Prince - "Sign o' the Times" (1987)

Många stora artister har lämnat oss den senaste tiden, och av dessa var väl Prince avfärd den mest oväntade. Den spontana känslan när jag tog del av nyheten var "kan det här verkligen stämma?". Om jag kände mig mer känslomässigt berörd av Lemmys bortgång, var Prince död en mer overklig händelse i och med att den verkligen kom från ingenstans.

Prince har inte varit en stor del av mitt musikaliska liv som vuxen. I min tonår spelades hans skivor mer regelbundet, men med åren har de alltmer hamnat i ett pensionerat tillstånd i skivhyllan. När jag nu lyssnade på Sign o' the Times var det första gången på kanske 20 år.

Sign o' the Times anses av många vara hans största verk. Från början var det tänkt att vara en trippelplatta, men skivbolaget såg till att det "bara" blev en dubbel. Det var Prince första skiva efter att han gjort sig av med kompbandet The Revolution. På olika listor som florerar på temat "Bästa skiva någonsin", "Bästa skiva från 80-talet" osv. hamnar Sign o' the Times högt. Det återspeglades dock inte i försäljningssiffrorna som inte gick att jämföra med t.ex. Purple Rain, även om kritikerkåren redan då hyllade den.

Jag har den största respekt för Prince som artist och musiker, det är inte många i branschen som kan mäta sig med honom i kunnande. Men hans musik är inte riktigt min grej. Sign o' the Times är en tämligen eklektisk platta med många olika stilar - funk, psykedelia, pop, ballader. Men det är en ofta ganska torr och minimalistisk produktion som inte riktigt faller mig i smaken. Dessutom har jag aldrig varit någon funkkille, och då kan det vara svårt att älska Prince musik.

På vissa av låtarna får vi höra hans alterego från tiden det begav sig, Camille, där hans röst är uppspeedad och därmed betydligt ljusare/kvinnligare. Min personliga favorit på plattan är The Cross, den kanske minst Princeaktiga låten på hela skivan, så det visar väl på att det här egentligen inte är min grej längre. Om man bara ska ha en skiva av Prince, kan det här dock vara skivan man ska ha. Här får man det mesta av vad Prince kan bjuda på.


Tracklist

Side A
1. Sign o' the Times 4:57
2. Play in the Sunshine 5:05
3. Housquake 4:42
4. The Ballad of Dorothy Parker 4:01

Side B
1. It 5:09
2. Starfish and Coffee 2:50
3. Slow Love 4:22
4. Hot Thing 5:39
5. Forever in My Life 3:30

Side C
1. U Got the Look 3:47
2. If I Was Your Girlfriend 5:01
3. Strange Relationship 4:01
4. I Could Never Take the Place of Yout Man 6:29

Side D
1. The Cross 4:48
2. It's Gonna Be a Beautiful Night 9:01
3. Adore 6:30

Motörhead - "Bad Magic" (2015)

Jag har aldrig varit ett jättestort Motörheadfan, att lyssna på bandet är som att bli överkörd av en långtradare. Men jag har alltid varit ett Lemmyfan. Jag har sett honom som en av de skönaste figurerna inom musikbranschen, och att det under den något oborstade ytan har funnits en jäkligt schysst och rolig kille som jag har kunnat identifiera mig med. Dessutom har jag beundrat hans förmåga att stå emot omgivningens förväntningar och bara göra sin grej (även om det förstås efter ett tag precis blivit omgivningens förväntningar). Som en man som är ganska väl infogad i samhällets maskineri har jag önskat att jag också skulle haft mer av förmågan till frihet och gå egna vägar. Lemmy levde så att säga det liv jag skulle vilja leva. En hårdrockande rebell med en vänligt hjärta.

Så när Lemmy avled för ungefär halvåret sedan så blev jag mer känslomässigt berörd än i vanliga fall när en kändis man aldrig träffat går bort. Världen hade förlorat en riktigt skön snubbe. Så för att på något sätt hedra minnet av honom gick jag omedelbart ut och köpte Motörheads senaste och förstås sista studioalbum, deras 22:a i ordningen.

I skivsamlingen döljer sig ett par andra album med Motörhead och ett antal plattor med Hawkwind, det band Lemmy spelade i innan han bildade Motörhead. Men jag är som sagt ingen stor kännare av deras musik, Generellt fick plattan positiva recensioner när den släpptes, där en röd tråd var att den låter som Motörhead alltid låter. Ingen större variation mellan de 22 plattorna bandet har gjort. Lemmy envisades med att hävda att de inte spelade metal, de spelade rock'n'roll. Hård rock'n'roll, skulle jag vilja säga. Det går fort, låter tämligen aggressivt i mina öron, och i punkkretsar har Motörhead alltid varit ett populärt band.

Man måste respektera band som är trios. Det går inte att gömma sig bakom någon annan. Där hamnar Motörhead i samma fina sällskap som t.ex. The Police och Rush. Lemmy har sagt att hans karaktäristiska basspelande härstammar från att han spelar på basen som om den är en gitarr, eftersom han startade sin musikaliska bana som gitarrist. Själv är jag gammal hobbybasist, på Korpennivå, och kan inte säga annat än att jag respekterar alla som kan spela bas och sjunga samtidigt.

Trender kommer och går, Lemmy består. Hans självbiografi White Line Fever kan rekommenderas, där man får följa med på hans äventyrliga livsresa. Bad Magic är troligen lika bra som vilken som helst av Motörheads plattor att ta sig an, men självklart kommer inte alla uppskatta rockmonstret Motörhead. Inuti vinylskivans box bjuds det på en del smått och gott. Förutom den (nästan) obligatoriska mp3 downloaden, får man CDn, ett coolt tygmärke att sy fast på jackans axel, dessutom ett ännu större ryggmärke för samma jacka och slutligen en Bad Magic affisch. Sådant uppskattas. Sista låt på skivan är en cover på Stones Sympathy for the Devil, vilket blev det sista Lemmy och Motörhead bjöd på.

Tracklist

Side A
1. Victory Or Die 3:09
2. Thunder & Lightning 3:05
3. Fire Storm Hotel 3:34
4. Shoot Out All Of Your Lights 3:14
5. The Devil 2:53
6. Electricity 2:17
7. Evil Eye 2:20

Side B
1. Teach Them How To Bleed 3:11
2. Till The End 4:05
3. Tell Me Who To Kill 2:57
4. Choking On Your Screams 3:33
5. When The Sky Comes Looking For You 2:55
6. Sympathy For The Devil 5:18

Sufjan Stevens - "Carrie & Lowell" (2015)

När jag var ung och ute oftare på galej, när den väntande natten var ett äventyr med okänt slut, när känslan av frihet genomsyrade tillvaron och ledde vägen framåt, då var Sufjan Stevens senaste platta inte en jag hade spelat på förfesterna. Då ville man höra fartfylld, energisk musik som fick fart på livsandarna. Carrie & Lowell skulle inte platsa.

Idag är jag nästan aldrig ute på galej, jag minns inte den senaste förfesten jag närvarade på. Själva företeelsen "förfest" existerar överhuvudtaget inte längre i min tillvaro. Jag tror det är bra och åldersadekvat, men jag är inte säker. Har jag tappat bort något?

Carrie & Lowell är en tämligen lågmäld, sparsamt arrangerad skiva, där en stor del av inspirationen till musiken kommer från Sufjans mors död, 2012. Med detta som huvudsaklig inspiration är det inte konstigt att skivan är sorglig, lugn och vacker. Den får mig att hamna i en melankoliskt sinnesstämning långt ifrån de unga årens förfester. Ja, nästan dess motsats. Jag gillar skivan. Många anser att det är Sufjans bästa och att det var 2015 års bästa skiva. Jag har inte hört så många skivor från 2015, så jag kan inte uttala mig, allt jag kan säga att det är en riktigt bra skiva.

Sufjan hade en komplicerad relation till sin mor. Hon led av psykiska besvär och ett missbruk, hon övergav honom som liten och var en person som endast sporadiskt dök upp och försvann igen i hans liv. Det gjorde att hennes död blev aningen mer komplicerad att förhålla sig till, kan jag gissa på. Det är vackra, sköra skapelser på skivan, som passar bra en mulen dag, när man känner sig ensam, inser hur man blir äldre och ens tidigare, mer äventyrsfyllda år alltmer förbleknar till ett minne. Ah, ljuvliga melankoli.

Så jag kan absolut rekommendera skivan. Ska jag vara något kritisk, så skulle det väl vara att det inte bjuds på så mycket variation. Låtarna håller ungefär samma tempo, har ungefär samma sorts arrangemang och förmedlar samma stämning. Men det är OK, det tvingar en kvar i en lugnare sinnesstämning.

Som 20 år yngre hade jag också gillar den här skivan. Men då hade den nog spelats dagen efter, när natten som alltid slutat på samma sätt, man gick hem ensam, undrandes vad man gjorde för fel och på morgonen funderade över vad man egentligen ville göra med sitt liv. En fråga som fortfarande är obesvarad, för övrigt.

Tracklist

Side A
1. Death with Dignity 3:59
2. Should Have Known Better 5:07
3. All of Me Wants All of You 3:41
4. Drawn to the Blood 3:18
5. Fourth of July 4:39

Side B
1. The Only Thing 4:44
2. Carrie & Lowell 3:14
3. Eugene 2:26
4. John My Beloved 5:04
5. No Shade in the Shadow of the Cross 2:40
6. Blue Bucket of Gold 4:43

Fairport Convention - "Liege & Lief" (1969)

Framröstad av folket som den mest inflytelserika folkmusikplattan någonsin, och anses vara stilbildande för den brittiska folkrockscenen. Kan det vara annat än bra? Nä, det kan det inte. Liege & Lief är en riktigt skönt platta. Skapad efter tragedin då bandets trummis Martin Lamble och gitarristen Richard Thompsons flickvän dött i en trafikolycka. Ny trummis i bandet var Dave Mattacks, dessutom hade violinisten Dave Swarbrick tillkommit. Det var den tredje plattan bandet spelade in 1969.

Ordet folkmusik får många svenskar att tänka på vår egna variant, vilket är missvisande när det gäller skivan. Folkrock är en annan term som ibland används, kanske även den något missvisande då tonvikten (enligt mig) ligger mer på rocken. Liege & Lief är en blandning av eget och traditionellt material, där det traditionella kommer från engelska och keltiska folkmusikkällor, och de egna kreationerna går i samma anda. Elektrifierad engelsk/keltisk folkmusik kan vara en term som eventuellt passar.

Låtarna är ofta suggestiva och tämligen mörka. Historien om älvdrottningen och Tam Lin är ett bra exempel, ett drygt sju minuter långt sagodrama med lyckligt slut där självaste Djävulen är inblandad.

En sak som tilltalar mig allra mest med skivan är sångerskans Sandy Dennys insats. Hon har en fantastisk röst och förgyller de låtar hon sjunger på. Hon lämnade dock bandet innan plattan hade hunnit ges ut för att ge sig ut på vidare äventyr. Tyvärr avled hon redan 1978.

Sandy Denny var den som såg bakom Fairport Conventions tydligare fokus på folkmusiken i och med denna skiva. Även om hon lämnade bandet fortsatte Fairport på den inslagna vägen och befinner sig faktiskt på den fortfarande. Skivan rekommenderas varmt, en av mina egna favoritskivor. Jag har en reissue, förstås, att hitta en originalutgåva var ett projekt jag hade under en lång tid men fick se mig besegrad.


Tracklist

Side A
1. Come All Ye 5:01
2. Reynardine 4:34
3. Matty Groves 8:10
4. Farewell, Farewell 4:24

Side B
1. The Deserter 4:24
2. Medley: The Lark in the Morning/Rakish Paddy/Foxhunters' Jig/Toss the Feathers 4:08
3. Tam Lin 7:13
8. Crazy Man Michael 4:38

Lee Hazlewood and Nancy Sinatra - "Nancy & Lee" (1968)

Parets första platta tillsammans, och vad ska man säga? Det är klart att det är bra. Lees djupa stämma kombinerad med Nancys mer sköra, det kan inte bli så mycket annat än lyckat. De är på sätt och vis varandras motpoler, både i röstläge och utseende. Men det funkar.

Men studerar vi plattan lite noggrannare är väl inte allt så jättebra, ärligt talat. Lee på egen hand är generellt lite mer spännande, lite mer mörk humor och lite mer överraskande kompositioner. Tillsammans med Nancy kan det bli lite väl sockersött ibland. På Nancy & Lee finns en antal exempel, t.ex. You've lost that loving feeling eller Storybook Children är bara för smöriga. Plattorna med dom båda tillsammans får jag för mig blev mer kommersiella produkter än Lees soloproduktion.

Det här vägs dock med råge upp av plattans skönare alster, bara den psykedeliska klassikern Some Velvet Morning gör skivan värd att köpa. Jag läste i någon intervju med Lee att han blev imponerad av bandet vid inspelningen av den låten eftersom de spelar den rakt av, och låten hoppar mellan versernas 4-takt och refrängens 3-takt. Inga problem för musikerna. Enligt mig en av den psykedeliska erans främsta kompositioner.

En annan av mina favoriter är Sundown, Sundown med dess maffiga blås- och stråkarrangemang. Den låter bättre ju högre man spelar den. Hittills har inte grannarna klagat. Andra sköna, och kända, låtar som 60-talskonnässören säkert känner till är Summer Wine, Sand och Lady Bird.

Absolut en platta att rekommendera trots att vissa av låtarna dryper av sockersötma. Man kan inte säga att soundet är tidlöst, det hörs absolut att det är inspelat för snart 50 år sedan. Men det tycker jag är schysst.


Tracklist

Side A
1. You've Lost That Lovin' Feelin 3:23
2. Elusive Dreams 3:12
3. Greenwich Village Folk Song Salesman 2:35
4. Summer Wine 3:39
5. Storybook Children 3:10

Side B
1. Sundown, Sundown 2:35
2. Jackson 2:46
3. Some Velvet Morning 3:45
4. Sand 3:41
5. Lady Bird 3:00
6. I've Been Down So Long (It Looks Like Up To Me) 2:49

United States of America (1968)

United States of America gjorde en enda platta, detta självbetitlade alster från det politiskt turbulenta året -68. Några månader efter släppet splittrades bandet på grund av olika idéer om bandets fortsatta inriktning, detta har säkert hjälpt till att plattan fått ett smått mytiskt skimmer. Personligen har jag något år närt förhoppningen om att hitta den begagnad från året det begav sig, men ingen av Montreals skivshoppar har kunnat leverera. Jag var väl naiv, till slut gav jag upp och köpte en reissue.

Skivan gavs ut inslagen (så även min reissue)

Bandets ledare var Joe Byrd, han lutade år avantgarde hållet och ville att gruppen skulle leverera musikalisk och politisk radikalism kombinerat med performance art. Övriga medlemmar var Dorothy Moskowitz, Gordon Marron, Rand Forbes och Craig Woodson. Inriktningen Byrd styrde åt skulle kanske kunna skrämma någon, men skivan är inte alls svår. Den fick OK recensioner när den släpptes, men under åren har folks uppfattningar uppenbarligen stegrats för nu hyllas skivan i de mest olika sammanhang.

Musiken är som ett hopkok av tidiga Pink Floyd à la Barrett, Jefferson Airplane, Moody Blues och kanske lite Beatles. Mest Jefferson Airplane, i mina öron. Kanske beror det på att Dorothy sjunger på många av låtarna vilket ger lite Grace Slick vibbar.

Öppningslåten The American Metaphysical Circus är mitt favoritnummer, en låt som hade kunnat platsa på A Piper at the Gates of Dawn. Det är mycket elektroniska effekter i denna och i många av de andra låtarna. Det är inte alltid så jättebra när det gäller musik från sent 60-tal eftersom elektroniken inte var så utvecklad, ibland kan det låta lite för primitivt, lite billigt, helt enkelt. United States of America snuddar kanske vid något tillfälle vid detta, men generellt tycker jag de elektroniska effekterna bidrar till att det blir roligt att lyssna på skivan. Visst hör man att det är gårdagens teknik, men det gör inte så mycket.

Och roligt tänker jag mig att de hade när de gjorde den här skivan, experimentlustan tyckte vara hög och låtarna bjuder på många olika stilar. Det känns som om pop/rockmusiken under denna tid fortfarande till stor del var outforskad mark, och banden tävlade om att hitta nya vägar. Och skivbolagen tillät dom experimentera relativt fritt. Those were the days.

En skön platta, helt enkelt. Jag kanske inte stämmer in i den kör som hyllar skivan som ett mästerverk, men den äger absolut sin plats i samlingen och får ett betyg över genomsnittet. Kan rekommenderas om man gillar 60-tal, gärna med en psykedelisk touch.


Tracklist

Side A
1. The American Metaphysical Circus 4:55
2. Hard Coming Love 4:43
3. Cloud Song 3:18
4. The Garden of Earthly Delights 2:39
5. I Won't Leave My Wooden Wife For You, Sugar 3:52

Side B
1. Where Is Yesterday 3:07
2. Coming Down 2:40
3. Love Song For the Dead Che3:25
4. Stranded In Time 1:50
5. The American Way of Love 6:38

The Pleasures of the Royal Courts (1976)

Ibland måste man bryta mönster - lämna allt man har och start ett liv någons annanstans, sjunga högt för sig själv inne i mataffären eller lyssna på musik från medeltiden och till råga på allt skriva ett blogginlägg om det.

Klassisk musik har aldrig varit min grej, jag har gjort halvtama försök att lära mig uppskatta det, men alltid misslyckats. Med "klassisk musik" menar jag reflexmässigt musik från 1600-talet och framåt - Mozart, Bach, Beethoven, Vivaldi och de andra grabbarna. Men går man tillbaka ännu längre, 11-, 12- och 1300-talet, ja, då blir det plötsligt intressant. Medeltida musik, Riddarmusik. Rövarmusik(?).

Kanske är det att det ofta är lite enklare musik än de ganska komplexa orkesterstycken som skapades senare. Färre antal instrument. Inte massa olika parallella stämmor. Inte en orkester med 50 medlemmar. Det enkla passar mig bättre. Dessutom ganska sköna instrument, olika sorts flöjter och tutor, små bärbara orglar, enkla trummor, harpa. Och så lite sång på det.

David Munrow, dirigenten

Jag kan egentligen ingenting om epoken ur musikalisk synvinkel. Det visste kanske bolagen som gav ut skivorna, för på baksidan är de fyllda med fakta. Om man orkar läsa det. Personligen läser jag det lagom förstrött medan jag uppskattar musiken.

På just den här skivan spelar The Early Music Consort of London, och dirigeras av David Munrow, tydligen en legendarisk gestalt inom nischen. Han begick tragiskt nog självmord samma år den här skivan gavs ut. På skivan bjuds det på tidig musik från bl.a. Spanien, Italien, Tyskland och Burgund från 12- till 1500-talet. När den här snurrar på skivtallriken försvinner jag från vardagsrummet och befinner mig istället längs ett långbord i ett gammalt slott, ätandes vildsvin med svärdet redo att svingas. Att man dessutom hittar dom här skivorna ofta för 1 dollar gör ju inte saken sämre.


Tracklist

Side A
1. The Courtly Art Of The Trouveres: 7:26
(A) Rondeau, Tant con je vivrai
(B) La sexte estampie real
(C) Ductia
(D) Quant je voy yver
(E) Fines amouretes ai
(F) Souvent souspire mon cuer
2. The Burgundian Court Of Philip The Good 9:31
(A) Basse Dance, Falla con misuras
(B) Ballade, Entre vous, noviaux maries
(C) Chanson, Vergine bella
3. The German Court Of Emperor Maximilian 7:19
(A) Isbruck, ich muss dich lassen
(B) SpanyolerTancz And Hopper Dancz
(C) Nun wollt ih horen neue Mar'

Side B
1. The Italian Music of the Medici Court 10:17
(A) O fallace speranza
(B) Tua volsi esser sempre mai
(C) E quando andarete al monte
(D) Zorzi
(E) Pavana in passe e mezzo
(F) Saltarello de la pavana
(G) La Manfrolina
(H) El pomo de lo pomaro
(I) La rocha el fuso
(J) Non e tempo
2. The Spanish Courts In The Early 16th Century 11:00
(A) Recercadas primera y segunda
(B) La tricotea Samartun
(C) Diferenciassobre 'La dama le demanda'
(D) Rodrigo Martines
(E) Ay triste que vengo
(F) Pase el agoa, ma Julieta