Randy Burns And The Sky Dog Band (1971)

Vissa artister borde få en Grammy, eller åtminstone Polarpriset, bara för att de har ett så skönt artist- eller bandnamn. Skulle någon fråga mig om jag ville börja spela i ett band som hette The Sky Dog Band skulle min tvekan inte vara långvarig. Sett till det yttre - ett antal långhåriga, leende snubbar (Randy dessutom med lika långt skägg), året 1971, kompbandets sköna namn - måste denna platta vara extra skön och flummig. Det måste vara PSYKEDELIA. Eller kanske ACID ROCK. Åtminstone skön, tillbakalutad västkustpop med sånger om kvinnliga skönheter, stränder och solsken.

Denna platta köpte jag häromveckan via Blocket. En trevlig man sålde en bunt plattor (ca 65 st.) för en överkomlig summa. Dessutom bodde han inom fem minuters promenad från mitt jobb, det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. Kul att köpa en bunt plattor där man inte har en aning om vad åtminstone hälften är.

När jag snurrade igång skivan på stereon bjöd den på den största överraskningen. Det var country.

Randy Burns föddes 1948 och rymde som 17-åring hemifrån. Han hamnade i New York där han efter en tid fick kontrakt med det mytomspunna bolaget ESP-Disk. Och visst, hans andra platta, Evening Of The Magician, är en klassisk acid folk platta. Han gjorde en till platta för samma bolag innan han signade för Mercury som gav ut Randy Burns And The Sky Dog Band, hans enda platta på det bolaget. Den sålde inte speciellt mycket och Randy blev väl egentligen aldrig ett speciellt stort namn inom musikvärlden. Han lirar än idag och 2010 gav han ut skivan Hobos And Kings.

Jag har aldrig varit ett fan av country & western. Förutom ett ganska stort antal plattor med Lee Hazlewood, som väl ändå får räknas som någon sorts country, ibland i alla fall, har jag aldrig ägt någon countryplatta och har heller aldrig haft lust att äga någon. För några månader sedan, när jag räddade en del plattor från mina föräldrars samling (se förra inlägget), följde dock några Kris Kristofferson skivor med. Och nu Randy Burns. Och vem vet hur många fler countryskivor som döljer sig i kassarna med skivor jag köpte i förra veckan? Är man positiv kan man ju hävda att detta är ny outforskad mark för mig som väntar på att leverera dolda ädelstenar.

Randy idag.

Randy Burns And The Sky Dog Band är dock ingen höjdarplatta, om man inte är ett inbitet countryfan. Det är elektriskt kompade låtar, alltså inga låtar med bara akustisk gitarr och gnällande countrysång, vilket i alla fall öppnar upp ljudbilden en del. Två låtar finner jag en del skönhet i, To The Women Of My Life och Song To Vermont. Den förstnämnda borde Lee Hazlewood ha gjort en cover på, den hade passat honom bra. Den senare är en ganska svepande låt med en skön melodi och skönt körande. I övrigt är bandets namn den största behållningen på plattan, men bara namnet gör det värt att äga skivan.

Andra sköna bandnamn:
Mooseheart Faith Stellar Groove Band
Captain Beefheart & His Magic Band
Acid Mothers Temple

Tracklist


Side A
1. August Woman 2:33
2. Seventeen Years On The River 4:32
3. Livin' In The Country 3:30
4. The Streets Of Montreal 2:52
5. Merrilee 3:15

Side B
1. Life's Begun 4:20
2. Blue Line 2:05
3. To The Women Of My Life 3:15
4. Song To Vermont 4:02
5. Waiting For An Old Friend 3:32

Även om man hittar en del videos med Randy Burns på Youtube kunde jag inte hitta någon låt från denna platta.

Miriam Makeba - "Makeba!" (1968)

För någon månad sedan besökte jag mina föräldrars vind där de hade placerat sina vinylskivor för en slutgiltig förvaring. Där gjorde de ju ingen nytta så jag gick igenom samlingen och räddade ett relativt stort antal skivor från mörkret och tristessen i papperskassarna. Dagens goda gärning. En av alla dessa skivor var Makeba!, en platta där den legendariska sydafrikanskan bjuder på en del sköna toner.

Eftersom min pappa under sina skivköpardagar tenderade att mest köpa klassiskt och jazz, kan jag misstänka att det är min mamma som köpte denna platta, om det inte var en present från någon, förstås. Bland mina CD-skivor har jag en hel del musik från den afrikanska kontinenten, tonvikten ligger på musik från den västra delen - Senegal och Mali är ju två länder mycket musik har hittat ut från. Sett till folkmusik har västafrikansk musik alltid varit en favoritgenre för min del, även om den del andra plattor från nämnda kontinent också finns i skivhyllan. Det kändes roligt att få utöka denna avdelning i samlingen, speciellt då det gällde en vinylplatta där det gapar ganska tomt när det gäller folkmusik, oavsett geografiskt område.

Miriam Makeba (aka Mama Africa) föddes 1932 i Sydafrika men tilläts inte bo kvar där efter att ha medverkat i anti-apartheid aktiviteter, hennes pass och sydafrikanska medborgarskap blev indraget 1963. Istället ordnade Belgien, Ghana och Guinea internationella pass åt henne.
På 60-talet bodde hon mycket i USA där hon spelade in en hel del plattor. 1968 gifte hon sig med Stokely Carmichael som var aktiv inom Svarta Pantrarna. Detta var väldigt kontroversiellt i USA och som konsekvens drogs hennes skivkontrakt in och turnéerna bokades av. Paret flyttade därför till Guinea där Miriam bodde i 15 år innan hon flyttade vidare till Bryssel. Tydligen har hon haft nio olika pass under hennes liv och blivit hedersmedborgare i tio länder. Hon beskrev sig själv som en världsmedborgare. Miriam har spelat in musik med bl.a. Harry Belafonte och Paul Simon och fick 2002 ta emot Polarpriset ur vår konungs hand. Hon dog i Italien 2008.

Musiken då? Jo, det är ganska sköna toner som döljer sig på plattan. Generellt är det svängigt, energifyllt och vissa låtar har både vackra melodier och harmonier. Sedan finns det förstås andra låtar som är mer intetsägande. Jag som inte lyssnar så jättemycket på Miriam Makeba eller sydafrikansk musik överhuvudtaget kan ha en tendens att tycka att låtarna låter lite lika. Det är samma instrument som används, ungefär samma rytmer, samma sound och melodiernas uppbyggnad liknar varandra. Men så brukar man ju ofta tänka om musik man inte är så insatt i. Så brukar jag säga om dansbandsmusik och ett otal människor har sagt så till mig när det gäller elektronisk musik som olika former av acid och trance (som det hette på 90-talet, i alla fall), trots att det unika i varje låt jättetydligt!

Miriam sjunger på ett språk jag inte förstår, därför går en stor och viktig del av musiken mig förlorad. Språket Bantu nämns i omslagstexten, så eventuellt är detta språket hon sjunger på. Jag förstår av den engelskspråkiga beskrivningen på omslagets baksida att texterna är viktiga och vänligt nog förklaras en hel del av låtarnas innehåll där. Det är låtar som handlar om att väcka krigaren i männen, som handlar om bonden och hans skörd eller att ta farväl av sitt hem. Med tanke på de svartas situation i Sydafrika 1968, och för all del i USA, så ryms säkert mycket politisk symbolik i texterna som går mig förbi. I texten på omslaget beskrivs skivan som "subtil och djup" när det gäller budskapen som förmedlas. Jag får nöja mig med att ha en förståelse för att innehållet är viktigt, men sedan kan jag inte göra annat än att fokusera på melodierna, vilket jag ändå oftast föredrar att göra. Detta gäller för övrigt alltid när jag lyssnar på folkmusik där människor sjunger på sina modersmål, i värsta fall dansar och skuttar jag glatt till en låt som handlar om hundra barns hemska död.

En sådan här platta är en typisk skiva jag lyssnar på när jag t.ex. städar. Aktiviteten är så tråkig att jag behöver liva upp mig och inhämta motivation från något, samtidigt som jag inte alltid är närvarande i rummet där musiken spelas och därför ibland endast hör själva grundrytmen i låten. Det kanske inte var det Miriam hade i åtanke när hon gjorde denna (vad jag förstår) ganska politiskt medvetna platta, jag vet inte, samtidigt är det inte mycket att göra åt det. Jag tror ändå att Miriam skulle vara nöjd med att en svensk kille, i en obetydlig småstad långt upp i norr, finner en del glädje i hennes skapelse, även om hennes budskap inte alltid plockas upp.

På det hela taget en helt OK platta, även om jag gärna skulle efterlysa lite mer variation. Klar favorit är spåret Singa Madoda, en vad jag förstår traditionell sång som i vanliga fall sjungs av män.

Sist men inte minst måste jag nämna omslaget, jag tycker det är fantastiskt fint. Skulle passa perfekt som ett konstverkt på vardagsrummets vägg.

Tracklist

Side A
1. Umoya 3:05
2. Uyadela 2:25
3. Asilimanga 1:53
4. Umquokozo 3:20
5. U-Mngoma 2:30
6. Emavungwini (Down In The Dumps) 2:09

Side B
1. Iphi Ndilela 3:40
2. Singa Madoda 2:45
3. Magwala Ndini 2:35
4. Sibongile 2:20
5. Hamba Naye 2:31

Roxy Music - "For Your Pleasure" (1973)

Roxy Music är ett av de band som jag tror mig känna till så väl. Jag menar, alla vet ju vilka Roxy Music är. Att Bryan Ferry sjunger i bandet är allmän kännedom, att Brian Eno var medlem en tid är också intressant fakta som man inte behöver vara musikexpert för att känna till. Deras skivomslag med (ibland lättkläda) damer är också allmängods. Men när det kommer till kritan vet jag egentligen inte så mycket om hur de faktiskt låter. I min ungdom köpte jag deras platta Avalon på CD, men har egentligen aldrig tyckt så bra om den, och därmed inte lyssnat så mycket på den. Jag har en Greatest Hits samling på CD med fokus på deras tidiga år, men eftersom tonvikten ligger på (enligt mig) ganska stökiga låtar har den heller inte gått så varmt på stereon. Så jag inser att jag egentligen inte har vetat så mycket om gruppen. De har varit ungefär som lågstadiets rektor, alla visste vem rektorn var och man hade stor respekt för honom, till och med viss rädsla, man visste hur han såg ut och var hans kontorsrum låg, men ingen hade någonsin pratat med honom och hade egentligen ingen aning om hur och vem han var. Han kanske var jättesnäll? Endast busarna visste, men jag var inte av dom.

Jag köpte den här plattan för någon månad sedan, det var Roxy Musics andra platta och den sista Brian Eno medverkade på innan han startade sin egen framgångsrika karriär som musiker och producent. Det är en mycket bra platta, förvånansvärt bra faktiskt med tanke på min halvt tveksamma inställning av orsaker nämnda ovan. Ja, till och med en i det närmaste fantastisk platta som jag i skrivande stund är beredd att placera på min topp 10-lista. I alla fall topp 15.

Den inleder med den lite stökiga och ösiga Do the Strand. Jag nämnde inledningsvis att jag vanligtvis inte tycker om deras mer stökiga låtar, men detta inledningsspår funkar riktigt bra. En annan höjdpunkt på A-sidan är avslutningsspåret, den vackra och lite märkliga In Every Dream Home A Heartache, ett ode till en upplåsbar Barbara. En mörk låt som andas tragik och isolation samtidigt som det någonstans lurar någon sorts humor - "I blew up your body, but you blew my mind". Är inte en låt tillägnad en uppblåsbar docka humor i sig?

B-sidan inleder med skivans längsta spår, ett stycke som lutar starkt åt art-rock hållet, The Bogus Man, en mörk och hypnotisk skapelse som klockar in på dryga nio minuter. Kanske några minuter för lång, om jag skall klaga lite.
B-sidans, och därmed skivans, avslutningsspår är skivans absoluta höjdpunkt. Titelspåret är en fantastisk låt som fått mig att inse att Bryan Ferry är en låt- och textskrivare som inte många kan konkurrera med. Nu räcker väl många av plattans övriga låtar till att ge den insikten, men titelspåret är så att säga den slutgiltiga bekräftelsen på detta. En vacker första tredjedel, för att sedan avslutas med en längre instrumental passage som man kan misstänka att Brian Eno är skaparen av. En perfekt sorti för nämnde man ur gruppen.

Övriga icke nämnda låtar på plattan är också rikigt bra skapelser, personligen tycker jag dock lite sämre om den mer stökiga Editions of You och mellannumret Grey Lagoons på B-sidan håller inte heller samma höga kvalitet.
Kvinnan på omslaget var Bryan Ferrys dåvarande flickvän, de brukade få pryda gruppens omslag.

Tydligen var anledningen till Brian Enos sorti ur gruppen konstnärliga konflikter med Bryan Ferry. Medan Eno ville utveckla gruppen mer åt art-rock hållet, jobba mer med ljudcollage, ljudlager och textur på olika sätt, ville Ferry hellre se en utveckling åt mer traditionell rockn'roll. Dessa olika intressen kan skönjas en del på For Your Pleasure då många låtar innehåller både och, vilket gör det till en spännande och intressant platta. En platta jag verkligen rekomenderar.

Skall jag slutligen hemfalla åt lite skvaller har jag tagit del av information (på nätet så klart) att Bryan Ferrys nuvarande fru är en av hans sons före detta flickvänner. Det känns lite märkligt och många frågor uppstår. Man kan ju t.ex. fundera över hur detta påverkar far-son relationen, personligen skulle jag tycka det kändes ytterst konstigt om min pappa blev ihop med någon av mina för detta flickvänner. Men jag kanske bara är trångsynt och inskränkt?

Tracklist

Side A
1. Do The Strand 4:00
2. Beauty Queen 4:35
3. Strictly Confidential 3:42
4. Editions Of You 3:40
5. In Every Dream Home A Heartache 6:25

Side B
1. The Bogus Man 9:22
2. Grey Lagoons 4:11
3. For Your Pleasure 6:58


I vanliga fall länkar jag till albumversionerna av låtarna om möjligt, men den här liveversionen är riktigt skön. Vilket avslut på en konsert!

Ralph Lundsten And The Andromeda All Stars - "Discophrenia" (1978)

Samla Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Björn J:son Lindh och några andra tunga lirare, låt allas vår Ralph Lundsten med fria händer greppa rodret och styra skutan. Kan en sådan all star uppslutning misslyckas? Resultatet denna svenska musikelit kom fram till 1978 fick namnet Discophrenia. Men är det disco? Är det bra? Är det top of the pops, crème de la crème? Och, inte minst av allt, går det att dansa till?

Ralph Lundsten föddes 1936 i närheten av Luleå och räknas som en av Sveriges främsta innovatörer inom den elektroniska musiken. Han påbörjade sin resa inom denna genre redan på 50-talet och byggde upp sin egen musikstudio Andromeda där den mesta av hans musik har spelats in. Hans studio är idag belägen i hans hem i Tollare, Stockholm, där han har bott i sin rosa villa Frankenburg sedan 1970.
Ralph har gjort allt från svår, avantgardistisk och minimalistisk musik till new age till ballett till symfonier, både med elektroniska och klassiska instrument. På vissa av hans plattor gästspelar musiker som de ovan nämnda och utvidgar soundet från det enbart elektroniska. Ralphs diskografi är lång och hans musik har nått utanför Sveriges gränser. Inom den relativt smala genre han befinner sig i är min uppfattning att han är ett ganska stort namn.

Jag har själv en lite märklig relation till Ralphs musik. I min CD-hylla har jag säkert ett dussin av hans plattor som jag köpte under min tonår. Jag minns inte hur jag upptäckte honom, troligen köpte jag någon av hans plattor på chans baserat på ett flummigt omslag. Jag gillade lite "djup" musik på den tiden och fick för mig att Ralph kanske kunde ge mig det jag sökte, exakt vad jag sökte kunde jag dock inte definiera vilket gjorde letandet lite svårare. Jag tyckte sisådär om varje Ralph-platta jag köpte, men hela tiden var det i närheten av det där oskönjbara som jag sökte, så jag tänkte att "nästa platta... där hittar jag det". Och så köpte jag en till platta med honom, tyckte den var OK, men inte mer, såg dock skymten av det där skimrande igen, köpte i hopp om frälsning ännu en platta och så vidare... Plötsligt hade jag massor av Ralph-album i min hylla, mer än av någon annan artist, och folk trodde jag var ett riktigt Ralph Lundsten fan. Men sanningen var att jag egentligen inte tyckte han var bättre än många andra artister jag lyssnade på. Visst, det fanns en hel del sköna skapelser och det var annorlunda än mycket annat jag hade, men ärligt talat tyckte jag det var för mycket new age feeling över det. Till slut hittade jag dock en platta jag föll för och som kanske var det jag sökte - Cosmic Phantasy - en musikalisk resa ut i kosmos. Sedan köpte jag inte fler Ralph Lundsten plattor, förutom temat för dagen då det var svårt att motstå en vinylplatta med Ralph som jag hittade för en billig penning på någon loppis.

Discophrenia är inte disco, i alla fall inte på det sättet vi vanligen definierar disco. Det är en instrumental platta rakt igenom, förutom en kvinnas misstänkta stönanden på Luna Lolita, kanske Ralphs egen Love to Love You Baby? På vissa låtar kan en del funk höras, t.ex. i titellåten, och med lite god vilja påminner vissa partier om Talking Heads, främst track vare att Ralph använder ett synthljud som också är vanligt i många av TH:s låtar. Bäst gillar jag de partier där Ralph träder tillbaka och låter sina medmusikanter spela huvudrollen, då kan det bli riktigt sköna skapelser, t.ex. Spring Fever. Öppningsspåret Andromedian Nights är också en skön låt som håller i långa loppet.

Ralph skapar ofta lekfull musik, jag har i princip inget emot lekfullhet i musik, men i Ralphs fall tycker jag ofta det går för långt. Det är som om det är lek med en musikalisk touch istället för musik med en lekfullhet. För mig hamnar så att säga musiken i bakgrunden och jag hör bara en musikalisk skämtare, tyvärr ofta med ett annat sinne för humor än vad jag har. Som exempel kan nämnas Cat Symphony med Jojje Wadenius på bas och gitarr. Kunde kanske bli något, men eftersom gitarren prompt skall härma en katt som jamar försvinner mycket av det musikaliska för mig. Är jag tråkig?

Många av Ralphs plattor är kompilationer av olika slag, och många låtar dyker upp på flera olika plattor. Jag tror dock, men är inte säker, att de flesta (om inte alla) av dessa låtar är inspelade för denna platta. Jag låter det vara lite osagt. Den nämnda Andromedian Nights dyker bl.a. upp på den senare plattan Cosmic Phantasy och även en del av de övriga låtarna på Discophrenia har jag sett på senare plattor, men inte på några tidigare.

Så, en platta som är lite annorlunda än mycket av det som Ralph har gjort, då det är lite funkigare, relativt mycket av de "vanliga" rockinstrumenten används (även om de också dyker upp på vissa av Ralphs andra plattor) och ett besök i den då moderna discogenren, vilket visar på en öppenhet för nya influenser som skall beundras och respekteras, även om det inte blev så mycket disco. Det finns ett par sköna låtar som jag till fullo kan uppskatta, men också en hel del sådant som jag inte uppskattar speciellt. Inte ett måste i skivhyllan, enligt mig. Tog en titt hur mycket plattan säljs för på auktionssajter, och noterade till min glädje att priser runt 100 dollar inte är ovanliga. Och min platta är perfekt skick. En god ekonomisk investering, med andra ord. Och så är det alltid kul med plattor utgivna på Harvest.

Och hur var det, kunde man dansa till plattan? Jo, det är klart att man kan, frågan man skall ställa sig är väl om det finns musik man inte kan dansa till.

Tracklist

Side A
1. Andromdian Nights 2:46
2. Discophrenia 7:10
3. Luna Lolita 3:20
4. Cat Symphony 3:56

Side B
1. Robot Amoroso 5:50
2. Spring Fever 6:10
3. The Celestial Sphinx 4:07

Frida Hyvönen - "To The Soul" (2012)

Jaha, så sker det, undertecknad gör ett besök i verkligheten och införskaffar en platta som är så rykande färsk att den nästan bränns. Men bara nästan. Den musikintresserade läste recensioner på denna platta för några månader sedan. Det känns udda att nästan befinna sig i framkanten på musikfronten...

Frida Hyvönen, född 1977 i Robertsfors (norra Sverige), släppte sitt femte album i år, To The Soul. Hon har gjort fyra album i eget namn och ett samarbete med fotografen Elin Berge som gavs ut som en bok tillsammans med skivan. Personligen förknippar jag Frida med sprött klinkade piano och lite mörka och halvknepiga sånger. Det var troligen hennes första platta jag tog del av via främst videos på TV. Men det var innan jag hörde den här plattan, den är något helt annat (och bättre). Plattorna däremellan har jag inte tagit del av.

To The Soul bjuder lyssnaren på en ganska varierad upplevelse - lugn och fart, mörker och ljus, glädje och sorg, humor och allvar. Många recensenter har beskrivit att detta är ett popigare album än hennes tidigare, vilket må vara sant, men man kan inte kalla det en popplatta. Låten Terrible Dark är en av de mer popigare, men det är ändå pop med någon sorts twist och ett sound som ger vibbar av Ariel Pink's Haunted Graffitti. Många låtar är lugnare och vissa texter känns ganska personliga. Låten Farmor t.ex. handlar, antar jag, om Fridas avlidna farmor och det framgår tydligt vilken viktig människa farmodern var för henne. Jag som tidigare i livet tillbringat en del tid på Bali lyssnar förstås lite extra på låten The Wild Bali Nights. Min upplevelse av Bali var att magiska svampar var en stor del av besökarnas tillvaro på ön. Om Frida sjunger om dylika upplevelser låter jag dock vara osagt. Men jag vet ju vad jag misstänker.

Vi får också höra tankar om saknaden av egna barn, funnen kärlek trots tvivel om detta, och Frida förmedlar ofta en bild av sig själv som en människa som upplever sig stå lite vid sidan om livet och det som människor får ta del av i detta. Hon förmedlar en hel del tvivel på sig själv, sin tillvaro och en osäkerhet gällande sin egen person. Jag imponeras av modet att lämna ut sig och visa för världen de tvivel man kan känna på sig själv, de flesta av oss försöker nog dölja dessa sidor.

Jag brukar sällan hemfalla åt att analysera och tolka texter, men eftersom jag nogsamt har följt med i texterna när jag lyssnat på plattan kan jag inte låta bli. I vanliga fall fokuserar jag oftast på själva melodierna och soundet när jag lyssnar på plattor. Och låtarna på denna platta ur det perspektivet är riktigt bra. Det är varierade melodier, ofta åt det lite lugnare hållet även om långt ifrån alla är ballader. Plattan är någon sorts mix av Kate Bush, Regina Spector och så några nypor Kate & Anna McGarrigle, till sist är allt kryddat med en del sprödhet, mörker och sårbarhet. Stråkar används ganska flitigt i vissa låtar vilket också bidrar till en variation i soundet.

Jag gillar plattan och rekommenderar den. Den innehåller egenligen inte något riktigt svagt spår eller tydlig utfyllnad utan håller rakt igenom en god kvalitet. Det är en platta som funkar som bakgrundsmusik när man sysslar med annat, men den går också utmärkt att lyssna fokuserat på i hörlurar då kvaliteten och variationen gör så att intresset hålls vid liv. Lyssnaren väljer själv nivån, så att säga. Det enda jag kan klaga på att är att innerkonvolutet redan har gått sönder på två sidor trots att plattan är helt ny. Det var väl bättre kvalitet förr på hårdvaran.
Plattan är inspelad i Benny Anderssons nya studio Rixmixningsverket i Stockholm.

Kan nämnas att Frida idag mestadels bor i Paris och att hon är kusin med trummisen i Sahara Hotnights.

Tracklist

Side A
1. Gas Station 4:29
2. Terrible Dark 4:30
3. The Wild Bali Nights 4:42
4. California 2:03
5. Saying Goodbye 4:54
6. Farmor 6:59

Side B
1. Picking Apples 2:58
2. Hands 4:07
3. Enchanted 3:50
4. Postcard 2:47
5. In Every Crowd 3:56
6. Gold 5:46

It's Immaterial - "Life's Hard And Then You Die" (1986)

Hiten Driving Away From Home spelades flitigt på radio 1986. Jag var 14 år gammal, gick i åttan och mitt ambitiösare intresse för musik var i begynnelsefasen. Jag hade ännu inte någon tydlig riktning i mitt musiklyssnande och jag var öppen för förslag och påverkan. Med viss förvirring, men också stor nyfikenhet, letade jag mig fram på musikens vägar för att försöka röna ut vilken stig som var min. Life's Hard And Then You Die var en station på vägen.

Vid denna tid i livet var ett inköp av en skiva en stor sak. På grund av ekonomiska skäl skedde inte dessa inköp ofta (ja, jag köpte mina skivor och snattade dom inte, som vissa andra...) vilket ledde till att varje skiva blev väldigt värdefull, och relationen som skapades till varje skiva blev djup. Regelbundna, fokuserade genomlyssningar gav som konsekvens att man efter en tid kände till varenda skrymsle av skivan, varje stark och svag punkt och såklart kunde sjunga med i nästan varenda låt.

Liverpoolbandet It's Immaterial skapades 1980 och bestod vid tiden av inspelningen av Life's Hard... av John Campbell (sång) och  Jarvis Whitehead (gitarr och keyboard). Detta var deras första platta av två (läs om den senare plattan här). Jämför man plattorna emellan är Life's Hard... lite mer fartfylld och varierad än den senare Song, även om melankolin regelbundet tittar fram även på debutplattan.

Ofta hörs Campbell pratsjunga i verserna för att sedan låta sin vackra sångröst blomma ut i refrängerna. Dessa refränger är ofta svepande, stora och vackra vilket blir en fin kontrast till de mer återhållsamma verserna. Personligen är jag svag för dylika refränger.
Plattan är starkt förknippad med min tidiga tonår vilket till viss del påverkar min upplevelse av den, men försöker jag ignorera denna koppling och se på plattan mer objektivt är det en riktigt bra platta. Jag brukar klaga på musik från 80-talet, men här är en schysst platta från det årtiondet. Här och där kan man höra lite Pet Shop Boys titta fram, även om It's Immaterial känns som snäppet svårmodigare, och med lite välvilja tittar också lite av det engelska bandet James fram, främst i dom svepande refrängerna.

Produktionen är fin och ljudet klanderfritt. Till och med den trummaskin som hörs i vissa låtar känns OK. Jag blev faktiskt lite överraskad av det fina ljudet, men det säger troligen mer om mina fördomar och förväntningar på musik från 80-talet.
Sammanfattningsvis måste jag rekommendera denna platta, det är en relativt tillbakalutad skiva med en ganska stor variation och bra låtar. Det känns som om It's Immaterial hade kunna blivit större än vad de blev, men marknaden ville annorlunda.

Tracklist

Side A
1. Driving Away From Home (Jim's Tune) 4:12
2. Happy Talk 5:29
3. Rope 3:37
4. The Better Idea 5:42
5. Space 3:59

Side B
1. The Sweet Life 4:38
2. Festival Time 3:52
3. Ed's Funky Dinner 3:05
4. Hang On Sleepy Town 4:20
5. Lullaby 6:21

Donna Summer - "Love To Love You Baby" (1975)

Du får en plötslig lust för porr, men du har varken någon tidning, film eller tillgång till internet. Vad gör du? En lösning kan vara att lägga dagens platta på skivtallriken och blunda. Den episka titellåten som tar upp hela A-sidan är en discoresa i sensualismens tecken. Donna Summers gnyenden och stönanden lämnar lite åt fantasin, eller kanske tvärtom, väcker fantasin och tar tankarna till förbjudna platser.

En del kanske blir förvånade över att jag har en Donna Summer platta i samlingen (jag har faktiskt två). Men ingen skivsamling är komplett utan en del klassisk disco från 70-talet, så jag står absolut för den här plattan. Eftersom man dessutom hittade den ganska billigt i Quebecs skivbörsar, där jag inhandlade den, var det inget att tveka om.

Det här var Summers andra platta och ett samarbete med inga mindre än Giorgio Moroder och Pete Bellotte, där den senare anges som producent. Summer hade fått idén till låten Love To Love You Baby och sökte upp dessa två män för att göra något med den. Speciellt Moroder var intresserad av att utveckla det nya discosoundet och fick idén att göra låten till en väldigt sexig musikalisk resa. Summer var inte helt med på hans idé att hon upphetsat skulle stöna låten igenom, men till slut gick hon med på det som ett sätt att göra en demo för någon annan att sedan spela in. När inspelningen var klar lyckades Moroder övertala henne att släppa den i sitt eget namn, vilket hon motvilligt gick med på.


Summer och Moroder

Låten släpptes i Europa i en kortare version och när det var dags att släppa den i USA, på bolaget Casablanca, så ombads Moroder att mixa om den till en 17-minuters discomonster version. Den blev sedmera en stor hit runtom på klubbarna i staterna. Vissa radiostationer förbjöd den förstås och Time Magazine räknade ut att Summer simulerade 22 orgasmer under låtens 17 minuter.

Angående inspelningen av tittellåten har Summer berättat att hon föreställde sig att hon var Marilyn Monroe som spelade en roll som någon i sexuell extas. Säga vad man vill om sexuellt explicita låtar, men titellåten som plattan mycket förknippas med, är en ganska groovig, tillbakalutad låt med ett tydligt skönt 70-talssound. Det slår mig att 70-talets dansgolv måste ha varit en mer avslappnad plats jämfört med dagens, då låtarnas bpm tycks ha varit betydligt lägre förr och det ofta inte finns någon tydlig baspuls (i form av t.ex. en dunkande bastrumma) som dominerar.
Som gammal amatörbasist njuter jag av den sköna basen som hypnotiskt för låten ständigt framåt, och i kombination med den avslappnade gitarren får i alla fall jag lite vibbar av de klassiska soundtacken till blaxploitation filmerna, även om det förstås är mer disco här. Jag spelade den en gång då min 8-årige son närvarade i rummet och han undrade varför kvinnan som sjöng lät så konstigt. Jag sade åt honom att fråga mamma istället.

Men plattan är förstås mer än A-sidan. Det finns en B-sida också. Den består av fem låtar varav den sista är en repris på den första. B-sidan är inte lika mycket disco, men bra ändå. Här bjuds lyssnaren bl.a. på ett par ballader och någon låt med lite mer soulkänsla. A-sidan och B-sidan skiljer sig en del åt men båda bjuder på något intressant, risken finns alltid med en sådan här platta att B-sidan hamnar i skymundan, vilket är lite synd.

Moroder och Bellotte har skrivit B-sidans samtliga låtar och anges även som kompositörer till titellåten tillsammans med Summer.

För mig är det lite märkligt att se Casablancas etikett på plattan eftersom jag i min barndom skapade en stark koppling mellan denna etikett och KISS. Den kopplingen finns uppenbarligen kvar då viss förvirring uppstår när jag läser "Donna Summer" på plattan, dessutom väcks plötsligt nostalgiska känslor av Casablancas logga. Kanske är Love To Love You Baby tillräcklig kraftfull för att bryta denna koppling.

Donna Summer avled 17:e maj i år i lungcancer, 63 år gammal.

Tracklist

Side A
1. Love To Love You Baby 16:50

Side B
1. Full Of Emptiness 2:22
2. Need-a-Man Blues 4:30
3. Whispering Waves 4:50
4. Pandora's Box 4:56
5. Full Of Emptiness (Repris) 2:20