Universal Energy (1977)

Ofta får man frågan vilken som är ens favoritplatta eller artist. Den frågan brukar man oftast kunna svara någorlunda på, även om svaret kan variera beroende på dag eller vara lite lagom svävande och otydligt. En betydligt svårare fråga att svara på är vilken som är ens sämsta platta i samlingen.

Det var mitten på 90-talet och jag var student i Lund. En god vän hälsade på mig och vi satt och softade i vardagsrummet, samtalade och lyssnade på schysst musik. När det var dags för en ny platta bad plötsligt min vän mig sätta på den sämsta platta jag hade. Vilken oväntad twist. Jag tvingades tänka i helt nya tankebanor och verkligen går utanför boxen, som man säger. Resultatet av dessa tankegångar blev att jag tog fram plattan Universal Energy och lade på skivtallriken.

Ett idag något orättvist omdöme, skulle jag vilja påstå.

Universal Energy är en fransk platta med musik som på vissa sidor på nätet beskrivs som kosmisk disco. Det låter ju hur coolt som helst. Männen bakom plattan är Bernard Estardy (aka Le Baron) och Jean-Pierre Bourtayre. Båda är beskrivna i den franska versionen av Wikipedia, för de som tycker om språkövningar. Jag vet ärligt talat inte hur kända de är utanför Frankrikes gränser. Det är syntbaserad, till största delen instrumental, musik skapad för snart 40 år sedan. Det betyder förstås att soundet är ett annat än dagens, på gott och ont. Det schyssta är ju att i sina bästa stunder låter elektronisk musik från 70-talet riktigt coolt, med ett sound som en del försöker återskapa idag. I sina sämsta stunder låter det billigt och riktigt taskigt.

Bernard Estardy

Jean-Pierre Bourtayre

Universal Energy bjuder väl på båda varianterna. Även om plattan ofta beskrivs som disco är inte allt dansant. En del mer fartfyllda numren är riktigt sköna, med just det sound som många vill åt idag, t.ex. öppningsspåret tillika titelspåret. Sedan har vi en låt som Christmas For Space som är lugnare, lite Ralph Lundstenvibbar, där soundet inte riktigt funkar. Här bjuds för övrigt lyssnaren på den enda vokala inslaget i form av en robotröst som bl.a. önskar oss god jul, och en del barnröster som skapar en nästan psykedelisk stämning.

Jag har sett skivan säljas för summor upp mot 500-600 kr på nätet, vilket betyder att jag gjort en fin investering. Jag betalade 7:50 kr för, i slutet på 80-talet (prislappen sitter kvar). Anledningen att jag köpte den var att jag tolkade titeln som kosmisk energi, och därmed att plattan skulle innehålla kosmisk, flummig musik. Det var det som gjorde mig så besviken och fick mig att stämpla den som den sämsta plattan i min samling - det var inte den flytande, kosmiska musik jag trodde. Och i slutet på 80-talet, och hos den tonårige Markus, var den musik plattan bjöd på inte så het.

Det här är inte den sämsta platta jag har i min samling, långt därifrån. Idag tycker jag den är lite småcool, med sitt snygga elektroniska 70-talssound. Med den här på stereon befinner jag mig plötsligt på Studio 54.

Kan avslutningsvis tillägga att jag alltid trott att personen på omslaget kör motorcykel. Hjälmen på skallen och ena handens ställning tydde på det. Men när jag nu för första gången på 25 år tittar lite närmare på omslaget ser jag att det gör han ju inte alls. Jag vet inte vad han gör, eller vem han är, men inte kör han motorcykel i alla fall. Det är troligen ett av de fulare omslagen i samlingen.


Tracklist

Side A
1. Universal Energy 5:52
2. Space Energy 10:08

Side B
1. Disco Energy (I) 6:53
2. Christmas For Space 6:34
3. Disco Energy (II) 2:57

Paul Simon in Concert: Live Rhymin' (1974)

Jag har alltid gillat Simon & Garfunkel, vem gör inte det? Jag har också alltid gillat Paul Simons sologrejer. Ändå har jag aldrig köpt någon platta med dessa artister. Fråga mig inte varför. Som tur är har jag ändå några av dessa skivor i samlingen, plattor som jag tagit/räddat från släktingar. Välgärningar, alltså.

Den här plattan har tillhört en av mina farbröder, innan sommarens flytt till Montreal erbjöd han mig att gå igenom hans samling och välja de skivor jag ville ha. Detta eftersom han aldrig lyssnade på dom, jag är till och med osäker på om han överhuvudtaget hade en skivspelare. Erbjudanden som dessa är ju rena julafton, och fylld av bubblande glädje tog jag en titt på vad han hade. Det här var en av plattorna som följde med västerut.

Det här var Paul Simons första liveplatta, osäkert exakt var det spelades in då inget anges på skivan. På nätet anges London och New York som ett par inspelningsplatser. På de inledande låtarna är det bara Paul tillsammans med en akustisk gitarr, därefter kommer den brasilianska gruppen Urubamba in i bilden och utökar ljudbilden. Självklart river Paul av El Condor Pasa (If I Could) uppbackade av den sydamerikanska gruppen. På sida B kommer istället gospelgruppen The Jessy Dixon Singers upp på scen och hottar till det hela. De får till och med sjunga en låt helt själva, Jesus Is The Answer, vilket också råkar vara den låt på plattan man kan vara utan.

Vad finns att säga om denna skiva, egentligen? Den är förstås bra, Paul Simon bjuder på några doser melankoli, några vackra stillsamma sånger och några mer fartfyllda, gospelindränkta nummer. Sedan kan man alltid diskutera hur nödvändig skivan är att ha om man har låtarna i deras originalform. Det är väl tveksamt om liveversionerna slår studioinspelningarna, men har man ingen annan platta med Paul Simon (med eller utan Garfunkel) så kan den nog rekommenderas eftersom den bjuder på ett ganska brett spektrum av Paul Simons låtskatt. Det är en enkelplatta, så hela konserten från denna turné är inte med, endast utvalda låtar.

Personliga favoriter är den fina versionen av klassikern Sounds of Silence, Duncan med sköna flöjter samt The Boxer, som andas minnen från barndomen hos mormor och morfar för min del.


Tracklist

Side A
1. Me and Julio Down By The Schoolyard 2:47
2. Homeward Bound 2:45
3. American Tune 3:58
4. El Condor Pasa (If I Could) 4:08
5. Duncan 5:11
6. The Boxer 6:11

Side B
1. Mother And Child Reunion 4:00
2. The Sound Of Silence 4:27
3. Jesus Is The Answer 3:28
4. Bridge Over Troubled Water 7:10
5. Loves Me Like A Rock 3:16
6. America 4:35

Rhapsody - "Rain Of A Thousand Flames" (2001)

Det är bombastiskt, pretentiöst och högljutt. Trummor i överljudsfart, orkestrala inslag och några kortare avbrott av lugnare tongångar. Lägg också till en fantasyberättelse som tema sjungen av en riktig heavy metalröst. Precis allt musik ska innehålla!

Eller?

Rhapsody var/är ett italiensk metalband som skapades 1993. Första gången jag hörde plattan ville jag kalla musiken metalopera. Sedan läste jag på Wikipedia att musiken ska definieras som symfonisk power metal. Tänk så fel jag hade, men fortfarande tycker jag metalopera passar ganska bra.

Bandet började som Thundercross, innan de tog sig namnet Rhapsody. På grund av juridiska skäl tvingades de 2006 byta namn och blev då Rhapsody of Fire. 2011 lämnade grundaren Luca Turilli bandet och skapade Luca Turilli's Rhapsody. Avskedet och skapandet av det nya bandet skedde uppenbarligen på vänskapliga grunder, och båda banden fortsätter samexistera.

Rain Of A Thousand Flames är den enda platta jag har med bandet, den här sortens musik är inte den jag vanligen lyssnar på. Men jag har läst till mig att Rhapsody hade en röd tråd genom sina plattor i form av en fantasyberättelse, The Emerald Sword Saga. Senare under skivproduktionen fortsatte sagan i form av The Dark Secret Saga. Kampen mellan det onda och goda med demoner, monster och magi. Klassisk fantasy alltså.

Rain Of A Thousand Flames, deras fjärde platta, anses vara en brygga mellan plattorna Dawn Of Victory och Power Of The Dragonflame, den sista delen i The Emerald Sword Saga. Skivan innehåller en parallellhistoria till huvudtemat och är tydligen inte essentiell för huvudsagan. Det handlar om hur den onde Akron förstör stad och land med hjälp av the Emerald sword som han kommit över.

Anledningen att jag köpte den här plattan? Jag hittade den för ett par år sedan i Uppsala där den kändes ganska malplacerad i butiken som i övrigt mest hade topplistemusik på CD, bara det gjorde mig nyfiken. Den kostade under hundralappen och jag var för tillfället inne i kort period då jag hade ett extra intresse för bildskivor. Sist men inte minst, det som puttade mig över köpekanten var klistermärket på omslaget - Limited edition, 3000 copies worldwide. Självklart måste man ha en sådan platta, den kan ju bli värd pengar. Dessutom hängde det med en affisch inne i omslaget.

Även om det inte är min sorts musik är plattan lite smårolig att lyssna på. Jag är lite svag för det mäktiga och bombastiska i musik, och här finns det mycket av det. Gillar man metal, kanske speciellt metal à la Iron Maiden, med några nävar symfoniska inslag så är det säkert ett bra köp. Men för min del blir det säkert inte fler skivor med Rhapsody eller andra band ur genren, det räcker bra med den här.


Tracklist

Side A
1. Rain Of A Thousand Flames 3:43
2. Deadly Omen 1:49
3. Queen Of THe Dark Horizons 13:42

Side B
Rhymes Of A Tragic Poem - The Gothic Saga
1. Tears Of A Dying Angel 6:23
2. Elnor's Magic Valley 1:40
3. The Poem's Evil Page 4:04
4. The Wizard's Last Rhymes 10:38

Gryphon - "Red Queen To Gryphon Three" (1974)

Det här är en lattjo platta. Instrumental, mycket klassiska inslag, speciellt medeltida sådana, och ett schackparti som koncept. Låter det konstigt? I den progressiva världen kan allt bli verkligt, gränserna för det möjliga suddas ut och den självbelåtna lyssnarens självbild som en tolerant, öppen och accepterande människa sätts på prov.

Men räds icke. Red Queen To Gryphon Three är inte någon svår platta. Tvärtom, trots sin tillhörighet i den progressiva genren, dess fyra låtar på cirka tio minuter/st, och dess eventuellt annorlunda tema är det en riktigt skön platta. Och egentligen inte alls speciellt konstig.

Instrumentala plattor är intressanta. Dels så är de i en klar minoritet (tror jag), i alla fall om det handlar om relativt modern musik. Dels blir låtarna annorlunda i brist på den sedvanliga strukturen av sjungen vers, vers, refräng. I värsta fall blir de strukturlösa och tråkiga. I bästa fall blir de fascinerande musikresor. Det kan bli både suggestivt och mörkt, eller ljust och energifyllt. I mina skivhyllor finns exempel på alla sorter (kan nämnas att jag under 90-talet lyssnade mycket på psykedelisk trance, där många låtar var ypperliga exempel på suggestiva skapelser som grävde i det undermedvetna).

Gryphon var ett engelskt progressivt band, och dagens tema var deras tredje platta, och den enda jag har med bandet. Tydligen räknas den till en av deras bästa, av deras fem utgivna. Bandet splittrades 1977, men framförde en konsert 2009. Rykten har länge florerat om en ny platta, och bandet planerar att turnera nästa år (2015). Om det blir verklighet återstår att se (planer har tydligen funnits tidigare).

Jag kan rekommendera den här plattan. Gryphon har skapat njutningsbar musik, som är precis lagom annorlunda. Det blir aldrig för svårt eller konstigt, och blandningen av medeltida klassiska toner med mer moderna tongångar funkar riktigt bra. Ja, om tongångar från 1974 ska räknas som moderna, förstås. Jag vill på ett positivt sätt häva att det är en intressant platta. Och jag saknar aldrig sången.


Tracklist

Side A
1. Opening Move 9:42
2. Second Spasm 8:15

Side B
1. Lament 10:45
2. Checkmate 9:50

James - Hey Ma (2008)

Från modern era är det engelska bandet James ett av mina favoritband (modern era är för mig 90-talet och framåt). Bandet bildades 1982 och fick sin första hit Sit Down i slutet på 80-talet. Sedan har åren rullat på, James har levererat stabila produkter även om de aldrig har blivit ett band för de riktigt stora arenorna.

Personligen upptäckte jag James hösten -94 då jag tillbringade ett halvår i Sydostasien. Det var fortfarande den tid i historien då kassetter såldes friskt, och i Thailand såldes de extremt billigt (och extremt piratkopierade). Jag såg en kassett med ett mysko omslag, ett foster inuti magen, och tänkte att det skulle passa bra i min freestyle. Det var James platta Seven. Sedan dess har James legat mig varmt om hjärtat och jag spisar fortfarande regelbundet deras vax. Vissa plattor är förstås bättre än andra, ett par av mina favoriter är Laid och Pleased To Meet You (båda på CD, faktum är att Hey Ma är den enda vinylplatta jag har med James) och jag är nu beredd att sortera in Hey Ma i detta favoritfack också.

Hey Ma är en riktigt skön platta. Det var deras första skiva på sju år och bandet hann splittras och återförenas under dessa år. Skivan är inspelad i Frankrike där de byggde en studio, och där varje bandmedlem dessutom hade en egen studio i sina respektive rum för kreativt skapande. James har en lång tradition av att skapa det mesta av deras musik via improvisationer, en väg som Brian Eno tidigare hade lett in dom på när han producerade ett gäng av deras plattor. Låtarna på Hey Ma är skapade på detta sätt där producenten Lee Muddy Baker har hjälpt bandet att sammanfoga improvisationerna till kompletta låtar med sång och allt som hör till.

James brukar räknas som ett alternativ/indieband, vad det nu betyder. Det är ganska lättillgänglig musik med en hög kvalitet, jag tror det passar de flesta. Många refränger kan vara ganska svepande, något jag är lite svag för, och uppmanar nästan till att sjunga med. Varje låt är sin egen unika skapelse och känns på intet sätt som en massproduktion för den kommersiella radiovärlden. Hey Ma ger mig en del vibbar av de tidigare plattorn Seven och Laid, speciellt då trumpeten återkommer på vissa låtar, något som gav Seven ett speciellt sound.

Musiken på Hey Ma är tämligen tidlös och kan varmt rekommenderas. James släppte sitt senaste album La Petite Mort sommaren 2014, en platta jag inte har hunnit skaffa än.

Slutligen kan nämnas att i Europa ser plattan ut så här:

Men då det uppenbarligen var lite känsligt med en bebis och en pistol i samma bild, så förbjöds bilden att användas i reklam för skivan. Och i den nordamerikanska releasen så är pistolen på något magiskt vis försvunnen (och bebisen i en annan pose), vilket råkar vara utgåvan jag har.


Tracklist

Side A
1. Bubbles 5:23
2. Hey Ma 4:10
3. Waterfall 5:10
4. Oh My Heart 3:43
5. Boom Boom 4:15
6. Semaphore 3:46

Side B
1.Upside 4:27
2.Whiteboy 2:49
3. 72 3:39
4. Of Monsters & Heroes & Men 4:36
5. I Wanna Go Home 4:21

Gentle Giant - "Octopus" (1972)

Ett djupdyk ner i progvärlden via Gentle Giants fjärde platta Octopus. Kan det vara något? I progvärlden är det ofta en balansgång mellan det sköna, lite svåra och alltför svåra. Jag brukar hävda att Gentle Giant alltid lyckas hålla sig på rätt sida om balanspunkten. Även deras regelbundna utflykter i de mer komplexa och märkliga ljudlandskapen är trevliga att lyssna på och relativt lättillgängliga, i alla fall på Octopus. Med det sagt så skall nämnas att Gentle Giant anses vara ett av de mer experimentella banden inom 70-talets progressiva musik, och musiken de gjorde var ovanligt komplex, även sett till genren de tillhörde. Så de ska inte underskattas.

Gentle Giant bestod vid tiden för inspelningen av de tre bröderna Shulman, Kerry Minnear, Gary Green och den nye trummisen John Weathers. Nästan samtliga medlemmar var multiinstrumentalister och ytterst skickliga på sina respektive instrument. Det är kul att titta på konsertklipp med bandet på Youtube, då de obekymrade byter instrument mitt i låtarna och utan problem fortsätter lira. På plattan spelar de ofta upp till tre instrument var i varje låt.

Octopus anses av många vara starten på Gentle Giants bästa musikaliska period, Ray Shulman hävdar att det är deras bästa platta (eventuellt tvåa efter Acquiring The Taste). Och som nämnts gillar jag Octopus. Den är varierad och kul att lyssna på. Även om det kan vara väldigt komplexa arrangemang och musik som ligger utanför det helt självklara så blir det aldrig för svårt. Många andra grupper inom samma genre gör ibland musik som man kan misstänka är svår bara för sakens egen skull, och det blir svårt att uppskatta det jag hör. Gentle Giant faller inte i den fällan på Octopus.

En av mina favoriter på plattan är Think Of Me With Kindness. En vacker låt som kanske är den som är minst "progressiv" på skivan. Gillar man progressiv musik så kan plattan absolut rekommenderas, gillar man mer lättillgänglig rock och pop så kanske Octopus kan upplevas som lite för svår och märklig, misstänker jag. En lustig detalj är att Gentle Giant, innan Octopusturnén, agerade förband åt Black Sabbath ett antal konserter. Denna kombination gick inte hem hos publiken, kan man lugnt säga, som högljutt uttryckte sitt missnöje med progbandet på scen.

Plattan jag har är den nordamerikanska pressningen, jag hittade den för 25 spänn i fint skick i en lokal skivbörs här i Montreal, vilket förstås inte gick att motstå (jag har den på CD sedan tidigare). Det europeiska omslaget ser ut så här:

Tracklist

Side A

1. The Adevent Of Panurge 4.42
2. Raconteur, Troubadou 4.03
3. A Cry For Everyone 4.06
4. Knots 4.10

Side B
1. The Boys In The Band 4.33
2. Dog's Life 3.12
3. Think Of Me With Kindness 3.32
4. River 5.51

Wire - "154" (1979)

Här är en riktigt skön platta - den engelska gruppen Wires skiva som döpts efter antalet konserter de hade genomfört vid tiden för inspelningen. Detta var deras tredje skivsläpp, och många tyckare anser det är deras bästa skapelse. Personligen har inte hört tillräckligt mycket ur deras digra skivkatalog för att kunna uttala mig om detta, men nog är den bra alltid.

Wire är framsprungen ur punken och definieras ofta som post punk eller art punk. Personligen tycker jag det ofta låter som en lite punkigare version av Roxy Music, öppningsspåret I Should Have Known Better kan jag mycket t.ex. mycket väl höra Bryan Ferry sjunga. Några gnuttor Stranglers i det hela så är mixen komplett (påstår jag utan att ha hört allt för mycket av Stranglers). Och så kanske lite Blondie...? Eller yrar jag nu?

Wire skapar ofta en ganska mörk ljudbild som ibland kan kännas lite betungande. De blandar atmosfäriska ljudcollage à la Brian Eno med punklåtar samt en del mer radiovänliga låtar. Ett exempel på det sistnämnda är en av mina favoriter, den fantastiska The 15th, som låter en hel del som min nya hemstads Montreals stoltheter Arcade Fire. En annan favorit är B-sidans öppningsspår A Mutual Friend, där Wires konstnärliga ambitioner balanseras perfekt med det något mer lättillgängliga och väldigt vackra.

Wire anses vara en av de mer inflytelserika grupperna på 70- och 80-talet, även om deras skivförsäljning inte nådde samma höjder. Mängder av grupper och artister nämner Wire som en av deras stora inspiratörer och influenser. Speciellt deras tre första plattor nämns i dessa sammanhang. Wire är fortfarande aktiva och släppte deras senaste platta 2013.

Första utgåvan av 154 innehöll också en EP, den utgåvan har jag dock inte i min ägo. Sammanfattningsvis en platta som jag kan rekommendera, kanske dock inte faller alla i smaken. Jag gillar blandningen av punk, pop och de mer konstnärliga ljudutflykterna. Det blir en spännande och varierande upplevelse. På myntets andra sida kan jag hitta de ibland lite väl neurotiska och mörka stämningar som ibland skapas.

Tracklist

Side A
1. I Should Have Knowm Better 3.52
2. Two People In A Room 2.10
3. The 15th 3.05
4. The Other Window 2.07
5. Single K.O. 2.23
6. A Touching Display 6.55
7. On Returning 2.06

Side B
1. A Mutual Friende 4.28
2. Blessed State 3.28
3. Once Is Enough 3.23
4. Map Ref. 41 N 93 W 3.40
5. Indirect Enquiries 3.36
6. 40 Versions 3.28