KISS - "Hotter Than Hell" (1974)

Att lyssna på denna skiva är som att höra ett eko från barndomen. KISS var min äldre brors stora favoriter åren innan tonåren, vilket innebär att bandet är en av mina första musikupplevelser. Jag minns när min bror och tre av hans vänner sminkade sig som idolerna, tog sina tillsågade låtsasgitarrer, riggade "trumsetet" på pingisbordet, bjöd in grannskapets barn och mimade till KISS. Höjdpunkten var när trummisen tog några nävar 5-öreskolor och slängde ut över publiken. Personligen hade jag en trasig kamera och lekte journalist till bandets förtret. När de låtsades sparka ned mig från scenen ropade morsan ilsket nerifrån att "låt Markus vara!" vilket förstås störde konsertupplevelsen.

Hotter Than Hell var bandets andra platta och gavs ut endast ett halvår efter debutplattan. Ännu hade de inte blivit den kommersiella produktmaskin KISS senare förvandlades till, i mina ögon var de fortfarande primärt ett rockn'rollband 1974. Och det är en ganska skön platta på det hela taget. Mina gamla favoritlåtar som Parasite, Goin' Blind, Comin' Home och Strange Ways blandas med en del inte lika bra.

Plattan spelades in i Los Angeles med samma producenter som på den första plattan. Bandet, där alla medlemmar kommer från New York, gillade inte Los Angeles. Och de tycks inte heller helt nöjda med det färdiga resultatet då de i intervjuer har varit tveksamma till om de använde sig av rätt producenter. Tanken hade varit att fånga och återge bandets tyngd de hade under liveframträdanden, men frågan är om de lyckades. Till råga på allt hade bolaget Casablanca inte längre något kontrakt med Warner Bros gällande distributionen, vilken därmed blev problematisk. Detta fick som konsekvens att plattan inte sålde lika bra som de inblandade hade hoppats. 1977 belönades bandet dock med en guldskiva efter 500 000 sålda exemplar.

Av mina fyra favoritlåtar är inte mindre än tre skrivna av Ace (med hjälp av Paul på Comin' Home). Dock hade han inte självförtroendet vid denna tid att sjunga själv utan lät övriga bandmedlemmar dela på den äran. Men han var en bra låtskrivare, och av medlemmarnas senare simultant utgivna soloplattor räknas hans som den bästa av de flesta.

Under årens lopp har Paul och speciellt Gene framställts som "the bad guys", främst gällande deras behandling av Peter och Ace och deras tydliga fokus på kommersialiseringen av bandet med miljontals kringprodukter. Peter och Ace har ofta setts som hjältarna. Samtidigt hade Peter och Ace under många av åren relativt grava drogproblem vilket påverkade deras beteende och prioriteringar och de var med all säkerhet ganska svåra att hantera. I en intervju nämner bl.a. Gene hur de fick snabba sig att spela in Aces partier tidigt under dagen innan han slocknade. Så det finns säkert flera sidor av saken.

Hotter Than Hell är en helt OK platta, och skapades av ett band som fortfarande primärt var ett band. Gillar man Glam/Rockn'roll/Metal från 70 talet så gillar man säkert skivan. Det är inte lika tungt som t.ex. Led Zeppelin eller Black Sabbath från samma tid, många av KISS fans var barn, det är både lättsammare och mer tillgängligt, och visst, lite mer ytligt.


Tracklist

Side A
1. Got To Choose 3:54
2. Parasite 3:01
3. Goin' Blind 3:36
4. Hotter Than Hell 3:31
5. Let Me Go, Rock And Roll 2:14

Side B
1. All The Way 3:18
2. Watchin' You 3:43
3. Mainline 3:50
4. Comin' Home 2:37
5. Strange Ways 3:18

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - "Did You Ever?" (1971)

Nancy och Lee har gjort många bra låtar tillsammans, men en del av det de gjorde kunde också vara lite smörigt och kanske väl klämkäckt. Lite av dansbandscountry. På den här plattan bjuds det på en del av det senare, men som tur är lyfts plattan av ett par riktigt sköna alster.

Det här var duons andra, och sista, platta tillsammans. Lee bodde vid det här laget i Sverige och tre år hade hunnit passera sedan parets första skiva.

Jag gillar generellt Lees soloplattor bättre än duons då de inte har samma glättiga yta och är mindre käcka. Men första sidan på dagens platta bjuder som tur är på den episka duetten Arkansas Coal (Suite) där paret beger sig lite mer utanför ramarna och bjuder på en tragisk historia med död och gruvdramatik, i vilken Nancy är dottern och Lee fadern. Denna låt bryter av skönt med sin annorlunda struktur och större ljudlandskap.

Andra sidan öppnar med den lika tragiska Down From Dover som sjöngs av Dolly Parton i originalversionen. Jag har noterat att många tycks gilla Partons version bättre, personligen är jag så van att den ska låta såsom Nancy och Lee sjunger den, så jag gillar den bäst. Höjdpunkten på B-sidan är annars låten Big Red Balloon. En riktigt skön låt som samtidigt är humoristisk utan att bli klämkäck. Kanske hela plattans höjdpunkt.

Kanske är Lees avresa i den stora röda ballongen från sin gnatiga hustru en återspelning av verkligheten. Det här blev i alla fall Nancy och Lees sista skiva tillsammans. Sista låten Got It Together Again är intressant och lite lustig. En stor del av den är ett samtal mellan paret, som i alla fall låter som en ganska spontan och orepeterad dialog, där Nancy bl.a. önskar att de kan göra en till platta tillsammans. Vi får också reda på att Lee är 42 år gammal och har två barn. Låten slutar med att Lee frågar om hon är klar och om han får åka tillbaka till Sverige nu, innan han avslutar med ett svenskt "Hej då!".

I USA gavs plattan ut året efter, då med namnet "Lee And Nancy Again" och en annorlunda låtordning.

Tracklist

Side A
1. Did You Ever?
2. Tippy Toe
3. Back On The Road
4. Arkansas Coal (Suite)
5. Congratulations

Side B
1. Down From Dover
2. Friendship Train
3. Paris Summer
4. Big Red Balloon
5. Got It Together Again

Sly & The Family Stone - "Stand!" (1969)

1969 kunde de göra musik. I alla fall om man ska bedöma året efter Stand! som innehåller klassiker som titellåten, I Want To Take You Higher, Sing A Simple Song, Everyday People och You Can Make It If You Try. En radda låtar på en och samma platta som en artist stolt skulle kunna visa upp efter en livslång karriär.

Den här skivan var svårare än vad man kanske skulle kunna tro att hitta. I Sverige letade jag länge på diverse skivbörsar utan framgång, det var inte förrän förra sommarens flytt till Montreal jag fann den här istället. Detta var Sly & The Family Stones fjärde platta och anses av många, inklusive flera av bandmedlemmarna, vara deras höjdpunkt i karriären. Bandet bestod vid tiden för inspelningen av syskonen Sylvester (Sly), Freddie och Rose Stone samt ett antal av deras vänner. De anses vara det första stora amerikanska bandet med en etniskt och könsmässigt blandad uppsättning.

Det är egentligen inte så mycket att orda om när det gäller skivan, OK, låtarna Don't Call Me Nigger, Whitey och Sex Machine kanske inte faller mig helt i smaken, lite för mycket av utdragna jam över dom, enligt min smak. Men i övrigt är det omöjligt att anmärka på plattan. Det är souligt, funkigt, energiskt och dansant. Ännu en skön platta för det musikaliskt och politiskt medvetna partyt. Musik som i alla fall jag blir glad av och har svårt att sitta stilla när jag hör (till mina barns vilda protester. Hallå, jag dansar ju riktigt coolt!!!).

Ett par år senare gjorde gruppen plattan There's A Riot Goin' On som också är bra, men redan 1969 började det gå utför på det personliga planet för många av bandmedlemmarna, inte minst Sly själv. Även om syskonen Stone kom från en kyrklig bakgrund påbörjades ett intensivt missbruk av diverse droger, främst kokain (och PCP, enligt Wikipedia). Sly skall ständigt ha burit omkring på en fiollåda fylld med droger. Detta gjorde att produktionstakten hämmades, bandet missade spelningar eller avbröt dom tidigare än tänkt etc. Sly blev allt svårare att handskas med och har haft ett tämligen problemfyllt liv fram till dags datum. Detta påverkade förstås även relationerna inom bandet på ett negativt sätt, och bandmedlemmar började efter ett tag bytas ut.

Men av detta märks intet på Stand!. Absolut en rekommendation. En klassiker.


Tracklist

Side A
1. Stand! 3:08
2. Don't Call Me Nigger, Whitey 5:58
3. Somebody's Watching You 3:20
4. Sing A Simple Song 3:56

Side B
1. Everyday People 2:21
2. Sex Machine 13:34
3. You Can Make It If You Try 3:37

Bakverk 80 (1979)

I sin tidiga tonår var min bror punkare, därför letade det sig in ett antal LPs med Sex Pistols, Clash, Crass m.fl. i föräldrahemmet. Och så Bakverk 80. En platta där tre olika svenska grupper bidrar med låtar - KSMB, Travolta Kids samt Incest Brothers. Av dessa var det väl det förstnämnda bandet som blev kändast, och deras senare platta Rika Barn Leka Bäst håller många som en av de bästa svenska plattorna som gjorts. Men nu var det 1979 och alla tre banden var i början av sina karriärer. MNW spelade in och gav ut plattan.

Jag ska skryta lite om min kusin Stefan, han var nämligen sångare och basist i Incest Brothers, vilket innebär att han är släktens kändis. Han fortsatte därefter sin musikaliska karriär i bandet Trekant och senare Köttgrottorna, just det, det legendariska svenska punkbandet. Det betyder förstås att jag inte kan vara objektiv när jag bedömer bidragen från Incest Brothers på plattan, jag kan inte annat göra än att höja dessa låtar till skyarna. Blod är tjockare än objektiv fakta.

Personligen har jag aldrig varit inne i punksvängen, även om jag som yngre uppskattade en del av Sex Pistols skapelser (jag gillar dock Clash men har aldrig ansett att de tillhör punkgenren). Därför är inte Bakverk 80 riktigt min melodi. Men det är ett intressant tidsdokument. De verkar vara så arga. Arga på systemet. Arga på politikerna. Arga på Svensson. Arga på det mesta. Det är tämligen aggressiv musik, som punk brukligen är, antar jag. Det är också mycket politisk medvetenhet. Även om punkarna tog avstånd från den svenska proggen (tror jag) så ser jag mycket likheter i just kritiken av det politiska systemet och passiviseringen av befolkningen. Det är också tydliga vänsterinfluenser i texterna. Så egentligen är det bara den musikaliska inramningen som är annorlunda. Lite simplare, rakare, aggressivare och kortare låtar. Men budskapet och åsikterna är desamma.

Incest Brothers låtar är förstås bäst. Men någon annan kanske skulle tycka Travolta Kids låtar är de mest intressanta. Denne någon kanske skulle notera lite mer melodiös musik, intressanta låtidéer och ett band som kanske låg lite före sina kompanjoner i själva låtskrivandet. Kanske skulle han gilla låten Titta På Den Här och till och med säga att det är den bästa låten på plattan? Jag tycker förstås inte så. Incest Brothers rules.

Bakverk 80 är kanske inte något jag kommer spela särskilt ofta, jag upplever punk som för högt, för slamrigt och för aggressivt. Men som tidsdokument är plattan kul. Och eftersom min kusin medverkar på den kommer den aldrig att lämna min skivsamling.

Tracklist

Side A

KSMB
1. Bohman 2:19
2. ABAB 2:02
3. Hårding 1:52
4. Militärlåten 1:14
5. Förortsbarn 2:07
6. Jag Vill Dö 2:13
7. MUF 1:58

Travolta Kids
8. Sune 2:37
9. Tryck På Knappen 1:36
10. Tunnbrödsrulle 2:07

Side B

Travolta Kids
1. Nick Carter 1:38
2. Bli Polis 1:47
3. Bill Å Bull 1:27
4. Titta På Den Här 1:53

Incest Brothers
5. Lördagspunk 1:22
6. Discofnask 2:53
7. Oskyldig 1:56
8. Pubertetsproblem 2:19
9. Svensson 1:54
10. Arbetslös 2:10

Talking Heads - "Little Creatures" (1985)

Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.

Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.

Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.

Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.

Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.


Tracklist

Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26

Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19

Pink Floyd - "The Wall" (1979)

När jag lyssnar på The Wall förstår jag varför det aldrig varit ett av mina favoritalbum från Pink Floyd. Det är en kluven, nästan schizofren, upplevelse att ta del av denna skapelse. Bland vackra harmonier skall det tvångsmässigt leta sig in ett mollackord som förmörkar hela låten. Eller ta en låt som Mother, The Thin Ice, eller egentligen vilken låt som helst på plattan - en vacker, skön melodi men med en text som är är sorglig, depressiv och ofta aggressiv. Hiten Another Brick In The Wall har en riktigt svängig refräng, där basen och gitarren skapar ett riktigt skönt groove. Men så den där barnkören som sjunger om skolans förtryck...

Så fortsätter det plattan igenom. Nu finns det många fina skivor med texter som har sorgliga teman, men det som också färgar The Wall är Roger Waters ofta aggressiva, anklagande och desperata röst. Det är inte finstämda sorgsna sånger, det är avgrundsdjup ångest.

Det slår mig hur olik The Wall är jämfört med allt Pink Floyd dittills hade skapat, ändå så låter det väldigt mycket Pink Floyd. Motsägelsefullt, men sant. Vi befinner oss långt från Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, närmast ligger den väl Animals i sitt sound. Men The Wall är desperatare, hårdare, mörkare, mer bombastisk och saknar låtar som är över 5 minuter långa. Om Animals är en bitter betraktelse över vårt samhälle måste The Wall liknas vid Waters egenterapi.

Man kan dock höra spår av Pink Floyds tidigare alster. Ta den flummiga inledningen till Empty Spaces, som skulle kunna ha varit med på en platta som Wish You Were Here eller varför inte More. Eller låten Is There Anybody Out There? som jag aldrig tyckt om, men som ligger långt utanför det man vanligen beskriver som musik. Och när jag hör den extremt bombastiska Bring The Boys Back Home kommer jag osökt att tänka på Atom Heart Mother med dess körer och orkestrala arrangemang.

Plattan släpptes 1979, filmen hade premiär 1982 där musiken till viss del är annorlunda (andra mixer, Bob Geldof sjunger på en del låtar osv.). Handlingen i korthet är en rockstjärnas allt större isolering från omvärlden och hans psykiska kollaps. Min nya hemstad Montreal har ett finger med i The Wall. Det var på en konsert i denna stad som Roger Waters spottade en person ur publiken i ansiktet, en händelse som nästan blev traumatisk för Waters och fick honom att börja fundera över sin och bandets allt större isolering från sina fans.

Många hävdar att The Wall i praktiken är en soloskiva av Roger Waters, vilket det ligger en del sanning i. Gilmour är medförfattare till endast tre låtar och keyboardisten Richard Wright försvann ur gruppen i samband med inspelningen (men anställdes som musiker under turnén).

The Wall beskrivs som en rockopera. Jag väljer att kalla den en musikal, och vips så tillhör den samma genre som Sound Of Music och Jesus Christ Superstar. Det är ganska kul att se The Wall som en musikal. Som musikal (eller rockopera) så har den förstås ganska starka teatrala inslag som drar ner upplevelsen för mig. Jag vet inte om det är musik jag lyssnar på, eller ett teaterstycke jag tar del av. Jag har svårt att skilja filmen och skivan åt. Är skivan ett soundtrack till den senare filmen, eller skapades filmen med utgångspunkt ur musiken? Ja, jag är kluven till denna skiva.


Tracklist

Side A
1. In The Flesh?
2. The Thin Ice
3. Another Brick In The Wall Part 1
4. The Happiest Days Of Our Lives
5. Another Brick In The Wall Part 2
6. Mother

Side B
1. Goodbye Blue Sky
2. Empty Spaces
3. Young Lust
4. One Of My Turns
5. Don't Leave Me Now
6. Another Brick In The Wall Part 3
7. Goodbye Cruel World

Side C
1. Hey You
2. Is There Anybody Out There?
3. Nobody Home
4. Vera
5. Bring The Boys Back Home
6. Comfortably Numb

Side D
1. The Show Must Go On
2. In The Flesh
3. Run Like Hell
4. Waiting For The Worms
5. Stop
6. The Trial
7. Outside The Wall

Kytäjä - "II" (2013)

Min flytt till Montreal har inneburit att jag har behövt plugga franska intensivt under våren, därav har bloggen fått vila ett tag. I och med studiernas fullbordan kan livet nu återgå till det normala. För kompensera för frånvaron fokuserar jag idag på ett riktigt skönt album, från de finländska urskogarna.

Kytäjäs platta köpte jag på chans på någon internetbutiks vinylrea, beskrivningen lät schysst, bandet kände jag inte alls till. Den stod ganska länge i min hylla innan jag slutligen gav den en chans. Jag skall ärligt talat säga att mina förväntningar egentligen inte var så höga, musik från Finland är inte någon av mina kunskapsområden, och jag är nog lite misstänksam mot våra grannars svårmod.

Men döm om min förvåning då jag lyssnade på den. Det är en riktigt, riktigt skön platta, långt ifrån en depressiv finsk tillvaro i någon svartvit, märklig film. Definitioner är svåra, och Kytäjäs musik låter sig inte så lätt sorteras in i någon genre. Det är lite jazzigt, lite prog, lite ambient, lite world music, det är avslappnat, det vackert, det är intressant, det är instrumentalt (förutom en låt sjungen på finska) och det är jävligt bra. För tillfället en av mina favoritplattor. Någonstans på nätet definieras musiken som eklektisk prog. Vad vet jag. Avslutningsnumret Horizon Painters är i alla fall en skön flört med Brian Eno, tiden innan ambientutforskandet (tänk Here Come The Warm Jets).

Kytäjä är/var en finländsk duo bestående av Jamo Alho och Janne Lastumäk, bandets namn är namnet på byn där de tillbringade sina tonår. På plattan, som är deras andra, har de med sig ett gäng medmusikanter. Förutom de traditionella trummorna, gitarren och basen bjuds lyssnaren också bl.a. på flöjt och oboe. Plattan är riktigt bra rakt igenom, det enda svaga spåret enligt mig är det med sång, Song To The Sea. Kanske är min ovana att höra sång på finska en bov i dramat. Generellt är det ganska luftiga arrangemang med mycket utrymme kvar att röra sig i,vilket är trivsamt för öronen.

Hur som helst, Kytäjas andra platta kan varmt rekommenderas till alla och envar. Den ger tillvaron en ganska skönt avslappnad karaktär, samtidigt som den inbjuder till fokuserat lyssnande tack vare sin höga kvalitet och sina intressanta arrangemang.


Tracklist

Side A
1. Sailing Stones / Vaeltavat Kivet 2:34
2. Time And Tide Wait For No One / Päivi Kuluu, Varjo Venyy 4:02
3. 65 Knots, 65 Solmua 2:58
4. August Doves / Elokuun Kyyhkyset 3:36
5. Under The Sails / Purjeiden Alla 4:25
6. Sandy Island / Sandy Island 4:25

Side B
1. Fishermen / Kalastajat 3:39
2. Song To The Sea / Laulu Merelle 4:59
3. Indian Paths / Intiaanimatkat 4:42
4. Moon Shines, Dead Rides / Kuu Paistaa, Kuollut Ajaa 3:02
5. Horizon Painters / Taivaanrannan Maalarit 5:33