Jerry Harrison – ”The Red And The Black” (1981)

 

Som ett gammalt Talking Heads fan så kunde jag ju inte motstå när jag hittade denna platta billigt någonstans i Uppsala. Tiden för detta inköp var under mina sena tonår när jag gick i gymnasiet. På den tiden var ett skivinköp en stor händelse i livet.

För de som inte vet var Jerry Harrison keyboardist i Talking Heads, vid tillfällen också dess gitarrist. Innan hans medverkan i Talking Heads spelade han i bandet The Modern Lovers. The Red And The Black var hans första soloplatta och spelades in mellan Talking Heads plattor Remain In Light och Speaking In Tounges. Och visst hör man en hel del Talking Heads i musiken, eller är det så att man hör en hel del Jerry Harrison i Talking Heads musik? David Byrne har alltid fått äran som skaparen av Talking Heads musik, men många menar att Jerry Harrison har blivit sorgligt förbisedd när det gäller detta.

 

Jerry Harrisons röst skiljer sig en del från Byrnes röst vilket ger låtarna på The Red And The Black en egen prägel, men skulle man byta ut hans röst mot Byrnes skulle många av låtarna kunnat vara tagna från Speaking In Tounges eller Remain In Light. Ett liknande sound, alltså. Det är funkigt, rytmiskt och neurotiskt.

Personligen är jag alltid haft lite svårt för den här plattan. Jag har svårt att riktigt komma in i musiken, den är som en kompakt vägg jag inte kan passera, jag har inte hittat dörren. Så jag blir stående på utsidan och undrar vad som pågår där inne. Jag vet att många gillar The Red And The Black, och den får bra recensioner på nätet. Men den funkiga ljudmanglingen gör mig trött, och soundet är exakt detsamma på alla låtar. Så efter ett tag känner jag mig lite uttråkad, mer variation hade gjort livet enklare för undertecknad. Bäst gillar jag Worlds In Collision där Harrison har skapat en låt som låter mer som musiken på hans platta Casual Gods som kom i slutet på 80-talet.

 

Plattan tog bara två veckor att spela in, och Nona Hendryx bidrar med körande och på gitarr hörs Andrew Belew.

 

Tracklist

Side A

1. Things Fall Apart 4:58
2. Slink 4:17
3. The New Adventure 5:05
4. Magic Hymie 4:48

Side B

1. Fast Karma/No Questions 3:55
2. Worlds In Collision 5:03
3. The Red Nights 4:03
4. No More Reruns 4:23
5. No Warning, No Alarm 3:35

Kate Bush – ”Sensual World” (1989)

Det var genom denna skiva jag upptäckte Kate Bush, en artist som därefter blivit en av mina favoriter. Jag var 17 år gammal och bodde ett år i Ohio som utbytesstudent, 1989-90. Låten Love And Anger spelades regelbundet på MTV och jag tyckte bra om den, men tänkte väl inte så mycket över saken. Väl hemma i Sverige hittade jag skivan i någon reaback och minnet av Love And Anger fick mig att köpa den, lite på chans. Jag hade ingen koll på vem Kate Bush var.

På den här tiden kunde man gå till Uppsalas stadsbibliotek och besöka deras musikrum. I detta fanns ett antal tusen plattor att välja och lyssna på, sittandes i sköna fåtöljer med sköna hörlurar. Mycket musik har passerat undertecknads öron i detta rum.

Eftersom jag tyckte ganska bra om Sensual World så undersökte några av Kates Bush tidigare alster i detta musikrum och blev mycket förtjust i det jag hörde. Ganska snabbt hade jag samtliga av hennes skivor hemma och hon har sedan dess följt mig genom livet. Allt tack vare Sensual World.

 

Sensual World var Kate Bush sjätte album och jag upplever att den skapades ganska sent i hennes karriär. Men hon var faktiskt bara drygt 30 år gammal när den släpptes, många har väl inte ens påbörjat en karriär då. När det gäller öppningslåten, tillika titellåten, lät Kate sig inspireras av James Joyce bok Ulysses. Jag kan inte påminna mig om att jag läst den, vilket jag misstänker är en stor brist i min litterära uppfostran utifrån hur viktig alla verkar tycka den är, så jag har ingen koll på handlingen. Men låten är bra.

Som brukligt är på Kates skivor innehåller Sensual World en hel del bra alster, och några lite trista. Love And Anger har alltid varit en favorit, ganska fartfylld, glad och energifylld. På gitarr i den låten hörs David Gilmour, mannen som hjälpte Kate att träda fram i rampljuset vid karriärens början och som sedan har funnits vid hennes sida vid tillfällen. Love And Anger efterföljs av en av Kates mest suggestiva låtar, The Fog. Det är en låt som suger dig in i, ja, kanske en dimma.

 

B-sidan öppnar med Deeper Understanding som handlar om en persons relation till sin dator, en relation som tycks vara viktigare än den med människor. Kanske siade Kate här om framtiden och det som väntade i vår värld med Internet, Facebook och vinylbloggar. En bra låt även om jag inte här helt förtjust i refrängens elektroniska röst.

På plattans mest bombastiska nummer Rocket’s Tail får den bulgariska kören Trio Bulgarka stort utrymme, vilket är positivt. De hörs också på två andra låtar på plattan. Skivan avslutas med vackra och lugna This Woman’s Work som får även de mest hårdhjärtade tårögda. Som vanligt hanterar Kate pianot.

 

Jämfört med Kates övriga alster står sig Sensual World ganska bra. Den är mer lättillgänglig än hennes tidigare plattor, på gott och ont. I många av låtarna sjunger Kate med en betydligt mjukare röst än vanligt, ja, man kanske skulle kunna kalla den sensuell. Soundet är överhuvudtaget ganska mjukt och det är en välproducerad platta, Kate själv är producenten. Jag har lite svårare att uppleva en helhet på Sensual World jämfört med de tidigare plattorna, istället består den av ett antal individuella sånger, som var för en i och för sig är bra. Men plattan tappar lite i helhetsbetyget på grund av detta. Hur som helst är det ett bra album som kan vara en lagom startpunkt när det gäller Kate. Musiken ligger ett snäpp närmare listpopen än föregående skivor, men inte för nära. Lite mindre artrock och lite mer pop, kanske.

 

Tracklist

Side A

1. The Sensual World 3:53
2. Love And Anger 4:42
3. The Fog 5:01
4. Reaching Out 3:11
5. Heads We’re Dancing 5:15

Side B

1. Deeper Understanding 4:40
2. Between A Man And A Woman 3:29
3. Never Be Mine 3:42
4. Rocket’s Tail 4:03
5. This Woman’s Work 3:31

Rolling Stones – “Let It Bleed” (1969)

Temat för dagen är troligen den skiva i samlingen jag betalat mest för, men eftersom jag inte har för vana att betala alltför höga priser för mina skivor så är det inga astronomiska summor det handlar om. Har man barn hemma som vill ha mat på bordet så är det svårt att rättfärdiga inköp av skivor som kostar en veckas föda… Några hundralappar fick jag slänga upp för den, men enbart öppningsspåret Gimmie Shelter är värd den summan.

Jag stötte på plattan när den precis anlänt affären, men jag tvekade. När den fortfarande fanns kvar några veckor senare såg jag det som ett tecken på att jag skulle köpa den. Det gäller att hitta tecken i verkligheten när man behöver dom. Mitt exemplar är en tidig pressning från -69 i mycket fint skick, den har affischen och flyern för Stones fanclub kvar, helt felfria. Innehållet i form av musiken är också bra, detta är en klassiker med ett par av Stones mest kända låtar.

 

Affischen inne i omslaget

Let It Bleed var den sista platta som Brian Jones var med på, han dog några månader innan den gavs ut och han är med på två låtar. Plattan är också den första där hans ersättare Mick Taylor spelar, också han på två låtar.

Plattan öppnar som sagt med Gimmie Shelter som i min värld är Stones bästa alster och en av de bästa låtarna som 60-talet lyckades ta fram. Även om jag har hört den mycket, och den dyker upp i olika sammanhang, så tröttnar jag inte på den. En ganska mörk låt med ett återhållsamt ös. Mick Jaggers sång överträffas av Merry Claytons fantastiska sånginsats och hon ger låten en extra dimension, ja, utan henne hade låten troligen inte alls varit densamma. Tydligen fick Merry ett missfall när hon kom hem från inspelningen, vilket vissa hävdar berodde på ansträngningen som krävdes av de höga toner hon sjöng.

 

Omslagets baksida

Men det finns även annat bra på plattan. B-sidan öppnas t.ex. av den mörka och hypnotiska Midnight Rambler och plattan avslutas med en annan klassiker i form av You Can’t Always Get What You Want, en låt som jag i och för sig aldrig varit överförtjust i. Titellåten, A-sidans sista nummer, är väl i det närmaste också en klassiker. Det har spekulerats i om Let It Bleed på något sätt var en drift med Beatles låt/platta Let It Be, men svaret på det vet väl bara Stones själva.

Förutom de mer välkända låtarna finns även en del annat bra på plattan, och en del mindre bra. På You Got The Silver sjunger Keith Richards för första gången en hel låt själv och den är bra, låter en hel del som Dylan. Country Honk är en version av Honky Tonk Woman och är mindre bra. De får också med en cover i form av Love In Vain som är skriven av Robert Johnson, ganska bra. Monkey Man tycker jag är helt OK medan Live With Me inte är en favorit. Och då har jag nog nämnt alla låtar. Jag har aldrig varit något stort Stonesfan men kan inte tycka annat än att Let It Bleed är en riktigt bra platta. En lite mörk platta från då en del mörka saker pågick (de flesta brukar syfta på Vietnamkriget när man säger så). Det klassiska, lite glättiga, omslaget är på många sätt en kontrast till musiken.

 

Kan nämnas att det är den sista Stonesplatta som gavs ut i en monoversion, dock i en väldigt liten upplaga. Hittar man den i fint skick handlar det inte om hundralappar att betala, utan tusenlappar.

Och om någon undrar, Gimmie Shelter stavas så på omslaget. Men nu för tiden heter den Gimme Shelter i de flesta sammanhang.

 

 

Tracklist

Side A

1. Gimmie Shelter 4:30
2. Love In Vain 4:19
3. Country Honk 3:07
4. Live With Me 3:33
5. Let It Bleed 3:33

Side B

1. Midnight Rambler 6:52
2. You Got The Silver 2:50
3. Monkey Man 4:11
4. You Can’t Always  Get What You Want 7:28

T. Rex - "Electric Warrior" (1971)

En glamklassiker som precis lyckats hitta hem till mig. Jag har letat efter den ett tag men den har varit svårt att hitta i Uppsalas skivbörsar. Så vid ett besök hos vänner i Quebec denna sommar, och ett par självklara besök hos stadens vinylhandlare, så hittade jag den i en hylla under "Rare vinyl". Att jag skulle behöva åka ända till Kanada för att hitta den i en butik.

Jag har ingen större koll på Marc Bolans och T. Rex tidigare (eller senare) alster. I CD-hyllan står en greatest hitsplatta som jag inte lyssnat jättemycket på, så jag har svårt att jämföra Electric Warrior med annat de gjort. Men jag har förstått från det jag läst på nätet att detta var bandets definitiva steg in i glamrocken värld, från en mer hippiebetonad folkrock. Det var deras sjätte album (det andra under namnet T. Rex, de hette Tyrannosarius Rex de första fyra plattorna). Många anser att Electric Warrior är T. Rex bästa platta och att den till stor del lade grunden för och startade hela genren glamrock. En klassiker som dessutom gjorde bandet kända i USA, vilket vanligtvis är alla artisters stora dröm. I alla fall på 60- och 70-talet.

Jag tycker det är en bra platta. Jag har aldrig lyssnat så mycket på glamrock och vet egentligen inte hur genren låter, men jag antar att det låter som låtarna på Electric Warrior. Det är bra låtar som är roliga att lyssna på - lite släpiga, halvflummiga kreationer som Bolan ibland tycks sjunga med ett litet leende på läpparna. Man vet aldrig om han menar allvar eller skojar med oss. Det är mycket gitarr, mest elektrisk sådan, men även den akustiska varianten hörs. Den fina låten Girl t.ex. har ett mer akustiskt sound.

Ska jag klaga på något så upplever jag själva produktionen, ljudbilden, lite mörk och murrig, ja, nästan lite lo-fi. Förutom ovan nämnda Girl så är soundet ganska detsamma på alla låtar, Bolans röst bidrar till detta då den är lätt igenkännbar och sätter en tydlig prägel på låtarna. Avslutningsnumret Rip Off är lite udda på plattan då Bolan och T. Rex närmar sig punken, långt innan punkens födelse.

Plattan innehåller T. Rex största hit Get It On. På min kanadensiska utgåva har den titeln Bang A Gong (Get It On) för att skilja den från Chase låt Get It On som var en hit under samma tid. Jeepster var också en hit från plattan. Det är absolut två bra låtar, men enligt mig finns ännu bättre på plattan. En av mina favoriter är Planet Queen. Electric Warrior nådde förstaplatsen på Englandslistan och blev 1971 års bäst säljande album där.

Det finns egentligen inget svagt spår på Electric Warrior (OK, jag är inte så förtjust i Lean Woman Blues) så jag kan absolut rekommendera plattan. Men T. Rex har ett sound som är lätt att känna igen och som man inte kommer ifrån, gillar man inte det soundet så gillar man nog inte plattan. Jag har ju ett svagt öga för 70-talets musik, en sak som var bättre då jämfört med dagens musik är att även kommersiell musik, som T. Rex måste anses ha varit, inte alltid var så tillrättalagd. Jag får en känsla att Bolan gjorde musiken främst utifrån vad han själv tyckte var bra och hur han ville ha det, och inte lät allt gå igenom ett massproduktionsfilter som skulle göra det mer tillgängligt för folket. Det fanns ett större utrymme för individualitet.

Ja, jag vet att detta kanske bara är en romantisk illusion hos mig, men jag låter det vara en sanning i min tillvaro. Det gör i alla fall mycket musik från 60/70-talet mer intressant än dagens kommersiella musik.


Tracklist

Side A
1. Mambo Sun 3:38
2. Cosmic Dancer 4:26
3. Jeepster 4:10
4. Monolith 3:45
5. Lean Woman Blues 3:01

Side B
1. Bang A Gong (Get It On) 4:24
2. Planet Queen 3:11
3. Girl 2:29
4. The Motivator 3:57
5. Life's A Gas 2:23
6. Rip Off 3:38

Grateful Dead – ”Terrapin Station” (1977)

En skivsamling värd namnet borde väl innehålla ett antal Grateful Dead-plattor? En människa med stort musikaliskt fokus på 60- och 70-tal borde väl vara väl förtrogen med många av bandets kreationer?

Grateful Dead är ett de band som det känns som om jag känner till så väl. Jag har läst en massa om bandet, det nämns ofta i återblickar till 60-talet, alla känner väl till Jerry Garcia och bandets fanatiska fans Deadheads. Ja, Grateful Dead kan inte definieras som något annat än en legendarisk och mytisk musikhistorisk institution. Klart jag känner till Grateful Dead. Eller gör jag det?

 

Sanningen: I min egen skivsamling har Grateful Dead endast funnits representerad på soundtracket till Zabriskie Point (som jag köpte för att Pink Floyd också bidrog på plattan). Och när jag funderar på vilka GD-låtar jag egentligen känner till blir det tomt i huvudet. Jag en del teoretisk kunskap, men ingen praktisk. Det känns lite konstigt att jag har noll koll på Grateful Deads musik.

En anledning till detta är att när jag inledningsvis läste om Grateful Dead handlade det mycket om LSD, fritt skapande och flower power. Ja, Grateful Dead var det ultimata psykedeliska bandet sprunget ur 60-talets kreativa explosion. Deras konserter var en orgie i hallucinatoriska droger och kärlek och beskrevs som happenings utöver det vanliga. Och vilka spelade på Ken Kesey och hans Merry Pranksters acid tests? Grateful Dead, såklart. Men när jag vid något tillfälle lyssnade på någon av deras låtar var det långa bluesjam. Inte så mycket psykedelia, peace & love som jag hade trott. Det gjorde mig nog lite besviken.

 

Hur som helst, för en tid sedan beslöt jag att råda bot på avsaknaden av Grateful Dead-plattor i min samling och införskaffade Terrapin Station. Varför just denna skiva? Jag vet inte, jag hade fått för mig att den var bra. American Beauty är en annan av deras plattor jag planerar att köpa inom en snar framtid.

För mig kretsar denna platta kring titelspåret på B-sidan som jag tycker är en fantastisk skapelse som för tillfället snurrar intensivt på skivtallriken. Den dryga kvarten långa låten är indelad i en rad olika stycken som alla tilltalar mig på olika sätt. Det är stråkar, en del blåsinstrument, skönhet, körer, prog, bombastiska partier och allt man kan önska sig. Jag har inte tråkigt en sekund. Och texten på det första partiet, Lady With A Fan, är ovanligt vacker. När B-sidan har tagit slut kan jag spela om den från början och tycka det är lika vackert igen. Och så kan jag spela den igen. Och igen.

 

A-sidan är OK, men inte så mycket mer. Första gången jag hörde den blev jag förvånad då jag inte hade förväntat mig att den skulle låta som den gör. Det är ganska välproducerat och inget utrymme ges för långa, flummiga jams. Det är bra, tycker jag. Dylika jams kan bli lite trista och ofokuserade i längden. Förutom covern på den trista Dancin’ In The Streets är låtarna på A-sidan ganska sköna, men inte så mycket utöver det vanliga.

 

Jag har förstått att Grateful Dead-fans är kluvna till plattan. På Terrapin Station använder de en utomstående producent, för endast andra gången, vilket påverkar soundet. Dessutom tar de på plattan ett avsteg från sitt vanliga jazz/blues/folk-sound mot en lite mer progressiv inriktning. Jag har ju inte så mycket att jämföra med så jag gillar jag plattan, och då speciellt B-sidan. Kan inte annat göra än att rekommendera den. Både A och B-sidan innehåller ganska lättillgänglig musik, så plattan är inget man behöver rädas från den synvinkeln. Samtidigt ger speciellt B-sidan en lagom utmaning i att den ändå är annorlunda.

 

 

Tracklist

Side A

1. Estimated Prophet 5:37
2. Dancin’ In The Streets 3:16
3. Passenger 2:48
4. Samson And Delilah 3:29
5. Sunrise 4:03

Side B

1. Terrapin Station Part 1 16:17
- Lady With A Fan
- Terrapin Station
- Terrapin
- Terrapin Transit
- At A Siding
- Terrapin Flyer
- Refrain

Lee Hazlewood – ”Forty” (1969, 1974)
 

Albumets titel och texten på omslagets baksida, där Lee bl.a. nämner att han uppnått åldern 40, skulle kunna få en att tro att han gjorde denna platta i samband med 40-årsdagen. Det trodde i alla fall jag tills jag insåg att han faktiskt föddes 1929. Men det är klart, han kanske skrev orden ”Somewhere between the day I was born and yesterday when I turned FORTY…” dagen efter 40-årsfesten och lät orden mogna några år.

Stoppa pressarna! Jag noterade precis på discogs.com att plattan faktiskt gavs ut i USA 1969, och därefter i Sverige 1974. Där har vi vår förklaring.

 

Det är alltid roligt med Lee Hazlewoodplattor, man vet aldrig riktigt vad man får. Country, psykedelia, smöriga ballader, mörk humor, egna låtar, covers, trista låtar, fantastiska låtar… Eller en blandning av allt detta och mer därtill. Mitt ex av Forty är den svenska varianten, den amerikanska ser ut så här:

 

Jag har sett den svenska varianten säljas på nätet för upp till dryga 500-lappen, antar att den är lite mer exotisk än den amerikanska. Forty innehåller enbart covers och som vanligt dyker vissa av dom upp på andra plattor med Lee (flera av dom på Movin’ On), jag har faktiskt svårt att säga vilka låtar som uteslutande finns med på Forty, men September Song har jag i alla fall inte sett någon annanstans.

Forty är en helt OK platta vars toppar inkluderar den vackra What’s More I Don’t Need Her, den släpiga Let’s Burn Down The Cornfield och fina The Bed. Det finns också rejäla dalar, t.ex. i form av de trista och smöriga September Song och It Was A Very Good Year. Det är mycket blås och feta stråkarrangemang på Forty, och i sina bästa stunder skapar Lee - med hjälp av sina kvinnliga körer och sin djupa barytonröst - de sedvanligt mörka och lagom märkliga stämningarna. Det är svårt att beskriva Lees musik, cowboypsykedelia är en vanlig term, ibland tänker jag att musiken skulle passa bra in i en 70-tals mjukporrfilm regisserad av David Lynch. Med Lee själv i huvudrollen.

 

Ett inköp kan i alla rekommenderas om man stöter på Forty i skivbackarna. Jag tycker plattan ger en ganska representabel bild av Lee och hans musik.

 

Tracklist

Side A

1. It Was A Very Good Year 4:14
2. What’s More I Don’t Need Her 3:33
3. The Night Before 3:22
4. The Bed 2:36
5. Paris Bells 2:40

Side B

1. Wait Till Next Year 3:35
2. September Song 4:57
3. Let’s Burn Down The Cornfield 2:39
4. Bye Babe 3:34
5. Mary 3:01

The Animals – The Animals (1966)

Den här plattan fick jag i 40-årspresent tillsammans med ett dussin andra plattor av varierande ursprung och musikalisk kvalitet. Jag gillar omslaget med dess relativt strama design. Jag gillar den svartvita färgskalan tillsammans med den röda texten. Och jag gillar musiken också.

 

Det här är en samlingsplatta med låtar från 1964 och 1965, förstås med fokus på bandets hits (och eventuellt lite utfyllnad). Jag var försiktigt tveksam när jag första gången lade den på skivtallriken. Nästan all musik jag har från 60-talet är från 1966 och framåt, då jag har uppfattningen att det var från detta år det verkligen började hända saker i musiken, då experimentlustan tog över. Mycket av det jag har hört från de tidigare åren på 60-talet har varit halvskramliga inspelningar med en rockabillytouch, eller smöriga poplåtar alt. ballader. Dessutom hade jag dålig koll på Animals och lyckades för ett kort tag blanda ihop dom med Shadows, och förväntade mig instrumentala gitarrlåtar. Noll koll, men andra ord.

Men jag blev överraskad. Visst är det halvskramliga inspelningar, visst har somliga låtar kanske en rockabillytouch, visst finns någon ballad, men jag blev förvånad över hur ösigt, skränigt och dansant det är. Det tog inte många sekunder innan jag var tvungen att ta yngsta dottern i famnen och börja studsa runt på golvet tills vi blev alldeles för snurriga, båda två. Jag skulle vilja säga att vissa låtar nästan snuddar vid punk. Men mest är det klassisk r&b. Skränig, skramlig punkblues.

 

Sångaren Eric Burdon ylar på utan hämningar och orgeln hamrar på frenetiskt. För det är mycket orgel. Den ansvarar Alan Price för, han lämnade dock Animals 1965 och skapade istället The Alan Price Set. Och så fortsatte det, originalmedlemmarna försvann en efter en - bassisten Chas Chandler lämnade t.ex. gruppen 1966 och blev manager för Jimi Hendrix, han satte också ihop hans grupp The Jimi Hendrix Experience – och slutligen var det bara Burdon som var kvar av ursprungsfolket. Den nya inkarnationen av Animals fick heta Eric Burdon and the Animals och fick en mer psykedelisk touch. 1969 upplöstes bandet och har sedan dess ett antal gånger dykt upp i återföreningar.

Animals hade tyvärr en dålig manager i form av Michael Jeffery, och gick miste om mycket pengar. De blev blåsta, helt enkelt. Michael Jeffery var en kontroversiell man och blev även anklagad för att ha mördat Jimi Hendrix (som han hjälpte Chandler i managementjobbet med). Orsaken skulle ha varit att han ville komma åt en saftig livförsäkring. Herr Jeffrey dog 1973 så ingen lär få veta säkert om han var mördaren.

En man att lita på? Michael Jeffrey

Det här är i alla fall en rolig platta som livar upp tillvaron. Det är svårt att sitta still när Burdon & Co. öser på, och texterna är ofta så pass okomplicerade att man ganska snabbt kan sjunga med. Till mina familjemedlemmars förtret och sorg. Jag är fortfarande överraskad att de gjorde så här skränig musik redan 1964. Det är främst Eric Burdon som är att tacka för plattans vilda framtoning, hans hämningslösa sjungande ger musiken en skön och upproriskt prägel. Och övriga medlemmar i bandet ramar in sången på ett nästan lika vildsint sätt.

Kan tilläggas att jag sett plattan säljas på nätet från 70-80 kr upp till 6-700 kr. Jag vet inte om de som gav mig skivan visste detta.

 

 

Tracklist

Side A

1. I’m Crying
2. House Of The Rising Sun
3. Boom Boom
4. I’m Mad Again
5. Bring It Home To Me
6. We’ve Gotta Get Out Of This Place

Side B

1. Story Of Bo Diddley
2. How You’ve Changed
3. Bright Lights White City
4. Roadrunner
5. Worried Life Blues
6. It’s My Life