Mike Oldfield - "Ommadawn" (1975)

Mike Oldfield är - förutom engelsman, 59 år gammal, sjubarnsfar, motorcykelfanatiker, pilot - också multiinstrumentalist. Gitarr anses väl vara hans huvudinstrument men han behärskar också bas, piano/keyboard, percussion, banjo, klockspel, mandolin m.m.
Ommadawn var Oldfields tredje platta och är till största delen instrumental.

Jag införskaffade denna platta någonstans under gymnasietiden, troligen mot sluttampen av denna. Hur jag upptäckte honom minns jag inte, men jag misstänker att det var min äldre bror som tipsade mig om hans namn. Tubular Bells är väl den platta de flesta förknippar med Oldfield, men i min värld är Ommadawn likvärdig, om inte bättre. Det betyder å andra sidan inte att jag tycker detta är en extremt bra platta, även om jag gillar Oldfield så finns det ibland en tendens att han kan bli lite tråkig. Så detta är en helt OK platta, med en del riktigt sköna partier och andra ganska trista.

Det finns tydliga keltiska influenser på plattan sett till de (blås)instrument som används, t.ex. uillean pipes. Men dessutom finns det en hel del afrikanska influenser vilket gjorde detta till en av de första s.k. world music-plattorna som sålde bra. Fusionen av irländsk, keltisk och afrikansk musik låter ju väldigt intressant, men jag måste skamset erkänna att de afrikanska influenserna har gått mig helt förbi. Enligt det jag tagit del av på nätet är det främst användandet av trummisar från Jabula, en grupp av exilmusiker från Sydafrika som levde i England, som står för den afrikanska ingrediensen. Jag blev väldigt förvånad när jag läste detta, dels för att jag förknippar afrikansk musik (jo, jag vet att det inte går att generalisera så) med ett helt annat sound, dels för att det knappt är några slagverk med på plattan. Men jag förstår att det är min egen okunnighet som här kommer upp i dagern.

A-sidan fylls upp av en låt, B-sidan är fortsättningen på denna och avslutas med den kortare låten "On Horseback" som är en mer traditionell sång med verser och refräng. Generellt kan sägas att plattan innebär ett antal längre, lite småtrista, transportsträckor mot partier som är helt fantastiska och som nästan ger rysningar när man hör dom. Mer sådant, och mindre transportsträckor är min bestämda rekommendation till herr Oldfield. De svaga delarna av plattan är relativt karaktärslösa och oformliga, avsaknaden av slagverk som håller ihop ljudbilden kan vara en orsak, men musiken är ibland bara en upprepning av samma lite trista strof.
De starka partierna av plattan är desto bättre och väger ändå tyngre, så i det stora hela blir betyget ändå positivt. Faktum är att de bra partierna faktiskt tillhör mina absloluta favoriter när det gäller instrumental musik. Men tyvärr blir det så att när jag lyssnar på Ommadawn så går jag bara och väntar på att musiken skall nå till mina favoritpartier, då börjar jag verkligen lyssna.

Det råder ingen tvekan om att Oldfield är flyhänt på gitarren, vilket han bevisar på ett antal ställen på plattan. Han kompromissar i det eviga kriget mellan Fender och Gibson anhängare då han både spelar på en Gibson SG Junior och en Fender Telecaster. Detsamma gäller basarna han använder, en Fender Precision och Gibson EB-3. Det är egentligen en ganska bra bild av plattan, en kompromiss mellan det fantastiska och det trista, det bra och mindre bra, det oformliga och det tydliga samt det lugna och det ösiga.
Det mesta är instrumentalt, men här och där på skivans två huvudspår dyker lite sång upp i form av en kvinnlig kör som ligger lite i bakgrunden, en av rösterna tillhör Oldfields syster Sallly.

Angående skivtiteln så tyckte Oldfield det var det viktigare med ljudet än med fina texter, så han bad Clodagh Simonds skriva ned de första ord hon kom på vilket blev: "Daddy's in bed. The cat's drinking milk, I'm an idiot. And I'm laughing". Hon bad en vän översätta detta till irländska och ordet "idiot" blev amadán vilket Oldfield engelskfierade till Ommadawn.


En lite äldre Mike Oldfield

Gillar man instrumental musik av det lite lugnare slaget så kan Ommadawn rekommenderas, men jag misstänker att en del kan bli lite uttråkade av plattan. Min fru förstod sig inte alls på plattan, de lite högljuddare partierna tyckte hon var oväsen och de lugnare tyckte hon nog var lite tråkiga. På det hela taget tyckte hon musiken var märklig och konstig. Men om det säger mest om plattan eller henne låter jag vara osagt.

Den intresserade kan ta del av hela plattan på Youtube-länken nedan.


Tracklist

Side A
1. Ommadawn, Part One 19:23

Side B
1. Ommadawn, Part Two 13:54
2. On Horseback 3:23

Talking Heads - "Remain In Light" (1980)

På en annan blogg med samma tema som min (vinylskivor) hävdade jag i en kommentar att musik från 80-talet generellt inte är något att ha. Detta är en åsikt jag även i andra sammanhang med övertygelse har framfört. Detta gäller främst "typisk 80-tals musik", vilket jag erkände i den aktuella kommentaren inte var en helt glasklar definition. Jag erkände vidare att det faktiskt finns bra 80-tals musik och ett exempel på det var låten Once In A Lifetime med Talking Heads. Detta har föranlett dagens inlägg, plattan Remain In Light med nämnda grupp där låten Once In A Lifetime blev en mindre hit, främst tack vare en innovativ video.

De flesta därute reagerar säkert som jag med en instinktiv avsky när 80-tals musik kommer på tals, eller ännu värre, spelas av någon som vill en ont. Men öppna nu era sinnen, för här är en platta från nämnda årtionde som är bra, intressant, innovativ och som andas kvalitet rakt igenom!

Jag införskaffade denna platta i min tonår under min stora Talking Heads-period. Jag hade på förhand hört att detta skulle vara deras bästa skiva så mina förväntningar var höga. Talking Heads är en grupp vars plattor det går en röd tråd igenom, ändå är var och en helt unik. I min värld är denna skiva helt annorlunda än den föregående Fear Of Music, samtidigt är det ingen tvekan om att det är samma grupp. Det är än idag inte helt tydligt för mig hur Byrne och hans medmusikanter lyckats med detta konststycke.

Brian Eno, som samarbetade med bandet för tredje albumet i rad, spelade en stor roll i skapandet av Remain In Light. Förutom att han är producent är han också medkompositör på samtliga låtar, och som producent har han haft stort inflytande på soundet. Ja, han ansåg att hans inflytande var så stort att han ville vara med på omslagets framsida tillsammans med de andra. Men det fick han uppenbarligen inte för Tina Weymouth (TH:s basist) och Chris Frantz (trummisen) som var huvudkreatörer till framsidan. En framsida som för övrigt först var tänkt som baksida (och tvärtom). Tina och Chris fick bl.a. hjälp från MIT och deras datorer i skapandet av framsidan, och med tanke på att det var tidigt 80-tal och datorkapaciteten därmed begränsad var arbetet oerhört krävande.


David Byrne och Brian Eno

En idé med hela plattan var att komma från tendensen att Talking Heads alltmer hade börjat upplevas som David Byrne (sångaren) med kompband. Övriga medlemmar hade insett att allt ansvar för låtskriveriet hade legat på Byrne, därför strålade bandet sammans i en studio i Bahamas för att jamma tillsammans och på så sätt få fram låtidéer. Kan nämnas att det gifta paret Weymouth och Frantz dessförinnan hade diskuterat att hoppa av bandet då de tyckte Byrnes kontroll blivit för stor.
Efter att demotapen spelats in for bandet till New York för att spela in själva plattan. För att få lite fart på inspelningen togs en del gästmusiker in, bl.a. Adrian Belew, Jon Hassel, Robert Palmer och Nona Hendryx m.fl. När skivan sedan släpptes fick den generellt positiva recensioner. Det ursprungliga namnet på plattan var Melody Attack, för övrigt.

På själva skivan anges Byrne och Eno som kompositörer på samtliga låtar, förutom The Overload där även Jerry Harrison får vara med. På omslaget anges dock Byrne, Eno samt Talking Heads som skapare till all musik. Jag har förstått att det rådde vissa delade meningar om hur och vilka kompositörer som skulle anges, eventuellt ser det annorlunda ut på senare utgåvor. På min platta måste jag ju medge att det blir lite otydligt.

När jag lyssnade på denna skiva som tonåring tog det ett tag att riktigt ta till mig den. Det är inte en helt enkel och självklar platta. TH använde sig mycket av afrikanska rytmer under denna period i karriären, och även om många låtar, speciellt A-sidan, är ganska dansvänliga finns det någon mörk, halvneurotisk, vibb som gör att i alla fall min dans inte kan få fullt utlopp. Eller är det att varje låt är snäppet mer komplicerad och intressant än den genomsnittliga danslåten som gör att sinnet stannar upp och hellre vill lyssna än dansa? Och det kan mycket väl vara så att min idé om David Byrne som en inte helt enkel människa påverkar min upplevelse av musiken och gör den svårare än vad den är. Han har dessutom en ganska speciell röst som sätter viss prägel på låtarna. Alla låtar på A-sidan är relativt tempofyllda och bra, höjdpunkten tycker jag är avslutningsnumret The Great Curve. Både som tonåring och äldre fascineras jag av alla stämmor som sjungs simultant i vissa partier i låtarna, det kan vara 3-4 olika textrader som på något märkligt sätt lyckas skapa en helhet som inte låter det minsta rörigt. Mest blir det svängigt.

På B-sidan förändras atmosfären på skivan. Den öppnar med den tidigare nämnda Once In A Lifetime som i sammanhanget ändå är en relativt lättillgänglig låt. Men sedan får lyssnaren ta del av en del långsammare och betydligt mörkare och märkligare låtar, inte minst avslutningsnumret The Overload. En av mina tonårsfavoriter var Seen And Not Seen som berättar om människor som kan förändra sitt utseende med hjälp av viljan. Men ibland går det snett.

Jag har svårt att avgöra vilken av sidorna jag gillar bäst. Som tonåring, när jag hade en dragning åt sådant som lite "djupt", var B-sidan bäst. Idag är racet jämnt, det handlar nog mest om vilket humör jag är på.

Som vanligt förstår jag oftast inte ett dyft vad Byrne sjunger om. Texterna är bra (på något sätt), men oförståeliga i de flesta fall. Enligt uppgift hämtade han till denna platta en del inspiration från akademisk litteratur på temat Afrika. Men det låter i alla fall bra när han sjunger, och det låter som om låtarna faktiskt handlar om något, även om jag inte råkar vara intelligent nog att förstå vad. Men på Remain In Light var det faktiskt så att en hel del av texterna inte handlade om något speciellt, utan Byrne improviserade fram orden mer med tanke på rytmen.

Sammanfattningsvis en skön platta med den ovanliga egenskapen att inte innehålla ett enda svagt spår, alla låtar har sin charm och karaktär vilket gör det omöjligt att välja ut en favorit. Det om något är ett kvalitetsbevis - alla låtar är bra. Det är ofta svängigt men ändå finns en mörk och neurotisk underton som jag tror vi får tacka David Byrne för. Det är en platta som absolut håller än.

Tracklist


Side A
1. Born Under Punches (The Heat Goes On) 5:49
2. Crosseyed And Painless 4:48
3. The Great Curve 6:28

Side B
1. Once In A Lifetime 4:23
2. Houses In Motion 4:33
3. Seen And Not Seen 3:25
4. Listening Wind 4:43
5. The Overload 6:02

Shearwater - "Rook" (2008)

Det amerikanska indiebandet Shearwater är en ny bekantskap för mig. Jag fick låna deras platta The Golden Archipelago av en vän för någon månad sedan, den var tillräckligt bra för att rättfärdiga införskaffadet av deras femte album Rook. Just den plattan tycktes ha fått extra positiva recensioner, därav valet. Och jag säger det direkt, en väldigt bra platta.

Shearwater skapades 1999 av Jonathan Meiburg och Will Sheff. Nya medlemmar tillkom (och försvann), vid inspelningen av Rook bestod bandet av Jonathan Meiburg, Kimberly Burke, Howard Draper samt Thor Harris. Meiburg tycks vara den kreativa motorn i bandet då han anges som kompositör till samtliga låtar och även producent. Meiburg har för övrigt en examen inom geografi med inriktning mot ornitologi och Shearwater är tydligen namnet på en sorts sjöfågel.

Musiken är vacker, lite svårmodig, ofta lågmäld och känslosam men ibland också ganska dramatisk. Ofta är melodierna lugna men ibland bryts lugnet av, av något lite mer stökigt. En platta som passar när man behöver varva ned och pusta ut, kanske efter en veckas arbete och två dagar av frihet väntar. Du häller upp din folköl, funderar över veckan som varit och inser att du inte kommit en millimeter närmare de livsmål du en gång satte upp... Jo, den här plattan gör dig nog lite sorgsen till mods. Nåväl, ibland får jag för mig att jag hör lite Tindersticks, kanske ett kryddmått Peter Gabriel och eventuellt en svag aning av Coldplay (som Shearwater agerat förband åt). Samtidigt låter Shearwater inte som något av dessa nämnda band utan har utan tvekan sitt eget sound. Förutom de "vanliga" rockinstrumenten bjuder de lyssnaren på bl.a. klockspel, ståbas och klarinett. Meiburg har en fin sångröst som sätter sin prägel på många sånger, och som många gånger är som ett intrument bland de andra.

Ska jag hitta något negativt med skivan så skulle det väl vara att det låter ganska lika plattan igenom, sett till sound, atmosfär och tempo. Det är egentligen inte speciellt varierat men eftersom jag gillar både soundet och atmosfären så är det inget problem Och förresten är skivan inte ens 40 minuter lång, så man hinner aldrig tröttna.

Den som väljer att köpa plattan i vinylformat (ny) blir bjuden på en nedladdning av plattan i digitalt format också. Sådan generositet uppskattas, nu kan Rook följa med mig lite varstans. Jag är ganska säker på att den som köper plattan i digitalt format inte bjuds på ett vinylex. Det gör att jag känner mig som en vinnare. Dessutom innehåller vinylplattan ett banjofyllt bonusspår, North Col. Sug på det ni, alla CD-köpare! (om det finns några kvar)

Hur som helst, ett köp kan rekommenderas av Rook.

Tracklist

Side A
1. On The Death Of The Waters 3:08
2. Rooks 3:21
3. Leviathan, Bound 2:52
4. Home Life 7:15
5. Lost Boys 2:24

Side B
1. Century Eyes 2:18
2. I Was A Cloud 5:12
3. South Col 2:35
4. The Snow Leopard 5:08
5. The Hunter's Star 4:01
6. North Col 2:19

Klaatu - "Hope" (1977)

Det är trevligt att rota i skivbörsar, man hittar alltid något intressant. Å andra sidan gör man sällan fynd i dessa affärer, ur en rent ekonomisk synvinkel. De flesta affärsägare har bra koll och vet vad de skall ta betalt. Loppisar har ofta också skivbackar, i dessa hittar man mest skräp, men här finns också möjligheten att göra riktiga fynd. Ofta är det ett enhetspris på en back, kanske 10 eller 20 kr/plattan, och har man tur kan man komma hem med en riktig skatt. Det gör att loppisjakten många gånger kan kännas mer spännande än rotandet på en skivbörs.

Klaatus andra plattan Hope hittade jag på en loppis, i perfekt skick. 30 kr. fick jag ge för den och jag skall väl ärligt säga att jag inte vet om det egentligen var ett fynd. Men det kändes i alla fall så när jag hittade den. Jag är säker på att min närmaste skivbörs skulle ta minst 50 kr. för den.

Klaatu var en kanadensisk trio som under en tid misstänktes vara Beatles. De gav nämligen ut sina första plattor helt utan information om vilka de var, och eftersom folk tyckte det lät lite som Beatles startade ett sådant rykte (med draghjälp av en artikel som tog upp frågan). Detta rykte spreds över världen och bolaget Capitol, som förstås var förtjusta över den ökade försäljningen detta rykte innebar, gjorde inte mycket för att stoppa det. Uppenbarligen gick det att hitta baklängesmeddelanden på plattorna som bevisade tesen, morsekod i musiken var ett annat tecken, och såklart gick det att hitta hänvisningar i texterna och på plattornas omslag om att det var Beatles som återuppstått.

Efter en tid kom förstås sanningen fram, en sanning som bestod av John Woloshuk, Dee Long samt Terry Draper. Detta innebar förstås ett drastiskt bakslag för försäljningen och bandet kom väl egentligen aldrig riktigt tillbaka. En annan bloggare beskrev bandet som bestående av två stoners och en porrskådis. Bedöm själva:

Hope började spelas in precis innan utgivningen av deras första platta och därmed innan Beatlesryktet hade uppstått. OK, på några låtar kan lite Beatles skönjas med jag kan också höra en del Queen, ELO och varför inte lite Hawkwind och Van Der Graaf Generator? Nu bör läsaren varnas att detta troligen låter som en mer spännande blandning än vad det är. Ärligt talat är det inte en jättebra platta och jämförelsen med Beatles måste nog ses som lite verklighetsfrämmande. Det är ett konceptalbum, kanske till och med en rockopera, på ett science-fiction tema. Tydligen är det någon överlevande från en arrogant ras som varnar rymdfarare för olika faror. Detta har jag läst på nätet, personligen hör jag inte allt de sjunger i låtarna och har inte orkat läsa texterna. Soundet är lite billigt på något sätt och känns ganska utdaterat, man kan inte inbilla sig att det är inspelat idag. Kanske är det vissa av syntharna som används som gör det?

Santana med vänner, skulle man nästan kunna tro.

Låtarna är i många fall relativt intetsägande och lite trista, på gränsen till lite smöriga. Dock skall tilläggas att många fans anser att detta är Klaatus bästa platta, så det finns många med en s.k. second opinion. Men personligen går jag inte igång på det utan blir mest lite uttråkad av musiken. Skall jag sammanfatta upplevelsen får det bli en smörig version av tidigare nämnda Van Der Graaf Generetor, utan mörkret, farorna och skönheten. Den är värd 30 kr. men kanske inte så mycket mer, i min värld i alla fall.
Kan tilläggas att konstnären Ted Jones målat omslaget, ett omslag många uppskattar.

Tracklist


Side A
1. We're Off You Know 4:00
2. Madman 2:36
3. Around The Universe In Eighty Days 4:53
4. Long Live Politzania 9:05

Side B
1. The Loniest Of Creatures 3:41
2. Prelude 5:43
3. So Said The Lighthouse Keeper 5:48
4. Hope 3:48

Paul and Linda McCartney - "Ram" (1971)

Jag har nämnt det tidigare, när det gäller the dynamic duo Lennon och McCartney så har jag alltid röstat på Lennon. Lennon var revolutionären, visionären och den experimenterande. McCartney var lite snällare, lite sötare, lite smörigare och korsade aldrig samma gränser. Även om jag inte har järnkoll på deras respektive solokarriärer, och ingen av dom någonsin kom upp i samma klass som under Beatlesåren, har jag känslan att skillnaden till stor del kvarstod. Lennon den lite mer progressive och bångstyrige, McCartney den lite mer snälla och traditionelle.

Om det överhuvudtaget ligger i något i det ovanstående kanske Ram i så fall är undantaget som bekräftar regeln. För Ram är en riktigt schysst platta och en genomtrevlig upplevelse. Denna platta nådde mig när jag var runt 15 år gammal på det gamla klassiska formatet kassettband. Det var min mosters man som spelade in denna skiva åt mig, en man i ägo av mången bra vinylplattor och som faktiskt sett Beatles live. Om jag minns rätt så var det under deras första turné i Sverige. Redan när jag fick den gillade jag plattan (även om det var på kassett). Jag köpte den på vinyl senare i livet.

Detta var Pauls andra platta efter uppbrottet från Beatles och den enda där han och hustrun Linda tillsammans anges som artister. Efter Ram bildades Wings och en ny era påbörjades i paret McCartneys karriärer. På ungefär hälften låtarna på Ram anges både Linda och Paul som låtskrivare, andra hälften har Paul som ensam kreatör. Dock är det Paul som sjunger på plattan rätt igenom och Linda får nöja sig med att köra och att lägga på lite stämmor.

Det är som sagt sköna låtar rakt igenom, visst, några kanske inte skulle komma med på ett gammalt klassiskt blandband men det finns inga direkta bottennapp. Mina två favoriter har alltid varit den lite drömlika Ram On och Uncle Albert/Admiral Halsey. Men det finns en hel del andra godbitar också, Long Haired Lady är t.ex. en av B-sidans höjdpunkter. Som brukligt är när det gäller McCartney är det relativt lättsmält musik, men det är lättsmält musik med kvalitet. Ganska roliga och intressanta stycken. Lennons ångest och bitterhet är långt borta och det är lite mer lekfullt än t.ex. George Harrisons Everything Must Pass. Skall man jämföra med någon Beatlesplatta är det väl Abbey Road som ligger närmast till hands och några av låtarna på Ram kanske skulle platsa på den plattan.

De övriga Beatlarna hörde en massa dolda budskap (elakheter) i texterna som var riktade mot dom, speciellt Lennon förstås som bl.a. svarade med den McCartneykritiska How Do You Sleep? Paranoia eller inte, men Paul medgav endast att några rader i öppingslåten Too Many People var riktade mot John. John misstänkte också att bilden på ett par skalbaggar som parar sig på omslagets baksida syftade på hur Paul upplevde att de övriga Beatlarna behandlade honom (skalbagge = beetle på engelska).
Förutom några svar från John i form av giftiga låtar riktade mot Paul uppstod visst ordkrig dom emellan i pressen efter utgivningen av Ram. Dagens hiphoprelaterade ordkrig mellan rapartister har uppenbarligen en historia med kopplingar ända till Beatles.

När plattan gavs ut fick den sval kritik men historien har gett den rätt. Idag anser många att denna platta kanske är höjdpunkten på Pauls solokarriär och i det närmaste ett mästerverk. Personligen rekommenderar jag den, kvalitativ lättsmält musik som samtidigt är både intressant och spännande. Sådan musik är inte helt lätt att varken skapa eller finna i skivbackarna, men Ram är en av dessa plattor.

Tracklist


Side A
1. Too Many People 4:10
2. 3 Legs 2:44
3. Ram On 2:26
4. Dear Boy 2:12
5. Uncle Albert/Admiral Halsey 4:49
6. Smile Away 3:51

Side B
1. Heart of the Country 2:21
2. Monkberry Moon Delight 5:21
3. Eat at Home 3:18
4. Long Haired Lady 5:54
5. Ram On 0:52
6. the Back Seat of My Caar 4:26

Strawbs - "Hero and Heroine" (1974)

Strawbs var/är ett engelskt band som skapades redan 1964. Som brukligt är i musikbranschen har medlemmar kommit och gått, några som passerat revy är Sandy Denny (senare i Fairport Convention), Rick Wakeman (som gick till Yes) och Blue Weaver (som spelat med t.ex. Bee Gees och Mott the Hoople). Namnkunnigt folk, alltså. Vid inspelningen av Hero and Heroine bestod bandet av Dave Cousins, Dave Lambert, John Hawken, Chas Cronk samt Rod Coombes där de tre sistnämnda var nya medlemmar.

Även genrevis har Strawbs haft olika skepnader, de har spelat bluegrass, glam samt progressive. Det känns som om det är den sista genren de mest förknippas med. Jag tror Hero and Heroine var deras sjunde studioalbum och var efterföljare till deras stora succé Bursting at the Seams.

Den öppnar fint med den vackra sviten Autumn som består av tre partier. Det är en stark öppning och hade plattan fortsatt på samma sätt hade den varit ett mästerverk. Nu kanske lyssnarens förväntningar blir lite för höga på resten av plattan, för sedan blir det lite mer upp och ned. Jag gillar A-sidan bäst även om B-sidan absolut också har sina starka sidor, t.ex. Round and Round eller Lay a Little Light on Me.
Förutom standardinstrumenten gitarr, bas och trummor får vi också höra piano, synth och mellotron en hel del på plattan.

Plattan gjorde ingen succé i England, däremot gick det bättre i staterna och Strawbs fokuserade därför en tid på denna kontinent. Allmusic.com skriver om plattan (och ger den 4.5 av 5 i betyg):

"...which, coupled with new band's muscular playing, made the Strawbs one of the hardest-rocking progressive bands in the world. They should have been able to blow acts like the Moody Blues off the stage, so what went wrong with this album and the tour? One suspects it was a little too serious and complex for kids who were just looking for a soundtrack to their drug experiences, and it rocked too hard for the "sensitive" English-major types who got off on Cousins' lyrics ..."

När jag lyssnar på Hero and Heroine får jag den insikt jag ofta får när jag hör musik från 60- och 70-talet - varje låt har sin egen karaktär och det tycks finnas ett arbete och seriös tanke med varje skapelse. Detta i kontrast med mycket av dagens kommersiella musik som känns betydligt mer massproducerat, hyvlat och sandpapprat för att inte sticka ut och provocera på något sätt. Sedan slås jag förstås av insikten om att jag låter gammal och att man inte kan jämföra dagens kommersiella radiomusik med dåtidens (eventuellt mindre kommersiella) progressive musik. Jag vet att det görs bra musik idag också, men det är bara det att jag hör den så sällan. Jag är fast i det förgångna!

Hur som helst, jag gillar den här plattan, den är en relativ nykomling i samlingen, och spontant känns det som ett bra köp. Lyssnaren bjuds på lite av varje, det är en del svepande halvbombasistiska refränger (sådant jag är lite svag för), en fingerborg psykedelia, lite ödmjuk och inte alltför svår progressive, några rockrökare (som jag skulle klara mig bra utan) och så några stillsammare låtar. Allt är inte bra, men helhetsbilden blir ändå en fullt godkänd medlem i skivbacken. Allmusic.com misstänkte att den var lite för komplex för en del av publiken, men detta håller jag inte med om. I min värld är det en ganska rak och enkel platta, i alla jämfört med mycket annan progressive som skapats.

Tracklist

Side A
1. Autumn: Heroine's Theme / Deep Summer Sleep / The Winter Long 8:27
2. Sad Young Man 4:08
3. Just Love 3:40
4. Shine On Silver Sun 2:47

Side B
1. Hero and Heroine 3:21
2. Midnight Sun 3:12
3. Out In the Cold 3:18
4. Round and Round 4:43
5. Lay A Little Light On Me 3:27
6. Hero's Theme 2:27

King Crimson - "Islands" (1971)

Förra inlägget tog upp en platta från den svenska, politiska proggen. I detta inlägg byter vi fokus till en av giganterna inom den internationellla progressiva scenen - King Crimson. Denna platta köpte jag i 1990 under ett besök i New York, jag hade aldrig hört talas om King Crimson men tyckte omslaget lovade gott. En platta med universum som omslagsmotiv måste innehålla musik som var djup, mystisk, flummig och allmänt svävande. Jag gillade sådant på den tiden. Vid samma tillfälle köpte jag Dark Side Of the Moon (se tidigare inlägg), kombinationen kanske fick butiksägaren att tänka att jag var en riktig prognörd. Men, som sagt, sanningen var att jag inte hade en aning om vilka King Crimson var.

King Crimson bildades 1969 och har under årens lopp hunnit uppträda under en rad olika skepnader medlemsmässigt, där den stadiga medlemmen under historiens gång varit Robert Fripp. Vid tiden för inspelningen av Islands bestod bandet av Robert Fripp, Peter Sinfield, Boz Burrell, Mel Collins samt Ian Wallace.
  

En ung Robert Fripp


 

En äldre Robert Fripp



Musiken på plattan var inte riktigt vad jag hade hoppats. Förväntningarna på stora, flytande arrangemang där lyssnaren togs med på en inre kosmisk resa slogs ganska snabbt i kras. Det är tre låtar på varje sida, fyra med sång, två utan. Jag har alltid upplevt stämningen på plattan som ganska mörk, nästan lite neurotisk. Det är något i ljudbilden som skapar relativt dunkla inre bilder. Jag vet inte om det handlar om produktionen eller min skivspelare, men ibland får jag för mig att de sitter i en mörk konservburk och spelar.

Inledningsspåret Formentera Lady är drygt tio minuter långt, kanske lite för långt kan jag tycka idag. Den är väl sisådär men refrängen är ganska upplyftande och skön. I slutet på låten sjunger Paulina Lucas i bakgrunden och denna del i låten ger mig spontana Piper At the Gates Of Dawn-vibbar. Den efterföljande låten Sailor's Tale är en Frippskapelse som jag inte tidigare gillat men som jag idag uppskattar mer. Mellotron och Fripps gitarrspelande är en kul kombination. På många sätt en höjdpunkt på plattan. En annan låt värd att nämna är Ladies Of the Road, där återigen refrängen bryter av och nästan låter lite Beatles. Tydligen var denna låt den enda som samtliga medlemmar i bandet gillade.

Titellåten var tidigare min favoritlåt, en 11-minuterslåt som kanske är lite för lång. Det är en mer svävande låt och ganska fin på sitt sätt, även om den neurotiska känslan lurar även här i bakgrunden. Jag tycker fortfarande det är en OK låt även om den är lite händelselös och kunde som sagt varit lite kortare. Jag har fått för mig att jag hör ett felspel på pianot i denna låt och kanske också på trumpeten. Samtidigt kan jag undra om de fantastiskt duktiga musikerna i King Crimson skulle spela fel i ett sådant relativt enkelt stycke, och om de verkligen skulle låta ett eventuellt fel bestå. Vågar jag lita till min känsla och påstå att dessa giganter spelar fel?
För övrigt sade någon i bandet angående de lite mer flytande partierna på plattan att de mest var "airy-fairy shit". Jag antar att titellåten hör dit.

Förutom de klassiska rockintrumenten uppträder trumpet, oboe, olika stråkintrument, flöjt, sax m.m. på plattan. Jämfört med mycket annat King Crimson gjorde på 70-talet tror jag Islands är en relativt lättillgänglig platta. Sailor's Tale väl den låt som jag får för mig mest liknar det lite mer svårtillgängliga som, i min värld, King Crimson skapade under denna tid. Å andra sidan är jag ingen stor kännare av King Crimson, så jag låter detta vara lite osagt.
Omslaget finns i några olika skepnader, den ursprungliga europeiska versionen hade endast kosmos på framsidan, utan bandnamn och titel. Den Nordamerikanska var en målning av Peter Sinfield. Albumet jag har med kosmos + bandnamn och titel är en senare återutgivning av EG.

Sammanfattningsvis inget måste att ha i skivhyllan, enligt mig.

Tracklist

Side A
1. Formentera Lady 10:14
2. Sailor's Tale 7:21
3. The Letters 4:26

Side B
1. Ladies of the Road 5:28
2. Prelude: Song of the Gulls 4:14
3. Islands 11:51