Wire – “The Ideal Copy” (1987)

Det var på den tiden inte Internet fanns, i alla fall inte bland vanligt folk och i den skepnad det har idag. Det var andra hälften av 80-talet och jag var i mitten av min tonår. Jag hörde en skön låt på radio och som brukligt var vid denna tid fick man spetsa öronen när låten närmade sig sitt slut om man ville veta vem som framförde låten. Missade man detta gyllene ögonblick var det kört, då var det bara att hoppas att man snart fick höra låten igen på P3 och då lyckas uppfatta namnet på artisten istället. Det ledde till att vissa låtar fick en nästan mytomspunnen status, i alla fall hos mig, låtar man bara hört en gång och som var helt fantastiska men man hade ingen aning vem som sjungit och därför omöjligt kunde få tag på den. Men det är en annan historia, i detta fall hörde jag vilken gruppen var – Wire, en helt okänd grupp för mig men som jag bestämde mig för att undersöka närmare.

Jag besökte den legendariska affären Musikörat i Uppsala och bad att få provlyssna på The Ideal Copy. Jag förstod snart att det var plattans andra låt Ahead jag hade hört på radio, en skönt ösig låt med mycket energi på en platta som var ganska olik det mesta annat jag hade. Även om det inte var total kärlek vid första ögonkastet köpte jag plattan.

Wire bildades 1976 i London och släppte sin första platta året därefter. Inledningsvis brukar gruppen anses ha tillhört punkscenen, men de utvecklades ständigt och på deras andra respektive tredje skiva hade de rört sig allt längre bort från den klassiska punken. Vissa kallar det de gjorde under 70-talet art-punk medan andra anser att de inte går att kategorisera. 1980-85 tog gruppen en paus och The Ideal Copy var deras första fullängdsplatta efter denna paus (och alltså deras fjärde LP). Och som tidigare hade gruppen till viss del utvecklat ett nytt sound.

Wires historia visste jag inget om och var lyckligt ovetande om denna fram långt senare i mitt liv (i och Internets intåg i tillvaron). Som sagt så var det inte villkorslös kärlek vid första lyssningen och en sådan känsla växte aldrig fram, visst, en relativt stark attraktion och förtjusning fanns alltid, men den stora passionen infann sig aldrig. Det var alltid något i musiken som gjorde att jag hade en lite kluven känsla inför plattan. Jag tror det handlar om en relativt mörk ljudbild och sångarens röst som av någon anledning väcker någon neurotisk känsla inom mig. Jag blev aldrig nyfiken på Wires tidigare skapelser och lät gruppen förbli en okänd sådan i min skivsamling. Dock spelades denna skiva flitigt under mina tonår även om det blivit alltmer sällan ju fler år som passerat.

Tonårens känsla har bestått. Det är något i soundet och sångrösten som gör mig lite olustig, även om många låtar är riktigt sköna. Den tidigare nämna Ahead gillar jag fortfarande, Feed Me och Ambitious är andra höjdare. A-sidan har alltid varit min favoritsida och jag tycker att B-sidan, förutom öppningslåten, alltid har varit relativt trist.

En skillnad mot tidigare är att en nyfikenhet väcks angående Wires tidigare alster, troligen hjälper det till att jag nu också vet mer om dom. Tack vare internet är det nu väldigt enkelt att utforska ny musik och högst upp på min lista står Wires andra och tredje platta som jag har vissa förväntningar på. För övrigt kan nämnas att de detta år (2011) har släppt sitt tolfte album. Efter att ha lyssnat igenom denna platta för första gången på många år inför detta inlägg tror jag The Ideal Copy kommer att få mer speltid framöver.

Slutligen skall också nämnas att The Ideal Copy var den första platta som släpptes på det då nya formatet DAT, så på så sätt är den ju historisk.

Favoritlåtar

Ahead

Feed Me

Ambitious

 

Tracklist

Side A

1. The Point Of Collapse 3:18
2. Ahead 4:52
3. Madman's Honey 4:23
4. Feed Me 5:50

Side B

1. Ambitious 4:00
2. Cheeking Tongues 2:02
3. Still Shows 4:00
4. Over Theirs 5:18

 

 

David Byrne – “Music For the Knee Plays” (1985)

Som tonåring lyssnade jag mycket på Talking Heads, ett intresse som automatiskt ledde in på de individuella medlemmarnas eventuella solokreationer. David Byrne var sångaren i Talking Heads och dess huvudsakliga låtskrivare, under tiden i detta band gjorde han en del soloplattor varav Music For the Knee Plays var den tredje.

Den sorgliga historien om när jag köpte denna platta är tyvärr en som upprepades alldeles för ofta. Jag hittade den i skivbacken, provlyssnade och tyckte egentligen den inte var så bra. Men eftersom jag gillade Talking Heads hade jag därmed den fixa idén att David Byrnes soloplattor också måste vara bra. Dessutom vågade jag inte riktigt meddela affärspersonalen att jag inte var intresserad, vad skulle de tänka? Tänk om de blev ledsna eller besvikna på mig? Alltså satte jag mina egna känslor åt sidan, lät min osäkerhet styra och köpte plattan. Det fanns kanske också någon känsla av att jag skulle vinna viss respekt från affären genom att köpa en platta med David Byrne. På så sätt kom jag hem med en platta jag egentligen inte ville ha. Det positiva är väl att mitt musiklyssnande utvidgades och jag fick ta del av musik jag inte skulle ha gjort annars. Jag var i 15-års åldern när jag införskaffade denna LP.

Music For the Knee Plays är musik Byrne komponerade för Robert Wilsons opera The Civil Wars: A Tree Is Best Measured When It Is Down. Andra kompositörer var bl.a. Philip Glass och Gavin Bryars. Denna opera komponerades till de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Tanken var att sex olika kompositörer från sex olika länder skulle komponera varsin del av musiken, de olika delarna skulle framföras i respektive land för att därefter föras samman i ett episkt framförande under en hel dag under OS. Av olika anledningar genomfördes inte det slutgiltiga framförandet och än idag har denna opera inte spelats i sin helhet.

Musiken på skivan är inspirerad från The Dirty Dozen Brass Band, ett brassband från New Orleans. I praktiken betyder det att det endast är blåsinstrument tillsammans med slagverk som hörs förutom Byrnes röst, som håller sig till prat (ingen sång). Detta var alltför ovanligt för mig för att jag riktigt skulle kunna ta till mig musiken. Jag försökte verkligen gilla plattan men förutom några enstaka låtar så var det inte den enklaste platta att ta sig an. Allmusic.com beskriver plattan som “brass-led marches that sound like an art school has landed on Bourbon Street”. Så ni förstår att en 15-årig Markus fick kämpa lite grann. Byrne har skrivit de flesta låtar, vissa är traditionella och arrangerade av Byrne och/eller andra.

När jag nu lyssnar på plattan tycker jag ungefär samma sak. Det är inte riktigt min sorts musik och troligen hade jag inte köpt den idag (kanske om jag hittat den för under 30 kr). De låtar jag tyckte var bra som yngre tycker jag fortfarande är bra, samma känsla finns kvar för de jag tyckte mindre om. Ändå är jag glad att jag köpte plattan, kanske kan jag vinna en del respekt genom att äga en vinylplatta med David Byrne. Eller tycker folk bara jag är knepig?

 

Favoritlåtar

Tree

Theadora Is Dozing

 

Tracklist

Side A

1. Tree (Today Is An Important Occasion) 4:02

2. In The Upper Room 3:35

3. The Sound Of Business 6:15

4. Social Studies 4:52

5. (The Gift Of Sound) Where The Sun Never Goes Down 2:34

6. Theadora Is Dozing Trad 2:59

 

Side B

1. Admiral Perry 5:32

2. I Bid You Goodnight 2:51

3. I've Tried 3:24

4. Winter 6:11

5. Jungle Book 3:38

6. In The Future 6:35

 

 

Steve Hackett – “Till We Have Faces” (1984)

Ännu ett av alla dessa album jag har köpt på grund av ett omslag som lockade (och ett billigt pris, 19 kronor om jag minns rätt). Som läsaren kan se lovar ju ovanstående mystiska omslag musik som inte kan vara annat än fantastisk. I alla fall trodde jag det när jag som 15-åring köpte plattan på affären BK-records i Uppsala. Min förväntan var kort och gott jätteflummig musik som därmed skulle vara jättebra. En känsla av besvikelse besökte mig omedelbart första gången jag lyssnade på den, öppningslåten var ganska OK men i övrigt var det inte alls vad jag hoppats på. Soundet och låtarna kändes billiga och jag förstod att mannen med namnet Steve Hackett måste vara en doldis i musikvärlden som aldrig nått någon berömmelse. Till We Have Faces var troligen den enda platta han hade fått göra. Detta var samtidigt en liten källa till glädje, det är alltid kul att äga en obskyr platta med en lika obskyr artist. Sådant inger viss respekt.

Nu vet jag att sanningen är något helt annat. Hackett inledde sin internationella karriär som gitarrist i det legendariska bandet Genesis där han var medlem fram till 1977. Därefter inledde han sin långa och relativt framgångsrika solokarriär. Till We Have Faces var han åttonde soloalbum och i dagarna har hans 34:e släppts – Live Rails. Han har även hunnit med att spela i “supergruppen” GTR. Med andra ord var han väldigt långt ifrån någon doldis som ingen förutom jag kände till.

Plattan är till största delen inspelad i Brasilien med mestadels brasilianska musiker. Detta har gett den en viss (liten) krydda av s.k. worldmusic, vissa hävdar till och med att Hackett med denna platta var först att använda sig av sådana influenser på ett rockalbum. Det fanns dock en del andra band som redan hade gjort det (Police t.ex.), icke desto mindre var han tidigt framme och måste på så sätt sägas ha varit relativt progressiv i sitt skapande.

Kanske påverkar det faktum mig att jag idag vet vilken auktoritet Hackett ändå är, men när jag nu lyssnar på plattan tycker jag den är mycket bättre än vad jag tyckte som tonåring. Åh, ni tror att det beror på min mognad som människa och ett större djup i mina musikkunskaper? Jo, jag tackar, så kan det ju förstås vara. Fortfarande har vissa låtar ett sound som jag inte gillar och som dessutom känns lite utdaterat. Myopia känns för mycket som dålig heavy metal (även om det händer lite intressanta saker i mitten på låten), en trummaskin förstör en låt som What’s My Name och bluesballaden Let Me Count The Ways är mest trist. Dessa låtar har tyvärr en alltför tydlig 80-tals prägel, enligt mig. Men andra låtar har på något mystiskt sätt ändrat karaktär från tråkiga till vackra, från tråkiga till jazziga, från tråkiga till grooviga eller från tråkiga till komplexa. Det är inte helt omöjligt att denna platta gör en come-back på skivtallriken och kanske slutligen får den respekt den ändå förtjänar.

Slutligen kan nämnas att omslaget, som jag idag inte är speciellt förtjust i, är målat av Hacketts dåvarande hustru Kim Poor. Målningen har namnet Silent Sorrow in Empty Boats efter en låt av Genesis. Kim har målat de allra flesta av Hacketts omslag.

Öppningslåten Duel brukade vara min favorit som ung, mest tack vare den ylande gitarren/synthen (jag vet än idag inte om det bara är synth eller både och) men det är den inte längre. Idag är favoritlåten balladen Taking the Easy Way Out. Jag har kanske blivit romantiskt på äldre dagar.

 

Tracklist

Side A

1. Duel 4:50

2. Matilda Smith-Williams Home For The Aged 8:04

3. Let Me Count The Ways 6:05

4. A Doll That's Made In Japan 3:57

 

Side B

1. Myopia 2:56

2. What's My Name 7:05

3. The Rio Connection 3:24

4a. Taking The Easy Way Out 3:49

4b. When You Wish Upon A Star 0:51

 

Brian Eno – “Music For Films” (1978)

Finns det någon man som med rätta kan bära epitetet Mr. Ambient är det Brian Eno. Han har skapat en räcka skivor innehållande denna form av musik, ljud, konst, atmosfärer eller hur man nu vill definiera det. Han anses vara mannen som myntade uttrycket ambient för “low-volume music designed to modify one's perception of a surrounding environment.”. I praktiken väldigt lugn, stämningsfull musik/ljud med en hel del tystnad som ofta görs sig bäst som bakgrundsljud.

Hans musikaliska karriär startade dock i Roxy Music 1971 där han agerade keyboardist och ansvarade för andra elektroniska apparater som mixerbord och bandspelare. 1973 hoppade han av bandet då han och sångaren Bryan Ferry hade svårt med samarbetet, som skäl anges också att Eno var trött på rockstjärnelivet. Istället påbörjade han en solokarriär som innehöll både många egna plattor men också en hel del produktion för andra artister som t.ex. Talking Heads, U2, James m.fl. Dessutom medverkar han på en mängd skivor med många olika artister, en medverkan som ibland var ett samarbete. Sådana samarbeten har skett med David Bowie, John Cale, Robert Fripp m.fl. Hans karriär är som synes imponerande och Eno räknas som en av de viktigaste personerna inom de senaste decenniernas musik. Och ja, han är mannen som komponerat den 3½ sekunder långa melodin du hörde när du startade Windows 95. Trots det är hans karriär fortfarande pågående.

Music For Films köpte jag under min gymnasietid, jag var bekant med Brian Enos namn eftersom min äldre bror hade någon platta med honom. Dessutom hade jag hört en Eno-platta i skolan på en musiklektion där en lärarvikarie mässade medan det hördes lite pianoplink i bakgrunden (ja, det var samma lärarvikarie som spelade Atom Heart Mother för oss, för läsaren med gott minne). Jag gillade stämningen skivan skapade men var inte säker på dess namn, men jag hade förstått att det var “music for” någonting. Iväg till musikhandeln och vad hittade jag i skivbacken om inte Music For Films. Jag slog såklart till (trots att det var fullpris), åkte hem och hörde att det inte alls var samma skiva som på lektionen. Som tur var, var även denna i samma lugna genre så besvikelsen mildrades ändå betydligt. Jag förstod senare att det var Enos platta Music For Airports vi hade fått höra på lektionen.

Som tonåring hände det faktiskt då och då att jag lyssnade igenom hela plattan i hörlurar även om jag då hade en tendens att bli väldigt sömnig och ärligt talat lite uttråkad. Oftare satte jag på den som ett lugnande bakgrundsljud vid t.ex. läxläsning. Faktum är att många menar att det inte är meningen att man skall koncentrera sig på musiken när det gäller ambient utan den skall istället befinna sig någonstans i bakgrunden. Med andra ord var mitt hörlurslyssnande helt fel väg att gå.

Det är svårt att skriva några slagkraftiga och lättfattliga ord om musiken eftersom den är tämligen formlös och atmosfärisk. Dock kan det sägas att låtarna är relativt korta på Music For Films, mellan en och fyra minuter. Dessutom används en hel del olika instrument, inte bara synth, tapeloopar och/eller piano som tycks vara fallet på några av hans andra mer minimalistiska ambientplattor. På dessa plattor är låtarna också längre, ibland tar en låt upp en hel skiva. På så sätt är Music For Films annorlunda än mycket annat Eno har gjort inom denna genre. Det kan nämnas att musiker som Robert Fripp, John Cale och Phil Collins medverkar på skivan.

En del av musiken på skivan spelades in 1976 och skickades till olika filmregissörer som eventuell filmmusik. När den släpptes 1978 kommenterade Eno de nya låtarna att de hade en "possible use as soundtracks to ‘imaginary’ films". I slutändan har vissa spår från plattan kommit med i några olika filmer;  A Better Tomorrow, (Sparrowfall (1)),  Jubilee (Slow Water), Sebastiane och Breathless (Final Sunset) samt Rock 'n' Roll High School (M386 och Alternative 3).

Idag blir jag alldeles för uttråkad om jag skulle sitta still och verkligen lyssna på ett album som Music For Films. Men skivan fungerar utmärkt som ett medel att skapa en lugn och eftertänksam stämning, varför inte när man städar? Musiken har en tendens att neutralisera all form av stress, med andra ord måste denna sorts musik vara bra för hälsan. Vem vet, en dag kanske du kan få den utskriven på recept.

Allmusic.com avslöjar hemligheten med plattan:

“…and another film student who had tried out some of the cues: "this is the worst music for films ever. These cues don't synch to anything." However, the second filmmaker unintentionally discovered the essence of Music for Films -- the 18 pieces here are little films, stimulating the visual part of one's brain and thus fulfilling their promotional purpose.”

 

Tracklist

Side A

1. M386

2. Aragon

3. From the Same Hill

4. Inland Sea

5. Two Rapid Formations

6. Slow Water

7. Sparrowfall (1)

8. Sparrowfall (2)

9. Sparrowfall (3)

 

Side B

1. Quartz

2. Events in the Dense Fog

3. There Is Nobody

4. A Measured Room

5. Patroling Winte Borders

6. Task Force

7. Alternative 3

8. Strange Light

9. Final Sunset

 

 

Pink Floyd - ”A Nice Pair” (1973)

A Nice Pair är en dubbelplatta bestående av Pink Floyds första två plattor, The Piper At the Gates Of Dawn (1967) och A Saucerful of Secrets (1968). På dessa alster visas till viss del en annan sida av PF upp än den vi kanske förknippar med skivor som Dark Side Of the Moon eller Wish You Were Here. Istället för de senare svepande konceptalbumen får vi här en psykedelisk lekfullhet, speciellt på den första plattan. Dessa plattor har också ett mer tidstypiskt sound och saknar de senare plattornas tidlöshet.

Omslaget är skapat av Hipgnosis och består av sammanlagt 18 små bilder av föreslagna, men icke använda, omslagsbilder till plattan.

The Piper At the Gates of Dawn kan väl sägas vara Syd Barretts höjdpunkt i karriären, på denna skiva har han skrivit samtliga låtar utom en, oftast ensam, ibland tillsammans med de andra. Tillika är han sångare på nästan samtliga låtar (med sång), en del vill gå så lång att kalla detta ett Syd Barrett album.

Musiken på denna platta kan inte kallas annat än psykedelisk, och jag upplever den som en psykedelia med en mörk vibb. Om det beror på soundet, harmonierna, texterna eller vetskapen om Syds senare öde kan jag inte svara på. En bekant till mig som var flitig användare av cannabis beskrev detta som hans favoritalbum att lyssna på under påverkan av nämnda drog. Han använde termen ”undermedveten musik” då han upplevde att musiken till viss del öppnade dörren till denna stängda del i medvetandet. Nu får man väl ta hans beskrivning som man vill men jag är böjd att hålla med honom. Det är inte låtar om peace, love & understanding med flumbluesiga jamsessioner, istället är det typiska Syd Barrett-låtar med texter som kan upplevas som lekfulla eller, som i mitt och min bekantes fall, mörka och märkliga. Soundet är också mörkare än den vanliga 60-tals psykedelian vilket på det hela ger en skiva som på något sätt tar sig in i huvudet. Min bekante var övertygad om att PF medvetet skapat sådan musik i något outgrundligt syfte, personligen är jag inte lika övertygad.

Inspelningen skedde i studio 3 hos EMI Studios samtidigt som Beatles var där och spelade in Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Producent på plattan var Norman Smith som hade varit studiotekniker på alla Beatles inspelningar fram till Rubber Soul. PF:s trummis Nick Mason beskriver att inspelningen av skivan gick smidigt och var väldigt effektiv. Norman Smith å andra sidan minns inspelningen som ”ett helvete”, och syftade både på själva inspelningen och bandmedlemmarnas musikaliska talanger.

På plattan finns några exempel på PF:s tidiga utsvävningar i märkliga musikaliska resor och/eller experiment. Dessa är konstiga (o)ljud i en tämligen ostrukturerad form som kanske var kul att skapa med inte så kul att lyssna på, enligt mig. Instellar Overdrive är t.ex. ett exempel på detta. Hade jag haft plattorna på CD hade jag tryckt på ”Skip” när det var dags för denna och liknande låtar.

Låtarna på plattan är dock överlag bra, med några få undantag, och har sina unika särdrag. Men jag kan inte komma ifrån att det är något märkligt med plattan, till och med en lekfull låt som Bike (”I've got a bike, you can ride it if you like, it's got a basket, a bell that rings and things to make it look good...”) har någon sorts mörk vibb som gör att den både fascinerar och efterlämnar någon sorts undran om just varför det lämnar en undran. Fråga mig dock inte närmare om detta, det är svårt att sätta fingret på det och mitt undermedvetna låter sig inte kläs i ord.

Allmusic.com skriver om musiken: ”...giving the impression of chaos and confusion lurking beneath the bright surface. The Piper at the Gates of Dawn successfully captures both sides of psychedelic experimentation -- the pleasures of expanding one's mind and perception, and an underlying threat of mental disorder and even lunacy.”

Till den andra plattan, A Saucerful Of Secrets, tycks bandet ha mognat. Låtarna har blivit mer seriösa med ett allvarligare tonläge. Syds psykiska hälsa hade också dramatiskt försämrats och han bidrog endast med en låt, avslutningslåten Jugband Blues. PF hade pga nämnde mans allt mer förvirrade och svårhanterliga beteende plockat in en ny medlem i gruppen, David Gilmour. Denne man blev sedmera en viktig del i PF:s fortsatta skapande. Av olika anledningar hade gruppen inte kommit sig för med att göra sig av med Syd trots alla svårigheter han skapade, det betyder att detta är den enda platta med PF där alla fem medlemmar medverkade. Angående Syd finns det många historier om märkliga intervjuer, scenframträdanden eller plötslig fysisk (eller psykisk) frånvaro från denna tid. Den intresserade kan Googla hans namn och ta del av hans historia.

Titellåten på A Saucerful Of Secrets är återigen en av dessa långa instrumentala låtar som kanske mer passande kan kallas ljudkonst. Men jag tycker mig märka en skillnad gentemot de liknande alstren på första plattan, tonen och stämningen känns mer kontrollerad och bandet tycks ha en idé vad de vill med dessa ljudexperiment. De tycks ha något sorts mål.

Rick Wright har bidragit med ett par låtar av vilka jag tycker Remember a day är den finaste. Han sjunger dessutom på fyra av plattans elva låtar, samt körar på titellåten, vilket gör det till den enda PF-platta där han sjunger på flest låtar. Roger Waters låt Corporal Clegg menar många är ett försök att efterlikna Syd Barretts mer lekfulla låtar, men ett misslyckat sådant. Personligen har jag dock alltid gillat den låten då den är mer klassisk psykedelia än mycket annat de gjorde. Ovanligt nog sjunger Nick Mason på denna låt vilket gör att detta är den enda platta där alla fem medlemmar bidrar med sång (även om alla medlemmar, fyra då, bidrar med sina röster på plattan Meddle). Waters bidrar också på denna platta med klassikern Set the Controls for the Heart of the Sun, en favorit som håller än. Denna låt är också den enda låt som alla fem medlemmar medverkar i, vilken gör den unik i PF:s katalog. Syds bidrag har jag också alltid gillat och den lämnar något sorts vemod efter sig, speciellt som man vet att detta var det sista han bidrog med när det gällde Pink Floyd. Efter detta gick det mesta utför för honom.

Precis som deras första platta har de flesta av låtarna en mörk sida som gör återigen gör att termen ”undermedveten musik” kan göra sig gällande. Och ja, min bekante spelade också denna platta väldigt mycket när han nyttjade cannabis och har beskrivit de mörka inre resorna han gjorde. Till skillnad mot deras första platta finns dock låtar här, eller partier i låtar, som saknar denna mörka vibration, t.ex. nämnda Corporal Clegg eller Rick Wrights låt See-Saw. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Pink Floyd hade redan från början av sin karriär gjort sig kända för att deras scenshower också bjöd på mycket visuell stimuli. Deras ljusshow var alltid suggestiv och gjordes både med strålkastare och projektorer. Stora delar av deras publik förstärkte förstås konsertupplevelserna med droger men medlemmarna själva var aldrig speciellt förtjusta i dessa substanser (förutom Syd). Trummisen Nick Mason beskriver i sin självbiografi

Inside Out: A Personal History of Pink Floyd att förutom någon joint då och då på fritiden (”vilket alla rökte på den tiden”) använde de inte droger. Och absolut inte i samband med en konsert. Enligt Nick identifierade sig medlemmarna i PF alltid mer som musiker än som hippies eller talesmän för den psykedeliska rörelsen.

Avslutningsvis kan sägas att jag alltid gillat dessa plattor och de har spelats mycket i mitt hem och bäst av allt -  de håller än. Läsaren kanske undrar varför jag köpte denna dubbelplatta istället för de två separata skivorna. Sanningen är att jag inte hade riktig koll på PFs tidigare skapelser vid tiden för inköpet (jag var 18 år, tror jag) och visste helt enkelt inte att denna skiva egentligen var två olika.

Favoritlåtar

Matilda Mother

Remember a Day

Set the Controls for the Heart of the Sun

 

Tracklist

Side A

1. "Astronomy Domine" (Barrett) – 4:14

2. "Lucifer Sam" (Barrett) – 3:07

3. "Matilda Mother" (Barrett) – 3:08

4. "Flaming" (Barrett) – 2:46

5. "Pow R. Toc H." (Barrett / Roger Waters / Richard Wright / Nick Mason) – 4:26

6. "Take Up Thy Stethoscope and Walk" (Waters) – 3:05

Side B

1. "Interstellar Overdrive" (Barrett / Waters / Wright / Mason) – 9:41

2. "The Gnome" (Barrett) – 2:13

3. "Chapter 24" (Barrett) – 3:42

4. "The Scarecrow" (Barrett) – 2:11

5. "Bike" (Barrett) – 3:21

Side C

1. "Let There Be More Light" (Waters) – 5:38

2. "Remember a Day" (Wright) – 4:33

3. "Set the Controls for the Heart of the Sun" (Waters) – 5:28

4. "Corporal Clegg" (Waters) – 4:13

Side D

1. "A Saucerful of Secrets" (David Gilmour / Waters / Wright / Mason) – 11:57

2. "See-Saw" (Wright) – 4:36

3. "Jugband Blues" (Barrett) – 3:00

 

 

 

 

It’s Immaterial – “Song” (1990)

Vemod. Nedstämdhet. Melankoli. Engelsk ödslighet. Detta är spontana associationer när jag lyssnar på denna platta. Song var It’s Immaterials andra platta, några år tidigare hade de släppt debut-LP:n Life’s Hard and Then You Die med hiten Driving away from home, sedan var det inte så många fler som hörde talas om dom. Personligen får jag tacka min näsa för att spåra upp billiga plattor att jag äger denna vinyl. Jag minns inte vad jag betalade, men billig var den, och eftersom jag gillade deras första platta slog jag till. Den var inte ens begagnad.

It’s Immaterial existens kan sägas ha varit under 80-talet, från början var det fyra medlemmar i bandet men från 1984 var de en duo bestående av John Campbell och Jarvis Whitehead. Deras debutplatta blev en smärre succé medan uppföljaren Song inte fick mycket uppmärksamhet. Kanske var fyra års väntetid mellan en debut och uppföljaren för länge? Plattan fick bra recensioner men folket valde annat.

Jag blev lite besviken på denna platta vid tiden för inköpet. Jag tyckte stämningen var alltför melankolisk och att det hände för lite i låtarna, även om jag samtidigt tyckte att det var välskrivna låtar. Men den passade mig inte helt enkelt, den kändes tråkig. Det fanns för få riktiga hookar i låtarna och de var svåra att nynna med i, dessutom lät alla låtar ganska lika varandra. Jag hade dock känslan av att det var en platta med kvalitet, en platta jag borde tycka om – det var nästan som om den ruvade på en hemlighet att upptäcka. Jämfört med deras debutplatta som jag gillade, tyckte jag Song på många sätt var bättre rent objektivt – duon tycktes ha mognat, det var större djup i låtarna och musiken kändes både ambitiösare och allvarligare. Kanske var den för allvarlig för mig, kanske behövde jag mogna för att kunna ta till mig musiken?

När jag idag lyssnar på LP:n kan jag fortfarande tycka att det kanske händer lite för lite i låtarna och att stämningen ibland blir alltför nedstämd. Men jämfört med mina tidigare upplevelser tycker jag den är betydligt bättre nu. Jag kan tydligare se den skönhet som finns i låtarna och ser också varje låts egen karaktär lättare. Troligen kommer jag lyssna mer på den i framtiden än vad jag gjort i det förgångna.

Enligt John Campbell finns ett tredje album med It’s Immaterial inspelat, House for Sale. Men inget bolag var intresserade eftersom de tyckte den var för mörk. Så någon med skivbolagsambitioner kanske kan göra världen en tjänst och ta sig an denna?

 

Tracklist

Side A

1. New Brighton

2. Endless Holiday

3. An Ordinary Life

4. Heaven Knows

5. In The Neighbourhood

 

Side B

1. Missing

2. Homecoming

3. Summer Winds

4. Life On The Hill

5. Your Voice

 

 

Genesis – “And Then There Were Three” (1978)

Finns det något som förbrödrar såsom beundran av, eller till och med kärlek till, Marillion – troligen världens mest underskattade band? Jag kan i alla fall inte komma på något. Jag befann mig på en fest i Lund under det sista av mina studentår där, då värden för festen, som jag kände sedan tidigare, och jag plötsligt fick en djupare relation. Vi upptäckte att vi båda hyste en djup beundran för nämnda band. Samtalet ledde förstås vidare inom ämnet musik och bland annat tipsade festvärden mig om plattan som är tema för dagen – “Genesis bästa platta”, enligt festvärden. Eftersom Marilliondiggare känner en stark tillit till varandra och hyser stor respekt för respektives musikkunnande köpte jag denna platta så fort jag fick chansen. Detta var troligen runt årsskiftet 1998/99.

Vid denna tid var Genesis ett relativt outforskat begrepp för mig och jag hade därmed inga specifika förväntningar på vad jag skulle höra. Första gångerna jag hörde plattan tyckte jag inte den var något speciellt, den var inte dålig men lämnade heller inga större avtryck. Men som det ofta är växte plattan för varje lyssning och jag började se skönheten i den och alla gömda juveler. Till sist blev det en av favoriterna bland mina vinylplattor, topp 10 i alla fall, och det är en av plattorna som spelats mest under mina vuxna år.

Som skivtiteln antyder bestod Genesis vid denna tid av tre personer – Phil Collins, Tony Banks samt Mike Rutherford. Gitarristen Steve Hackett hade precis lämnat gruppen. Genesis fortsatte som denna trio ända fram till 1996, den längsta tiden med en oförändrad line-up för gruppen. Många anser att detta var Genesis första tydliga steg mot den mer kommersiella och lättsmälta pop de skapade på 80-talet, men att de fortfarande hade en fot kvar i den progressiva genre de tillhörde under de tidigare åren på 70-talet. Denna beskrivning tycker jag passar ganska bra då det inte är en “svår” platta med udda arrangemang, märkliga taktarter, ovanliga instrument eller låtar som är 20 minuter långa. Samtidigt är det inte heller en rak och enkel popplatta, de flesta låtar innehåller detaljer eller arrangemang som skiljer sig från mycket annat och ofta hörs ekon av de episka sviter som Genesis skapat tidigare. Låtarna är oftast 4-5 minuter långa men ändå upplever jag många av dom som just episka (nej, be mig inte definiera det ordet, tack).

De flesta låtar är riktigt bra och unika på sitt eget sätt, det finns dock ett par ganska tråkiga och intetsägande låtar, men på det hela taget ett mycket starkt startfält. En sak som drar ned upplevelsen en millimeter är att jag aldrig varit helt såld på Phil Collins sångröst, han sjunger på samtliga låtar. Trots att jag verkligen gillar plattan gör Phil Collins röst tillsammans med något i ljudbilden att jag känner mig lite nedstämd när jag hör plattan, den efterlämnar en svag känsla av hopplöshet. Jag vet inte, det kanske handlar om någon svår upplevelse i min barndom.

Sången Follow You Follow Me blev en stor hit och hjälpte skivförsäljningen. And Then There Were Three blev därmed bandets första guldplatta i USA (senare också platinumplatta). Produktionen och soundet är klanderfritt, enligt mig. Den skulle kunna ha varit inspelad idag. Alla tre medlemmar har bidragit till låtskrivandet, Phil Collins är den som inte skrivit någon låt helt på egen hand.

Jag gillar en hel del progressiv musik men kan ibland tycka den blir för “svår”, därför passar denna platta mig bra – en blandning av “progressive light” och pop. Att många refränger är bombastiska och svepande gör mig ännu gladare. Genesis bästa? Jag vet inte om jag vill gå så långt, mycket av det de gjorde tidigare på 70-talet är riktigt bra, men en skön platta är det i alla fall som jag är nöjd att jag köpte. Den känsla av hopplöshet som nämnts ovan är svag i jämförelse med den skönhet som musiken uppvisar. Markus rekommenderar.

Favoritlåtar

Undertow

Burning Rope

Scenes From a Night’s Dream

 

Tracklist

Side A

1. "Down and Out"  – 5:26
2. "Undertow" – 4:46
3. "Ballad of Big"  – 4:50
4. "Snowbound"  – 4:31
5. "Burning Rope"  – 7:10

Side B

1. "Deep in the Motherlode" – 5:15
2. "Many Too Many"  – 3:31
3. "Scenes from a Night's Dream" – 3:30
4. "Say It's Alright Joe"  – 4:21
5. "The Lady Lies" – 6:08
6. "Follow You Follow Me" – 3:59