbandet - bandet använde sinnesutvidgande substanser, publiken använde sinnesutvidgande substanser, bandets mest fanatiska fans, s.k. deadheads, tycktes nästan vara en psykedelisk sekt med Jerry Garcia som frälsare. De var husband åt Ken Kesey och hans Merry Pranksters på deras LSD-tillställningar, acid tests.

 

De låtar jag hade hört motsade dock till viss del denna bild, då mycket tycktes vara långa bluesjam, och inte den flippade acidrock som i alla fall jag förväntade mig utifrån den bild jag fått av bandet. Jag skall ärligt säga att förutom dagens tema och Terrapin Station har jag bara tagit del av lösryckta låtar av bandet, så min bild är långt ifrån komplett, men det verkar som att andra band gjorde mer hämningslösa musikaliska experiment. Jag är dock väl medveten om att min bild återigen kan komma att justeras.

Min första platta jag skaffade med GD var Terrapin Station, som jag tycker mycket om. Den andra var American Beauty, i det närmaste en klassiker när det kommer till GD. På American Beauty bjuder GD på musik med en hel del countryinfluenser. Garcia spelar en del skön pedal steel guitar och i låten Candyman, tvättäkta knarkcountry, så får vi höra ett riktigt skönt solo på detta instrument. Jag visste inte att steel guitar kunde låta så drömskt och flummigt.

 

Country har inte varit en favoritgenre i mitt liv, med vissa sällsynta undantag. Till viss del är jag beredd att låta American Beauty bli en del i denna skara undantag. Det skall förtydligas att detta inte är en renodlad countryplatta, det bjuds på en blandning av rock, folk, country och säkert en del annat. Countryn är dock den tydligaste influensen. Det är mycket stämsång och en hel del akustiska inslag, och vissa låtar är faktiskt renodlad country.

En av plattans bästa spår är öppningslåten Box Of Rain. Det är en sådan låt man vill spela om och om igen. En vacker och lite vemodig sång som basisten Phil Lesh sjunger. Han bad textförfattaren Robert Hunter skriva en text som han kunde sjunga till sin döende far, vilket han enligt uppgift också gjorde. En annan favorit är nämnda Candyman, country när den är som mest flummig, vilket kanske är en motsägelse. Sugar Magnolia är en fartfylld rock/country låt som är en av de mest kända av GDs låtar, och en av de som spelats oftast på konserterna.

På B-sidan finns den vackra Attics Of My Life där vacker stämsång dominerar. Den är olik övriga låtar med sitt acapella arrangenmang. Avslutningslåten Truckin är en klassisk GD-låt som blev en stor hit. Den har sedan skivan släpptes varit den 8:e mest spelade låten på konserterna (520 gånger) och en låt som många förknippat GD med. Personligen gillar jag den inte alls, en boogielåt som jag tänker CCR eller något sådan band lika gärna kunde ha gjort. Jag förstår inte varför den blivit så stor.

Omslaget är lite speciellt, texten är ett så kallat ambigram vilket betyder att texten också går att läsa om man vänder på den, eller ändrar perspektiv (låter t.ex. bakgrund blir förgrund). Antingen med samma innehåll eller med ett nytt. I detta fall kan American Beauty också läsas som American Reality. Och enligt uppgift kan man vända upp och ned på omslaget och hålla upp den mot en spegel, då skall man i spegelbilden kunna läsa Devil’s Kingdom. Jag kan inte förneka att det sistnämnda låter lite som en skröna, ungefär som alla baklängesbudskap som skall finnas på massa plattor. Men vem vet? Jag har inte provat.

 

Sammanfattningsvis en helt OK platta där det både går upp och ned. Vissa låtar är lite för mycket country för min del, men med sina höjdpunkter i form av t.ex. Box Of Rain och Candyman så tycker jag den har sin absoluta plats i samlingen. Sedan fascineras jag på sätt och vis av countryn som GD ägnade sig åt. Jag har alltid tänkt mig country och LSD-inspirerad hippiemusik som motpoler, men tydligen kan ett band utan större problem röra sig mellan dessa ytterligheter. Även band som Byrds gjorde utflykter in i countryns värld, så det kanske är som folk säger – det är inte en linje, utan en cirkel. På de extrema kanterna möts man. Hippien tar hillbillyn i handen och förenas i harmoni.

 

Tracklist

Side A

1. Box Of Rain 5:18
2. Friend Of The  Devil 3:24
3. Sugar Magnolia 3:19
4. Operator 2:25
5. Candyman 6:14

Side B

1. Ripple 4:09
2. Brokedown Palace 4:09
3. Till The Morning Comes 3:08
4. Attics Of My Life 5:12
5. Truckin 5:03

Bob Dylan – ”Nashville Skyline” (1969)

Tänk om jag är en sån som gillar country. Cowboyhatt, boots med sporrar och en pickup runt hörnet. När folk frågar mig vilken sorts musik jag gillar har det ofta varit enklare att säga vad jag inte lyssnar på. Dansband, opera och country ingår i den listan. Jag har alltid gjort ett undantag för Lee Hazlewood, hans variant av country är OK, men de andra…

Bob Dylan har inte heller varit någon större favorit. Visst, han har utan tvekan skrivit fantastiska sånger, men hans sångröst och låtarnas sound har aldrig tilltalat mig. Bob Dylan brukar jag tänka är en av få artister där andras covers är bättre än originalet.

Nashville Skyline har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta delar av min identitet och historia. Tänk om det är så att jag helt enkelt inte kommit ut ur garderoben. Tänk om jag är en countryälskare. Vad skulle mina föräldrar säga?

 

Nashville Skyline var Dylans nionde studioalbum och ganska annorlunda än de föregående. Första gången jag hörde Lay Lady Lay på en samlings-CD jag har, vägrade jag tro att det var Dylan. Det måste vara en cover, eller ett taskigt försök att lura på folk hemmainspelningar som utgavs för att vara Dylan. Utan tvekan dock en skön låt, som jag direkt föll för, och som jag senare förstod Dylan förstås sjöng, trots att han lät så… annorlunda.

På Nashville Skyline sjunger Dylan med en helt annan röst än sin brukliga, det är en djupare, mjukare och skönare stämma (enligt mig). Och musiken är country inspelad i Nashville. På öppningslåten Girl From The North Country sjunger han till och med duett med Johnny Cash. Cash närvarade en hel del på inspelningen av plattan, och de spelade in fler duetter, dock användes bara en på plattan. Dylan hade på den föregående plattan John Wesley Harding några countryinspirerade låtar, men på Nashville Skyline tog han steget fullt ut.

 

En annorlunda Dylanplatta som jag varmt kan rekommendera, även till dom som inte gillar country. Här bjuds på en ganska avspänd country utan gnällande sydstatsröster, banjos eller fioler. Det är ett skönt sound och många sköna låtar. Klassikern Lay Lady Lay är en favorit, andra sköna alster är nämnda öppningslåten, I Threw It All Away och Tonight I’ll Be Staying Here With You. Och visst hörs det emmelanåt åt att det är Dylan, helt fri från sitt arv är han inte.

Jag hävdar fortfarande att country inte är min favoritmusik, men jag har i och med Nashville Skyline hittat ännu ett undantag. Plattan togs emot väl av publik och press och fick höga placeringar på listorna, inklusive en förstaplats i England. Mitt ex har en text i guld där det framgår att den är förbjuden att sälja, den är endast för promotion. Det gör den ju i det närmaste olaglig att äga, vilket kittlar rebellen inom en.

 

Tracklist

Side A

1. Girl From The North Country 3:41
2. Nashville Skyline Rag 3:12
3. To Be Alone With You 2:07
4. I Threw It All Away 2:23
5. Peggy Day 2:01

Side B

1. Lay Lady Lay 3:18
2. One More Night 2:23
3. Tell Me That It Isn’t True 2:41
4. Country Pie 1:37
5. Tonight I’ll Be Staying Here With You 3:23

David Bowie - "Hunky Dory" (1971)

Första gången denna skiva hamnade i min ägo var på min 11- eller 12-årsdag. Då ägde jag den i några dagar, tills jag bytte den. Jag hade ju önskat mig Let's Dance, något som min far inte var riktigt medveten om. Bowieplatta som Bowieplatta, tänkte väl han, och lydde butikpersonalens rekommendation att det var den här plattan man skulle ha.

Vid den tiden var säkert Let's Dance rätt platta för mig, men sett i ett större perspektiv så föredrar jag utan tvekan Hunky Dory. Den är relativt nyinskaffad, men eftersom min äldre bror länge ägt den så har den ändå funnits med i tillvaron under många år. På så sätt känns den inte som en ny platta för mig.

Versionen jag har är en spansk återutgivning med tillägget A Pedir De Boca i titeln, och jag vet inte hur officiell den är. Det som är lite annorlunda med den är att det är en brun vinyl, som när man håller upp den mot ljuset blir närmast lilafärgad. Jag har läst på nätet om spanska utgåvor med olika färger, men just den bruna varianten har jag haft svårt att hitta någon information om. Men de övriga färgade spanska utgåvorna nämns oftast som icke-officiella utgåvor, så jag antar det gäller min också.

Det här är ju i det närmaste en klassiker och det är en riktigt bra platta. Låtar som Changes, Life On Mars? eller Andy Warhol är ganska kända för den breda massan (tror jag i alla fall). Det här var Bowies fjärde skivsläpp men det första för hans nya bolag RCA. När han började inspelningen var han faktiskt kontraktslös, men RCA hörde en demotape och signade honom.

Den sålde helt OK inledningsvis, men det var inte förrän Bowies stora genombrott året efter, med skivan Ziggy Stardust, som Hunky Dory började sälja på allvar. Den är med på otaliga listor gällande bästa skiva någonsin gjord, bästa skiva från 70-talet osv. Bowie själv anser att det är en av hans viktigaste skivor genom karriären.

Det är relativt lättilglänglig musik, samtidigt som den inte är mainstream. Jag tror den kan passa ganska många, vare sig man identifierar sig som en musikkonnässör och kännare av stora mått eller föredrar att lyssna på dagens kanske mer opersonliga datorgenererade musikurval på radio. Ska jag nämna något negativt så är det att jag inte är överförtjust i Bowies, vid denna tid, lite tunna och nasala röst. Det ger låtarna en speciell touch som känns på gränsen till lite neurotisk. Icke desto mindre en riktigt skön platta som nog borde finnas i allas hem.


Tracklist

Side A
1. Changes 3:37
2. Oh! You Pretty Things 3:12
3. Eight Line Poem 2:55
4. Life On Mars? 3:53
5. Kooks 2:53
6. Quicksand 5:08

Side B
1. Fill Your Heart 3:07
2. Andy Warhol 3:56
3. Song For Bob Dylan 4:12
4. Quen Bitch 3:18
5. The Bewlay Brothers 5:22