Lee Hazlewood - "This is Lee Hazlewood" (1967)

Ännu ett album av en av mina favoritartister. Den här gången utan Nancy Sinatra, istället sjunger Miss Suzi Jane Hokom på en del av låtarna, men mest är det Lee själv. Jag har aldrig blivit riktigt klok på Lees skivsläpp. Som vanligt har jag redan samtliga låtar på andra skivor av honom, det är väl i och för sig i sin ordning eftersom den här skivan är en kompilation, antar jag. Det som är lite kul med This is Lee Hazlewood är att vi får höra These Boots Are Made For Walkin' med Lee vid micken, och på Sand sjunger Miss Suzi Jane Hookom de partier som man är van att höra Nancy sjunga. Lite annorlunda versioner än de klassiska, alltså.

Gällande Lees skivsläpp så har den här vållat mig lite mer huvudbry än vanligt. Tittar man på hans officiella diskografi finns den inte med. Däremot existerar den utseendemässigt snarlika Lee Hazlewoodism - It's Cause And Cure, släppt samma år och med drygt hälften av låtarna identiska.

Baksidorna på båda skivorna tycks vara gemensam innehållsmässigt (dock inte layoutmässigt), med en humoristisk text om the cause and cure. Men på This is Lee Hazlewood, i alla fall den tryckning jag har, har ett skrivfel smugit sig in. Istället för "The cure: Buy the damn album" står det "The cause: Buy the damn album". Sådant är ju alltid lite kul (syns längst ned på den högra bilden)

MGM har släppt båda skivorna, men av vad jag förstått från informationen från internet är This is Lee Hazlewood endast släppt i Norge och Tyskland. Kan dock inte svära på att jag har helt rätt i detta. På någon sida påstod någon att det var en unik svensk utgåva, och begärde ungefär en tusenlapp för den. Så vem vet.

Nåväl, musiken är riktigt bra. Ett bra urval av Lees tidigare låtar, där både svarta och tragiska nummer blandas med Lees sköna, släpiga, mörka humor. Tragiska berättelser förs fram så att man inte kan låta bli att le. Avslutningsnumret My Baby Cried All Night Long är ett bra exempel på det. Plattan rekommenderas.


Tracklist

Side A
1. The Girls In Paris 2:31
2. Jose 4:32
3. Suzi Jane Is Back In Town 2:26
4. After Six 2:25
5. Dark In My Heart 2:03
6. The Nights 3:16
7. Home (I'm Home) 2:22

Side B
1. For One Moment 2:36
2. Sand 3:35
3. I Move Around 3:04
4, These Boots Are Made For Walkin' 3:09
5. So Long Babe 2:50
6. Bugles In The Afternoon 3:10
7. My Baby Cried All Night Long 3:13

Dr. John - "Gris-Gris" (1968)

Dr John, aka the Night Tripper. Eller Mac Rebennack som han egentligen heter. Gris-Gris var hans debutalbum, en kokande kittel av psykedelisk voodoblues, musik som väcker de slumrande träskandarna till liv och lockar de levande döda ur sina gömmor.

Dr John höll till i New Orleans och var en anlitad studiomusiker och producent. Trubbel med droger och polisen (han hade varit knarkförsäljare, haft ett bordell samt tillbringat några år i fängelse) fick honom att fly fältet till Los Angeles. Där anslöt han till ett gäng andra musiker i exil från New Orleans, och lyckades hanka sig fram på tillfälliga gig.

Inför inspelningen av Gris-Gris var det tänkt att en annan New Orleanssångare skulle träda in i rollen som Dr John, men i slutändan var det Mac Rebennack som själv fick lov att axla ansvaret, och faktum är att han blev kvar i karaktären ända till dags datum. Inspiration till karaktären var Dr John Montaine, en afrikansk häxdoktor Mac kände en spirituell närhet till. Och vi kanske ska tacka Sonny & Cher för Gris-Gris, då det var överbliven studiotid från dom som Dr John kunde använda för sin inspelning.

Musiken då? Gris-Gris är ingen skiva man spelar en vacker sommardag, när solen skiner, fåglarna kvittrar och glada barn leker ute i frihet. Men när mörkret infunnit sig, luftfuktigheten närmar sig 90%, åskan mullrar någonstans i närheten och allt, inklusive en själv, känns allmänt svettigt, då passar Gris-Gris bra. Det är psykedelisk blues med en voodokryddning som i alla fall jag uppskattar. Dr Johns rassliga röst komplimenteras av kvinnliga körer som bidrar till mystiken. Jag befinner mig plötsligt i djupaste södern, där ingen hör dig skrika.

När plattan släpptes togs den emot ganska svalt. Men allt som åren har passerat har plattan stigit i aktning och hyllas nu av många som ett mästerverk. Besvärjelserna har fungerat. På mig också, för jag gillar skivan. Ännu ett av mina naiva projekt att hitta en begagnad skiva av tidigare årgång. Omöjligt. Det fick bli en reissue från Amazon. Men den låter ju minst lika bra. Skivan spelas på egen risk. Vem vet vad som kommer att knacka på dörren.


Tracklist

Side A
1. Gris-Gris Gumbo Ya Ya 5:36
2. Danse Kalinda Ba Doom 3:39
3. Mama Roux 2:59
4. Dans Fambeaux 4:56

Side B
1. Croker Courtbullion 6:00
2. Jump Sturdy 2:20
3. I Walk on Guilded Splinters 7:37

Ray LaMontagne - "Ouroboros" (2016)

Herr LaMontagne är en ny bekantskap i mitt liv. Jag upptäckte honom en vårdag när jag lyssnade på den enda internetradiostation jag ibland använder mig av, Radio Paradise. Jag behövde liva upp mig lite på jobbet.

Ouroboros är en riktigt skön platta, flummig utan att bli för mycket. Det är som en blandning av Spiritualized, Pink Floyd och Beck. En av dessa plattor man ibland stöter på som inte har några svaga spår. Producerad av ingen mindre än Jim James från My Morning Jacket, som också medverkar med lite sång och instrumentspelande. Sammanlagt åtta låtar, men som på själva skivan beskrivs som Part One och Part Two. Och det är precis så det är också, två sammanhängande sidor som skapar en helhetsupplevelse. Jag har också den föregående skivan Supernova, också det en skön platta, men jag tycker Ouroboros är strået vassare.

Så det är väl inte så mycket mer att säga, skaffa plattan, andas in och njut. Modern psykedelia när den är som bäst. LaMontagne avslutar hela skivan med sångraderna 'You never gonna hear this song on the radio'. Jag hoppas ju han har fel.

Tracklist

Part One
1. Homecoming 8:28
2, Hey, No Pressure 6:34
3. The Changing Man 4:13
4. While It Still Beats 4:10

Part Two
1. In My Own Way 6:36
2. Another Day 3:05
3. A Murmuration of Starlings 2:33
4. Wouldn't It Make a Lovely Photograph 3:58

David Bowie - "Heroes" (1977)

En sommar har passerat, och en längre vistelse i mitt gamla hemland Sverige pausade bloggandet ett tag, men nu är den kanadensiska vardagen tillbaka, och därmed bloggen.

Den röda tråden de senaste inläggen har varit nyligen bortgångna musiker, och Bowie var kanske den största legenden av dom alla. Hans bortgång spred chockvågor över hela världen. Precis som Lemmy och Prince, gick Bowie alltid sina egna vägar utan allt för mycket bekymmer över vad andra skulle tycka (tror jag i alla fall). Sådant måste man respektera.

Heroes bjuder på en ganska stökig A-sida och en betydligt lugnare B-sida, mer mot ambienthållet. Jag fascineras över att Bowie blev så oerhört stor som han blev, för hans musik är inte alltid enkel att ta till sig. Det lite svårtillgängliga gäller inte minst Heroes, som är den andra delen i Bowies Berlintrilogi. Med på plattan är både Brian Eno och Robert Fripp, och det är klart, med ett sådant sällskap kan det musikaliska resultatet bli en utmaning.

Jag är inte helt förtjust i A-sidan, den är lite för stökig och skramlig för min smak. Den självklara höjdpunkten är förstås titellåten, kanske höjdpunkten i hela Bowies karriär. Det är en sådan låt som i sig själv gör en platta värd att köpa, och fast jag har hört den så många gånger känns den inte sönderspelad. De övriga låtarna är dock inte riktigt min grej. Generellt gällande Bowie har hans sångröst alltid skapat en sorts obehaglig neurotisk känsla inom mig, vilket gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera lyssnandet.

När man vänder på plattan, blir det intressantare. Den är mer experimentell där Bowie, med hjälp av bl.a. Eno, skapar olika instrumentala ljudlandskap. Kanske inte musik för radion eller förfesten, icke desto mindre bra. Skivan avslutas med en mer "normal" låt med sång, kanske för att föra lyssnaren tillbaka till verkligheten igen.

Trots att Bowie var/är populär på bred front, och trots att Heroes är en platta som sålt stora kvantiteter, anser jag den vara en utmaning. Den är inte helt självklar, och kräver en hel del genomlyssningar för att kunna bli fullständigt förstådd. Jag vet inte om jag riktigt förstått den än.


Tracklist

Side A
1. Beauty and the Beast 3:32
2. Joe the Lion 3:05
3. Heroes 6:07
4. Sons of the Silten Age 3:15
5. Blackout 3:50

Side B
1. V-2 Schneider 3:10
2. Sense of Doubt 3:57
3. Moss Garden 5:03
4. Neuköln 4:34
5. The Secret Life of Arabia 3:46

Prince - "Sign o' the Times" (1987)

Många stora artister har lämnat oss den senaste tiden, och av dessa var väl Prince avfärd den mest oväntade. Den spontana känslan när jag tog del av nyheten var "kan det här verkligen stämma?". Om jag kände mig mer känslomässigt berörd av Lemmys bortgång, var Prince död en mer overklig händelse i och med att den verkligen kom från ingenstans.

Prince har inte varit en stor del av mitt musikaliska liv som vuxen. I min tonår spelades hans skivor mer regelbundet, men med åren har de alltmer hamnat i ett pensionerat tillstånd i skivhyllan. När jag nu lyssnade på Sign o' the Times var det första gången på kanske 20 år.

Sign o' the Times anses av många vara hans största verk. Från början var det tänkt att vara en trippelplatta, men skivbolaget såg till att det "bara" blev en dubbel. Det var Prince första skiva efter att han gjort sig av med kompbandet The Revolution. På olika listor som florerar på temat "Bästa skiva någonsin", "Bästa skiva från 80-talet" osv. hamnar Sign o' the Times högt. Det återspeglades dock inte i försäljningssiffrorna som inte gick att jämföra med t.ex. Purple Rain, även om kritikerkåren redan då hyllade den.

Jag har den största respekt för Prince som artist och musiker, det är inte många i branschen som kan mäta sig med honom i kunnande. Men hans musik är inte riktigt min grej. Sign o' the Times är en tämligen eklektisk platta med många olika stilar - funk, psykedelia, pop, ballader. Men det är en ofta ganska torr och minimalistisk produktion som inte riktigt faller mig i smaken. Dessutom har jag aldrig varit någon funkkille, och då kan det vara svårt att älska Prince musik.

På vissa av låtarna får vi höra hans alterego från tiden det begav sig, Camille, där hans röst är uppspeedad och därmed betydligt ljusare/kvinnligare. Min personliga favorit på plattan är The Cross, den kanske minst Princeaktiga låten på hela skivan, så det visar väl på att det här egentligen inte är min grej längre. Om man bara ska ha en skiva av Prince, kan det här dock vara skivan man ska ha. Här får man det mesta av vad Prince kan bjuda på.


Tracklist

Side A
1. Sign o' the Times 4:57
2. Play in the Sunshine 5:05
3. Housquake 4:42
4. The Ballad of Dorothy Parker 4:01

Side B
1. It 5:09
2. Starfish and Coffee 2:50
3. Slow Love 4:22
4. Hot Thing 5:39
5. Forever in My Life 3:30

Side C
1. U Got the Look 3:47
2. If I Was Your Girlfriend 5:01
3. Strange Relationship 4:01
4. I Could Never Take the Place of Yout Man 6:29

Side D
1. The Cross 4:48
2. It's Gonna Be a Beautiful Night 9:01
3. Adore 6:30

Motörhead - "Bad Magic" (2015)

Jag har aldrig varit ett jättestort Motörheadfan, att lyssna på bandet är som att bli överkörd av en långtradare. Men jag har alltid varit ett Lemmyfan. Jag har sett honom som en av de skönaste figurerna inom musikbranschen, och att det under den något oborstade ytan har funnits en jäkligt schysst och rolig kille som jag har kunnat identifiera mig med. Dessutom har jag beundrat hans förmåga att stå emot omgivningens förväntningar och bara göra sin grej (även om det förstås efter ett tag precis blivit omgivningens förväntningar). Som en man som är ganska väl infogad i samhällets maskineri har jag önskat att jag också skulle haft mer av förmågan till frihet och gå egna vägar. Lemmy levde så att säga det liv jag skulle vilja leva. En hårdrockande rebell med en vänligt hjärta.

Så när Lemmy avled för ungefär halvåret sedan så blev jag mer känslomässigt berörd än i vanliga fall när en kändis man aldrig träffat går bort. Världen hade förlorat en riktigt skön snubbe. Så för att på något sätt hedra minnet av honom gick jag omedelbart ut och köpte Motörheads senaste och förstås sista studioalbum, deras 22:a i ordningen.

I skivsamlingen döljer sig ett par andra album med Motörhead och ett antal plattor med Hawkwind, det band Lemmy spelade i innan han bildade Motörhead. Men jag är som sagt ingen stor kännare av deras musik, Generellt fick plattan positiva recensioner när den släpptes, där en röd tråd var att den låter som Motörhead alltid låter. Ingen större variation mellan de 22 plattorna bandet har gjort. Lemmy envisades med att hävda att de inte spelade metal, de spelade rock'n'roll. Hård rock'n'roll, skulle jag vilja säga. Det går fort, låter tämligen aggressivt i mina öron, och i punkkretsar har Motörhead alltid varit ett populärt band.

Man måste respektera band som är trios. Det går inte att gömma sig bakom någon annan. Där hamnar Motörhead i samma fina sällskap som t.ex. The Police och Rush. Lemmy har sagt att hans karaktäristiska basspelande härstammar från att han spelar på basen som om den är en gitarr, eftersom han startade sin musikaliska bana som gitarrist. Själv är jag gammal hobbybasist, på Korpennivå, och kan inte säga annat än att jag respekterar alla som kan spela bas och sjunga samtidigt.

Trender kommer och går, Lemmy består. Hans självbiografi White Line Fever kan rekommenderas, där man får följa med på hans äventyrliga livsresa. Bad Magic är troligen lika bra som vilken som helst av Motörheads plattor att ta sig an, men självklart kommer inte alla uppskatta rockmonstret Motörhead. Inuti vinylskivans box bjuds det på en del smått och gott. Förutom den (nästan) obligatoriska mp3 downloaden, får man CDn, ett coolt tygmärke att sy fast på jackans axel, dessutom ett ännu större ryggmärke för samma jacka och slutligen en Bad Magic affisch. Sådant uppskattas. Sista låt på skivan är en cover på Stones Sympathy for the Devil, vilket blev det sista Lemmy och Motörhead bjöd på.

Tracklist

Side A
1. Victory Or Die 3:09
2. Thunder & Lightning 3:05
3. Fire Storm Hotel 3:34
4. Shoot Out All Of Your Lights 3:14
5. The Devil 2:53
6. Electricity 2:17
7. Evil Eye 2:20

Side B
1. Teach Them How To Bleed 3:11
2. Till The End 4:05
3. Tell Me Who To Kill 2:57
4. Choking On Your Screams 3:33
5. When The Sky Comes Looking For You 2:55
6. Sympathy For The Devil 5:18

Sufjan Stevens - "Carrie & Lowell" (2015)

När jag var ung och ute oftare på galej, när den väntande natten var ett äventyr med okänt slut, när känslan av frihet genomsyrade tillvaron och ledde vägen framåt, då var Sufjan Stevens senaste platta inte en jag hade spelat på förfesterna. Då ville man höra fartfylld, energisk musik som fick fart på livsandarna. Carrie & Lowell skulle inte platsa.

Idag är jag nästan aldrig ute på galej, jag minns inte den senaste förfesten jag närvarade på. Själva företeelsen "förfest" existerar överhuvudtaget inte längre i min tillvaro. Jag tror det är bra och åldersadekvat, men jag är inte säker. Har jag tappat bort något?

Carrie & Lowell är en tämligen lågmäld, sparsamt arrangerad skiva, där en stor del av inspirationen till musiken kommer från Sufjans mors död, 2012. Med detta som huvudsaklig inspiration är det inte konstigt att skivan är sorglig, lugn och vacker. Den får mig att hamna i en melankoliskt sinnesstämning långt ifrån de unga årens förfester. Ja, nästan dess motsats. Jag gillar skivan. Många anser att det är Sufjans bästa och att det var 2015 års bästa skiva. Jag har inte hört så många skivor från 2015, så jag kan inte uttala mig, allt jag kan säga att det är en riktigt bra skiva.

Sufjan hade en komplicerad relation till sin mor. Hon led av psykiska besvär och ett missbruk, hon övergav honom som liten och var en person som endast sporadiskt dök upp och försvann igen i hans liv. Det gjorde att hennes död blev aningen mer komplicerad att förhålla sig till, kan jag gissa på. Det är vackra, sköra skapelser på skivan, som passar bra en mulen dag, när man känner sig ensam, inser hur man blir äldre och ens tidigare, mer äventyrsfyllda år alltmer förbleknar till ett minne. Ah, ljuvliga melankoli.

Så jag kan absolut rekommendera skivan. Ska jag vara något kritisk, så skulle det väl vara att det inte bjuds på så mycket variation. Låtarna håller ungefär samma tempo, har ungefär samma sorts arrangemang och förmedlar samma stämning. Men det är OK, det tvingar en kvar i en lugnare sinnesstämning.

Som 20 år yngre hade jag också gillar den här skivan. Men då hade den nog spelats dagen efter, när natten som alltid slutat på samma sätt, man gick hem ensam, undrandes vad man gjorde för fel och på morgonen funderade över vad man egentligen ville göra med sitt liv. En fråga som fortfarande är obesvarad, för övrigt.

Tracklist

Side A
1. Death with Dignity 3:59
2. Should Have Known Better 5:07
3. All of Me Wants All of You 3:41
4. Drawn to the Blood 3:18
5. Fourth of July 4:39

Side B
1. The Only Thing 4:44
2. Carrie & Lowell 3:14
3. Eugene 2:26
4. John My Beloved 5:04
5. No Shade in the Shadow of the Cross 2:40
6. Blue Bucket of Gold 4:43