Kate & Anna McGarrigle (1975)

Varför inte fortsätta på temat artister från Montreal? Systrarna Kate & Anna McGarrigle föddes i Montreal men växte upp i byn Saint Sauveur des Monts, en liten bit bort. I min värld är de välkända, troligen beroende på att två av deras skivor fanns i mina föräldrars skivhylla under uppväxten (skivor som nu befinner sig i min skivhylla), men faktum är att förvånansvärt många Montrealbor inte känner till dom. Det upphör inte att förvåna mig. Men kanske erbjuder en stor stad som Montreal så många olika artister som existerat under åren, så det är lätt att försvinna i mängden.

Det självbetitlade debutalbumet släpptes 1975. Då hade systrarna sjungit tillsammans sedan första hälften av 60-talet. Faktum är att Kate pluggade till ingenjör på McGill University i Montreal på 60-talet, där min fru nu jobbar. Jodå. Anna pluggade på konstskola, också i Montreal. De började då uppträda tillsammans och framförde sina egna sånger, och fortsatte att sjunga tillsammans ända fram till Kates död 2010.

Systrarna sjunger mestadels på engelska men på deras skivor finns alltid några sånger på franska också (de har gjort en skiva med enbart franska sånger). På debutplattan öppnar B-sidan med min gamla favorit Complainte Pour Ste-Catherine som är på franska. Den känner en del svenskar igen som Ingen Kommer Undan Politiken som Marie Bergman sjöng 1977, Ola Magnell hade skrivit den svenska texten. Även Marie Fredriksson har sjungit den.

Skivan är generellt ganska hyllad, Allmusic ger den t.ex. 5 stjärnor. Men systrarna blev aldrig speciellt framgångsrika på listorna eller rent kommersiellt. Kanske är folknischen lite för smal. Personligen tycker jag det är en helt OK platta, men en del toppar och en del dalar. Deras mest kända låt, Heart Like A Wheel, som många andra artister gjort covers på, är väldigt vacker och sorglig. Nämnda Complainte-Pour Ste-Catherine är också riktigt skön, Swimming Song är en annan favorit, kul låt. Men så finns en del tristare nummer också som passerar genom mina öron utan att vilja stanna kvar. Många tunga musiker medverkar på skivan, men systrarnas sång är utan tvekan i fokus.

Avslutningsvis lite skvaller. Det finns en koppling mellan artisten i mitt förra inlägg, Leonard Cohen, och dagens, förutom att de båda härstammar från Montreal. Kate McGarrigle är mor till artisten Rufus Wainwright. Leonard Cohen har en dotter som heter Lorca Cohen. Lorca och Rufus har ett barn tillsammans. Med andra ord var Leonard Cohen och Kate McGarrigle släkt, på sätt och vis. Till saken hör förstås att Rufus är homosexuell vilket gjorde att detta arrangemang förstås fick lite större uppmärksamhet än normalt.

Nåväl, Kate & Anna McGarrigles debutplatta kan rekommenderas om man gillar folk. Soundet är relativt basic och deras sång döljs inte av några feta ljudmattor. På gott och ont. Missförstå mig inte, de sjunger bra och harmonierna är vackra, men ibland saknar jag en något större ljudbild och en fylligare produktion. Men det är ju jag, det.


Tracklist

Side A
1. Kiss And Say Goodbye 2:47
2. My Town 2:57
3. Blues In D 2:43
4. Heart Like A Wheel 3:08
5. Foolish You 3:02
6. (Talk To Me Of) Mendocino 3:08

Side B
1. Complainte Pour Ste-Catherine 2:48
2. Tell My Sister 3:37
3. Swimming Song 2:26
4. Jigsaw Puzzle Of Life 2:29
5. Go Leave 3:19
6. Travellin' On For Jesus 2:42

Leonard Cohen - "Songs From A Room" (1969)

En av min nya hemstad Montreals stoltheter är förstås Leonard Cohen. Han bodde faktiskt inte så långt från där jag själv bor, och har fortfarande kvar sin lägenhet, enligt lokala källor. Kanske har jag till och med passerat lägenheten, eller till och med honom själv, utan att vetat om det. Tydligen bor han en stor del av året i Kalifornien, enligt samma källor, men spenderar fortfarande en del tid i sin gamla hemstad. Det skulle vara intressant att byta några ord med honom, för mig i alla fall, kanske inte för honom. Men jag är (kanske lyckligtvis) för räddhågsen för att våga närma mig honom om jag skulle se honom. En räddhågsenhet som vi väl kan omformulera som "respekt för andras integritet".

Songs From A Room var Cohens andra platta. Den har ett relativt spartanskt sound jämfört med debutplattan och senare alster, vilket även avspeglas i det minimalistiska omslaget. Tydligen hade en del av Cohens vänner kritiserat honom för, vad de ansåg, överproduktionen på den första platta (en åsikt jag inte håller med om). Så producenten Bob Johnston såg det bland annat som sin uppgift att skydda Cohens låtidéer från allt för många influenser från omgivande musiker. Plattan är inspelad i Nashville. Faktum är att Cohen började spela in plattan i Hollywood året innan med David Crosby som producent, något som uppenbarligen inte klickade.

Plattan öppnar med klassikern Bird On A Wire, en av Cohens mest kända och älskade låtar. Den följs av Story Of Isaac som har den bibliska berättelsen om Isak, som av Gud beordras mörda sin son, som tema. Cohen har berättat att det är en protestsång mot Vietnamkriget som pågick vid denna tid. Min personliga favorit är The Partisan, som är en cover på den franska sången La Complainte du Partisan, speciellt den fransksjungande kvinnliga kören är vacker.

Cohen bodde under några år på 60-talet på den grekiska ön Hydra, bl.a. tillsammans med sin dåvarande norska flickvän Marianne Ihlen. Hon var en stor inspirationskälla för Cohen, t.ex. klassikern So Long Marianne från debutplattan handlar om henne. Marianne är kvinnan som syns på omslagets baksida, ett foto från deras rum på Hydra. Bird On A Wire är också skriven på Hydra, inspirerad av fåglar som satt på de nyuppsatta telefonledningarna på ön.

Cohen anses vara en av de singer songwriters som haft allra störst påverkan inom poulärmusikens värld, tillsammans med Dylan och Paul Simon. Han är i det närmaste en legend idag. Songs From A Room är svår att inte tycka bra om. Men visst, jag skulle inte ha så mycket emot ett lite mer "producerat" sound, efter ett tag kan det kännas lite enahanda, kanske lite tråkigt, med de sparsmakade arrangemang skivan bjuder på. Cohen började sin artistiska karriär som poet och författare, så man kan med gott samvete fokusera på texterna istället, om man tycket själva melodierna blir lite trista.


Tracklist

Side A
1. Bird On A Wire 3:26
2. Story Of Isaac 3:35
3. A Bunch Of Lonesome Heroes 3:12
4. The Partisan 3:26
5. Seems So Long Ago, Nancy 3:39

Side B
1. The Old Revolution 4:46
2. The Butcher 3:17
3. You Know Who I Am 3:28
4. Lady Midnight 2:56
5. Tonight I Will Be Fine 3:47

KISS - "Hotter Than Hell" (1974)

Att lyssna på denna skiva är som att höra ett eko från barndomen. KISS var min äldre brors stora favoriter åren innan tonåren, vilket innebär att bandet är en av mina första musikupplevelser. Jag minns när min bror och tre av hans vänner sminkade sig som idolerna, tog sina tillsågade låtsasgitarrer, riggade "trumsetet" på pingisbordet, bjöd in grannskapets barn och mimade till KISS. Höjdpunkten var när trummisen tog några nävar 5-öreskolor och slängde ut över publiken. Personligen hade jag en trasig kamera och lekte journalist till bandets förtret. När de låtsades sparka ned mig från scenen ropade morsan ilsket nerifrån att "låt Markus vara!" vilket förstås störde konsertupplevelsen.

Hotter Than Hell var bandets andra platta och gavs ut endast ett halvår efter debutplattan. Ännu hade de inte blivit den kommersiella produktmaskin KISS senare förvandlades till, i mina ögon var de fortfarande primärt ett rockn'rollband 1974. Och det är en ganska skön platta på det hela taget. Mina gamla favoritlåtar som Parasite, Goin' Blind, Comin' Home och Strange Ways blandas med en del inte lika bra.

Plattan spelades in i Los Angeles med samma producenter som på den första plattan. Bandet, där alla medlemmar kommer från New York, gillade inte Los Angeles. Och de tycks inte heller helt nöjda med det färdiga resultatet då de i intervjuer har varit tveksamma till om de använde sig av rätt producenter. Tanken hade varit att fånga och återge bandets tyngd de hade under liveframträdanden, men frågan är om de lyckades. Till råga på allt hade bolaget Casablanca inte längre något kontrakt med Warner Bros gällande distributionen, vilken därmed blev problematisk. Detta fick som konsekvens att plattan inte sålde lika bra som de inblandade hade hoppats. 1977 belönades bandet dock med en guldskiva efter 500 000 sålda exemplar.

Av mina fyra favoritlåtar är inte mindre än tre skrivna av Ace (med hjälp av Paul på Comin' Home). Dock hade han inte självförtroendet vid denna tid att sjunga själv utan lät övriga bandmedlemmar dela på den äran. Men han var en bra låtskrivare, och av medlemmarnas senare simultant utgivna soloplattor räknas hans som den bästa av de flesta.

Under årens lopp har Paul och speciellt Gene framställts som "the bad guys", främst gällande deras behandling av Peter och Ace och deras tydliga fokus på kommersialiseringen av bandet med miljontals kringprodukter. Peter och Ace har ofta setts som hjältarna. Samtidigt hade Peter och Ace under många av åren relativt grava drogproblem vilket påverkade deras beteende och prioriteringar och de var med all säkerhet ganska svåra att hantera. I en intervju nämner bl.a. Gene hur de fick snabba sig att spela in Aces partier tidigt under dagen innan han slocknade. Så det finns säkert flera sidor av saken.

Hotter Than Hell är en helt OK platta, och skapades av ett band som fortfarande primärt var ett band. Gillar man Glam/Rockn'roll/Metal från 70 talet så gillar man säkert skivan. Det är inte lika tungt som t.ex. Led Zeppelin eller Black Sabbath från samma tid, många av KISS fans var barn, det är både lättsammare och mer tillgängligt, och visst, lite mer ytligt.


Tracklist

Side A
1. Got To Choose 3:54
2. Parasite 3:01
3. Goin' Blind 3:36
4. Hotter Than Hell 3:31
5. Let Me Go, Rock And Roll 2:14

Side B
1. All The Way 3:18
2. Watchin' You 3:43
3. Mainline 3:50
4. Comin' Home 2:37
5. Strange Ways 3:18

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood - "Did You Ever?" (1971)

Nancy och Lee har gjort många bra låtar tillsammans, men en del av det de gjorde kunde också vara lite smörigt och kanske väl klämkäckt. Lite av dansbandscountry. På den här plattan bjuds det på en del av det senare, men som tur är lyfts plattan av ett par riktigt sköna alster.

Det här var duons andra, och sista, platta tillsammans. Lee bodde vid det här laget i Sverige och tre år hade hunnit passera sedan parets första skiva.

Jag gillar generellt Lees soloplattor bättre än duons då de inte har samma glättiga yta och är mindre käcka. Men första sidan på dagens platta bjuder som tur är på den episka duetten Arkansas Coal (Suite) där paret beger sig lite mer utanför ramarna och bjuder på en tragisk historia med död och gruvdramatik, i vilken Nancy är dottern och Lee fadern. Denna låt bryter av skönt med sin annorlunda struktur och större ljudlandskap.

Andra sidan öppnar med den lika tragiska Down From Dover som sjöngs av Dolly Parton i originalversionen. Jag har noterat att många tycks gilla Partons version bättre, personligen är jag så van att den ska låta såsom Nancy och Lee sjunger den, så jag gillar den bäst. Höjdpunkten på B-sidan är annars låten Big Red Balloon. En riktigt skön låt som samtidigt är humoristisk utan att bli klämkäck. Kanske hela plattans höjdpunkt.

Kanske är Lees avresa i den stora röda ballongen från sin gnatiga hustru en återspelning av verkligheten. Det här blev i alla fall Nancy och Lees sista skiva tillsammans. Sista låten Got It Together Again är intressant och lite lustig. En stor del av den är ett samtal mellan paret, som i alla fall låter som en ganska spontan och orepeterad dialog, där Nancy bl.a. önskar att de kan göra en till platta tillsammans. Vi får också reda på att Lee är 42 år gammal och har två barn. Låten slutar med att Lee frågar om hon är klar och om han får åka tillbaka till Sverige nu, innan han avslutar med ett svenskt "Hej då!".

I USA gavs plattan ut året efter, då med namnet "Lee And Nancy Again" och en annorlunda låtordning.

Tracklist

Side A
1. Did You Ever?
2. Tippy Toe
3. Back On The Road
4. Arkansas Coal (Suite)
5. Congratulations

Side B
1. Down From Dover
2. Friendship Train
3. Paris Summer
4. Big Red Balloon
5. Got It Together Again

Sly & The Family Stone - "Stand!" (1969)

1969 kunde de göra musik. I alla fall om man ska bedöma året efter Stand! som innehåller klassiker som titellåten, I Want To Take You Higher, Sing A Simple Song, Everyday People och You Can Make It If You Try. En radda låtar på en och samma platta som en artist stolt skulle kunna visa upp efter en livslång karriär.

Den här skivan var svårare än vad man kanske skulle kunna tro att hitta. I Sverige letade jag länge på diverse skivbörsar utan framgång, det var inte förrän förra sommarens flytt till Montreal jag fann den här istället. Detta var Sly & The Family Stones fjärde platta och anses av många, inklusive flera av bandmedlemmarna, vara deras höjdpunkt i karriären. Bandet bestod vid tiden för inspelningen av syskonen Sylvester (Sly), Freddie och Rose Stone samt ett antal av deras vänner. De anses vara det första stora amerikanska bandet med en etniskt och könsmässigt blandad uppsättning.

Det är egentligen inte så mycket att orda om när det gäller skivan, OK, låtarna Don't Call Me Nigger, Whitey och Sex Machine kanske inte faller mig helt i smaken, lite för mycket av utdragna jam över dom, enligt min smak. Men i övrigt är det omöjligt att anmärka på plattan. Det är souligt, funkigt, energiskt och dansant. Ännu en skön platta för det musikaliskt och politiskt medvetna partyt. Musik som i alla fall jag blir glad av och har svårt att sitta stilla när jag hör (till mina barns vilda protester. Hallå, jag dansar ju riktigt coolt!!!).

Ett par år senare gjorde gruppen plattan There's A Riot Goin' On som också är bra, men redan 1969 började det gå utför på det personliga planet för många av bandmedlemmarna, inte minst Sly själv. Även om syskonen Stone kom från en kyrklig bakgrund påbörjades ett intensivt missbruk av diverse droger, främst kokain (och PCP, enligt Wikipedia). Sly skall ständigt ha burit omkring på en fiollåda fylld med droger. Detta gjorde att produktionstakten hämmades, bandet missade spelningar eller avbröt dom tidigare än tänkt etc. Sly blev allt svårare att handskas med och har haft ett tämligen problemfyllt liv fram till dags datum. Detta påverkade förstås även relationerna inom bandet på ett negativt sätt, och bandmedlemmar började efter ett tag bytas ut.

Men av detta märks intet på Stand!. Absolut en rekommendation. En klassiker.


Tracklist

Side A
1. Stand! 3:08
2. Don't Call Me Nigger, Whitey 5:58
3. Somebody's Watching You 3:20
4. Sing A Simple Song 3:56

Side B
1. Everyday People 2:21
2. Sex Machine 13:34
3. You Can Make It If You Try 3:37

Bakverk 80 (1979)

I sin tidiga tonår var min bror punkare, därför letade det sig in ett antal LPs med Sex Pistols, Clash, Crass m.fl. i föräldrahemmet. Och så Bakverk 80. En platta där tre olika svenska grupper bidrar med låtar - KSMB, Travolta Kids samt Incest Brothers. Av dessa var det väl det förstnämnda bandet som blev kändast, och deras senare platta Rika Barn Leka Bäst håller många som en av de bästa svenska plattorna som gjorts. Men nu var det 1979 och alla tre banden var i början av sina karriärer. MNW spelade in och gav ut plattan.

Jag ska skryta lite om min kusin Stefan, han var nämligen sångare och basist i Incest Brothers, vilket innebär att han är släktens kändis. Han fortsatte därefter sin musikaliska karriär i bandet Trekant och senare Köttgrottorna, just det, det legendariska svenska punkbandet. Det betyder förstås att jag inte kan vara objektiv när jag bedömer bidragen från Incest Brothers på plattan, jag kan inte annat göra än att höja dessa låtar till skyarna. Blod är tjockare än objektiv fakta.

Personligen har jag aldrig varit inne i punksvängen, även om jag som yngre uppskattade en del av Sex Pistols skapelser (jag gillar dock Clash men har aldrig ansett att de tillhör punkgenren). Därför är inte Bakverk 80 riktigt min melodi. Men det är ett intressant tidsdokument. De verkar vara så arga. Arga på systemet. Arga på politikerna. Arga på Svensson. Arga på det mesta. Det är tämligen aggressiv musik, som punk brukligen är, antar jag. Det är också mycket politisk medvetenhet. Även om punkarna tog avstånd från den svenska proggen (tror jag) så ser jag mycket likheter i just kritiken av det politiska systemet och passiviseringen av befolkningen. Det är också tydliga vänsterinfluenser i texterna. Så egentligen är det bara den musikaliska inramningen som är annorlunda. Lite simplare, rakare, aggressivare och kortare låtar. Men budskapet och åsikterna är desamma.

Incest Brothers låtar är förstås bäst. Men någon annan kanske skulle tycka Travolta Kids låtar är de mest intressanta. Denne någon kanske skulle notera lite mer melodiös musik, intressanta låtidéer och ett band som kanske låg lite före sina kompanjoner i själva låtskrivandet. Kanske skulle han gilla låten Titta På Den Här och till och med säga att det är den bästa låten på plattan? Jag tycker förstås inte så. Incest Brothers rules.

Bakverk 80 är kanske inte något jag kommer spela särskilt ofta, jag upplever punk som för högt, för slamrigt och för aggressivt. Men som tidsdokument är plattan kul. Och eftersom min kusin medverkar på den kommer den aldrig att lämna min skivsamling.

Tracklist

Side A

KSMB
1. Bohman 2:19
2. ABAB 2:02
3. Hårding 1:52
4. Militärlåten 1:14
5. Förortsbarn 2:07
6. Jag Vill Dö 2:13
7. MUF 1:58

Travolta Kids
8. Sune 2:37
9. Tryck På Knappen 1:36
10. Tunnbrödsrulle 2:07

Side B

Travolta Kids
1. Nick Carter 1:38
2. Bli Polis 1:47
3. Bill Å Bull 1:27
4. Titta På Den Här 1:53

Incest Brothers
5. Lördagspunk 1:22
6. Discofnask 2:53
7. Oskyldig 1:56
8. Pubertetsproblem 2:19
9. Svensson 1:54
10. Arbetslös 2:10

Talking Heads - "Little Creatures" (1985)

Den här plattan fick jag under mina tidiga tonår, så den har varit med länge. Talking Heads är en av de grupper som jag generellt uppskattar mer som vuxen än som ung, ofta är det annars tvärtom för mig, musik man lyssnat på i sin tonår är svårare att uppskatta som vuxen. Kanske var jag inte riktigt redo för Talking Heads, och deras inte alltid helt enkla skapelser, som den yngre versionen av mig själv.

Little Creatures relaterar jag dock till på ungefär samma sätt nu som för 30 år sedan. Kanske beror det på att plattan är en av de mer lättillgängliga bandet skapade. Borta är ljudmattorna från Remain In Light, ingen mörk neuros à la Fear Of Music. Little Creatures är snarare ett popalbum, ja, nästan en partyplatta. Faktiskt, nästa gång jag har fest hemma ska jag sätta på den här skivan, den kommer att funka alldeles utmärkt. Och folk kommer att dansa.

Soundet är en tillbakagång till det mer enkla från bandets första plattor. Ja, vissa låtar skulle platsa på 77, deras första skiva. Det är luftigt - basen, trummorna, gitarren står i centrum med diverse extra instrument här och där. Men dessa dominerar aldrig, och vi är som sagt långt ifrån soundet på t.ex. Remain In Light. Som vanligt låter det väldigt mycket Talking Heads fast skivan är ganska annorlunda än de tidigare. Den stora skillnaden är att det är ganska glad musik på Little Creatures. Den är osedvanligt lättillgänglig. Var är alla neurotiska vibbar? Och då har ändå David Byrne skrivit nästan alla låtar på egen hand. Kanske han var ovanligt lycklig.

Det här gör inte Little Creatures till en dålig platta. Det är en bra platta med några riktiga Talking Headsklassiker som grädde på moset, då tänker jag förstås på öppnings- respektive avslutningsspåren - And She Was och Road To Nowhere. And She Was är en riktig poppärla som får mig att tänka på REMs låt Stand, och Road To Nowhere är ett av mina absoluta favoritspår med Talking Heads. Däremellan bjuds på en blandad kompott där min höjdpunkt är Walk It Down medan Television Man kanske kunde ta slut lite fortare. Vi ska vara tacksamma för att Talking Heads undvek att lockas av den typiska 80-talsproduktionen. Soundet på Little Creatures är tidlöst och den skulle kunna ha varit producerad idag. Brian Eno var sedan en längre tid ute ur bilden, så det var bandet själva som producerade plattan. Kul med en skiva från 80-talet som låter bra.

Det här är den skiva med Talking Heads som har sålt flest exemplar, så den föll tydligen fler i smaken. Jag har dock förstått att vissa hard corefans anser att den innebar början på förfallet för Talking Heads. Jag håller inte med. Visst, för att vara Talking Heads är det en ovanligt lättsam skiva, men den fortfarande långt mer utmanande än Like A Virgin, Wake Me Up Before You Go-Go eller Take On Me som också spelades 1985. Little Creatures, kvalitativ new wave-pop för den medvetne lyssnaren.


Tracklist

Side A
1. And She Was 3:36
2. Give Me Back My Name 3:20
3. Creatures Of Love 4:12
4. The Lady Don't Mind 4:03
5. Perfect World 4:26

Side B
1. Stay Up Late 3:51
2. Walk It Down 4:42
3. Television Man 6:10
4. Road To Nowhere 4:19