Sufjan Stevens - "Carrie & Lowell" (2015)

När jag var ung och ute oftare på galej, när den väntande natten var ett äventyr med okänt slut, när känslan av frihet genomsyrade tillvaron och ledde vägen framåt, då var Sufjan Stevens senaste platta inte en jag hade spelat på förfesterna. Då ville man höra fartfylld, energisk musik som fick fart på livsandarna. Carrie & Lowell skulle inte platsa.

Idag är jag nästan aldrig ute på galej, jag minns inte den senaste förfesten jag närvarade på. Själva företeelsen "förfest" existerar överhuvudtaget inte längre i min tillvaro. Jag tror det är bra och åldersadekvat, men jag är inte säker. Har jag tappat bort något?

Carrie & Lowell är en tämligen lågmäld, sparsamt arrangerad skiva, där en stor del av inspirationen till musiken kommer från Sufjans mors död, 2012. Med detta som huvudsaklig inspiration är det inte konstigt att skivan är sorglig, lugn och vacker. Den får mig att hamna i en melankoliskt sinnesstämning långt ifrån de unga årens förfester. Ja, nästan dess motsats. Jag gillar skivan. Många anser att det är Sufjans bästa och att det var 2015 års bästa skiva. Jag har inte hört så många skivor från 2015, så jag kan inte uttala mig, allt jag kan säga att det är en riktigt bra skiva.

Sufjan hade en komplicerad relation till sin mor. Hon led av psykiska besvär och ett missbruk, hon övergav honom som liten och var en person som endast sporadiskt dök upp och försvann igen i hans liv. Det gjorde att hennes död blev aningen mer komplicerad att förhålla sig till, kan jag gissa på. Det är vackra, sköra skapelser på skivan, som passar bra en mulen dag, när man känner sig ensam, inser hur man blir äldre och ens tidigare, mer äventyrsfyllda år alltmer förbleknar till ett minne. Ah, ljuvliga melankoli.

Så jag kan absolut rekommendera skivan. Ska jag vara något kritisk, så skulle det väl vara att det inte bjuds på så mycket variation. Låtarna håller ungefär samma tempo, har ungefär samma sorts arrangemang och förmedlar samma stämning. Men det är OK, det tvingar en kvar i en lugnare sinnesstämning.

Som 20 år yngre hade jag också gillar den här skivan. Men då hade den nog spelats dagen efter, när natten som alltid slutat på samma sätt, man gick hem ensam, undrandes vad man gjorde för fel och på morgonen funderade över vad man egentligen ville göra med sitt liv. En fråga som fortfarande är obesvarad, för övrigt.

Tracklist

Side A
1. Death with Dignity 3:59
2. Should Have Known Better 5:07
3. All of Me Wants All of You 3:41
4. Drawn to the Blood 3:18
5. Fourth of July 4:39

Side B
1. The Only Thing 4:44
2. Carrie & Lowell 3:14
3. Eugene 2:26
4. John My Beloved 5:04
5. No Shade in the Shadow of the Cross 2:40
6. Blue Bucket of Gold 4:43

Fairport Convention - "Liege & Lief" (1969)

Framröstad av folket som den mest inflytelserika folkmusikplattan någonsin, och anses vara stilbildande för den brittiska folkrockscenen. Kan det vara annat än bra? Nä, det kan det inte. Liege & Lief är en riktigt skönt platta. Skapad efter tragedin då bandets trummis Martin Lamble och gitarristen Richard Thompsons flickvän dött i en trafikolycka. Ny trummis i bandet var Dave Mattacks, dessutom hade violinisten Dave Swarbrick tillkommit. Det var den tredje plattan bandet spelade in 1969.

Ordet folkmusik får många svenskar att tänka på vår egna variant, vilket är missvisande när det gäller skivan. Folkrock är en annan term som ibland används, kanske även den något missvisande då tonvikten (enligt mig) ligger mer på rocken. Liege & Lief är en blandning av eget och traditionellt material, där det traditionella kommer från engelska och keltiska folkmusikkällor, och de egna kreationerna går i samma anda. Elektrifierad engelsk/keltisk folkmusik kan vara en term som eventuellt passar.

Låtarna är ofta suggestiva och tämligen mörka. Historien om älvdrottningen och Tam Lin är ett bra exempel, ett drygt sju minuter långt sagodrama med lyckligt slut där självaste Djävulen är inblandad.

En sak som tilltalar mig allra mest med skivan är sångerskans Sandy Dennys insats. Hon har en fantastisk röst och förgyller de låtar hon sjunger på. Hon lämnade dock bandet innan plattan hade hunnit ges ut för att ge sig ut på vidare äventyr. Tyvärr avled hon redan 1978.

Sandy Denny var den som såg bakom Fairport Conventions tydligare fokus på folkmusiken i och med denna skiva. Även om hon lämnade bandet fortsatte Fairport på den inslagna vägen och befinner sig faktiskt på den fortfarande. Skivan rekommenderas varmt, en av mina egna favoritskivor. Jag har en reissue, förstås, att hitta en originalutgåva var ett projekt jag hade under en lång tid men fick se mig besegrad.


Tracklist

Side A
1. Come All Ye 5:01
2. Reynardine 4:34
3. Matty Groves 8:10
4. Farewell, Farewell 4:24

Side B
1. The Deserter 4:24
2. Medley: The Lark in the Morning/Rakish Paddy/Foxhunters' Jig/Toss the Feathers 4:08
3. Tam Lin 7:13
8. Crazy Man Michael 4:38

Lee Hazlewood and Nancy Sinatra - "Nancy & Lee" (1968)

Parets första platta tillsammans, och vad ska man säga? Det är klart att det är bra. Lees djupa stämma kombinerad med Nancys mer sköra, det kan inte bli så mycket annat än lyckat. De är på sätt och vis varandras motpoler, både i röstläge och utseende. Men det funkar.

Men studerar vi plattan lite noggrannare är väl inte allt så jättebra, ärligt talat. Lee på egen hand är generellt lite mer spännande, lite mer mörk humor och lite mer överraskande kompositioner. Tillsammans med Nancy kan det bli lite väl sockersött ibland. På Nancy & Lee finns en antal exempel, t.ex. You've lost that loving feeling eller Storybook Children är bara för smöriga. Plattorna med dom båda tillsammans får jag för mig blev mer kommersiella produkter än Lees soloproduktion.

Det här vägs dock med råge upp av plattans skönare alster, bara den psykedeliska klassikern Some Velvet Morning gör skivan värd att köpa. Jag läste i någon intervju med Lee att han blev imponerad av bandet vid inspelningen av den låten eftersom de spelar den rakt av, och låten hoppar mellan versernas 4-takt och refrängens 3-takt. Inga problem för musikerna. Enligt mig en av den psykedeliska erans främsta kompositioner.

En annan av mina favoriter är Sundown, Sundown med dess maffiga blås- och stråkarrangemang. Den låter bättre ju högre man spelar den. Hittills har inte grannarna klagat. Andra sköna, och kända, låtar som 60-talskonnässören säkert känner till är Summer Wine, Sand och Lady Bird.

Absolut en platta att rekommendera trots att vissa av låtarna dryper av sockersötma. Man kan inte säga att soundet är tidlöst, det hörs absolut att det är inspelat för snart 50 år sedan. Men det tycker jag är schysst.


Tracklist

Side A
1. You've Lost That Lovin' Feelin 3:23
2. Elusive Dreams 3:12
3. Greenwich Village Folk Song Salesman 2:35
4. Summer Wine 3:39
5. Storybook Children 3:10

Side B
1. Sundown, Sundown 2:35
2. Jackson 2:46
3. Some Velvet Morning 3:45
4. Sand 3:41
5. Lady Bird 3:00
6. I've Been Down So Long (It Looks Like Up To Me) 2:49

United States of America (1968)

United States of America gjorde en enda platta, detta självbetitlade alster från det politiskt turbulenta året -68. Några månader efter släppet splittrades bandet på grund av olika idéer om bandets fortsatta inriktning, detta har säkert hjälpt till att plattan fått ett smått mytiskt skimmer. Personligen har jag något år närt förhoppningen om att hitta den begagnad från året det begav sig, men ingen av Montreals skivshoppar har kunnat leverera. Jag var väl naiv, till slut gav jag upp och köpte en reissue.

Skivan gavs ut inslagen (så även min reissue)

Bandets ledare var Joe Byrd, han lutade år avantgarde hållet och ville att gruppen skulle leverera musikalisk och politisk radikalism kombinerat med performance art. Övriga medlemmar var Dorothy Moskowitz, Gordon Marron, Rand Forbes och Craig Woodson. Inriktningen Byrd styrde åt skulle kanske kunna skrämma någon, men skivan är inte alls svår. Den fick OK recensioner när den släpptes, men under åren har folks uppfattningar uppenbarligen stegrats för nu hyllas skivan i de mest olika sammanhang.

Musiken är som ett hopkok av tidiga Pink Floyd à la Barrett, Jefferson Airplane, Moody Blues och kanske lite Beatles. Mest Jefferson Airplane, i mina öron. Kanske beror det på att Dorothy sjunger på många av låtarna vilket ger lite Grace Slick vibbar.

Öppningslåten The American Metaphysical Circus är mitt favoritnummer, en låt som hade kunnat platsa på A Piper at the Gates of Dawn. Det är mycket elektroniska effekter i denna och i många av de andra låtarna. Det är inte alltid så jättebra när det gäller musik från sent 60-tal eftersom elektroniken inte var så utvecklad, ibland kan det låta lite för primitivt, lite billigt, helt enkelt. United States of America snuddar kanske vid något tillfälle vid detta, men generellt tycker jag de elektroniska effekterna bidrar till att det blir roligt att lyssna på skivan. Visst hör man att det är gårdagens teknik, men det gör inte så mycket.

Och roligt tänker jag mig att de hade när de gjorde den här skivan, experimentlustan tyckte vara hög och låtarna bjuder på många olika stilar. Det känns som om pop/rockmusiken under denna tid fortfarande till stor del var outforskad mark, och banden tävlade om att hitta nya vägar. Och skivbolagen tillät dom experimentera relativt fritt. Those were the days.

En skön platta, helt enkelt. Jag kanske inte stämmer in i den kör som hyllar skivan som ett mästerverk, men den äger absolut sin plats i samlingen och får ett betyg över genomsnittet. Kan rekommenderas om man gillar 60-tal, gärna med en psykedelisk touch.


Tracklist

Side A
1. The American Metaphysical Circus 4:55
2. Hard Coming Love 4:43
3. Cloud Song 3:18
4. The Garden of Earthly Delights 2:39
5. I Won't Leave My Wooden Wife For You, Sugar 3:52

Side B
1. Where Is Yesterday 3:07
2. Coming Down 2:40
3. Love Song For the Dead Che3:25
4. Stranded In Time 1:50
5. The American Way of Love 6:38

The Pleasures of the Royal Courts (1976)

Ibland måste man bryta mönster - lämna allt man har och start ett liv någons annanstans, sjunga högt för sig själv inne i mataffären eller lyssna på musik från medeltiden och till råga på allt skriva ett blogginlägg om det.

Klassisk musik har aldrig varit min grej, jag har gjort halvtama försök att lära mig uppskatta det, men alltid misslyckats. Med "klassisk musik" menar jag reflexmässigt musik från 1600-talet och framåt - Mozart, Bach, Beethoven, Vivaldi och de andra grabbarna. Men går man tillbaka ännu längre, 11-, 12- och 1300-talet, ja, då blir det plötsligt intressant. Medeltida musik, Riddarmusik. Rövarmusik(?).

Kanske är det att det ofta är lite enklare musik än de ganska komplexa orkesterstycken som skapades senare. Färre antal instrument. Inte massa olika parallella stämmor. Inte en orkester med 50 medlemmar. Det enkla passar mig bättre. Dessutom ganska sköna instrument, olika sorts flöjter och tutor, små bärbara orglar, enkla trummor, harpa. Och så lite sång på det.

David Munrow, dirigenten

Jag kan egentligen ingenting om epoken ur musikalisk synvinkel. Det visste kanske bolagen som gav ut skivorna, för på baksidan är de fyllda med fakta. Om man orkar läsa det. Personligen läser jag det lagom förstrött medan jag uppskattar musiken.

På just den här skivan spelar The Early Music Consort of London, och dirigeras av David Munrow, tydligen en legendarisk gestalt inom nischen. Han begick tragiskt nog självmord samma år den här skivan gavs ut. På skivan bjuds det på tidig musik från bl.a. Spanien, Italien, Tyskland och Burgund från 12- till 1500-talet. När den här snurrar på skivtallriken försvinner jag från vardagsrummet och befinner mig istället längs ett långbord i ett gammalt slott, ätandes vildsvin med svärdet redo att svingas. Att man dessutom hittar dom här skivorna ofta för 1 dollar gör ju inte saken sämre.


Tracklist

Side A
1. The Courtly Art Of The Trouveres: 7:26
(A) Rondeau, Tant con je vivrai
(B) La sexte estampie real
(C) Ductia
(D) Quant je voy yver
(E) Fines amouretes ai
(F) Souvent souspire mon cuer
2. The Burgundian Court Of Philip The Good 9:31
(A) Basse Dance, Falla con misuras
(B) Ballade, Entre vous, noviaux maries
(C) Chanson, Vergine bella
3. The German Court Of Emperor Maximilian 7:19
(A) Isbruck, ich muss dich lassen
(B) SpanyolerTancz And Hopper Dancz
(C) Nun wollt ih horen neue Mar'

Side B
1. The Italian Music of the Medici Court 10:17
(A) O fallace speranza
(B) Tua volsi esser sempre mai
(C) E quando andarete al monte
(D) Zorzi
(E) Pavana in passe e mezzo
(F) Saltarello de la pavana
(G) La Manfrolina
(H) El pomo de lo pomaro
(I) La rocha el fuso
(J) Non e tempo
2. The Spanish Courts In The Early 16th Century 11:00
(A) Recercadas primera y segunda
(B) La tricotea Samartun
(C) Diferenciassobre 'La dama le demanda'
(D) Rodrigo Martines
(E) Ay triste que vengo
(F) Pase el agoa, ma Julieta

Blondie - "Parallel Lines" (1978)

Jag var länge misstänksamt inställd till Blondie. Allt jag hade hört var Heart Of Glass, i och för sig en skön låt som letade sig in i mitt barndomshem via en danstävling på ett disco där min bror vann den, men ändå en relativt kommersiell discolåt som den musikaliskt medvetne Markus inte riktigt kunde acceptera som närvarande i samlingen. Blondie var en grupp som skapade lättsmält kommersiell pop som roade den breda massan. Inget för konnässören. Det här höll egentligen i sig till ganska nyligen. Jag hade förstås fel, som så ofta när det gäller idéer om musik man egentligen aldrig har hört. Blondie skapade i alla fall på Parallel Lines riktigt sköna grejer.

Och ja, Blondie är namnet på gruppen inte sångerskan, som jag och så många andra har trott. Sångerskan är förstås Debbie Harry.

När jag första gången lyssnade på den här skivan insåg att jag faktiskt kände till en annan låt med gruppen, One Way Or Another, som var en av många hits från albumet. Jag var ju bara 6 år gammal när det släpptes, så uppenbarligen är det denna låt tillsammans med Heart Of Glass som tydligast har förts över till senare generationer.

Australiensaren Mike Chapman har producerat plattan och han har beskrivit att Blondie var den sämsta grupp han någonsin arbetat med när det gäller musikaliskt kunnande/utövande. Flera av medlemmarna uppmanade han att fokusera på låtskrivandet istället för att spela. Men tack var studioteknik (antar jag) märker i alla fall inte jag något av det. Stämningen i studion var väl inte heller den bästa, eftersom ingen av bandmedlemmarna egentligen gillade varandra, enligt Chapman, förutom Debbie Harry och Chris Stein förstås, som ju var ett par.

Nåväl, skivan innehåller en rad guldkorn. Den brukar beskrivas som en pop/new wave platta, och jag tycker att man tydligt hör spår av punk i flera av låtarna. Heart Of Glass är inte en representativ låt för plattan, då den är ganska ensam om sitt discosound. Hälften av låtarna gavs ut som singlar, men mina favoriter tillhör de som inte gjorde det - den mer suggestiva och lugna Fade Away And Radiate och den Bowieaktiga Pretty Baby.

Generellt en ganska tempofylld, kokainindränkt, platta med många kvalitativa låtar. Debbie och Chris Stein fick några år senare så pass grava narkotikaproblem så att de mer eller mindre förlorade allt de ägde, enligt vad jag läst på den tillförlitliga källan internet. Men 1978 var livet fortfarande ganska kul.


Tracklist

Side A
1. Hanging On The Telephone 2:17
2. One Way Or Another 3:31
3. Picture This 2:53
4. Fade Away And Radiate 3:57
5. Pretty Baby 3:16
6. I Know Bur I Don't Know 3:53

Side B
1. 11:59 3:19
2. Will Anything Happen? 2:55
3. Sunday Girl 3:01
4. Heart Of Glass 3:54
5. I'm Gonna Love You Too 2:03
6. Just Go Away 3:21

Talking Heads - "True Stories" (1986)

Ett soundtrack skulle man kunna tro, till David Byrnes film med samma namn. Men det är det inte, det är låtarna från filmen i Talking Heads version, i filmen sjöngs de av skådespelarna. Sångaren David Byrne ångrade tydligen denna platta, han ansåg att sångerna skulle framföras av skådespelarna och ingen annan, men finansiärerna av filmen tyckte annorlunda.

Jag är inte heller helt nöjd med True Stories. Bandet började se slutet på sin existens, relationerna mellan medlemmarna hade varit bättre, något som kanske avspeglades i det som bandet gav ut de sista åren. Generellt engagerar inte plattan, låtarna är väl egentligen ganska OK, men de gör inget djupare intryck och har aldrig gjort. Jag skaffade plattan i tonåren, och även i dessa mer okritiska år var det ingen favorit. Det är en ganska fartfylld och energisk platta, nästan rockig. och det är lätt att skråla med i låtarna om man är lagd åt det hållet. En av bandets största hitar finns med, Wild Wild Life. Men jag vet inte, även om man hör att det är Talking Heads, tydliga ekon från tidigare alster hörs, så känns den ganska oinspirerad. Enligt källor så var mycket av musiken skapat från tidigare överblivet material.

Jag gillar de tre avslutande, lite lugnare låtarna bäst, de är väl de som på något sätt berör och väcker lite känslor. Så inget måste i samlingen, Talking Heads hade gjort betydligt bättre och intressantare plattor tidigare. Det mest intressanta med plattan är kanske på sätt och vis låten Radio Head som givit namn åt en annan grupp.

Och jag har inte sett filmen. Kanske borde jag göra det, så här snart 30 år efter dess skapelse.


Tracklist

Side A
1. Love For Sale 4:30
2. Puzzlin' Evidence 5:32
3. Hey Now 3:42
4. Papa Legba 5:54

Side B
1. Wild Wild Life 3:39
2. Radio Head 3:14
3. Dream Operator 4:39
4. People Like Us 4:26
5. City Of Dreams 5:06