Röda Bönor (1976)

Röda Bönor anses vara den svenska proggrörelsens första tjejband och ett av Sveriges första feministiska band. De existerade från mitten på 70-talet till början på 80-talet och gav ut två fullängdsplattor, varav detta självbetitlade var det första.

Det här var en platta jag räddade från mina föräldrars skivsamling när de tänkte göra sig av med alla vinylplattor. Man kan ju misstänka att just den här skivan var min mammas, eget köp eller present. Rent musikmässigt är inte det här min grej, men det är kul som ett tidsdokument. Den (åt vänster) politiskt färgade musikrörelsen i Sverige på 70-talet tänker jag mig bestod av två sorters band, dels de som hade sitt budskap som det primära, och det musikaliska kunnandet var sekundärt, dels sådana band där politiken fick balanserad prioritet med musikalisk kvalitet. Ett exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara Nationalteatern som har skapat många låtar och skivor som är riktiga klassiker. Röda Bönor skulle jag spontant räkna in till den första gruppen.

Budskapen på skivan är kvinnokampen - jämställdhet och jämlikhet - och den socialistiska kampen, som jag uppfattar det prioriterat i den ordningen. Och det är ju två frågor man relativt enkelt kan sympatisera med, men eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk skönhetsupplevelse, gillar jag inte låtarna. De är avskalade, soundet är relativt primitivt, och det finns ärligt talat inte så mycket som tilltalar mig i dom. Det är en blandning av egna låtar och en del traditionella, med nyöversatta texter till. Mycket stämsång.

Låtarnas textrader om den socialistiska kampen känns ganska utdaterade idag, och det är med ett litet inre leende på läpparna jag hör just de budskapen. Det känns som om perspektivet har ändrats något, och kampen förs på ett annat sätt. Men raderna om kvinnokampen känns mer aktuella idag, även om jag sällan hörs dessa tankar uttalas lika grovt och rakt på sak som på plattan. Men det är kul! Det känns som om 70-talet var mer radikalt och kampviljan större. Jag växte upp på 70-talet, men kampviljan verkar inte ha smittat av sig på mig. Kanske var det färg-TV och en andra kanal som förstörde.

Röda Bönor bildades i Lund, där jag bodde på 90-talet en tid. Då bodde jag under något år på Smålands Nation, i alla fall på den tiden det stora vänsterfästet i staden. Där hade säkert Röda Bönor varit en populär skiva. Men för mig är det här främst ett tidsdokument kring en era som flytt, då kampen fördes argsintare, och ett verkligt hopp om förändring existerade. Men rent musikmässigt är det inte mycket att ha, enligt mig. Inga bra låtar.

Här är en artikel i Sydsvenskan från 2013 där Röda Bönors medlemmar berättar om åren med bandet: https://www.sydsvenskan.se/2013-09-08/rockade-om-jamstalldhet


Tracklist

Side A
1. Oh Carol 2:19
2. Sången Om Ann-Marie 4:33
3. Diskoteksjakt 3:49
4. Kotten 1:02
5. Nya Songes 3:03
6. Det Ska Bli Slut På Rumban 4:45
7. Skärp dig Ann-Marie 2:03
8. Fællesang 1:42

Side B
1. La Lega 3:33
2. Sången Mot Familjen 2:37
3. Denna Karl 3:43
4. Kärlek 4:30
5. Vaggsång 1:00
6. Sången Om Kvinnans Otäcka Roller 6:20

Marie-Pierre Arthur - "Si l'aurore" (2015)

Marie-Pierre Fournier, som hon egentligen heter, kommer från den lilla orten Grande-Vallée som ligger i området Gaspesie, i Quebec. Jag turistade där den här sommaren och måste ha passerat byn, utan att veta om att det var Marie-Pierres ursprungsbygd. Nu vet jag inte om det hade gjort någon större skillnad för kvaliteten på den dagen, men kanske hade jag i alla fall tagit ett foto, som jag hade kunnat ha med i det här inlägget för en mer genuin känsla.

Nu för tiden bor Marie-Pierre i min hemstad Montreal, så det är med andra ord lokal musik som är i fokus idag. Kanske har jag mött henne på gatan någon gång, utan att veta om det? Hade det varit ännu mer imponerande om jag haft ett foto på mig och henne tillsammans i inlägget?

Si l'aurore är hennes tredje platta, och jag köpte den därför att jag har och tycker ganska bra om hennes självbetitlade debutalbum från 2009. Tyvärr tycker jag inte lika bra om Si l'aurore och har svårt att bli riktig vän med den. Egentligen finns det inget direkt dåligt jag kan sätta fingret på när det gäller sound och låtkvalitet, det är ett gott hantverk, men jag tycker helt enkelt inte så bra om den. Jag tror det är lite för popigt för min smak. Den funkar OK som bakgrundsmusik när man gör något annat, eller kanske har någon lokalbo på besök man vill glädja lite. Det är ett enkelt knep om man vill bli vän med en Montrealbo att visa att man har några lokala plattor i hyllan, då blir de glada.

Plattan är producerad av Marie-Pierres make Francoise Lafontain, och ett gäng andra Montrealmusikker med franskklingande namn medverkar. Marie-Pierre är basist förutom sångerska, och hanterar det instrumentet på låtarna. Det sjungs förstås på franska vilket eventuellt påverkar upplevelsen något i negativ bemärkelse för min del, eftersom jag blivit hjärntvättad under livet till att förknippa musik med det engelska språket (eller svenska). Franska är ett vackert språk, men när jag hör det i film eller musik får upplevelsen ofta en extra intellektuell krydda, vilket inte alltid är bra för en mer känslomässig njutning.

Så personligen skulle jag hellre rekommendera Marie-Pierres debutalbum än Si l'aurore. Hennes andra album har jag inte hört.


Tracklist

Side A
1. Rien À Faire
2. Cacher L'Hiver
3. Si L'Aurore
4. Il
5. Come Avant

Side B
1. Le Silence
2. La Toile
3. Papillions De Nuit
4. Dans Ma Tête
5. Dis-Moi

Alt J - "Relaxer" (2017)

Tredje albumet från ett av mina favoritband, när det handlar om nutida grupper. Inspelat i London med Charlie Andrew som producent, som också producerade deras två första plattor. Det är en riktigt skön skiva, en av få plattor där varje låt är kvalitativ och värd att spendera tid på. Ingen utfyllnad. OK, Adeline på B-sidan finner jag lite trist, men i övrigt så har varje låt sin unika karaktär och skönhet.

Bandet bjuder på en ganska varierad musikalisk resa. En del är tämligen suggestivt, lugnt och lite mörkt, men ibland far de ut på en mer fartfylld väg, som t.ex. låten Hit Me Like That Snare, som beskriver ganska brutala scener på ett Love Hotel. En intressant version av House Of The Rising Sun med några nya verser, skapade av bandet, är ett lite udda inslag men funkar bra. Avslutningsnumret/hymnen Pleader är en fantastisk låt, med ett mäktigt arrangemang som får en att associera till kyrkliga körers beskrivningar av paradiset och frälsning. En fin avslutning på plattan.

Skivan marknadsfördes bland annat genom ett dataspel som skapades speciellt för plattan av Osamu Sato, baserat på hans spel LSD från 1998 för Playstation. Alla bilder osv. på skivan och i marknadsföringen, var tagna från spelet. Det gjordes tillgängligt att spelas på bandets hemsida, jag har dock inte provat.

Så jag kan absolut rekommendera den här skivan. Alt J är ett band som skapar musik som inte är helt enkel, mycket av det de gjort behöver man höra några gånger för att lära känna. Ibland jämför jag dom med 70-talets progressiva grupper, även om Alt J är mer lättillgängliga, men de skapar en musik som ofta kan vara något av en utmaning för lyssnaren, som kräver visst fokus. Trots det har de lyckats bra med sin karriär, och får väl anses vara ett tämligen stort band. Sådan ger hopp om dagens musikvärld och lyssnare.


Tracklist

Side A
1. 3WW
2. In Cold Blood
3. House Of The Rising Sun
4. Hit Me Like That Snare

Side B
1. Deadcrush
2. Adeline
3. Last Year
4. Pleader

Distant Days - "Dying Of The Light" (2017)

Troligen är jag den enda i Montreal som äger den här skivan, kanske den enda i hela Kanada. Jag fick den i födelsedagspresent av min bror, och medlemmarna i gruppen är vänner till honom, varav jag har träffat och språkat med någon av dom. Gräddan av Uppsalas och Stockholms musikerelit. Vid sådana här tillfällen är det lätt att ens objektivitet tar semester.

Bolaget som släppt plattan är Open Mind Records som också är en skivaffär, i en källare mittemot Upplands nation, där jag tillbringat många timmar och ödslat en del pengar. Troligen min favoritaffär i Uppsala, jag var dock omedveten om att ägaren också hade ett skivbolag. De ger ut vinylskivor med Uppsalaband, som jag förstått det.

Distant Days består av fyra medlemmar, varav sångaren/gitarristen Erik Illes också är den huvudsakliga låtskrivaren, övriga medlemmar är Anders Vretenäs (bas), Ulf Eklund (trummor) samt Michael Funke (gitarr). Mina förväntningar var inte så jättehöga på skivan, vad kan några lokala killar från min lilla hemstad skapa, tänkte jag lite snobbigt, men blev genast satt på plats. Dying Of The Light är en bra platta, där rock/alternativ rock eventuellt kan vara en passande etikett. Det är generellt relativt lugn stämning i musiken, och ofta har bandets musik jämförts med Weeping Willows. Personligen får jag oftare vibbar av det brittiska bandet James (deras lugnare låtar), som också råkar vara ett av mina favoritband. Jag kan absolut höra Tim Booth sjunga flera av dom här sångerna. Båda dom här likheterna får anses vara komplimanger.

Skivan innehåller många starka spår som har en tendens att sätta sig i skallen. Flera gånger har jag kommit på mig själv att nynna en refräng medan jag tar hand om någon vardagssyssla. Öppningslåten Search & Rescue har blivit en favorit liksom A Song From The Basement samt The Loved Ones. Ska jag hitta något bandet skulle kunna göra bättre är det i så fall att öka variationen i soundet. Även om en del fartfyllda låtar blandas med lite lugnare, så är det samma ljudlandskap som vi hela tiden befinner oss i. Några avstickare här och där till lite annorlunda ljudklanger skulle vara kul, och också uppvisa en bredare repertoar av bandet. Eventuellt är det här främst en producentfråga.

Gillar man lite lugnare musik, med en mörk touch, så kan Distant Days debutalbum absolut rekommenderas. Vill man veta mer om bandet kan man besöka deras hemsida https://distantdaysmusic.com/

Tracklist

Side A
1. Search & Rescue
2. September
3. A Song From The Basement
4. The Loved Ones
5. The Moon Is Too Pale

Side B
1. Out Of This World
2. Falling Apart
3. Mixed Blessing
4. Sarajevo
5. Strange Things Will Happen Here

Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour / The Barr Brothers - "Live" (2017)

När jag för någon vecka sedan köpte plattan 13 med Lee Hazlewood på den närmsta skivbörsen Aux 33 Tours, stoppade butiksbiträdet ned något i påsen när jag betalade, delgav en snabb harang på franska av vilket jag endast uppfattade brottstycken "Je mets... dans la sac...gratuite...". Eftersom jag ändå uppfattat det väsentliga, log jag och svarade, "Comme noël.". Väl ute ur affären undersökte jag påsen och fann till min överraskning att han stoppat ned en extra skiva. Vilken härlig dag. Två plattor för priset av en. De måste ha sett på mig att jag var en Väldigt Viktig Person, med en Väldigt Viktig Blogg. Tänk att sådant syns på en.

Skivan är en s.k. promo, som måste delas ut gratis av affärer, den får inte säljas. Efter min inledande hybris tänkte jag att de kanske gav bort den om man handlade över en viss summa, men har via internet förstått att artisterna skapade denna skiva i samband med årets Record Store Day, och Aux 33 Tours 10-årsjubileum. De första 1500 kunderna efter skivans release skulle få den. Jag lyckades vara bland de första 1500. Officiellt releasedatum är 22 april 2017, så den är verkligen rykande färsk.

Patrick Watson

Artisterna är två lokala förmågor som jag inte kände till sedan tidigare. Jag hade inga förväntningar på innehållet, men blev väldigt positivt överraskad. Som namnet antyder är det en liveinspelning med respektive artist. Patrick Watson är både en artist och ett band (där artisten förstås är medlem/grundare). På nätet beskrivs bandets musik som en blandning av kabaretpop, klassisk musik och indierock. Och skivan öppnar med något som får mig att associera till Jacques Brel och Mackie Kniven. Musiken är från en konsert 2013 på Église Saint-Jean-Baptiste (en kyrka), och på scenen finns förutom bandet en orkester och en kör. De fyra låtarna är en tämligen eklektisk mix, med allt från finstämd, skör sång till kabaretinfluerade nummer. Bandet är tydligen kända för att använda udda "instrument" i studion, som t.ex. en cykel. Intressant sida på skivan, vilket absolut gav mersmak.

The Barr Brothers

På sida B får man höra de två bröderna Barr och Sarah Pagé, vilka är stommen i The Barr Brothers. På scenen finns också diverse medmusikanter. Deras musik beskrivs som eklektisk modern amerikana, en musikstil de anses vara en av de främsta utövarna av. Annorlunda än A-sidan, men absolut lyssningsbart. De lärde känna varandra då de var grannar i Montreal, och Sarahs experimentella harpspelande hördes genom väggen. På den vägen var det. Den här musiken är mer tillbaka till de amerikanska rötterna, något jag inte har så mycket av i hyllan. Det närmsta jag kommer är väl Dr John, även om The Barr Brothers inte dyker lika djupt ned i voodoträsket. Det är sköna låtar, och även här blir jag nyfiken på att höra mer av bandet. Konserten är inspelad 2015 på Montreals Internationella Jazzfestival.

Kul att få den här skivan, som fick mig att upptäcka två nya, lokala, band som verkar intressanta. När jag läser om dom på internet inser jag att de är tämligen kända och framgångsrika i sina respektive genres, och inte längre enbart lokala artister. Av de två banden, så är det för tillfället Patrick Watson som jag är mest nyfiken på, men även The Barr Brothers är värda att lägga på minnet.


Tracklist

Side A - Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour
1. Wooden Arms 3:23
2. Beijing 5:53
3. Man Like You 5:03
4. Where The Wild Things Are 5:13

Side B - The Barr Brothers
1. Even The Darkness Has Arms 4:11
2. Beggar In The Morning 7:23
3. Half Crazy 8:01

James - "Girl at the End of the World" (2016)

James levererar, som vanligt på deras 14:e studioalbum. Tre veckors gemensamt skapande i Skottland, med Max Dingel som producent, resulterar i en platta med ett mer elektroniskt sound än vanligt, något man hittar på ett par plattor från tidigt 2000-tal med gruppen.

En källa till ilska var dock bolagets påhitt att klistra på ett klistermärke direkt på omslaget som berättar vilka singellåtar som är med på plattan. När skivan är inplastad. Och klistermärket har ett klister som gör det i det närmaste omöjligt att få bort utan att lämna fula spår på omslaget. Varför inte sätta det på plasten som omger skivan? Jag blev så upprörd att jag ville kontakta bolaget och ställa frågor, men på hemsidan gavs varken telefonnummer eller emailadress, så det fick vara. Att skriva ett handskrivet brev kändes som att gå till överdrift.

Plattans knappa 45 minuter är generöst fördelade på två skivor. Sägs ju vara bra för ljudkvaliteten med större mellanrum mellan spåren. Bortskämd som man har en tendens att bli med diverse tillhörigheter i nya skivor, booklets, gatefoldomslag osv, så noterar jag lite besviket att den här skivan inte innehåller mer än de båda skivorna och en mp3 download. Men det är OK, troligen är det skälet till att den istället är relativt billig för att vara en nysläppt vinyl. Att mp3 downloaden bara gav mig drygt två minuter av varje låt, skyller jag på tekniska problem under nedladdningen. Det är ändå inget jag vanligtvis lyssnar på.

Det är en bra skiva. Inte James bästa, men inte heller någon av de mindre bra. Om man gillar gruppen så tycker jag absolut den skall införskaffas. Personligen gillar jag gruppen bättre när det är en något mindre elektroniskt inriktning, och Tim Booths röst inte går genom diverse effekter, som det gör på några låtar här. Men det är inget som går till överdrift, och det känns utan tvekan som ett gediget Jamesalbum. Som balans till det elektroniska soundet bjuds man bl.a. på den Edward Sharpedoftande Nothing But Love, som avslutar första sidan, och de svepande refrängerna är förstås alltid där. De har varit med länge, och jag gläds över att de fortsätter att skapa bra skivor. Kan nämnas att det höll på att bli James första #1 skivan i England, men i sista stund petades de ned till andra plats av Adele.


Tracklist

Side A
1. Bitch – 4:52
2. To My Surprise – 4:21
3. Nothing But Love – 3:29

Side B
1. Attention – 4:08
2. Dear John – 4:04
3. Feet of Clay" – 2:37

Side C
1. Surfer's Song – 3:51
2. Catapult – 4:02
3. Move Down South – 5:19

Side D
1. Alvin – 2:13
2. Waking – 2:44
3. Girl at the End of the World – 3:00

Lee Hazlewood - "13" (1972)

En lite udda fågel i Lee Hazlewoods skivkatalog. Historien bakom skivan får man beskriven i en tvåsidig, skön, seriestrip som följer med skivan. Bakgrunden beskrivs också mer fler ord i en text som också hittas inne i skivan, där bland andra Torbjörn Axelman citeras. Historien är följande:

En man vid namn Larry Marks jobbade som bl.a. producent på Hazlewoods skivbolag några år innan skivans utgivning. Larry gillade Hazlewoods musik, och genomförde ett projekt där han valde ut sina favoritlåtar med Lee, stöpte om dom i sin egen favorittappning - soul, funk & blues - och sjöng själv sången. Toppmusiker från Los Angeles musikerpool lirade instrumenten. Men skivbolaget lade ned, Lee flyttade till Sverige och ingen kunde ge ut det inspelade. Väl i Sverige hade väl inte Lee så jättemycket för sig, så han började gå igenom vad som fanns i gömmorna och hittade den här inspelningen. Så genom att återinspela sången med sig själv (och skippa Larrys sång), så hade han vips ett helt album med en minimal arbetsinsats. Skivan gavs bara ut i Sverige och rönte ingen större uppmärksamhet.

Larry Marks

Den bakgrunden leder förstås till att det här låter annorlunda än vad man är van, när det gäller Lee. Det är förstås mycket mer soul och funk, mycket mer blås, än brukligt. Dessutom är musiken inspelad i en tonart som är anpassad för Larrys röst, inte Lees djupa stämma. Det leder ju också till att det blir en ganska kul platta.

Egentligen gillar jag Lee bättre i hans mer "vanliga" version, hans egna arrangemang, men det är kul att bryta av lite ibland. Här är det mer full fart, och kanske det närmsta man kommer en partyplatta när det gäller Lee. Jag har såklart köpt en reissue av skivan, och där hänger skivan med som mp3-download också. Här får man bl.a. originalskivan, där Larry sjunger. Personligen gillar jag faktiskt musiken bättre med Larrys sång, kanske för att musiken helt enkelt är anpassad efter hans röst, och att det faktiskt är den musikstil han älskar. Kanske smittar det av sig på framförandet. Det är riktigt sköna grejer. LP:n innehåller några extraspår där Larry Marks sjunger, bl.a. några tidigare helt outgivna.

Vill man ha en lite annorlunda Lee Hazlewoodplatta, med mycket blås, en tydlig doft av tidigt 70-tal, kan skivan vara något. Speciellt om man gillar soul. Men man får ha ett öppet sinne, det låter annorlunda än vad Lee brukar låta, även om hans djupa barytonstämma ändå gör att man känner igen sig. Den sätter sin tydliga prägel på låtarna, som alltid. Kortet på framsidan är taget av Torbjörn Axelman, det är ett av Lees favoritfoton, han tyckte piltavlan såg ut som en gloria, och stolens ryggstöd som änglavingar.


Tracklist

Side A
1. You Look Like A Lady 2:10
2 Tulsa Sunday 2:15
3, Ten Or Eleven Towns Ago 2:36
4. Toocie And The River 4:35
5. She Comes Running 2:26
6. Rosacoke Street 2:41

Side B
1. I Move Around 2:24
2. And I Loved You Then 3:30
3. Hej, Me I'm Riding 1:58
4. Cold Hard Times
5. Drums
6. The Start
7. Suzie