Genesis - "Trespass" (1970)

Genesis andra album, det sista där gitarristen Anthony Phillips deltog, och den enda platta med trummisen John Mayhew. Anthony Phillips påbörjade en relativt framgångsrik solokarriär efteråt, medan Mayhew försvann från musikscenen, flyttade till Australien och jobbade som snickare. Phil Collins tog som bekant över trummarrollen i bandet. Men allt detta hände efter denna platta hade getts ut. Vid inspelningen betod bandet, förutom av de nämnda två, av Peter Gabriel, Anthony Banks samt Michael Rutherford.

Många menar att denna platta visar på bandets kommande inriktning, med längre, relativt komplexa, teatraliska verk. Och så är det väl. De flesta låtar klockar in på 7-8 minuter, Peter Gabriel sjunger med inlevelse och ger låtarna en extra känslomässig nivå, och det är sällan vers-vers-refräng upplägg. Jag gillar det. Även om musiken hamnar inom facket progressiv musik är det inte speciellt svår musik, ofta vackra harmonier, lite sköra kompositioner, och inget av det ibland förekommande progressiva inslaget av allför märkliga, komplexa 7-taktspartier med mysko instrument mest skapat för musikernas egen skull. Mycket av Trespass smeker lyssnaren mehårs, det är ett vänligt sound.

En annan anledning till att jag gillar plattan är musiken innehåller en del sköna bombastiska partier, som får det inre taket att lossna. Och så lirar Gabriel tvärflöjt på många låtar. Dessa två ingredienser räcker för att jag ska gillar en LP. Peter Gabriel påminner lite om Peter Hamill (Van Der Graaf Generator) i sin inställning till sången, där förutom melodin och orden, en till nivå läggs på, vilket är det som kallas det teatraliska inslaget, antar jag. En tydlig känslomässig nivå. Det är inte alltid jag gillar det med andra band, det kan bli lite för mycket, men Peter Gabriel sköter det fint. Han går aldrig över gränsen. Det gör att jag ibland liknar musiken på Trespass vid en rockopera, eller musikal om man så vill. Sådant här gjorde bandet tydligare senare, med t.ex. plattan The Lamb Lies Down On Broadway, som har ett tydligare koncept. Mellotronen som hörs gör också att Moody Blues spökar i mitt inre när jag hör Trespass. I vilket fall, en bra platta tycker jag.


Tracklist

Side A
1. Looking for Someone 7:06
2. White Mountain 6:45
3. Visions of Angels 6:51

Side B
1. Stagnation 8:45
2. Dusk 4:15
3. The Knife 8:55

Å - "Ånyo" (2017)

Min bror har en trevlig tradition, att ge mig en skiva med lokala Uppsalaband i present vid födelsedagar. Detta var den senaste i raden. Bandet är en trio bestående av Joel Öhlund, Milovan Fredriksson och Erik Wallin. På skivan medverkar också, den i svenska proggkretsar nästan legendariska, Roland Keijser på flöjt. Utgivet på eget bolag, och inspelad i Silence Studio. Doftar det 70-tal?

Detta är bandets andra LP, och utgiven i endast 200 eller 300 ex (uppgifterna varierar på nätet). Att äga en sådan limiterad utgåva är alltid extra kul i min värld. Det är ingen tvekan om att musiken ska tilldelas epitetet progressive musik, à la 70-talets internationella prog (ej den svenska politiska varianten). Tänk band som King Crimson, Gentle Giant osv. Och en låt som Satan På Gatan skulle kunnat ha spelats av Caravan, om de sjungit på svenska. Jazzig, melodiös prog.

Det är en skön platta. På förstasidan är musiken lite lättsammare, där en trevlig cover på Uti Vår Hage avslutar (även om vissa partier av öppningslåten En Orm kan upplevas som allt annat än lättsamma). Andrasidan är generellt tyngre, med mer distade gitarrer och nästan metalösiga partier. I längden hade det kunnat bli för mycket, men det är tacksamt uppblandat med en del lugnare delar som balans. Som brukligt med proggressiv musik hörs taktarter som inte är den brukliga fyrtakten, med låtar på upp till 12 minuter. All sång är på svenska. Många låtar vindlar sig fram längs vägar som är lite mer slingriga än vad man hör på radions topp-10 lista, vilket gör den till en kul och intressant platta. Gillar man kvalitativ progressive musik à la 70-tal, med ett något modernare sound, kan plattas absolut rekommenderas.


Tracklist

Side A
1. En Orm
2. Satan På Gatan
3. Uti Vår Hage

Side B
1. Följer Du Med Mig?
2. Rustem

Al Green - "Let's Stay Together" (1972)

Det här var ännu en present, återigen från min fru, bröllopsdag denna gång. Vi brukar inte fira den speciellt, och glömmer ofta bort den. Detta år kom jag ihåg, gav henne någon liten present, och skapade dåligt samvete hos henne. Några timmar senare kom hon hem med denna skiva.

Det här var Al Greens andra platta, och en relativt stor framgång. Det är skön avslappnad soul som ingen egentligen kan tycka illa om. Al Greens röst står i fokus, medmusikanterna skapar ett skönt groove utan att någonsin ta över. Det är inte ett enda solo på plattan. Lite körande hörs ibland på många låtar, som det ofta är i soulmusik. Men även den har en relativt tillbakadragen roll.

Då och då kommer stråkarna och blåset in, men det är inte en hel orkester, snarare kanske en kvartett som fyller ut ljudbilden. Så soundet är egentligen ganska sparsmakat. Det tycker jag är bra. Ibland kan ju soul vara ganska bombastisk med ett välfyllt sound, Al Green bjuder istället på en ganska kontrollerad produktion.

En bra platta med många sköna låtar. Ska man klaga på något är det väl att variationen inte är så stor, soundet, tempot och låtarnas känsla är ganska desamma plattan igenom. Men gillar man det man hör så gör ju inte det så mycket. En platta som passar bra i många sammanhang. Feel good musik.


Tracklist

Side A
1 Let's Stay Together 3:15
2 La-La For You 3:29
3 So You're Leaving 2:53
4 What Is This Feeling 3:40
5 Old Time Lovin 3:17

Side B
1 I've Never Found A Girl 3:37
2 How Can You Mend A Broken Heart 6:21
3 Judy 3:44
4 It Ain't No Fun To Me 3:27

David Byrne - "American Utopia" (2018)

Sista juklappsskivan på tapeten, och den skiva jag fick som jag tycker allra bäst om. Under min tonår lyssnade jag mycket på Talking Heads, men efter gruppen upphörde har jag inte följt Byrnes solokarriär lika noga. Jag har vissa av hans soloalbum, en del skapade under TH-tiden, och en del från tiden efter, men har inte hört allt. Jag har ganska blandade åsikter om hans soloprestationer.

American Utopia är hans sjunde soloalbum under enbart eget namn, han har skapat ett antal plattor tillsammans med andra (Brian Eno, Norman Cook m.fl.), och det är hans första soloabum sedan 2004. På konvolutet står det att alla sånger är skapade från 'original tracks' av Brian Eno, och tydligen skapade Eno rytmtracks som sedan Byrne utvecklat till hela låtar. Eno är också angiven som medkompositör till de flesta låtar. Men plattan är som nämnts enbart under Byrnes namn.

Det är en skön platta med ganska lättillgänglig musik. Min upplevelse är att Byrne alltid gjort relativt intellektuell musik, som inte alltid varit lätt att spontant ta till sig. Men på American Utopia är inget alltför svårt. Vissa låtar, som t.ex. Every Day Is A Miracle, har till och med en lycklig allsångsrefräng man vill sjunga med i medan man jazzar runt på vardagsrumsgolvet. Musiken är en del i ett större multimedia projekt, Reasons To Be Cheerful, som fokuserar på att sprida positivitet i en tid då världen står inför en del svårigheter, gällande politik och miljö. Låtarna målar upp en alternativ, positiv bild av världen, och Byrne diskuterar på omslaget kring att vi behöver skapa bilder av den värld vi vill ha, för att den skall kunna bli verklighet.

Det händer mycket i låtarna, och det är ett ganska välfyllt sound, Det är generellt hög kvalitet på musiken, och inget känns som utfyllnad, även om det finns vissa spår jag finner mindre intressanta. Studerar man texterna så är de, som brukligt när det gäller Byrne, lite märkliga och udda, och något svårtolkade. Men det är kul. Byrne är en ytterst erfaren musiker, nästan en legendar, så han kan hantverket. Det är kul att han på äldre dagar skapar något som känns både piggt och fräscht. Han tycks fortfarande vara fylld av en slapelselust.

Tracklist

Side A
1.  I Dance Like This 3:34
2. Gasoline And Dirty Sheets 3:20
3. Every Day Is A Miracle 4:46
4. Dog's Mind 2:30
5. This Is That 4:31

Side B
1. It's Not Dark Up Here 4:11
2. Bullet 3:10
3. Doing The Right Thing 3:39
4. Everybody's Coming To My House 3:30
5. Here 4:14

Jet Black - "In Paradox" (2014)

Temat julklappar fortsätter. Lokal musik denna gång, ett band från staden Quebec, och deras andra platta (tror jag). Det var min fru som gav mig den, som jag antar att hon lite på måfå plockade ur en back på den lokala skivbörsen. Om jag förstått infon på nätet rätt, har den bara tryckts i 500 ex - 100 på vit vinyl, och resten på svart. Jag har den svarta varianten (ny). Det tycks vara en självutgiven sak, sådana plattor kan ju innebära vad som helst.

Soundet låter mycket 90-talets grunge, inte en nostalgisk krydda, utan full-blown grunge. Hade jag inte vetat vad som spelades på stereon, hade jag gissat Nirvana, Pearl Jam, Stone Temple Pilots eller något av de andra grungeinstitutionerna. Med andra ord är det ganska högljutt, mycket gitarrer och relativt ösigt. Grungen har i mina öron alltid haft något mörkt och destruktivt över sig, så även här. Ingen lättsam, harmonisk bakgrundsmusik. Det osar desperation och ilska över musiken.

Jag har några plattor från 90-talet med Alice In Chains och Stone Temple Pilots (och Smashing Pumpkins om de ska räknas till grungen), men genren har aldrig varit någon favorit. Så därför är jag inte rätt målgrupp för den här skivan. Det känns som om det inte funkar lika bra att lira grunge idag, jämfört med andra, tidigare musikgenrer. Medan disco, heavy metal, synth, psykedelia och diverse andra stilar ur det förgångna, tacksamt kan återanvändas, det låter bra, känns grungen som om den hörde hemma under 90-talet och skall där förbli. Kanske är det för tidigt att lira grunge igen? Jet Black behöver kanske vänta tio år. Så ingen platta för mig, men för den som har grungen levande, kan det vara något.


Tracklist

Side A
1 Deep Space 4:09
2 Running in Circles 3:17
3 Smothering 5:05
4 Air Deprivation 1:03
5 Blank Note 3:46

Side B
1 P. Report 4:08
2 Star Cluster 3:21
3 Pull 3:53
4 Monolith 1:03
5 In Paradox 5:27

Trummor & Orgel - "Indivisibility" (2018)

Julen som passerade innebar ännu en julklapp i form av en LP-skiva, och en fortsättning på min brors tradition, att ge mig skivor med Uppsalabaserad musik. Trummor & Orgel är en Uppsaladuo bestående av bröderna Staffan och Anders Ljunggren. Som bandnamnet antyder, så är bandets sättning primärt trummor och orgel, även om något annat instrument kan smyga sig in, såsom gitarr (och synth, men det räknar jag till orgellandskapet). Enligt listan på Discogs är Indivisibility duons sjunde skiva, och den första i min samling.

Hur kul kan det då vara med musik som enbart har trummor och orgel som instrument? Spontant kan ju en känsla av tveksamhet uppstå. Går det att variera? Blir inte ljudbilden lite väl tom? Trots att jag är från Uppsala är den här skivan mitt första möte med gruppen, och jag hade på grund av den ovanliga sättningen, en något avvaktande inställning. Men redan den första låten tvingar mig att öppna upp och omfamna musiken, och jag förstod alla lovord jag tidigare hört uttalas kring duon. Det är en riktigt skön och kul platta.

Det är lite svårt att beskriva musiken. Som en blanding av pop, jazz och psykedelia. Det är ganska bra fart i låtarna, och trots att sättningen är ganska 70-tal så känns soundet nytt och fräscht. Ljudbilden är också större och mer välfylld än vad man först skulle kunna tro, och det låter inte på något sätt avskalat. Det är musik som både passar att sitta och lyssna uppmärksamt på, men också som bakgrundsmusik när man sysslar med annat. Bandet kanske är trötta på de ständiga jämförelserna med Hansson & Karlsson, duon från andra hälften av 60-talet med en liknande sättning, men just likheterna dom emellan gör att kopplingen är svår att ignorera. Nu är det så att jag inte hört så mycket med 60-talets variant av Trummor & Orgel, så jag nöjer mig med att bara nämna dess existens. Jag har ju inte heller något av Trummor & Orgels tidigare album, så jag kan inte heller jämföra Indivisibility med deras tidigare alster. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett riktigt bra album jag är glad att äga, och kan rekommendera det, speciellt om man gillar Hammondorgeln och musik med ett något annorlunda sound.


Tracklist

Side A
1 Metropolis
2 Imaginary Friends
3 Debonair
4 Hindsight
5 Slippery

Side B
1 Enigma
2 Togetherness
3 Transcendence
4 Zodiac

A Place To Bury Strangers - "Worship" (2012)

Den här skivan var en av julklapparna jag fick av min familj, alltid en trevlig överraskning, speciellt då min fru inte har en aning om vad hon köper. Det här var ett helt nytt band för mig, och för henne. Tydligen har de förärats epitetet New York's loudest band. Jag kan höra varför.

Det här var tremannabandets tredje platta och ofta är det en veritabel ljudmangling lyssnaren utsätts för. Ylande och klösande gitarrer dominerar, körda genom diverse effekter, som skär ända in i märgen. Över det hela vilar någon sorts 80-talskänsla, och det påminner kanske om Sisters Of Mercy eller Jesus and Mary Chain, i en extremare version. Shoegazing en definition som ofta används om bandets musik, det finns något lite drömskt över låtarna mitt bland kaukafonin, och ibland tänker jag att så här skulle Spiritualized och Smashing Pumpkins låta om de gjorde musik tillsammans.

Till en början hade jag lite svårt för skivan, den var för brutal och högljudd, det var svårt att urskilja vad som fanns under ytan. Men ju mer jag lyssnar på den, ju bättre tycker jag om den. Har man väl blivit någorlunda vän soundet, så är låtarna ganska sköna. Trots detta, är nog öppningslåten på sida B, Dissolved, min favorit, då den är skivans lugnaste och närmast det som kan beskrivas som lättillgängligt. På det hela taget en ganska svår och mörk skiva, som absolut är en utmaning. Allmusic använder följande adjektiv för skivans mood: Aggressive, Druggy, Hypnotic, Volatile, Atmospheric, Dramatic, Intense, Trippy, Cathartic samt Tense/Anxious. Ur detta perspektiv är musiken antingen väldigt bred och allomfamnande, eller totalt schizofren.


Tracklist

Side A
1 Alone 2:27
2 You Are The One 4:09
3 Mind Control 3:14
4 Worship 3:55
5 Fear 4:51
6 Why I Can't Cry Anymore 3:41

Side B
1 Dissolved 5:23
2 Revenge 5:05
3 And I'm Up 3:46
4 Slide 3:39
5 Leaving Tomorrow 4:16