Tommy James – ”Tommy James” (1970)

Dagens tema är en ganska kul platta. Många känner säkert till Tommy James and the Shondells som hade många hits under den senare delen av 60-talet, vem minns inte Crimson And Clover? Poppsykedelia av högsta klass. 1970 gav Tommy James ut sin första soloplatta vilken känns som en naturlig fortsättning på Shondellstiden, småpsykedelisk pop av inte alltför svårtillgängligt slag. Om jag inte vetat om det hade jag nog haft svårt att gissa på att andra halvan av bandnamnet var försvunnet, då det låter ganska likt de tidigare skapelserna. I detta fall är inte det något negativt.

Egentligen finns inget direkt svagt spår på plattan, och hela A-sidan är ett pärlband av bra låtar. Skivans höjdpunkt är öppningsspåret på sida B, Come To Me. Här får Tommy sällskap av en damkör som tar musiken upp till ännu högre höjder i en refräng som man inte kan låta bli att sjunga med i. I övrigt så bjuds vi på en del souliga, fartfyllda och dansanta låtar, vissa lugnare och mer flummiga alster och avslutningsvis den punkiga Quicksilver. Men Tommy håller sig hela tiden inom ramen för lättillgängliga, bra låtar med sköna hooks och en lagom dos psykedelia.

 

Plattan är utgiven på Roulette Records. Tydligen var det en front som maffian använde, bl.a. för pengatvätt. Enligt Tommy James själv så gick han miste om royalties upp mot 30-40 miljoner dollar, och vid ett tillfälle fick han lämna New York och istället spela in i Nashville på grund av pågående maffiabråk. Tommy ville inte få en kula i sig eller ståplats i East River. 2010 släpptes självbiografin Me, The Mob and the Music, en bok Tommy inte vågade skriva förrän alla som var djupt involverade i Roulette Records var döda.

I vilket fall kan denna platta rekommenderas, en kul blandning av låtar med tydligt Tommy James-stuk. Såklart är det en ganska kommersiell platta, Tommy James and the Shondells var ett av banden som sålde allra mest skivor i slutet på 60-talet, och Tommy fortsätter på samma väg. Icke desto mindre är plattan riktigt skön. Samtliga låtar klockar in på mellan 3-4 minuter, förutom nämnda Come To Me som klarar sig med 4 sekunder från 3-minutersgränsen. Inga sinnesutvidgande, radiofientliga långa jams här inte.

 

Tracklist

Side A

1. Ball And Chain 3:30
2. Meet The Comer 3:35
3. Midnight Train 3:29
4. Light Of Day 3:46

Side B

1. Come To Me 2:56
2. I Lost My Baby 3:07
3. Lady Jane 3:40
4. Quicksilver 3:21

Giorgio Moroder – E=mc² (1979)
 

 1979. Disco. Studio 54, kokain och dans. Ahhh, det var tider det… Tyvärr var undertecknad bara sju år gammal året denna platta gavs ut och var lyckligt omedveten om allt vad glamoröst uteliv hette. Och Sveriges jetset var väl inte riktigt i samma liga som New Yorks dito.

Italienaren Giorgio Moroder får väl nästan anses vara en legend inom musikvärlden, speciellt dans- och discovärlden. Han har producerat artister som Donna Summer, David Bowie, Blondie, Bonnie Tyler, Freddie Mercury, The Three Degrees m.fl. Han grundade Music Land Studios i München där ELO, Led Zeppelin, Queen och Elton John har spelat in. Han har dessutom gjort ett stort antal egna album inklusive en rad soundtracks, inte minst soundtracket till det episka mästerverket Scarface, alla gangsters favoritfilm – Say hello to my little friend! Senast dök han upp på Daft Punk’s nya platta Random Access Memories.

 

E=mc² är en renodlad elektronisk discoplatta. Inga gitarrer, bas eller trummor. Inget blås. Ingen triangel. Detta var ovanligt 1979. Även om elektroniken sedan länge fanns inom discon, samsades den oftast om utrymmet med stråkar, blås och grooviga gitarrytmer. Visst fanns det band som Kraftwerk och Tangeringe Dream som sysslade med enbart elektronisk musik, men de befanns sig ju knappast i dans- och discovärlden.

Personligen har jag aldrig varit en discofantast, så plattan borde inte vara i min smak, det är så mycket yta i discomusik. Samtidigt kan jag inte ljuga – det är en ganska kul skiva! Falsettsången på låtarna ger Bee Gees vibbar, det är uptempo och dansant. Allmusic.com ger plattan en 4:a och skriver:

“This is the electronic dance music that preceded the rise of techno, house, and industrial noise, and it came at a time when hip-hop was in its infancy and the rave subculture had yet to be invented. Even though the songs themselves are average, Moroder and Faltermeyer's futuristic production makes E=MC2 a historically interesting LP that anyone who has enjoyed electronic dance rhythms needs to check out.”

 

Och eftersom jag själv under 90-talet var en stor torsk på goatrance (som det kallades på den tiden) så antar jag att E=mc² har sin givna plats i samlingen.

Mitt ex inköptes för övrigt i Quebec, Kanada, och är utgiven på Casablanca. Eftersom det är KISS gamla bolag så tror jag alltid att jag ska få höra Detroit Rock City när jag lägger på den på skivtallriken. Avslutningsnumret på skivan, tillika titellåten, avslutas med att Moroder berättar vilka som varit med och gjort plattan, till ett discobeat. Det är ganska kul.

 

 

Tracklist

Side A

1. Baby Blue 4:53
2. What A Night 4:55
3. If You Weren’t Afraid 5:16

Side B

1. I Wanna Rock You 6:30
2. In My Wildest Dreams 4:37
3. E=mc² 4:32

Small Faces – ”Ogden’s Nut Gone Flake” (1968)
 

Det här är en liten pärla till platta. En lagom psykedelisk skapelse som är kul att lyssna på, även om det kanske blir lite för roligt och tramsigt ibland. De flesta anser att Ogden’s Nut  Gone Flake var Small Faces främsta skapelse.

A-sidan är av det traditionella slaget på så sätt att det är en uppsättning fristående låtar, medan B-sidan består av ett sammanhållet tema där en berättarröst berättar om Happiness Stan som ger sig ut på sökande efter svaret på var halva månen tagit vägen. Som extra plus får han dessutom reda på meningen med livet efter ett möte med Mad John. Berättelsen varvas med skön musik.

Personligen tycker jag bäst om A-sidan, vilken består av en rad fantastiska låtar. Den öppnar med den lite bombastiska och instrumentala titellåten för att därefter fortsätta mot ännu högre höjder. A-sidan tillhör för tillfället en av mina absoluta favoriter när de kommer till musik från den psykedeliska eran. Riktigt bra skapelser.

 

B-sidan är också bra, låtarna är sköna men jag tycker det blir lite tramsigt med berättelsen om Happiness Stan. Jag hade nog tyckt det var bättre om de hade berättat historien med enbart musik. Den talade berättelsen tar upp lite väl mycket tid, dessutom. Men som sagt, låtarna är bra när man slutligen får höra dom.

Från början var omslaget till plattan runt som de tobaksburkar det parodierar. Men det blev för dyrt, så efter ett tag ersatte ett vanligt, kvadratiskt, omslag det. Jag har såklart ett kvadratiskt omslag, när ett orginalomslag för ovanlighets skull dyker upp kostar det ofta 1000-1500 kr, enligt en skivbörshandlare jag pratade med.

 

Small Faces kunde aldrig spela hela Ogden’s Nut Gone Flake live då musiken är lite för komplex, speciellt B-sidan med mycket studiopålägg. 1969 slutade Steve Marriott i bandet, och ersattes sedmera av Ron Wood och Rod Stewart. Bandet förkortade då namnet till Faces.

Odgen’s Nut Gone Flake är en platta som kan rekommenderas, speciellt om man gillar musik från 60-talets andra hälft med en psykedelisk touch. Att det blir lite väl tramsigt emellanåt kan man stå ut med. Jag fick leta ganska länge innan jag slutligen hittade den i en skivbörs i Uppsala, men säkerligen går det snabbare via nätet om man är intresserad.

 

Tracklist

Side A

1. Ogden’s Nut Gone Flake 2:26
2. Afterglow Of Your Love 3:31
3. Long Agos And Worlds Apart 2:35
4. Rene 4:29
5. Song Of A Baker 3:15
6. Lazy Sunday 3:05

Side B

1. Happiness Stan 2:35
2. Rollin’ Over 2:50
3. The Hungry Intruder 2:15
4. The Journey 4:12
5. Mad John 2:48
6. Happy Days Toy Town 4:17

Pink Floyd – ”Animals” (1977)

Jämfört med föregående plattan Wish You Were Here har Pink Floyd kryddat Animals med  en betydligt större dos bitterhet och blekhet. Både när det gäller temat – vi människor liknas vid grisar, hundar och får – och soundet. Det är inte de stora, svepande ljudlandskap som skapades på de tidigare 70-talsplattorna, som gräsrökande och LSD-ätande människor hade som favoritsoundtrack. Istället är det ett enklare, icke-flummigt gitarrbaserat sound. Keyboardisten Richard Wright hörs mer i bakgrunden, även om han på vissa kortare partier har en framträdande roll. Låtarna är också lite knepigare, det är långa låtar utan vers-refräng-vers upplägg (vilket i och för sig inte är helt ovanligt när det gäller Pink Floyd). Men det finns inte en enda radiovänlig låt, Animals kan på så sätt vara en extra utmaning, även för en Pink Floyd-diggare.

Men det är en bra platta, ingen tvekan om det.

 

Sedan kan man förstås diskutera om det är en Pink Floyd-platta eller en Roger Waters-platta. Meningarna går isär. Waters har skrivit alla låtar förutom Dogs på förstasidan, där Gilmour hjälpte till. Å andra sidan tar Dogs i praktiken upp hela den sidan, vilket medför att låten utgör halva plattan. Gilmour hävdar att han till 90 % komponerade Dogs, så han tycker inte alls att han var undanträngd på Animals.

Dock råder ingen tvekan om att Waters vid denna tid allt mer dominerade Pink Floyd och ansåg sig vara dess ledare och huvudskapliga kompositör. Speciellt mellan Wright och Waters uppstod många konflikter, vilket några år senare slutade med att Wright fick kicken (men återanställdes till The Wall-turnén). Animals är också det första album där Wright inte har fått bidra med någon låt vilket är trist. Wright är lite som Georg Harrison i Beatles, han bidrar inte med så många låtar, men de han gör är riktigt bra.

 

Plattan är inspelad i en ny studio Pink Floyd hade byggt i en gammal kyrka, Britannia Row. Historien kring omslaget har också blivit en legend, med den uppblåsbara grisen som slet sig och flög iväg. Faktum är att det slutliga omslaget är ett montage av två foton, himlen var mer dramatisk första fotosessionen och sedan har grisen kopierats in. Det var Waters som stod för idén till omslaget.

Grisen på konsert

Låtarna är långa och viker av i olika passager med olika karaktär, och det är både bra och fascinerande kompositioner – sköna gitarrsolon, får som bräker, hundar som skäller och den ibland ganska ösiga musiken bryts av, av lugnare instrumentala passager. Det är ett album som kan rekommenderas, men förväntar man sig något liknande de tidigare, mer flummiga, plattorna blir man nog besviken. Här har Waters bitterhet mot mänskligheten tagit över och tycks utgöra den huvudsakliga inspirationen. Det är mer av engelsk grå socialrealism än drogvänliga musikresor. Det är inte en platta man blir speciellt glad av att lyssna på, kanske är det därför jag inte har spelat den lika mycket som många av deras övriga 70-talsalster.

OK, jag skriver grå, engelsk socialrealism, men samtidigt är det ju Pink Floyd – den kvalitativa knarkmusikens gudfäder och pionjärer. Och det är klart att detta också kan skönjas på Animals. Så ett kanske mer korrekt uttryck är bitter och blek flummusik med en mycket pessimistisk syn på samhället och mänskligheten. Ja, ibland tycks Waters nästan vara föraktfull. Föraktfull knarkmusik?

 

 

Tracklist

Side A

1. Pigs On The Wing (Part 1) 1:25
2. Dogs 17:03

Side B

1. Pigs (Three Different Ones) 11:25
2. Sheep 10:25
3. Pigs On The Wing (Part II) 1:23

Beatles – ”Let It Be” (1970)

Inköpt som 16-åring då Beatles fortfarande var ett relativt outforskat begrepp, och deras musik var ny för undertecknad. Detta är inte någon av mina favoritplattor med Beatles, tvärtom, jag tycker den är ganska trist.

Diskussionen har länge pågått i musikvärlden angående hur man skall se på denna Beatlesplatta. Var det deras sista platta eller inte? Och är det egentligen en ”riktig” Beatlesplatta? Åsikterna går isär, detta då den spelades in tidigt 1969, innan Abbey Road. Men den gavs ut 1970, alltså efter Abbey Road. Samtidigt gjordes några sista studiopålägg till Let It Be 1970. Hmmmm… Dessutom menar många att Let It Be är mer att betrakta som ett soundtrack till dokumentärfilmen som gjordes i samband med inspelningarna, och inte en ”riktig” platta.

 

För att göra det enkelt anser jag att Let It Be är en riktig Beatlesplatta och att det var deras sista, även om Abbey Road hade varit en betydligt vackrare sorti.

Inspelningarna till plattan gjordes under en tid då Beatlesmedlemmarnas relationer var ansträngda. Det gick så långt att George Harrison lämnade gruppen efter bråk med Lennon och McCartney, men övertalades att komma tillbaka efter en vecka. Under hans frånvaro föreslog Lennon att Eric Clapton skulle kunna ta över efter Harrison, men Ringo och McCartney sade nej. Lennon hade mycket annat för sig under denna tid och var allmänt ointresserad av Beatles och inspelningen, medan McCartney försökte få tillbaka gruppens gamla glöd. Han tänkte att en mer ”back to basic” approach, och mer spelande live, skulle föra dom i mål. Men det funkade inte så bra.

Resultatet på plattan anses påverkat av de taskiga relationerna i bandet, och som spiken i kistan menar många var Lennons påhitt att överlämna några låtar till Phils Spector i efterhand, som fick sig en dos av hans Wall of Sound-behandling.

Inspelningarna startade i filmstudion Twickerham och fortsatte i en studio i källaren till Apples kontor (Apple som i Beatles skivbolag, inte datortillverkaren). Det var på taket i denna byggnad de hade den berömda konserten som polisen stoppade efter ett tag. Låtarna Dig A Pony, I’ve Got A Feeling samt One After 909 är från denna spelning.

 

Beatles repade massor av låtar under inspelningen av Let It Be av vilka vissa kom med på Abbey Road men också Beatlarnas senare soloplattor. Tydligen finns det en uppsjö bootlegs eftersom allt filmades och bandades. Jag har inte sett dokumentärfilmen, men tydligen skall bandets inre konflikter märkas tydligt, och många menar att det är en film om ett band i upplösning snarare än om ett band i en kreativ skaparprocess.

Som nämnts har jag aldrig tyckte speciellt bra om Let It Be. Dels är det ett annat sound på många låtar, mer av McCartneys lite ruffiga ”back to basic” utan spännande studioeffekter i psykedelisk och experimentell anda. Dels så är många låtar inte speciellt bra, helt enkelt. Sedan är det många, inklusive Beatlarna själva, som ogillar Phil Spectors behandling av utvalda låtar, speciellt Across The Universe och The Long And Winding Road. Personligen har jag alltid gillat Across The Universe i Spectors Wall of Sound-tappning, den mest flummiga låten på plattan. Däremot avskyr jag den smöriga The Long And Winding Road. Som vanligt bidrar Harrison med sköna grejer i form av I Me Mine och For Your Blue. En tidigare favorit var Dig A Pony, men idag tycker jag inte lika bra om den. Däremot har jag kommit att gilla öppningsspåret Two Of Us allt bättre där Lennon och McCartney sjunger i harmoni.

 

Nåväl, är det någon av Beatles plattor man kan hoppa över är det väl Let It Be. Titellåten är en klassiker, men jag tycker den är lite för smörig. Samtidigt så är det ändå en platta med Beatles, musikhistoriens mest legendariska och troligen viktigaste band, så den känns ändå som ett måste i samlingen.

 

Tracklist

Side A

1. Two Of Us 3:37
2. Dig A Pony 3:55
3. Across The Universe 3:48
4. I Me Mine 2:26
5. Dig It 0:50
6. Let It Be 4:03
7. Maggie Mae 0:40

Side B

1. I’ve Got A Feeling 3:38
2. One After 909 2:54
3. The Long And Winding Road 3:38
4. For Your Blue 2:32
5. Get Back 3:09

Joe Walsh – ”But Seriously Folks…” (1978)

När jag bodde i USA 1989-90 så lyssnade jag ganska mycket på radiostationer med klassisk rock som nisch. Då och då spelades en låt som hette Life’s Been Good som jag tyckte var skön. Även om jag inte var så insatt i texten så upplevde jag refrängens ord Life’s been good to me so far som så positiva och upplyftande, de fick mig alltid att skapa viss distans till mitt förvirrade tonårsliv och inse att tillvaron faktiskt var ganska bra. Så blev jag plötsligt glad och euforisk.

Men jag hade ingen aning vem artisten var och tänkte väl vid hemkomsten till Sverige att jag aldrig skulle höra låten igen. Så en dag hittade jag en billig skiva med någon som hette Joe Walsh som jag inte hade någon aning om vem det var. Men det var ett så flummigt omslag så jag inte kunde låta bli att köpa den. Den blev liggande hemma ganska länge innan jag spelade den första gången. Det jag hörde tyckte jag var sisådär, det var inte riktigt min sorts musik. På den tiden sökte jag så flummig, mystisk och obskyr musik som möjligt och det som hörs på But Seriously Folks… är ganska långt från det. Minst sagt. Jag tyckte det var ganska trist standardrock utan något speciellt. Faktiskt en riktig B-platta. Minns jag rätt spelade jag inte ens hela skivan, utan lät B-sidan vara ospelad en lång tid. I min värld var denne Joe Walsh en nobody som troligen fått göra en skiva, som ingen köpte, och sedan inget mer.

 

Så döm om min förvåning när jag slutligen spelade B-sidan, för man måste ju ändå spela igenom alla sina plattor, och sista låten var Life’s Been Good! Ett sammanträffande av kosmiska proportioner, tyckte jag då i alla fall.

På något sätt tänkte jag att detta var en läxa - att jag haft en skiva hemma länge, ospelad, som visade sig innehålla en av mina favoritlåtar och mitt musikaliska alternativ till antidepressiv medicin. Jag vet inte riktigt vad denna läxa bestod i, idag har jag säkert 100 LPs hemma som jag inte hunnit lyssnat igenom än, och inte har jag bråttom heller. Vem vet vad som döljer sig på dessa.

 

Joe Walsh hade en relativt framgångsrik solokarriär vid sidan om hans engagemang som gitarrist i Eagles, och dessförinnan James Gang och Barnstorm. Långt ifrån en nobody, alltså. But Seriuosly Folks… innehöll hans största hit – Life’s Been Good. Musiken på plattan ligger närmare Eagles än Pink Floyd, om man säger så. Antar jag. Jag har inte hört så mycket med Eagles, ärligt talat. Men samtliga fyra övriga Eaglesmedlemmar medverkar på plattan.

Det är tämligen okomplicerad, lättsam rock åt feel-good hållet. Idag gillar jag den bättre än vad jag gjorde vid tiden för inköpet. Dels vet jag ju vad som väntar på plattan, dels så är mitt behov av mystisk och flummig musik inte lika stort längre. Det är bra låtar och en schysst produktion. Till största delen gitarrbaserad musik med sång, men Walsh bjuder också på ett par stillsammare instrumentala nummer i form av Inner Tube och Theme From Boat Weirdos. Ganska trevlig platta, som kanske inte berör mig på djupet, men ändå är helt OK. Öppningsspåret Over And Over är en favorit idag tillsammans med Second Hand Store och Theme From Boat Weirdos.

 

Hiten Life’s Been Good är en ganska humoristisk och prestigelös beskrivning av tillvaron som rockstjärna. Joe drev sin egen presidentkampanj 1980 och hade då som förslag att denna låt skulle bli nya nationalsången. Ett av hans vallöften var Free gas for everyone (Gratis bensin till alla). Joe Walsh verkar vara en ganska kul kille, men han blev inte president.

Musiken på But Seriously Folks… är fortfarande inte riktigt min sorts musik, men jag gillar den allt bättre ju äldre jag blir. Idag måste jag säga att det är en ganska schysst platta.

 

Tracklist

Side A

1. Over And Over 4:52
2. Second Hand Store 3:36
3. Indian Summer 3:03
4. At The Station 5:09

Side B

1. Tomorrow 3:38
2. Inner Tube 1:25
3. Theme From Boat Weirdos 4:44
4. Life’s Been Good 8:04

Jerry Harrison – ”The Red And The Black” (1981)

 

Som ett gammalt Talking Heads fan så kunde jag ju inte motstå när jag hittade denna platta billigt någonstans i Uppsala. Tiden för detta inköp var under mina sena tonår när jag gick i gymnasiet. På den tiden var ett skivinköp en stor händelse i livet.

För de som inte vet var Jerry Harrison keyboardist i Talking Heads, vid tillfällen också dess gitarrist. Innan hans medverkan i Talking Heads spelade han i bandet The Modern Lovers. The Red And The Black var hans första soloplatta och spelades in mellan Talking Heads plattor Remain In Light och Speaking In Tounges. Och visst hör man en hel del Talking Heads i musiken, eller är det så att man hör en hel del Jerry Harrison i Talking Heads musik? David Byrne har alltid fått äran som skaparen av Talking Heads musik, men många menar att Jerry Harrison har blivit sorgligt förbisedd när det gäller detta.

 

Jerry Harrisons röst skiljer sig en del från Byrnes röst vilket ger låtarna på The Red And The Black en egen prägel, men skulle man byta ut hans röst mot Byrnes skulle många av låtarna kunnat vara tagna från Speaking In Tounges eller Remain In Light. Ett liknande sound, alltså. Det är funkigt, rytmiskt och neurotiskt.

Personligen är jag alltid haft lite svårt för den här plattan. Jag har svårt att riktigt komma in i musiken, den är som en kompakt vägg jag inte kan passera, jag har inte hittat dörren. Så jag blir stående på utsidan och undrar vad som pågår där inne. Jag vet att många gillar The Red And The Black, och den får bra recensioner på nätet. Men den funkiga ljudmanglingen gör mig trött, och soundet är exakt detsamma på alla låtar. Så efter ett tag känner jag mig lite uttråkad, mer variation hade gjort livet enklare för undertecknad. Bäst gillar jag Worlds In Collision där Harrison har skapat en låt som låter mer som musiken på hans platta Casual Gods som kom i slutet på 80-talet.

 

Plattan tog bara två veckor att spela in, och Nona Hendryx bidrar med körande och på gitarr hörs Andrew Belew.

 

Tracklist

Side A

1. Things Fall Apart 4:58
2. Slink 4:17
3. The New Adventure 5:05
4. Magic Hymie 4:48

Side B

1. Fast Karma/No Questions 3:55
2. Worlds In Collision 5:03
3. The Red Nights 4:03
4. No More Reruns 4:23
5. No Warning, No Alarm 3:35