The Pleasures of the Royal Courts (1976)

Ibland måste man bryta mönster - lämna allt man har och start ett liv någons annanstans, sjunga högt för sig själv inne i mataffären eller lyssna på musik från medeltiden och till råga på allt skriva ett blogginlägg om det.

Klassisk musik har aldrig varit min grej, jag har gjort halvtama försök att lära mig uppskatta det, men alltid misslyckats. Med "klassisk musik" menar jag reflexmässigt musik från 1600-talet och framåt - Mozart, Bach, Beethoven, Vivaldi och de andra grabbarna. Men går man tillbaka ännu längre, 11-, 12- och 1300-talet, ja, då blir det plötsligt intressant. Medeltida musik, Riddarmusik. Rövarmusik(?).

Kanske är det att det ofta är lite enklare musik än de ganska komplexa orkesterstycken som skapades senare. Färre antal instrument. Inte massa olika parallella stämmor. Inte en orkester med 50 medlemmar. Det enkla passar mig bättre. Dessutom ganska sköna instrument, olika sorts flöjter och tutor, små bärbara orglar, enkla trummor, harpa. Och så lite sång på det.

David Munrow, dirigenten

Jag kan egentligen ingenting om epoken ur musikalisk synvinkel. Det visste kanske bolagen som gav ut skivorna, för på baksidan är de fyllda med fakta. Om man orkar läsa det. Personligen läser jag det lagom förstrött medan jag uppskattar musiken.

På just den här skivan spelar The Early Music Consort of London, och dirigeras av David Munrow, tydligen en legendarisk gestalt inom nischen. Han begick tragiskt nog självmord samma år den här skivan gavs ut. På skivan bjuds det på tidig musik från bl.a. Spanien, Italien, Tyskland och Burgund från 12- till 1500-talet. När den här snurrar på skivtallriken försvinner jag från vardagsrummet och befinner mig istället längs ett långbord i ett gammalt slott, ätandes vildsvin med svärdet redo att svingas. Att man dessutom hittar dom här skivorna ofta för 1 dollar gör ju inte saken sämre.


Tracklist

Side A
1. The Courtly Art Of The Trouveres: 7:26
(A) Rondeau, Tant con je vivrai
(B) La sexte estampie real
(C) Ductia
(D) Quant je voy yver
(E) Fines amouretes ai
(F) Souvent souspire mon cuer
2. The Burgundian Court Of Philip The Good 9:31
(A) Basse Dance, Falla con misuras
(B) Ballade, Entre vous, noviaux maries
(C) Chanson, Vergine bella
3. The German Court Of Emperor Maximilian 7:19
(A) Isbruck, ich muss dich lassen
(B) SpanyolerTancz And Hopper Dancz
(C) Nun wollt ih horen neue Mar'

Side B
1. The Italian Music of the Medici Court 10:17
(A) O fallace speranza
(B) Tua volsi esser sempre mai
(C) E quando andarete al monte
(D) Zorzi
(E) Pavana in passe e mezzo
(F) Saltarello de la pavana
(G) La Manfrolina
(H) El pomo de lo pomaro
(I) La rocha el fuso
(J) Non e tempo
2. The Spanish Courts In The Early 16th Century 11:00
(A) Recercadas primera y segunda
(B) La tricotea Samartun
(C) Diferenciassobre 'La dama le demanda'
(D) Rodrigo Martines
(E) Ay triste que vengo
(F) Pase el agoa, ma Julieta

Blondie - "Parallel Lines" (1978)

Jag var länge misstänksamt inställd till Blondie. Allt jag hade hört var Heart Of Glass, i och för sig en skön låt som letade sig in i mitt barndomshem via en danstävling på ett disco där min bror vann den, men ändå en relativt kommersiell discolåt som den musikaliskt medvetne Markus inte riktigt kunde acceptera som närvarande i samlingen. Blondie var en grupp som skapade lättsmält kommersiell pop som roade den breda massan. Inget för konnässören. Det här höll egentligen i sig till ganska nyligen. Jag hade förstås fel, som så ofta när det gäller idéer om musik man egentligen aldrig har hört. Blondie skapade i alla fall på Parallel Lines riktigt sköna grejer.

Och ja, Blondie är namnet på gruppen inte sångerskan, som jag och så många andra har trott. Sångerskan är förstås Debbie Harry.

När jag första gången lyssnade på den här skivan insåg att jag faktiskt kände till en annan låt med gruppen, One Way Or Another, som var en av många hits från albumet. Jag var ju bara 6 år gammal när det släpptes, så uppenbarligen är det denna låt tillsammans med Heart Of Glass som tydligast har förts över till senare generationer.

Australiensaren Mike Chapman har producerat plattan och han har beskrivit att Blondie var den sämsta grupp han någonsin arbetat med när det gäller musikaliskt kunnande/utövande. Flera av medlemmarna uppmanade han att fokusera på låtskrivandet istället för att spela. Men tack var studioteknik (antar jag) märker i alla fall inte jag något av det. Stämningen i studion var väl inte heller den bästa, eftersom ingen av bandmedlemmarna egentligen gillade varandra, enligt Chapman, förutom Debbie Harry och Chris Stein förstås, som ju var ett par.

Nåväl, skivan innehåller en rad guldkorn. Den brukar beskrivas som en pop/new wave platta, och jag tycker att man tydligt hör spår av punk i flera av låtarna. Heart Of Glass är inte en representativ låt för plattan, då den är ganska ensam om sitt discosound. Hälften av låtarna gavs ut som singlar, men mina favoriter tillhör de som inte gjorde det - den mer suggestiva och lugna Fade Away And Radiate och den Bowieaktiga Pretty Baby.

Generellt en ganska tempofylld, kokainindränkt, platta med många kvalitativa låtar. Debbie och Chris Stein fick några år senare så pass grava narkotikaproblem så att de mer eller mindre förlorade allt de ägde, enligt vad jag läst på den tillförlitliga källan internet. Men 1978 var livet fortfarande ganska kul.


Tracklist

Side A
1. Hanging On The Telephone 2:17
2. One Way Or Another 3:31
3. Picture This 2:53
4. Fade Away And Radiate 3:57
5. Pretty Baby 3:16
6. I Know Bur I Don't Know 3:53

Side B
1. 11:59 3:19
2. Will Anything Happen? 2:55
3. Sunday Girl 3:01
4. Heart Of Glass 3:54
5. I'm Gonna Love You Too 2:03
6. Just Go Away 3:21

Talking Heads - "True Stories" (1986)

Ett soundtrack skulle man kunna tro, till David Byrnes film med samma namn. Men det är det inte, det är låtarna från filmen i Talking Heads version, i filmen sjöngs de av skådespelarna. Sångaren David Byrne ångrade tydligen denna platta, han ansåg att sångerna skulle framföras av skådespelarna och ingen annan, men finansiärerna av filmen tyckte annorlunda.

Jag är inte heller helt nöjd med True Stories. Bandet började se slutet på sin existens, relationerna mellan medlemmarna hade varit bättre, något som kanske avspeglades i det som bandet gav ut de sista åren. Generellt engagerar inte plattan, låtarna är väl egentligen ganska OK, men de gör inget djupare intryck och har aldrig gjort. Jag skaffade plattan i tonåren, och även i dessa mer okritiska år var det ingen favorit. Det är en ganska fartfylld och energisk platta, nästan rockig. och det är lätt att skråla med i låtarna om man är lagd åt det hållet. En av bandets största hitar finns med, Wild Wild Life. Men jag vet inte, även om man hör att det är Talking Heads, tydliga ekon från tidigare alster hörs, så känns den ganska oinspirerad. Enligt källor så var mycket av musiken skapat från tidigare överblivet material.

Jag gillar de tre avslutande, lite lugnare låtarna bäst, de är väl de som på något sätt berör och väcker lite känslor. Så inget måste i samlingen, Talking Heads hade gjort betydligt bättre och intressantare plattor tidigare. Det mest intressanta med plattan är kanske på sätt och vis låten Radio Head som givit namn åt en annan grupp.

Och jag har inte sett filmen. Kanske borde jag göra det, så här snart 30 år efter dess skapelse.


Tracklist

Side A
1. Love For Sale 4:30
2. Puzzlin' Evidence 5:32
3. Hey Now 3:42
4. Papa Legba 5:54

Side B
1. Wild Wild Life 3:39
2. Radio Head 3:14
3. Dream Operator 4:39
4. People Like Us 4:26
5. City Of Dreams 5:06

Kate & Anna McGarrigle (1975)

Varför inte fortsätta på temat artister från Montreal? Systrarna Kate & Anna McGarrigle föddes i Montreal men växte upp i byn Saint Sauveur des Monts, en liten bit bort. I min värld är de välkända, troligen beroende på att två av deras skivor fanns i mina föräldrars skivhylla under uppväxten (skivor som nu befinner sig i min skivhylla), men faktum är att förvånansvärt många Montrealbor inte känner till dom. Det upphör inte att förvåna mig. Men kanske erbjuder en stor stad som Montreal så många olika artister som existerat under åren, så det är lätt att försvinna i mängden.

Det självbetitlade debutalbumet släpptes 1975. Då hade systrarna sjungit tillsammans sedan första hälften av 60-talet. Faktum är att Kate pluggade till ingenjör på McGill University i Montreal på 60-talet, där min fru nu jobbar. Jodå. Anna pluggade på konstskola, också i Montreal. De började då uppträda tillsammans och framförde sina egna sånger, och fortsatte att sjunga tillsammans ända fram till Kates död 2010.

Systrarna sjunger mestadels på engelska men på deras skivor finns alltid några sånger på franska också (de har gjort en skiva med enbart franska sånger). På debutplattan öppnar B-sidan med min gamla favorit Complainte Pour Ste-Catherine som är på franska. Den känner en del svenskar igen som Ingen Kommer Undan Politiken som Marie Bergman sjöng 1977, Ola Magnell hade skrivit den svenska texten. Även Marie Fredriksson har sjungit den.

Skivan är generellt ganska hyllad, Allmusic ger den t.ex. 5 stjärnor. Men systrarna blev aldrig speciellt framgångsrika på listorna eller rent kommersiellt. Kanske är folknischen lite för smal. Personligen tycker jag det är en helt OK platta, men en del toppar och en del dalar. Deras mest kända låt, Heart Like A Wheel, som många andra artister gjort covers på, är väldigt vacker och sorglig. Nämnda Complainte-Pour Ste-Catherine är också riktigt skön, Swimming Song är en annan favorit, kul låt. Men så finns en del tristare nummer också som passerar genom mina öron utan att vilja stanna kvar. Många tunga musiker medverkar på skivan, men systrarnas sång är utan tvekan i fokus.

Avslutningsvis lite skvaller. Det finns en koppling mellan artisten i mitt förra inlägg, Leonard Cohen, och dagens, förutom att de båda härstammar från Montreal. Kate McGarrigle är mor till artisten Rufus Wainwright. Leonard Cohen har en dotter som heter Lorca Cohen. Lorca och Rufus har ett barn tillsammans. Med andra ord var Leonard Cohen och Kate McGarrigle släkt, på sätt och vis. Till saken hör förstås att Rufus är homosexuell vilket gjorde att detta arrangemang förstås fick lite större uppmärksamhet än normalt.

Nåväl, Kate & Anna McGarrigles debutplatta kan rekommenderas om man gillar folk. Soundet är relativt basic och deras sång döljs inte av några feta ljudmattor. På gott och ont. Missförstå mig inte, de sjunger bra och harmonierna är vackra, men ibland saknar jag en något större ljudbild och en fylligare produktion. Men det är ju jag, det.


Tracklist

Side A
1. Kiss And Say Goodbye 2:47
2. My Town 2:57
3. Blues In D 2:43
4. Heart Like A Wheel 3:08
5. Foolish You 3:02
6. (Talk To Me Of) Mendocino 3:08

Side B
1. Complainte Pour Ste-Catherine 2:48
2. Tell My Sister 3:37
3. Swimming Song 2:26
4. Jigsaw Puzzle Of Life 2:29
5. Go Leave 3:19
6. Travellin' On For Jesus 2:42

Leonard Cohen - "Songs From A Room" (1969)

En av min nya hemstad Montreals stoltheter är förstås Leonard Cohen. Han bodde faktiskt inte så långt från där jag själv bor, och har fortfarande kvar sin lägenhet, enligt lokala källor. Kanske har jag till och med passerat lägenheten, eller till och med honom själv, utan att vetat om det. Tydligen bor han en stor del av året i Kalifornien, enligt samma källor, men spenderar fortfarande en del tid i sin gamla hemstad. Det skulle vara intressant att byta några ord med honom, för mig i alla fall, kanske inte för honom. Men jag är (kanske lyckligtvis) för räddhågsen för att våga närma mig honom om jag skulle se honom. En räddhågsenhet som vi väl kan omformulera som "respekt för andras integritet".

Songs From A Room var Cohens andra platta. Den har ett relativt spartanskt sound jämfört med debutplattan och senare alster, vilket även avspeglas i det minimalistiska omslaget. Tydligen hade en del av Cohens vänner kritiserat honom för, vad de ansåg, överproduktionen på den första platta (en åsikt jag inte håller med om). Så producenten Bob Johnston såg det bland annat som sin uppgift att skydda Cohens låtidéer från allt för många influenser från omgivande musiker. Plattan är inspelad i Nashville. Faktum är att Cohen började spela in plattan i Hollywood året innan med David Crosby som producent, något som uppenbarligen inte klickade.

Plattan öppnar med klassikern Bird On A Wire, en av Cohens mest kända och älskade låtar. Den följs av Story Of Isaac som har den bibliska berättelsen om Isak, som av Gud beordras mörda sin son, som tema. Cohen har berättat att det är en protestsång mot Vietnamkriget som pågick vid denna tid. Min personliga favorit är The Partisan, som är en cover på den franska sången La Complainte du Partisan, speciellt den fransksjungande kvinnliga kören är vacker.

Cohen bodde under några år på 60-talet på den grekiska ön Hydra, bl.a. tillsammans med sin dåvarande norska flickvän Marianne Ihlen. Hon var en stor inspirationskälla för Cohen, t.ex. klassikern So Long Marianne från debutplattan handlar om henne. Marianne är kvinnan som syns på omslagets baksida, ett foto från deras rum på Hydra. Bird On A Wire är också skriven på Hydra, inspirerad av fåglar som satt på de nyuppsatta telefonledningarna på ön.

Cohen anses vara en av de singer songwriters som haft allra störst påverkan inom poulärmusikens värld, tillsammans med Dylan och Paul Simon. Han är i det närmaste en legend idag. Songs From A Room är svår att inte tycka bra om. Men visst, jag skulle inte ha så mycket emot ett lite mer "producerat" sound, efter ett tag kan det kännas lite enahanda, kanske lite tråkigt, med de sparsmakade arrangemang skivan bjuder på. Cohen började sin artistiska karriär som poet och författare, så man kan med gott samvete fokusera på texterna istället, om man tycket själva melodierna blir lite trista.


Tracklist

Side A
1. Bird On A Wire 3:26
2. Story Of Isaac 3:35
3. A Bunch Of Lonesome Heroes 3:12
4. The Partisan 3:26
5. Seems So Long Ago, Nancy 3:39

Side B
1. The Old Revolution 4:46
2. The Butcher 3:17
3. You Know Who I Am 3:28
4. Lady Midnight 2:56
5. Tonight I Will Be Fine 3:47

KISS - "Hotter Than Hell" (1974)

Att lyssna på denna skiva är som att höra ett eko från barndomen. KISS var min äldre brors stora favoriter åren innan tonåren, vilket innebär att bandet är en av mina första musikupplevelser. Jag minns när min bror och tre av hans vänner sminkade sig som idolerna, tog sina tillsågade låtsasgitarrer, riggade "trumsetet" på pingisbordet, bjöd in grannskapets barn och mimade till KISS. Höjdpunkten var när trummisen tog några nävar 5-öreskolor och slängde ut över publiken. Personligen hade jag en trasig kamera och lekte journalist till bandets förtret. När de låtsades sparka ned mig från scenen ropade morsan ilsket nerifrån att "låt Markus vara!" vilket förstås störde konsertupplevelsen.

Hotter Than Hell var bandets andra platta och gavs ut endast ett halvår efter debutplattan. Ännu hade de inte blivit den kommersiella produktmaskin KISS senare förvandlades till, i mina ögon var de fortfarande primärt ett rockn'rollband 1974. Och det är en ganska skön platta på det hela taget. Mina gamla favoritlåtar som Parasite, Goin' Blind, Comin' Home och Strange Ways blandas med en del inte lika bra.

Plattan spelades in i Los Angeles med samma producenter som på den första plattan. Bandet, där alla medlemmar kommer från New York, gillade inte Los Angeles. Och de tycks inte heller helt nöjda med det färdiga resultatet då de i intervjuer har varit tveksamma till om de använde sig av rätt producenter. Tanken hade varit att fånga och återge bandets tyngd de hade under liveframträdanden, men frågan är om de lyckades. Till råga på allt hade bolaget Casablanca inte längre något kontrakt med Warner Bros gällande distributionen, vilken därmed blev problematisk. Detta fick som konsekvens att plattan inte sålde lika bra som de inblandade hade hoppats. 1977 belönades bandet dock med en guldskiva efter 500 000 sålda exemplar.

Av mina fyra favoritlåtar är inte mindre än tre skrivna av Ace (med hjälp av Paul på Comin' Home). Dock hade han inte självförtroendet vid denna tid att sjunga själv utan lät övriga bandmedlemmar dela på den äran. Men han var en bra låtskrivare, och av medlemmarnas senare simultant utgivna soloplattor räknas hans som den bästa av de flesta.

Under årens lopp har Paul och speciellt Gene framställts som "the bad guys", främst gällande deras behandling av Peter och Ace och deras tydliga fokus på kommersialiseringen av bandet med miljontals kringprodukter. Peter och Ace har ofta setts som hjältarna. Samtidigt hade Peter och Ace under många av åren relativt grava drogproblem vilket påverkade deras beteende och prioriteringar och de var med all säkerhet ganska svåra att hantera. I en intervju nämner bl.a. Gene hur de fick snabba sig att spela in Aces partier tidigt under dagen innan han slocknade. Så det finns säkert flera sidor av saken.

Hotter Than Hell är en helt OK platta, och skapades av ett band som fortfarande primärt var ett band. Gillar man Glam/Rockn'roll/Metal från 70 talet så gillar man säkert skivan. Det är inte lika tungt som t.ex. Led Zeppelin eller Black Sabbath från samma tid, många av KISS fans var barn, det är både lättsammare och mer tillgängligt, och visst, lite mer ytligt.


Tracklist

Side A
1. Got To Choose 3:54
2. Parasite 3:01
3. Goin' Blind 3:36
4. Hotter Than Hell 3:31
5. Let Me Go, Rock And Roll 2:14

Side B
1. All The Way 3:18
2. Watchin' You 3:43
3. Mainline 3:50
4. Comin' Home 2:37
5. Strange Ways 3:18

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - "Did You Ever?" (1971)

Nancy och Lee har gjort många bra låtar tillsammans, men en del av det de gjorde kunde också vara lite smörigt och kanske väl klämkäckt. Lite av dansbandscountry. På den här plattan bjuds det på en del av det senare, men som tur är lyfts plattan av ett par riktigt sköna alster.

Det här var duons andra, och sista, platta tillsammans. Lee bodde vid det här laget i Sverige och tre år hade hunnit passera sedan parets första skiva.

Jag gillar generellt Lees soloplattor bättre än duons då de inte har samma glättiga yta och är mindre käcka. Men första sidan på dagens platta bjuder som tur är på den episka duetten Arkansas Coal (Suite) där paret beger sig lite mer utanför ramarna och bjuder på en tragisk historia med död och gruvdramatik, i vilken Nancy är dottern och Lee fadern. Denna låt bryter av skönt med sin annorlunda struktur och större ljudlandskap.

Andra sidan öppnar med den lika tragiska Down From Dover som sjöngs av Dolly Parton i originalversionen. Jag har noterat att många tycks gilla Partons version bättre, personligen är jag så van att den ska låta såsom Nancy och Lee sjunger den, så jag gillar den bäst. Höjdpunkten på B-sidan är annars låten Big Red Balloon. En riktigt skön låt som samtidigt är humoristisk utan att bli klämkäck. Kanske hela plattans höjdpunkt.

Kanske är Lees avresa i den stora röda ballongen från sin gnatiga hustru en återspelning av verkligheten. Det här blev i alla fall Nancy och Lees sista skiva tillsammans. Sista låten Got It Together Again är intressant och lite lustig. En stor del av den är ett samtal mellan paret, som i alla fall låter som en ganska spontan och orepeterad dialog, där Nancy bl.a. önskar att de kan göra en till platta tillsammans. Vi får också reda på att Lee är 42 år gammal och har två barn. Låten slutar med att Lee frågar om hon är klar och om han får åka tillbaka till Sverige nu, innan han avslutar med ett svenskt "Hej då!".

I USA gavs plattan ut året efter, då med namnet "Lee And Nancy Again" och en annorlunda låtordning.

Tracklist

Side A
1. Did You Ever?
2. Tippy Toe
3. Back On The Road
4. Arkansas Coal (Suite)
5. Congratulations

Side B
1. Down From Dover
2. Friendship Train
3. Paris Summer
4. Big Red Balloon
5. Got It Together Again