Talking Heads - "Little Creatures" (1985)

Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.

Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.

Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.

Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.

Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.


Tracklist

Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26

Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19

Pink Floyd - "The Wall" (1979)

När jag lyssnar på The Wall förstår jag varför det aldrig varit ett av mina favoritalbum från Pink Floyd. Det är en kluven, nästan schizofren, upplevelse att ta del av denna skapelse. Bland vackra harmonier skall det tvångsmässigt leta sig in ett mollackord som förmörkar hela låten. Eller ta en låt som Mother, The Thin Ice, eller egentligen vilken låt som helst på plattan - en vacker, skön melodi men med en text som är är sorglig, depressiv och ofta aggressiv. Hiten Another Brick In The Wall har en riktigt svängig refräng, där basen och gitarren skapar ett riktigt skönt groove. Men så den där barnkören som sjunger om skolans förtryck...

Så fortsätter det plattan igenom. Nu finns det många fina skivor med texter som har sorgliga teman, men det som också färgar The Wall är Roger Waters ofta aggressiva, anklagande och desperata röst. Det är inte finstämda sorgsna sånger, det är avgrundsdjup ångest.

Det slår mig hur olik The Wall är jämfört med allt Pink Floyd dittills hade skapat, ändå så låter det väldigt mycket Pink Floyd. Motsägelsefullt, men sant. Vi befinner oss långt från Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, närmast ligger den väl Animals i sitt sound. Men The Wall är desperatare, hårdare, mörkare, mer bombastisk och saknar låtar som är över 5 minuter långa. Om Animals är en bitter betraktelse över vårt samhälle måste The Wall liknas vid Waters egenterapi.

Man kan dock höra spår av Pink Floyds tidigare alster. Ta den flummiga inledningen till Empty Spaces, som skulle kunna ha varit med på en platta som Wish You Were Here eller varför inte More. Eller låten Is There Anybody Out There? som jag aldrig tyckt om, men som ligger långt utanför det man vanligen beskriver som musik. Och när jag hör den extremt bombastiska Bring The Boys Back Home kommer jag osökt att tänka på Atom Heart Mother med dess körer och orkestrala arrangemang.

Plattan släpptes 1979, filmen hade premiär 1982 där musiken till viss del är annorlunda (andra mixer, Bob Geldof sjunger på en del låtar osv.). Handlingen i korthet är en rockstjärnas allt större isolering från omvärlden och hans psykiska kollaps. Min nya hemstad Montreal har ett finger med i The Wall. Det var på en konsert i denna stad som Roger Waters spottade en person ur publiken i ansiktet, en händelse som nästan blev traumatisk för Waters och fick honom att börja fundera över sin och bandets allt större isolering från sina fans.

Många hävdar att The Wall i praktiken är en soloskiva av Roger Waters, vilket det ligger en del sanning i. Gilmour är medförfattare till endast tre låtar och keyboardisten Richard Wright försvann ur gruppen i samband med inspelningen (men anställdes som musiker under turnén).

The Wall beskrivs som en rockopera. Jag väljer att kalla den en musikal, och vips så tillhör den samma genre som Sound Of Music och Jesus Christ Superstar. Det är ganska kul att se The Wall som en musikal. Som musikal (eller rockopera) så har den förstås ganska starka teatrala inslag som drar ner upplevelsen för mig. Jag vet inte om det är musik jag lyssnar på, eller ett teaterstycke jag tar del av. Jag har svårt att skilja filmen och skivan åt. Är skivan ett soundtrack till den senare filmen, eller skapades filmen med utgångspunkt ur musiken? Ja, jag är kluven till denna skiva.


Tracklist

Side A
1. In The Flesh?
2. The Thin Ice
3. Another Brick In The Wall Part 1
4. The Happiest Days Of Our Lives
5. Another Brick In The Wall Part 2
6. Mother

Side B
1. Goodbye Blue Sky
2. Empty Spaces
3. Young Lust
4. One Of My Turns
5. Don't Leave Me Now
6. Another Brick In The Wall Part 3
7. Goodbye Cruel World

Side C
1. Hey You
2. Is There Anybody Out There?
3. Nobody Home
4. Vera
5. Bring The Boys Back Home
6. Comfortably Numb

Side D
1. The Show Must Go On
2. In The Flesh
3. Run Like Hell
4. Waiting For The Worms
5. Stop
6. The Trial
7. Outside The Wall

Kytäjä - "II" (2013)

Min flytt till Montreal har inneburit att jag har behövt plugga franska intensivt under våren, därav har bloggen fått vila ett tag. I och med studiernas fullbordan kan livet nu återgå till det normala. För kompensera för frånvaron fokuserar jag idag på ett riktigt skönt album, från de finländska urskogarna.

Kytäjäs platta köpte jag på chans på någon internetbutiks vinylrea, beskrivningen lät schysst, bandet kände jag inte alls till. Den stod ganska länge i min hylla innan jag slutligen gav den en chans. Jag skall ärligt talat säga att mina förväntningar egentligen inte var så höga, musik från Finland är inte någon av mina kunskapsområden, och jag är nog lite misstänksam mot våra grannars svårmod.

Men döm om min förvåning då jag lyssnade på den. Det är en riktigt, riktigt skön platta, långt ifrån en depressiv finsk tillvaro i någon svartvit, märklig film. Definitioner är svåra, och Kytäjäs musik låter sig inte så lätt sorteras in i någon genre. Det är lite jazzigt, lite prog, lite ambient, lite world music, det är avslappnat, det vackert, det är intressant, det är instrumentalt (förutom en låt sjungen på finska) och det är jävligt bra. För tillfället en av mina favoritplattor. Någonstans på nätet definieras musiken som eklektisk prog. Vad vet jag. Avslutningsnumret Horizon Painters är i alla fall en skön flört med Brian Eno, tiden innan ambientutforskandet (tänk Here Come The Warm Jets).

Kytäjä är/var en finländsk duo bestående av Jamo Alho och Janne Lastumäk, bandets namn är namnet på byn där de tillbringade sina tonår. På plattan, som är deras andra, har de med sig ett gäng medmusikanter. Förutom de traditionella trummorna, gitarren och basen bjuds lyssnaren också bl.a. på flöjt och oboe. Plattan är riktigt bra rakt igenom, det enda svaga spåret enligt mig är det med sång, Song To The Sea. Kanske är min ovana att höra sång på finska en bov i dramat. Generellt är det ganska luftiga arrangemang med mycket utrymme kvar att röra sig i,vilket är trivsamt för öronen.

Hur som helst, Kytäjas andra platta kan varmt rekommenderas till alla och envar. Den ger tillvaron en ganska skönt avslappnad karaktär, samtidigt som den inbjuder till fokuserat lyssnande tack vare sin höga kvalitet och sina intressanta arrangemang.


Tracklist

Side A
1. Sailing Stones / Vaeltavat Kivet 2:34
2. Time And Tide Wait For No One / Päivi Kuluu, Varjo Venyy 4:02
3. 65 Knots, 65 Solmua 2:58
4. August Doves / Elokuun Kyyhkyset 3:36
5. Under The Sails / Purjeiden Alla 4:25
6. Sandy Island / Sandy Island 4:25

Side B
1. Fishermen / Kalastajat 3:39
2. Song To The Sea / Laulu Merelle 4:59
3. Indian Paths / Intiaanimatkat 4:42
4. Moon Shines, Dead Rides / Kuu Paistaa, Kuollut Ajaa 3:02
5. Horizon Painters / Taivaanrannan Maalarit 5:33

Pink Floyd - "The Endless River" (2014)

Nu när den värsta hypen lagt sig kring Pink Floyds senaste, och sista, album är det kanske dags att ta en titt på den. Levde den upp till förväntningarna?

Personligen hade jag inte så jättehöga förväntningar. De två albumen innan - A Momentary Lapse Of Reason (1987) och The Division Bell (1994) - var inte mer än OK och det skulle vara mycket begärt att de plötsligt, 20 år senare, skulle skapa ett mästerverk à la deras 70-talsalster.

The Endless River beskrivs av de två återstående bandmedlemmarna, David Gilmour och Nick Mason, som en tribute/svanesång till keyboardisten Richard Wright, som avled 2008. Grundstommen är överblivet material från inspelningen av The Division Bell, i detta fall olika synthslingor/ackord spelade av Wright. Ungefär 20 timmar material skall de ha lyssnat igenom och plockat ut godbitarna. Därefter har de lagt på gitarr, bas trummor etc. och på så sätt skapat nya låtar. Plattan är instrumental förutom den sista låten Louder Than Words.

Plattan har ett stort, vänligt och mjukt sound. Roger Waters bittra betraktelser är långt borta. Dock är musiken tämligen formlös och ibland även lite karaktärslös. En låt som Shine On You Crazy Diamond skulle kanske kunna jämföras i sitt sound med en del av musiken på The Endless River, med skillnaden att den förre har en mycket tydligare idé och ett annat fokus. En orsak är säkert att The Endless River är (nästan) helt instrumental, låtar utan sång kräver en högre grad av form för att inte flyta ut som bakgrundsmusik, vilket musiken på The Endless River tenderar att göra.

Jag ska också erkänna att jag rent instinktivt är skeptisk mot att spela in överblivet material, något inom mig säger att det troligen fanns en anledning till att man från första början valde bort det. Eftersom Wright avled 2008 ser jag det i detta fall dock som en fin gest gentemot honom, att faktiskt låta hans musik få en sista möjlighet att nå ut till lyssnarna. För mig har Wright alltid varit Pink Floyds George Harrison, han skrev inte många låtar, men de han gjorde var ofta riktigt, riktigt bra.

Att Wright på något sätt är huvudpersonen på denna skiva och vetskapen att det är Pink Floyds sista, färgar den med ett visst vemod. Är det inte sorgligt att tänka att institutionen Pink Floyd nu har skapat sitt sista alster? Det är ju ett band som har funnits med under många år av våra liv. Insikten att allt har ett slut är ledsam ibland. Detta väcker känslor hos mig eftersom jag själv nyss har flyttat från Sverige, lämnat vänner, jobb och familj och den sorg detta innebär. Ett avslut som jag påminns om av The Endless River. Och att jag själv blir äldre. Jag är inte lika ung längre som när jag upptäckte Pink Floyd och utforskade deras olika album i musikrummet på stadsbiblioteket i Uppsala. De dagarna är förbi.

På det hela taget ett OK album, men inte mer. Musiken har en tendens att bli allt för mycket av bakgrundsmusik och det är i perioder svårt att behålla koncentrationen, om man nu inte faktiskt väljer att låta den vara just bakgrundsmusik. Låtarna hade kanske behövt lite mer av en tydlig karaktär för att tilltala mig mer. Men ändå en självklarhet för min del att äga denna skiva, då det är den sista Pink Floyd ger ut (enligt Gilmour). Personlig favorit är Anisina.


Tracklist

Side A
1. Things Left Unsaid 4:24
2. It's What We Do 6:21
3. Ebb And Flow 1:50

Side B
1. Sum 4:49
2. Skins 2:37
3. Unsung 1:06
4. Anisina 3:15

Side C
1. The Lost Art Of Conversation 1:43
2. On Noodle Street 1:42
3. Night Light 1:42
4. Allons-Y (1) 1:56
5. Autumn '68 1:35
6. Allons-Y (2) 1:35
7. Talkin' Hawkin' 3:25

Side D
1. Calling 3:38
2. Eyes to Pearls 1:51
3. Surfacing 2:46
4. Louder Than Words 6:32

Alt J - "An Awesome Wave" (2012)

Dags att lämna mitt senaste tema med lättklädda damer och tveksam musik. Dagens tema är en riktigt skön platta som för tillfället spelas mycket här hemma, en ny favorit i samlingen. Alt J är ett brittiskt band och An Awesome Wave var deras debutplatta.

Jag fick bandet rekommenderat av en granne som också stack till mig skivan (på CD) för några veckors lån. Upplevelsen var så positiv att jag såg till att få LP:n i julklapp i år. Alt J beskrivs som ett indierockband, alt. alternative band. Så är det säkert, jag vet inte riktigt hur man ska låta för att få en sådan etikett. Men i vilket fall är det musik med en liten knorr. Inte minst för att Joe Newman har en lite udda sångröst.

Jag hör jag en hel del progressiva influenser på plattan, t.ex. a capellan som följer på introt. Det är som att höra Gentle Giant på 2010-talet. Just den a cappellan gillar jag starkt trots att allmusic.com skriver ned den. Ibland beskrivs musiken som art rock, men för mig är den genren ofta lite "svårare" än Alt J. Även om det är annorlunda låtar på plattan, så är de långt ifrån svåra. Tvärtom upplever jag skivan som väldigt välkomnande, ljus och vänlig. Alt J verkar vara en samling sköna och avslappnade snubbar, inte svåra, svartsynta och djuplodande suicidkandidater. När man träder in i An Awesome Wave, träder man in en i en skönt drömsk men oftast uptempo värld.

Alt J har lyckats med konststycket att skapa en skiva som är bra och intressant rakt igenom, och det är lätt att sitta och lyssna på den utan att bli uttråkad. Om Kate Bush hade varit man, och medlem i ett rockband, tror jag att det skulle kunna låta så här.

Kan nämnas att bandets trummis Thom Green har en 80%-ig hörselnedsättning på grund av en genetisk sjukdom han lider av. Han riskerar att när som helst bli döv, läste jag i en intervju med honom. Och om någon undrar vad omslaget föreställer är det Gangesdeltat.

Jag rekommenderar plattan, både till de som helst lyssnar på radioskvalet och till de som hävdar att de är musikaliska konnässörer av högre rang. An Awesome Wave är en skiva jag tror alla kan uppskatta.


Tracklist

Side A
1. Intro
2. Interlude
3. Tesselate
4. Breezeblocks
5. Interlude
6. Something Good
7. Dissolve Me

Side B
1. Matilda
2. MS
3. Fitzpleasure
4. Interlude
5. Bloodflood
6. Taro

Playboy Record Artists (1977)

Låt mig direkt säga att detta är skräp. Visst, det är en smaksak vilken musik man gillar, och kanske någon blir upprörd när jag kallar denna skiva skräp. Men jag gör det igen. Det är skräp.

Så varför har jag den då i min samling? Gissa en gång. Rätt. En skiva från bolaget Playboy Records tyckte jag helt enkelt skulle vara cool att äga. Speciellt då den har Playboykaninen i O:et. Och eftersom jag tyckte Playboy Records var häftigt, så hade jag en förhoppning om att musiken skulle vara lika tuff. Men jag hade fel. Att skivan också kostade runt 15 kr. underlättade förstås inköpet (som vanligt).

Playboy Records var såklart var kopplat till Hugh Hefners imperium, men långt ifrån lika framgångsrikt som hans övriga produkter. Artisterna de hade på bolaget var inte speciellt populära, musiken de fokuserade på - softa rockballader och country - gick inte hem. Och precis som skrivs på denna blogg så förväntar man sig kanske något mer utmanande från något som Playboy ligger bakom. Men icke, istället blev väl många skivköpare, precis som mig, ganska besvikna på innehållet. Det mest utmanande med den här LPn är att orka lyssna på den rakt igenom.

Musiken på plattan är just softa rockballader och country. Ingen av dessa genres är någon favorit hos mig, och jag hittar faktiskt inte en enda bra låt på skivan (OK, låten Runaway är väl lyssningsbar. ursprungligen sjungen av Del Shannon 1961). Artisterna är mig också helt obekanta - Barbi Benton, Mickey Gilley, Charlie Kulis osv. Och att samma namn dyker upp på så många låtar på plattan visar väl att bredden av artister troligen inte var så stor. Men fortfarande tycker jag det är lite småroligt med en skiva från Playboy Records, så jag behåller den nog. Den är för övrigt endast utgiven i Sverige. Playboy Records existerar inte längre, någon förvånad?


Tracklist

Side A
1. Barbi Brenton - Ain't That Just The Way (That Life Goes Down) 2:55
2. Mickey Gilley - Bring It Home To Me 2:20
3. Current - Classica's Love Song (Part I) 3:06
4. Wynn Stewart - Lonely Rain 2:45
5. Hamilton, Joe Frank & Dennison -Don't Fight The Hands (That Need You) 3:05
6. Mickey Gilley & Barbi Benton - Let's Sing A Song Together 2:08

Side B
1. Mickey Gilley & Barbi Benton - Roll You Like A Wheel 2:09
2. Barbi Benton - The Teddy Bear Song 2:54
3. Hamilton, Joe Frank & Dennison - Now That I've Got You 3:38
4. Charlie Kulis - Runaway 2:48
5. Mickey Gilley - Honky Tonk Wine 2:30
6. Debbie Campbell - Please Tell Him That I Said Hello 3:11

Exitos Del Verano ("Summer Hits") (1976)

I morse var det -17 C. I natt skall det bli -32. Januarimörker. Vi behöver pigga upp oss med sol, stränder och lättklädda flickor. Kanske blir livet lite lättare då. Eller inte. Ser man till mitt förra inlägg kan en ny trend börja skönjas. LP-omslag som porrtidningssubstitut. Kanske skulle man ha en blogg enbart tillägnad dylika omslag? Skulle med all säkerhet öka antalet läsare.

Den här hittade jag i en second hand butik i Uppsala och jag köpte den enbart för jag tyckte omslaget kändes tämligen bisarrt. Priset var runt 15 kr vilket förstås underlättade ett inköp. Öppnar man det utvikbara omslaget finner man på insidan ett antal semesterbilder från Spanien med information om var de är tagna, mestadels Baleares och Costa Brava. Det gjorde att jag fick för mig att det var någon sorts reklam-LP för Spanien, kanske utgiven av den spanska turistmyndigheten. Därför kändes tilltaget att placera ett par ytterst lättklädda flickor på omslaget märkligt. Men den är utgiven 1976 och jag tänkte att det kanske var helt i sin ordning och politiskt korrekt att myndigheter på den tiden gjorde så.

Nu tror jag inte längre det är den spanska turistmyndigheten som gett ut plattan, utan de utmanande flickorna är placerade där för att locka köpare. Vilket uppenbarligen funkade på mig. Varför det är foton från spanska turistorter på insidan vet jag inte, kanske sponsrade myndigheterna. Exitos Del Verano verkar vara en serie skivor med covers på hits, ett flertal med omslag i samma stuk som dagens. Varför ändra ett vinnande koncept?

Musiken? Ja, det är ett antal covers, sommarhits om man ska tro omslaget, där Sverige representeras av ABBA med låten Fernando. Det mesta går att lägga i papperskorgen men några sköna spår hittar man. Fly Robin Fly av den tyska gruppen Silver Convention är cool och groovig 70-talsdisco (låg etta på ett antal listor 1975). Och så gillar jag den smäktande Tornero av den italienska gruppen I Santo California från 1974. B-sidan öppningsspår La Ramona är också skön, kanske inte bra, men rolig. Jag känner inte till den låten, och det är svårt att hitta information om den på nätet. Det enda jag lyckas få fram är att en komiker vid namn Fernando Esteso hade en hit med en låt vid det namnet, så kanske är det den.

Som sagt, det är covers, vilka generellt inte låter lika bra som originalen. Så också på denna platta. Därför ser jag ingen anledning till att köpa den här skivan för musikens skull, bättre att införskaffa originallåtarna. Enda anledningen att köpa plattan skulle vara för omslaget, antar jag. Men personligen hävdar jag bestämt att jag uppskattar plattan för låtarna, precis som jag gillar artiklarna i Playboy.

Döm om min förvåning när jag noterade att den sålts på ebay för dryga 300 kr. Vilket får mig att pusta ut då jag också kan hävda att den är en ekonomiskt investering, som uppenbarligen har betalat sig riktigt bra.

Youtubelänkarna nedan är till originallåtarna, jag hittade inte denna skivas coverversioner.


Tracklist

Side A
1. Bye, Bye Fraulein 4:04
2. Fly Robin Fly 5:32
3. Volare 2:49
4. Echame A Mi La Culpa 3:35
5. Save Your Kisses For Me 3:54
6. Quiero 2:50

Side B
1. La Romana 3:36
2. Viva America 3:55
3. Tornero 4:09
4. Paloma Blanca 3:16
5. Fernando 4:12
6. Abrazame 3:45