Mike Oldfield - "Hergest Ridge" (1974)

Oldfields andra platta efter monsterdebuten Tubular Bells. Hergest Ridge gick in på Englandslistans första plats, bara för att strax därefter bli nerpetad av just Tubular Bells. Ytterst få artister har slagit sig själva på det här sättet. Själv skaffade jag plattan i min tonår, så den har varit med ett tag. Fortfarande är den ganska förknippad med tonårstidem, det är sällan den snurrar på skivtallriken nu för tiden.

Plattan består av två långa låter, Hergest Ridge part 1 & 2, en på varje sida. Logiskt och tydligt. Instrumentalt för det mesta, med lite körer här och där. I slutet av första sidan går körandet lite till överdrift, det blir väldigt bombastiskt, i övrigt funkar det OK. Hergest Ridge fortsätter väl i mångt och mycket idén från Tubular Bells, men är ingen kopia. Det är egentligen en ganska bra skiva, men ändå är det något med den som gör att den inte skapar så mycket intryck hos mig. Kanske hörde jag den för mycket under tonåren, kanske ligger det lite väl nära någon sorts new agemusik jag generellt är ganska skeptisk mot.

Det är förstås mycket gitarr, ofta i lager på lager genom olika effekter, men diverse andra instrument medverkar också, multiinstrumentalist som han är. Ofta en ganska lugn stämning och ibland lite dyster. Musiken vindlar sig fram och tar ofta nya vändor och riktningar, vilket hjälper till att hålla intresset uppe. Han är säkerligen en duktig och kreativ musiker, men ändå, plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Det är för mjukt, som om musiken går genom ett snällhetsfilter. Det blir aldrig elakt eller utmanade, och man stryks medhårs hela tiden. Jag saknar överraskningar.

Hergest Ridge är för övrigt en kulle på gränsen mellan England och Wales, i närheten av där Oldfield bodde vid denna tid. Är man nyfiken på musiken kanske den finns på Spotify, Oldfields originalmusik finns inte på youtube, dock ett gäng covers om man nöjer sig med det.


Tracklist

Side A
1. Hergest Ridge (Part 1) 21:29

Side B
1.  Hergest Ridge (Part 2) 18:45

Lee Hazlewood - "20th Century Lee" (1976)

Sverigevännen Lee med ännu en, jag vet inte vilken i ordningen, soloplatta. På den här tiden bodde han i Sverige och arbetade med, förutom sin musik, även en del TV-program, bland annat tillsammans med Torbjörn Axelsson. Skivan släpptes bara i Sverige och Tyskland, och är på så sätt något av en raritet i ett internationellt perspektiv. På grund av sin Sverigeflytt så försvann Lee till stor del från den internationella musikscenen under ett antal år, men i Sverige tror jag han var ganska uppmärksammad. Personligen var jag dock allt för ung 1976 för att ha någon egen upplevelse av detta.

Skivan är inte någon av hans bättre, men inte heller någon av hans tristare. En medelmåtta i katalogen. Alla låtar förutom en, The Fool (som först framfördes 1955 av Sanford Clark), är covers. Urvalet lutar ganska starkt åt countryhållet, vilket inte alltid faller mig i smaken. Till skillnad mot Lees tidigare, mer psykedeliska country, saknas här ofta den mörka, udda touch som förgyller en hel del av de låtarna. Samtidigt hittar man några riktigt sköna alster. På första sidan återfinns That's How I Got To Memphis och In A Young Girl's Mind som skapar den sidans höjdpunkter, och i sig värda ett inköp. Det som höjer låtarna över de andra är de sköna kvinnliga körerna, ett grepp som Lee har använt ganska ofta under karriären, nästan alltid med ett fantastiskt resultat.

När man vänder på sidan, får man inledningsvis ta del av klassikern Indian Summer (L'été Indien) i Lees tappning. Lees mörka stämma, tillsammans med Björn J:son Lindhs flöjt, skapar en låt drypande av 70-tal. Men hela steget ut tar Lee i låten Whole Lotta Shakin' Goin' On, då han får det att låta som om vi är med i en 70-talsporrfilm. Lees stämma är ofta djup, men det är sällan jag har hört den så här djup. Det är svårt att riktigt ta en låt som denna på fullt allvar, jag kunde inte låta bli att skratta högt några gånger i alla fall. Skivans kanske märkligaste låt är avslutningsnumret Brev Till Lillan, där Lee sjunger på svenska. Återigen, det är svårt att riktigt ta den på allvar, även om det kanske var ett ärligt försök att charma svenskarna. Hans svenska är inte helt lätt att förstå. Kan nämnas att på A-sidan sjunger Lee också på spanska, på låten An Old Lullaby, så skivan är fylld av språkexperiment. Annars är Crazy Mama en bra låt från B-sidan, med skönt gitarrsolande med hjälp av wahwah-pedalen. Gissningsvis är det Janne Schaffer som står för solandet, även om en del andra också står med som gitarrister på plattan, så helt säker är jag inte.

I och med dess begränsade utgivning, och en uppsjö svenska musiker som deltar, är det en ganska kul platta att ha i hyllan. Musikaliskt är den blandad, en del toppar, men också en del dalar.


Tracklist

Side A
1. Long Haired Country Boy 2:41
2. That's How I Got To Memphis 3:02
3. In A Young Girl's Mind 3:47
4. The Ballad Of Lucy Jordan 4:40
5. An Old Lullaby 3:39
6. The Fool 2:48

Side B
1. Indian Summer (L'eté Indien) 5:11
2. My Girl Bill 3:03
3. Crazy Mama 2:29
4. Whole Lotta Shakin' Goin' On 4:46
5. To Ramona 2:46
6. Brevet Från Lillan 2:19

Tommy James And The Shondells - "I Think We're Alone Now" (1967)

Jag har några senare plattor med Tommy James, betydligt roligare än dagens tema. Titellåten öppnar skivan, och den är ju helt OK, en klassiker. Men resten av skivan går inte i min min smak. Snäll och smörig tugummipop, som i mina öron är väldigt utdaterat. Jag gillar en del av Tommy James senare alster, när han/dom hade sökt sig längre in i psykedelian, Crimson & Clover är väl den mest kända låten från den eran, men där var dom inte ännu. Här är det ganska slätstrukna låtar som inte utmanar på något sätt, det är tillrättalagt och skapat för massutförsel via den kommersiella amerikanska radion. Variationen är inte heller så stor, soundet är precis detsamma och många av låtarna känns som versioner av varandra. Det är korta låtar, vilket är bra i det här fallet.

Skivan producerades av Bo Gentry och Ritchie Cordell, och den senare har skrivit de allra flesta låtarna. Bland de låtar han inte skrivit letar letar sig bl.a. covern Californa Sun in, och den är faktiskt ganska kul också. Nä, det mest intressanta med skivan är eventuellt omslaget. Jag tänkte inte så mycket på det, men läste på nätet att det ansågs vara för kontroversiellt, och byttes efter den första upplagan till en bild på gruppen istället. Det kontroversiella är att de två par fotstegen först går bredvid varandra, för att mot slutet stå mittemot varandra! Ajabaja. Sådant gick tydligen inte för sig i USA på tiden det begav sig, även om det i mina ögon var en tämligen subtil hint.

En annan intressant sak med skivan är att den är utgiven på Roulette, ett bolag som enligt Tommy James och många andra, styrdes av den italienska maffian. De var ökända för att inte betala artisternas royalties, och Tommy James hävdar att bolaget höll inne med Royalties på mellan 30-40 miljoner dollar till honom och bandet. 1989 såldes bolaget till Rhino och EMI, som sedermera betalade ut royalties i efterhand till olika artister, inklusive Tommy James, även om det inte handlade om de summor han tidigare hade nämnt.

Med andra ord en skiva som kanske är rolig att ha i samlingen av andra orsaker än musiken.


Tracklist

Side A
1. I Think We're Alone Now 2:08
2. Trust Each Other In Love 2:08
3. What I'd Give To See Your Face Again3:15
4. Baby Let Me Down1:43
5. Let's Be Lovers 2:18
6. Run, Run, Baby, Run 2:18

Side B
1. Mirage 2:30
2. I Like The Way 2:42
3. California Sun 2:59
4. (Baby, Baby) I Can't Take It No More 2:17
5. Gone, Gone, Gone 2:13
6. Shout 1:50

Olympic Souvenir (1980)
Олимпийский Сувенир

Jag var väldigt sportintresserad som barn, och OS-tävlingarna var alltid en höjdpunkt i tillvaron, precis som VM-tävlingar. Fyra år mellan varje OS kändes som en evighet, vilket gjorde de ännu mer speciella. Som barn är fyra år väldigt mycket, och för varje OS var jag väl i mångt och mycket en helt ny person. Mitt största minne från sommar-OS i Moskva 1980 är avslutningsceremonin då Misja, som OS-maskoten hette, fällde en tår. Jag fann det otroligt sorgligt och fällde nästan en tår själv. OS var över och nästa OS var så fjärran, Misjas sorg förstärkte min egen. Men det gick nog ganska snabbt så var livet som vanligt. USA bojkottade Moskva-OS, vilket gjorde det lite annorlunda.

Skivan är en dubbelplatta med en blandning av klassisk musik, primärt på första skivan, och folkmusik från Sovjetunionen, vilket hittas mest på andra plattan. Jag tycker andra plattan är mest intressant. jag har alltid varit intresserad av folkmusik från olika delar av världen och finner det betydligt mer inbjudande än den klassiska musiken, som är en blandning av orkestrar, körer och operor. Ofta högljutt och bombastiskt. Av någon anledning har Bach letat sig in också. Nä, folkmusiken är roligare, en av favoriterna är en kör från Georgien, som sjunger en dov och dyster sång, precis i samma anda som körpartierna i Kate Bush Hello Earth (som är sång lånad just från Georgien, med egenpåhittad text, lyssna gärna på den). Eftersom alla sånger sjungs på ryska (tror jag), både de klassiska låtarna och folkmusiken, så känns allt som rysk kommunistpropaganda. Detta förstärks troligen av den orealistiskt misstänksamma relation jag, och troligen de flesta svenskar, hade till Sovjetunionen på tiden det begav sig. Även om jag idag inser att det sannolikt inte sjungs om kommunismens storhet och Sovjets härlighet, sitter känslan kvar.

Anledningen att jag har skivan är att det är ännu en räddad från mina föräldrars skivsamling, när den var på väg bort, till soptunnan eller lokala loppisen. Inte för att jag är så intresserad av rysk musik, men själva skivan kändes så udda så jag gärna såg den i min ägo. Jag gissar på att min pappa fick skivan då han besökte Sovjetunionen å jobbets vägnar vid tiden för OS. Jag har sett den säljas relativt dyrt på nätet, vilket alltid glädjer. Och eftersom jag aldrig kommer spela den igen, efter undersökningen inför detta blogginlägg, kommer den vara i toppskick även om 100 år. Barnbarnsbarnen kommer glädjas.

Bo Hansson - "Magician's Hat" (1973)

Det här var Bo Hanssons andra soloalbum, och i Sverige gavs den ut 1972 under namnet Ur Trollkarlens Hatt. Men eftersom jag till min glädje fann den här i Montreal, så är det den nordamerikanska versionen jag har i hyllan, och i övriga världen gavs den ut året efter. Hanssons solodebut är mer känd, Sagan om Ringen, men den här är också bra.

Magician's Hat är något mer lättillgänglig än föregångaren, då Hansson har rört sig lite närmare den musikaliska mittfåran, även om det fortfarande är väldigt långt ifrån Svensktoppen. Jag uppskattar att den dystra, neurotiska stämningen som regerar på Sagan om Ringen, inte återfinns här. Man blir inte obehaglig till mods av Magician's Hat. Å andra sidan är hans första platta mer unik, det är svårt att återfinna någon liknande skiva, medan musiken på hans andra släpp till viss del liknar en del annan samtida musik, främst ur den progressiva och jazzfusiongenren.

På någon låt hörs lite körande, i övrigt är det instrumentalt. Det är förstås mycket elorgel och synth, eftersom det är Hanssons huvudinstrument, men även tvärflöjt, gitarr och saxofon ges en hel del utrymme. Kanske en lite mer ofokuserad skiva är föregångaren, men det flyter aldrig ut i långa jam utan mål och mening. En del av det lite spretigare intrycket kan nog förklaras med att många låtar är väldigt korta, vilket gör att det hoppar lite mer hit och dit. För mig är det en kul skiva att jamma med i med min egen tvärflöjt, eftersom musiken ger mycket utrymme för frihet och egna påhitt.

Så gillar man instrumental, progressiv musik med lite jazzinfluenser, så kan Magician's Hat vara något. Det är ofta lite småflummigt och jag gissar på att många holkar har rökts medan skivan snurrat på skivtallriken. En inte helt enkel skiva att ta till sig, men jag föredrar nog den här gentemot Sagan om Ringen, just för att den ändå är lite mindre utmanande i sin utformning.


Tracklist

Side A
1. "The City" – 7:20
2. "Divided Reality" – 6:17
3. "Elidor" – 1:34
4. "Before the Rain" – 1:31
5. "Fylke" – 1:50
6. "Playing Downhill into the Downs" – 1:39

Side B
1. "Findhorn's Song" – 1:43
2. "Awakening" – 2:43
3. "Wandering Song" – 3:13
4. "The Sun (Parallel or 90°)" – 7:07
5. "Excursion with Complications" – 3:23

Jayson Lindh - "Cous Cous" (1972)

Bakom den lite udda stavningen är det förstås vår Björn J:son Lindh som döljer sig. Internationellt gick han under det mer anglosaxiska namnet Jayson, och eftersom jag bor i Montreal är det ju ofta de nordamerikanska utgåvorna jag hittar av plattor. Det är ett relativt nytt inköp. Jag spelar tvärflöjt sedan ett år, och upplyste häromveckan min lärare om J:son Lindh, tvärsäker på att han skulle veta vem det var. Men det gjorde han ju förstås inte, så jag skickade honom en länk med lite info, och han svarade med en youtubelänk med låten Abdo. Riktigt skön låt, så jag blev glad när jag ett par dagar senare hittade Cous Cous i lokala skivbörsen, där Abdo är avslutningsnumret. Ett bra pris också, de hade faktiskt två ex av plattan, så Jayson Lindh verkar ju inte vara helt obskyr här.

Det blir ännu en bekräftelse på att det tidiga 70-talet var en skön plats då denna skiva låg ett antal veckor på Kvällstoppen, en femte plats som bäst. Instrumental tvärflöjtsdominerad musik tror jag skulle ha svårt att hitta in på listorna idag, Folk var mer öppensinnade på den tiden. Skivan blandar och ger, det är vissa ganska lättsmälta, på gränsen till smöriga, låtar som skulle passa in i en mjukporrfilm från nämnda årtionde (enligt en kompis som har sett en sådan film en gång), Men sedan byts det raskt ut mot stökig fusionjazz för att ovanpå det även bjuda på ett par låtar som idag skulle definieras som worldmusic. Mellanösterninspirerade tongångar  där bl.a. tabla, luta och congas hörs. Det är ett tydligt 70-talssound, vilket främst är att tacka tvärflöjten för. Jag tror den hade sin storhetstid under dessa år, tyvärr, jag ser gärna mer av den i dagens musik. Ta vilken låt som helst, Oops, I did it again med Britney Spears, och lägg till en tvärflöjt som lirar med och som får sola lite. Vips, så lyfts låten ett antal nivåer.

Det här var Jayson/J:son Lindhs tredje soloalbum, och på plattan hörs bl.a. Janne Schaffer. 1973 gavs den ut i delar av övriga världen. En bra platta som jag tycker man kan införskaffa. Tack vare dess lite vilda blandning blir den en ganska varierande upplevelse. Den nämnda låten Abdo bjuder på lite sång, i övrigt är det instrumentalt. Abdo är nog min favoritlåt från plattan, där tablan ger ett skönt driv och det "normala" trumsetet står för ramen i musiken. Här får andra musiker ta ganska mycket plats, en 10 minuters musikalisk jordenruntresa. Efter att själv ha spelat tvärflöjt ett år, tror jag att jag snart kan vara på J:son Lindhs nivå, lite till övning bara. Sedan ska jag se till att tvärflöjten åter kommer ut på arenorna och in i listpopen.


Tracklist

Side A
1 My Machine 4:02
2 Good Time Charlie's Got The Blues 2:56
3 Bobo 5:15
4 El Henna 2:49
5 Kiki 3:45

Side B
1 Elastic Springtime 3:28
2 The Booster Pump 3:19
3 Abdo 10:10

Genesis - "Nursery Cryme" (1971)

Det här var Genesis tredje album och det album där de tydligare tog ett steg in i den progressiva världen, från den mer folkorienterade musiken på albumen innan. Nya medlemmar var trummisen Phil Collins och gitarristen Steve Hackett, övriga medlemmar utgjordes av Peter Gabriel, Tony Banks samt Mike Rutherford. Med andra ord en musikalisk förstafemma i nivå med Tichonovs ryska 80-talslandslag.

Öppningslåten, The Musical Box, är en tio minuters episk klassiker som bara den är värd inköpet av skivan. Nu går Nursery Cryme att hitta ganska billigt, i alla fall här i Montreal, så för det krävs i och för sig inte så mycket. Men det räknas väl som en av Genesis bästa låtar, även om jag inte har järnkoll på deras skivkatalog. Ganska långt ifrån I Can't Dance är det i alla fall, och det är i positiv bemärkelse. På den här tiden låg Genesis, tillsammans med band som Yes, King Crimson, Gentle Giant m.fl., i framkanten av utvecklingen av den progressiva genren, och var långt ifrån den mer kommersiella bandinkarnationen under senare år.

En annan välkänd och omtyckt låt från skivan är The Return Of The Giant Hogweed, också det en lång låt från A-sidan, dock ingen av mina favoriter. Spår 2 från första sidan är For Absent Friends, en lugnare låt, där Phil Collins för första gången hörs sjunga i Genesis. Collins skulle ju senare bli huvudsångare när Peter Gabriel lämnat gruppen. Personligen tycker jag Collins och Gabriel låter väldigt lika på skivan, och det var inte förrän jag läste att det var Collins som sjöng på låten, som jag förstod det. Min personliga favorit, tillsammans med The Musical Box, är öppningsspåret på andra sidan, Seven Stones. Precis som The Musical Box, vindlar den sig fram genom lugna partier till de rent bombastiska.

Gruppen hade en köpt en mellotron från King Crimson en tid innan inspelningen, och den hörs med jämna mellanrum i olika låtar, kanske sätter den sin allra största prägel på avslutningsnumret The Fountain Of Salmacis. Mellotronen och vissa låtar ger i alla fall mig vibbar om att Moody Blues kanske stod för en del av inspirationen.

Ett bra album, kanske inte ett album man direkt tar till sig, utan det kan krävas en lyssningar. En blandning av de nämnda riktigt sköna låtarna, med en del lite mer intetsägande. För att vara progressiv musik så är den relativt lättillgänglig, det finns betydligt svårare musik inom genren.


Tracklist

Side A
1. "The Musical Box" 10:28
2. "For Absent Friends" 1:46
3. "The Return of the Giant Hogweed" 8:12

Side B
1. "Seven Stones" 5:10
2. "Harold the Barrel" 2:59
3. "Harlequin" 2:56
4. "The Fountain of Salmacis" 7:55