Jimmie Haskell – ”California ’99 (1971)

En del skivor är i ärlighetens namn roligare att äga än att lyssna på. Jimmie Haskells California ’99 är en av dessa. Plattan måste definieras som någon sorts rockopera med ett tämligen udda innehåll. Inspelad i börja på 70-talet så blickar den in i framtiden, till det fjärran 80- och 90-talet. USA har gått i konkurs, människor lever på insekter som i sin tur lever på cannabis (som växer i de centrala delarna av USA, i insekts- och marijuanankorridoren). USA är för övrigt omdöpt till Kalifornien och kärlek är för de lägre klasserna, i det närmaste förbjudet. Det finns förresten inga klockor längre, istället spelas det musik – lågt tempo på morgonen är därefter högre och högre tempo ju längre dagen har gått. Man lyssnar på musiken och vet på så sätt vad klockan är.

Rockoperans huvudperson väljer att inte bli del av militären, istället får han en alternativ uppgift, Situation 19 – Love as your burden. Han skall älska tre personer samtidigt, närmare bestämt Claudia, Jessica Stone och Barbara. Dessutom måste han hitta och bli förälskad i dom i just den ordningen. Han får två år på sig, misslyckas han blir det militären i alla fall.

Ja, ungefär så ser handlingen ut. Tom Gamache har skrivit den. När jag läser på nätet om skivan återkommer ett flertal till att skaparna av plattan måste ha rökt stora mängder gräs. Undrar varför…

Jimmie Haskell har varit en produktiv man som både skrivit och arrangerat mycket musik. Han har också agerat dirigent en hel del under sin karriär. Han har fått en Emmy och ett antal Grammies. Förutom olika artister har Jimmie också varit inblandad i en hel del filmers soundtracks, t.ex. Big och Purpurfärgen.

Men musiken på California ’99 är inget utöver det vanliga, ärligt talat, och inte lika flippad som historien. Skivan utgörs av ungefär lika mycket berättande av historien som musik. Personligen tycker jag berättandet blir trist, i alla fall efter första gången man har hört skivan. En rad gästartister är med – Joe Walsh, Big Wanda and the Wombats, Jimmy Witherspoon m.fl. Vissa låtar är covers medan andra är skrivna av Haskell. En lite udda fågel på plattan är The Night They Drove Old Dixie Down som Jimmy Witherspoon sjunger. Helt OK låt, men lite udda i sammanhanget. Plattan avslutas med en cover på Peter Townshends Underture.

Det bästa med plattan är nog omslaget. Man kan veckla upp det till en affisch, stor som 6 st. skivomslag. En del märkliga foton med tillhörande beskrivningar på ena sidan, och en karta över USA (nej, Kalifornien, förstås) på andra sidan. Sådant är kul.

Som sagt, musiken på plattan kanske inte rättfärdigar ett inköp, men det uppvikbara omslaget tillsammans med det allmänt flippade innehållet gör ändå att den har sin givna plats i samlingen. Hur historien avslutas skall inte avslöjas här, den intresserade får leta upp plattan.

Tracklist

Side A

1. Overture

2. Appopopoulisberg

3. The Night They Drove Old Dixie Down

4. Jessica Stone

5. To Claudia On Thursday

Side B

1. Prelude

2. California Fairy Tale

3. Barbara

4. Underture

Dire Straits – ”Brothers In Arms” (1985)
 

Det här är en av de första LP-skivorna i min samling. Jag fick den när jag fyllde 13 år, samma år den gavs ut. Jag minns det väl, födelsedagen ägde rum på Smögen där vi ibland tillbringade någon vecka på sommaren. Jag blev tonåring, och började allt mer ta farväl av barndomen. Solen sken precis som dagen innan, det var varmt men något var ändå annorlunda.

En del i att bli äldre var att börja skapa sin egen identitet och i det sin egen musiksamling. Brothers In Arms var ett steg på vägen. Förutom barnskivor som Trazan och Banarne och Djurens Brevlåda som dröjde sig kvar i hyllan hade skivan sällskap av några Kiss-skivor jag fått av min bror för jag städade hans rum, Magnus Ugglas Välkommen Till Folkhemmet och julen -85 dök Paul Youngs Secret Of Association upp. Sakta men säkert fick barnskivorna flytta på sig för att lämna rum för rockn’ roll. Brothers In Arms är en del i grunden av samlingen, en av mina första skivor och en följeslagare som gjort mig sällskap i snart 30 år.

 

Med det inte sagt att jag tycker det är en fantastisk platta som ständigt spelas hemma. Sanningen är att jag i praktiken aldrig lyssnar på den idag.

Brothers In Arms är Dire Straits femte album och deras absolut mest framgångsrika. Skivan är det sjunde mest sålda albumet någonsin i England och har tillbringat oräkneliga antal veckor på förstaplatsen på olika länders försäljningslistor. Den har sålts i ungefär 30 miljoner exemplar runtom i världen. Brothers In Arms var också den första skiva som sålde mer i CD-formatet än i vinylformatet, under en tid 1985 var det svårt för andra bolag att trycka upp CD-skivor eftersom all tillgänglig CD-tillverkning upptogs av Brothers In Arms.

Något som hjälpte att Brothers In Arms fick sådana framgångar var den klassiska videon till Money For Nothing. Jag minns själv hur häftig jag tyckte den var, dataanimerad och allt. Det var på den tiden MTV var nytt, fräscht och coolt och musikvideos diskuterades flitigt på skolgården. Att Sting var med och sjöng på låten gjorde den extra intressant.

 

Anledningen till att jag inte lyssnar på Brothers In Arms idag är inte att det är en dålig platta, för det är det inte. Det är en bra platta. Det är snarare att jag helt enkelt gick vidare i musiklyssnandet och lämnade den här bakom mig efter något år. Efter intensivt lyssnande i den tidiga tonåren har jag också länge förknippat den med just den här perioden i mitt liv, och har haft svårt att relatera till den som vuxen. Men sanningen är att det nu har gått tillräckligt lång tid den här skivan varit ospelad att jag faktiskt kan uppskatta den igen. Jag upptäcker att det är med nya öron jag lyssnar på den då jag lyssnade igenom den inför skrivandet av denna text.

Money For Nothing känns inte längre sönderspelad. Det känns ganska fräsch och kul med sin sköna gitarrhook. The Man’s Too Strong är lika bra som förut och titellåten är återigen skönt vemodig och nästan lite suggestiv. Öppningslåten So Far Away är faktiskt bättre än förut och den fina Why Worry har nog blivit ännu lite finare. Och fortfarande tycker jag lika illa om hiten Walk Of Life, Your Latest Trick och One World.

 

Jag kommer troligen inte lyssna speciellt ofta på Brothers In Arms i fortsättningen heller eftersom jag har så mycket annat att välja på. Men jag har onekligen fått en förnyad respekt för plattan och tycker faktiskt den är riktigt bra.

 

Tracklist

Side A

1. So Far Away 3:59
2. Money For Nothing 7:04
3. Walk Of Life 4:12
4. Your Latest Trick 4:46
5. Why Worry 5:22

Side B

1. Ride Across The River 6:58
2. The Man’s Too Strong 4:40
3. One World 3:40
4. Brothers In Arms 7:00

Roxy Music – ”Stranded” (1973)

Roxy Musics tredje platta och den första utan Brian Eno. Det här var en av 2013 års julklappar efter att min mor besökt stans skivbörsar och fyndat. Det måste ju vara en roligare julklappsjakt än den vanliga på Dressman, Team Sportia eller den lokala outletbutiken. Julklappar som denna tar jag gärna emot fler av.

Trots Roxy Musics legendstatus är bandet ett relativt outforskat område för min del, men det känns kul att det fortfarande finns outforskad mark även inom rockens mer välkända trakter. Omslaget pryds av Bryan Ferrys dåvarande flickvän Marylin Cole som också var Playmate of the year 1973. Ferry hade en vana att pryda bandets omslag med sina flickvänner. Även om det är relativt vågat så är det ändå oskyldigare än omslaget på den efterföljande Country Life som min fru inte låter ligga framme när vi får besök hemma.

 

Det finns många som anser att detta är Roxy Musics bästa album, en av dessa är faktiskt Brian Eno. Personligen tycker jag också det är en väldigt bra platta. Den blandar mellan en del fartfyllda nummer, som t.ex. öppningsspåret Street Life, och lugnare stycken som Psalm eller den fina A Song For Europe. Många av spåren måste nästan betecknas som episka, med sina olika vändningar och partier. Episk glam- och konstrock. Den fantastiska Mother Of Pearl är ett exempel på detta som efter en stökig inledning tar en helt annan vändning. Amazona tar också en lite oväntad vändning in i en mer drömsk tillvaro efter några inledande minutrar med ett helt annat sound.

 

Så här skrev musiktidningen Rolling Stone på tiden det begav sig:

Roxy Music has been unable to cross the Atlantic so far, but that should change with this album. Stranded is one of the most exciting and entertaning British LPs of the Seventies.

En kanonplatta utan egentliga svaga spår. Bryan Ferry, den huvudsakliga låtskrivaren, bekräftar sin expertis och fallenhet som kompositör. Kanske är det frånvaron av Brian Eno som gör Stranded saknar lite av den föregående plattan For Your Pleasures mer märkliga och svårtillgängliga stycken. Om det är positivt eller negativt är en smaksak, personligen tycker jag båda skivorna är grymma.

 

 

Tracklist

Side A

1. Street Life 3:27
2. Just Like You 3:34
3. Amazona 4:12
4. Psalm 8:04

Side B

1. Serenade 2:55
2. A Song For Europe 4:44
3. Mother Of Pearl 6:53
4. Sunset 6:00

 

Beatles – ”Beatles For Sale” (1964)

Ännu en platta på temat ”räddat ur mina föräldrars LP-samling”. Jodå, även en klassiker som denna var på väg mot okänd destination – soporna eller gåva till loppis. Jag hoppas den trivs bättre hemma hos mig.

Jag har alltid hävdat att jag gillar Beatles från plattan Revolver (1966) och framåt. Det var då Beatlarna började experimentera på allvar, både med musiken och sina sinnen. Det de gjorde innan har jag alltid uppfattat som lite töntigt och lättviktigt, låtar som She Loves You flimrar till i huvudet, och jag har aldrig förstått vad folk har yrat om när de hyllat Beatles tidiga alster. Jag är nu beredd att göra en så kallad pudel.

 

Beatles For Sale har jag inte lyssnat på sedan tonåren då jag provspelade några gånger i mitt uppväxthem. Men eftersom jag inte tyckte den var så mycket att ha, inte minst lät soundet gammalt, fick den ligga och bida sin tid. När jag idag lyssnar på skivan inser jag att den är riktigt, riktigt bra. Nu förstår jag att Beatles faktiskt var ett fantastiskt band även innan Revolver och att låtarna Lennon/McCartney skapade var något utöver det vanliga. Jo, jag vet att ett otal människor i alla år har hävdat just detta, men sent ska syndaren vakna.

Plattan spelades in under en intensiv period av Beatles karriär. Det hade bara gått en vecka efter att A Hard Days Night hade blivit färdiginspelad när man påbörjade de nya inspelningarna. Dessutom spelades den in parallellt med turnerande, TV-framträdanden, radioshower etc. Men Beatles skulle enligt sitt kontrakt släppa två plattor per år, så det var bara att köra så det ryker.

 

Eftersom tempot var så högt när det gällde att spela in plattor, hann inte Beatlarna skriva tillräckligt med sånger, därför gjorde man som man ofta gjorde då, fyllde ut med ett antal covers. Skivan innehåller åtta originallåtar och sex covers. Vissa rockabillynummer kan man i min värld klara sig utan, men i övrigt är det ett oerhört starkt startfält. Allra kändast är kanske Eight Days A Week, men det finns annat som är ännu bättre – No Reply, Baby’s In Black, Words Of Love, Every Little Thing m.m. Speciellt covern Words Of Love överraskade mig då den låter lite annorlunda än övrigt Beatles skapade, det är mer Byrds än Beatles.

Vi befinner oss fortfarande långt från Tomorrow Never Knows eller Sgt Pepper, och det är ibland svårt att föreställa sig att det bara är ett par år innan Beatles skapar dessa psykedeliska institutioner. Samtidigt skulle flera av låtarna från Beatles For Sale kunna platsa på t.ex. Revolver eller på någon av deras senare plattor. Allt Beatlarna gjorde från 1966 var ju inte flummig psykedelia utan det var ju fortfarande många ”normala” låtar med på skivorna. Lite experimenterande fanns det dock plats för på Beatles For Sale, i Mr Moonlight är det ett solo med en Hammond orgel, och i Every Little Thing bidrar Ringo med slag på en timpani.

 

Det är en för mig förvånansvärt mörk touch på många av låtarna och proffstyckarna på allmusic.com menar att utmattningen som en konsekvens av Beatles extremt intensiva år nu skiner igenom. Självklart kan jag rekommendera Beatles For Sale, jag är glad att jag slutligen har förstått Beatles storhet.

Omslagsfotot är för övrigt taget i Hyde Park i London.

Tracklist

Side A

1. No Reply 2:15
2. I’m A Loser 2:31
3. Baby’s In Black 2:02
4. Rock And Roll Music 2:30
5. I’ll Follow The Sun 1:46
6. Kansas City 2:33

Side B

1. Eight Days A Week 2:43
2. Words Of Love 2:12
3. Honey Don’t 2:55
4. Every Little Thing 2:01
5. I Don’t Want To Spoil The Party 2:33
6. What You’re Doing 2:30
7. Everybody’s Trying To Be My Baby 2:23

Bruce Springsteen – ”Born In The U.S.A.” (1984)

 

Jag var 12 år gammal när den här platta släpptes, och precis som många andra trodde jag titellåten handlade om hur stolt Springsteen var att vara född i USA. En patriotisk sång i sann amerikansk anda. Jag fascinerades också av Bruces röst som var den skrovligaste jag hade hört, och hans sång upplevde jag mer som ett skrikande, eller brölande. Det var nytt för mig, som 12-åring hade jag ingen aning om vem Springsteen var. Ärligt talat tyckte jag inte riktigt om det jag hörde, det fanns bättre grejer som spelades på radion, men Springsteen gjorde onekligen intryck på mig. Jag tyckte hans sångröst var helt galen.

 

Det här är en platta jag räddade undan skrotdöden ur mina föräldrars LP-samling för något år sedan, där den stod uppe på vinden på väg mot soporna. Även om jag inte är ett stort Springsteenfan kunde jag inte låta plattan slängas.

Born In The USA var Springsteens sjunde album, men faktum är att det mesta av plattan var inspelat redan ett par år tidigare, i samband med inspelningen av den mer mörka och akustiska Nebraska. På Born In The USA tar Springsteens musik en betydligt mer kommersiell väg och den blev 1985 års bäst säljande platta i USA, och Springsteens mest sålda album någonsin. Springsteen lyckades också med konststycket at få in sju singlar från plattan på USA:s topp-10-lista, en i det närmaste unik prestation (endast Michael Jackson och Janet Jackson gör honom sällskap i detta). Och eftersom Springsteens har haft tolv topp-10-singlar sammanlagt under karriären, kommer mer än hälften från Born In The USA. Och gillar man statistik kan man nämna att dess 84 veckor i rad på topp-10 listan är världsrekord, och att den ligger 3:a i tävlingen angående sammanlagda antal veckor på topp-10.

 

Trots alla dessa bekräftelser på plattans storhet så är den inte helt i min smak. Jag kan inte förneka att det är ganska bra låtar, lättillgängliga och med egna karaktärer. Men rockn’roll av det här slaget är helt enkelt inte riktigt min grej. Personlig favorit på skivan är utan tvekan den lugna och lite mörkare Fire. Jag är dock glad över att ha räddat skivan från sopdöden, jag ser hellre plattan i min samling än uppeldad och återvunnen som energi i våra element.

Kan tilläggas att titellåten inte är den patriotiska sång jag trodde som barn, den skall istället handla om Vietnamkrigets påverkan på USA och landets bristande förmåga att ta hand om veteranerna från detta krig. Även Reaganadministrationen missförstod sången till en början, och ville använda den i sin valkampanj.

 

Tracklist

Side A

1. Born in the U.S.A. – 4:39
2. Cover Me – 3:27
3. Darlington County – 4:48
4. Working on the Highway – 3:11
5. Downbound Train – 3:35
6. I'm on Fire – 2:37

Side B

1. No Surrender – 4:00
2. Bobby Jean – 3:46
3. I'm Goin' Down – 3:29
4. Glory Days – 4:15
5. Dancing in the Dark – 4:00
6. My Hometown – 4:34

Sufjan Stevens – ”Greetings From Michigan: The Great Lake State” (2003)
  

 

Detta var Sufjan Stevens tredje platta och hans första i den påstådda serien om samtliga USA:s stater (ett påstående han senare erkände bara var ett marknadsförningspåhitt). Och staten som behandlas är förstås Michigan vilket också råkar vara Sufjans födelsestat.

 

Första gången jag hörde den här plattan var hos min granne i Quebec, musikern ovanpå, Marc Vallée. Han gillade plattan och tänkte väl att jag också skulle finna den intressant, vilket han hade helt rätt i. På Michigan bjuder Sufjan på sköna, ofta relativt lugna och melankoliska, låtar med banjo, piano, blås och en del annat smått och gott. Sufjan spelar de flesta instrument själv och plattan är inspelad på en i sammanhanget ganska simpel utrustning. I vinylversionen är det en dubbelplatta, vilket är trevligt. Dock är det som småbarnsförälder svårt att spela en hel dubbelplatta eftersom barnen, när stereon går igång, plötsligt kräver att få höra Sean Banan eller andra lika bra artister.

 

Michigan innehåller mestadels ganska vackra och finstämda låtar och vid något tillfälle får jag faktiskt lite Simon & Garfunkelvibbar, medan en mer flummig och flytande låt som Oh God Were Are You Know får mig att tänka på Spiritualized och deras überflum. Det är relativt sparsmakade arrangemang och Sufjans röst ligger långt fram i produktionen, han gömmer sig inte bakom sina instrument.

Men ibland bryts lugnet och melankolin av, av den del lite mer fartfyllda nummer. I dessa är det ofta ganska udda rytmer, oändliga loopar och annorlunda låtupplägg, vilket ger en i det närmaste progressiv känsla. Institutionen allmusic.com har mycket riktigt progressive folk som en av flera definitioner på plattan, och har allmusic.com sagt att det är progressivt så är det så.

 

På det hela taget en riktigt bra platta, kul att lyssna på, lättillgängligt men ändå lagom utmanande. Kanske inte en skiva för den våldsamma förfesten, snarare för den eftertänksamma efterfesten. Eller en dag när barnen är borta på annat och man får ha stereon för sig själv en timme eller två.

 

Tracklist

Side A

1. Flint (For The Unemployed And Underpaid)
2. All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!
3. For The Widows Of Paradise, For The Fatherless In Ypsilanti
4. Say Yes! To M!ch!gan!
5. The Upper Peninsula

Side B

1. Tahquamenon Falls
2. Holland
3. Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)
4. Romulus
5. Alanson, Crooked River

Side C

1. Sleeping Bear, Sault Saint Marie
2. They Also Mourn Who Do Not Wear Black (For The Homeless In Muskegon)
3. Oh God, Where Are You Now? (In Pickeral Lake? Pigeon? Marquette? Mackinaw?)
4. Redford (For Yia-Yia & Pappou)
5. Vito's Ordination Song
 
Side D
1. Marching Band
2. Pickerel Lake
3. Niagara Falls
4. Presidents & Magistrates
5. Wolverine

Prince – ”Parade” (1986)

 

Under den period i livet jag lyssnade relativt regelbundet på Prince tyckte jag den här plattan var lite svår. Kanske var det för det svartvita omslaget? Omslags utseende har ofta påverkat min upplevelse av musiken. Eller kanske var det för att musiken är ett soundtrack till en film jag inte hade sett (och fortfarande inte har sett)? Vetskapen om osedda scener som hörde till låtarna kanske gjorde mig frågande och skapade en känsla av att något saknades?

Idag förstår jag inte riktigt varför jag upplevde Parade som svår. När jag nu lyssnar på den tycker jag den är ganska schysst, för att vara Prince. Jag har dock lite svårt för Princes funkiga och ibland avskalade, torra, sound. Precis som på den föregående plattan Around the World in a Day så bjuds det på mycket funk, ibland med psykedeliska inslag, uppblandat med en del smäckrande ballader. Just de psykedeliska inslagen gör musiken lite roligare att lyssna på, tycker i alla fall jag. Speciellt på 80-talet var väl inte en sådan touch på musiken speciellt vanlig. Då och då lämnar Prince det relativt torra och avskalade soundet och beger sig till den andra sidan, t.ex. i B-sidans bombastiska öppningsnummer Mountains.

 

Parade var Princes åttonde platta och han var 28 år gammal när den släpptes. Som vanligt spelar Prince de flesta instrument själv. De första fyra spåren kan ses som en svit, Prince spelade först in trumspåret till alla fyra låtar i en enda tagning, sedan spelade han in bas, gitarr etc. på samma sätt. Dessa första fyra låtar flyter fint in i varandra. Plattan avslutas med den sorgliga balladen Sometimes It Snows In April som jag någon gång läste skulle handla om en hund Prince hade haft som dog. Jag tyckte därför det var en passande låt att lyssna på när min familjs katt dog, när jag fortfarande var i tonåren. Skuggan hette hon. Parade innehåller också hiten Kiss, som jag aldrig tyckt speciellt bra om.

Detta var den sista platta Prince gav ut med kompbandet The Revolution. Filmen som plattan är ett soundtrack till heter Under The Cherry Moon, och Prince agerar skådespelare i den.

 

Sammanfattningsvis måste jag säga att den här plattan är ett gott hantverk, det är bra låtar med spännande små twister, Prince är en musikutövare och låtskapare av rang. Att jag sedan har lite svårt för hans sound är en annan sak. Prince tillhör en förfluten del av mitt liv, och jag tror jag är färdig med honom. Men man skall aldrig säga aldrig.

Prince har någon sorts ovilja gentemot Internet och att hans musik sprids där, så Kiss var den enda video som jag hittade på Youtube (med ljud). Men det finns bättre låtar på plattan.

 

 Tracklist

Side A

1. Christopher Tracy’s Parade 2:11
2. New Position 2:21
3. I Wonder U 1:40
4. Under The Cherry Moon 2:57
5. Girls & Boys 5:30
6. Life Can Be So Nice 3:12
7. Venus De Milo 1:54

Side B

1. Mountains 3:58
2. Do U Lie? 2:43
3. Kiss 3:38
4 .Anotherloverholenyohead 3:58
5. Sometimes It Snows In April 6:50