Big Brother and the Holding Company - "Cheap Thrills" (1968)

Bara omslaget designat av Robert Crumb gör den här skivan värd att köpa. Egentligen skulle den pryda baksidan av skivan, med ett porträtt av Janis på framsidan, men hon tyckte så bra om Crumbs bild att den fick bli framsidan. Från första början hade bandet tänkt att ett foto på dom nakna i en säng skulle utgöra omslaget, men skivbolaget tyckte av någon anledning annorlunda.

Janis, ja, det här var hennes stora genombrott då hon blev Janis Joplin med hela världen. Det här var bandets andra skiva tillsammans med Janis, och den sista, då hon lite senare påbörjade sin solokarriär. Redan vid den här tiden upplevde de flesta att hon var den stora stjärnan, och att bandet mer var ett kompband åt henne, många klagade också på att bandmedlemmarnas musikaliska kunnande lämnade en del att önska. Med andra ord väntade alla bara på att hon skulle ge sig iväg på egna äventyr. Men fortfarande var de ett band när Cheap Thrills släpptes.

Plattan startar med att Bill Graham introducerar bandet, till publikens jubel. Publikljud fortsätter att höras på skivan, så många trodde det var en liveplatta. Men det var det inte, det var pålagt ljud för att skapa en livestämning. Sista låten Ball and Chain är den enda som är inspelad live. Skivan spelades in till största delen i en studio New York. Det blev ett av 1968 års bäst säljande album.

När jag var yngre gillade jag inte Janis. På den tiden visste jag inte att hon faktiskt var medlem i ett band en tid av karriären, hon var så dominerande i upplevelsen. Jag tyckte hennes röst var alldeles för hes. Och så var jag inte, och har aldrig varit, någon blueskille av rang. Idag har jag ändrat uppfattning om henne. Idag tycker jag hennes röst uttrycker fantastiskt mycket känslor. En unik röst. Men det är inte alltid den funkar för mig. Ibland blir den, tillsammans med kompet, lite för skrikig och skränig. Min fru brukar klaga när skivan snurrar på stereon, eftersom den är så ljudlig, och hon pustar ut när den är över. Skivan är en utlevelse i (Janis) känslor, som kräver en del av lyssnaren. Att sjunga med den inlevelse hon gör, måste slita på stämbanden och göra en känslomässigt urlakad. I alla fall känns det så när man hör henne. Det är ju inte så att hon sjunger lite lagom halvengagerad.

De bästa låtarna tycker jag är de covers bandet gör, som också är de låtar som blev de största hitsen och därmed de mest välkända. Summertime, Piece of My Heart samt Ball and Chain. Det är bra grejer, de andra låtarna är väl OK, men inte alls i samma klass. Ljudet på skivan är ganska opolerat och skramligt, generellt. Alla gillar nog inte Janis röst, och eftersom den dominerar skivan så mycket så ska man nog gilla den för att gilla plattan. Jag har tack vare ålderns mognad, lärt mig att gilla Janis. Jag såg en dokumentär om henne för några veckor sedan. Ett tragiskt livsöde om en tjej som fick utstå en hel del från omgivningen. Hon hann bli 27 år gammal innan hon avled inne på sitt hotellrum 1970.


Tracklist

Side A
1. Combination of the Two 5:47
2. I Need a Man to Love 4:54
3. Summertime 4:01
4. Piece of My Heart 4:15

Side B
1. Turtle Blues 4:22
2. Oh, Sweet Mary 4:16
3. Ball and Chain 9:02

Leonard Cohen - "Death of a Ladies' Man" (1977)

En del samarbeten är märkligare och mer förvånande än andra. Leonard Cohen och Phil Spector till exempel. Den eftertänksamma poeten, ofta minimalistiska musikern tillsammans med den galna Wall-of-sound-älska-pistoler producenten. A match made in heaven? Tveksamt.

Historierna går lite isär hur det kommer sig att dessa båda fann varandra, men gemensamt var att bådas karriärer hade gått lite i stå och behövde ny luft. Så de satte sig och skrev ett gäng låtar ihop, Cohen stod för orden, Spector för musiken. Och sen i studion, eller rättare sagt tre olika studios, med musiker som tydligen var bland de bästa inom branschen.

Inspelningen skall ha varit som legenderna säger att de gick till med Spector, pistoler överallt i studion, Spector ska ha riktat en mot Cohen vid ett tillfälle och spänt hanen osv. En allmänt galen stämning. Enligt Cohen var Spector tämligen normal när de var ensamma, men ju fler människor som kom in i studion, desto vansinnigare betedde sig Spector.

Phil Spector

Enligt Cohen försvann Spector en dag med allt det inspelade för att färdigställa den färdiga skivan. Cohen var inte alls beredd på detta, han har sagt att sången han spelat in bara var som stöd för musikerna, den slutliga sången hade han tänkt att göra senare. Men det spelade ingen roll, Spector hade bestämt sig och så blev det.

Personligen är jag inte så förtjust i skivan. Kanske är det för att jag har lyssnat mest på Cohens tidigare alster, ett enklare sound, och har svårt att få ihop Spectors Wall of Sound med Cohen. Och låtarna är inte så bra heller, inte i klass med mycket annat Cohen gjorde, både tidigare och senare. Och jag vet inte, en låt som Don't Go Home With Your Hard-On blir lite för annorlunda när det gäller min bild av Cohen (jo, jag vet att han hade skrivit en låt som innehöll giving me head on the unmade bed. Men det var ju en fin sång.). Även om det är den låten jag till min fasa ibland går och nynnar på, men refrängen sätter sig i skallen. Låten Fingerprints låter som om Cohen gått med i Frälsningsarmén och sjunger country med frälsarna. Lite kul i och för sig.

Ibland låter det lite Lee Hazlewood om det hela, vilket kan vara en komplimang, men tyvärr, jag faller inte för plattan. Troligen är en viktig rot till min misstänksamhet att jag har en ganska fast bild av hur Cohen skall låta. Om någon annan gjort skivan kanske jag hade varit lite mer positiv.

Jag skulle istället rekommendera Cohens sista verk, You Want It Darker. Han lämnade oss för en kort tid sedan, och min nya, och hans gamla, hemstad Montreal har sörjt. Han bodde i ett hus nära oss, och en kväll promenerade vi dit, tände ett ljus som bidrog till det hav av ljus, blommor och annat som folk ställt utanför hans port. Hela helgen efter hans begravning vallfärdade människor dit. En människas död förde kända och okända ihop, och skapade en tillfällig känsla av gemenskap.


Tracklist

Side A
1. True Love Leaves No Traces 4:26
2. Iodine 5:03
3. Paper Thin Hotel 5:42
4. Memories 5:59

Side B
1. I Left a Woman Waiting 3:28
2. Don't Go Home With Your Hard-On 5:36
3. Fingerprints 2:58
4. Death of a Ladies' Man 9:19

Grateful Dead - "Wake of the Flood" (1973)

Den här plattan fick jag leta länge efter innan jag slutligen hittade den i en av Montreals skivbörsar. Lite halvsliten, men betingade ändå ett relativt högt pris, och inte gick det att pruta. Tidiga pressar av Grateful Deads album tycks vara hårdvaluta. Det här var bandets sjätte studioalbum, nionde inräknat livealbumen, och det första de gav ut på sitt egna bolag. Sedan den senaste studioplattan American Beauty, utgiven tre år tidigare, hade keyboardisten/sångaren/munspelaren Ron "Pigpen" McKernan avlidit till följd av sitt alkoholmissbruk. Keith Godchaux sköter helt på egen hand keyboardspelandet på detta album (han hade dock varit bandets keyboardist några år, medan Pigpen fick spela bongotrummor, munspel och sjunga). Det gav musiken en större riktning mot jazz, snarare än blues då Pigpen fortfarande var med.

Alla Grateful Deadkännare hävdar att det var livekonserterna med bandet som var det magiska, och att studioalbumen inte når upp till dessa nivåer. Jag hade ju gärna sett Grateful Dead live, men nu har jag inte det, så jag har ju inte så mycket att jämföra med. Det jag har hört flera prata om är konserternas magiska, långa jamsessioner, något som är svårt att återskapa i studion. Personligen tycker jag långa bluesjams kan bli lite tråkiga och ofokuserade, så det kanske är lika bra att jag aldrig såg dom. Jag gillar verkligen många av deras studioplattor. Speciellt Wake of the Flood.

De två öppningslåtarna, Mississppi Half-Step Uptown Toodeloo och Let Me Sing Your Blues Away, är inget jag faller för. Hör inget unikt med dom, och egentligen vilket band som helt skulle kunna ha gjort dessa låtar. Men sedan vänder det, och det rejält. I min värld är Row Jimmy bland det finaste Grateful Dead skapade. En vacker, lugn och melankolisk sång, med en text man inte förstår något av. På Youtube har jag sett liveversioner av låten som är ännu bättre, speciellt Garcias två solopartier i låten som han spelar på olika sätt under olika tidsperioder. Bara den låten gör plattan värd att köpa. Den efterföljande lugna Stella Blue håller många som en av bandets finaste låtar, och visst är den fin, även om den hamnar i skuggan av Row Jimmy.

B-sidan är skön rakt igenom. Here Comes Sunshine glider mot det psykedeliska hållet i refrängen, medan Eyes of the World är lite fartigare, dansantare och energisk. Den episka avslutningen, Weather Report Suite är den enda som inte Garcia/Hunter skrev, istället skrev Weir den. Även den riktigt bra som tydligen utvecklades till en ännu mer episk låt under senare konserter. Den är uppdelad i tre sviter. Bandet hade spelat nästan alla låtar på konserter under i alla fall ett halvår innan inspelningen. Med andra ord hade musikerna haft tid på sig att utveckla och prova dom i olika versioner.

Jag har fortfarande en djupt rotad bild av Grateful Dead som ett urflummigt, überpsykedeliskt band. Ingen av de (studio)album jag har bjuder dock på sådan musik. Mina album sträcker sig från 60-tal till 80-tal, och det är mycket blues, country, rock och relativt lite psykedelia. Antingen är min mentala bild helt fel, eller så härstammar den från den eminenta boken Electric Cool Aid Acid Test, som bl.a. beskriver deras konserter på Mery Pranksters LSD-tillställningar, eller så är det en sida hos bandet som kom fram mer under konserterna. I vilket fall, Wake of the Flood är en riktigt skön platta, som jag tror många kan gilla. Inte psykedelia, mer laidback rock, jazz, blues och kanske lite soul.


Tracklist

Side A
1. Mississippi Half-Step Uptown Toodeloo 5:45
2. Let Me Sing Your Blues Away 3:17
3. Row Jimmy 7:14
4. Stella Blue 6:26

Side B
1. Here Comes Sunshine 4:40
2, Eyes of the World 5:19
3. Weather Report Suite 12:53

David Crosby - "If I Could Only Remember My Name" (1971)

De medverkande på denna platta är som ett allstar-lag när det gäller psykedelians fanbärare. Jerry Garcia, Grace Slick, Joni Mitchell, Neil Young, Graham Nash, Jorma Kaukonen, Paul Kantner m.fl. Risken med en sådan ansamling musiker, alla stjärnor, är att det blir tämligen ofokuserat, för många idéer ska samsas på en och samma skiva. Så dock inte fallet med Crosbys solodebut, överlag har musiken en tydlig riktning och Crosby tycks ha haft en fast hand över produktionen och hållit de andra musikerna i någorlunda tyglar.

Jag gillar den här skivan betydligt bättre Crosby, Stills, Nash & Youngs Déjà Vu, den senaste skiva Crosby medverkade på innan solodebuten. A-sidan är fylld med tillbakalutade låtar med fin stämsång och luftigt gitarrspel. Lite västkustrock över det hela. Och så får man nöjet att höra Garcia spela gitarr/steel guitar på låtarna. Den enda svaga låten, enligt mig, är den långa Cowboy Movie, det känns mer som en standard rockrökare man hört i hundra olika versioner, svårt att höra något unikt med den. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka, slappna av och njuta av skönheten Crosby skapar med sina harmonier och medmusikanter.

B-sidan öppnar med What Are Their Names som låter som en Jefferson Airplanelåt, och mycket riktigt är både Slick och Kantner med på låten. Lite skränig jämfört med det mesta övrigt på skivan. De efterföljande låtarna bjuder på en större skönhet då Crosby är tillbaka i ett lugnare område, fint gitarrspel och vackra harmonier, även om jag kan tycka att Traction In the Rain kan bli lite tråkig. De två avslutande numren, Orleans och I'd Swear There Was Somebody Here, undervisar lyssnaren om mer avancerad stämsång med sin acappella. En skön platta, som med vissa undantag, bjuder på lite sköra, vackra sånger som borde passa de flesta. Tyvärr skulle det dröja ända till 1989 innan Crosby gav ut en skiva igen, på grund av ett avancerat missbruk. Med tanke på skönheten i hans debutplatta, gick världen troligen miste om något.


Tracklist

Side A
1. Music Is Love 3:16
2. Cowboy Movie 8:02
3. Tamalpais High (at about 3) 3:29
4. Laughing 5:20

Side B
1. What Are Their Names 4:09
2. Traction In the Rain 3:40
3. Song With No Words (Tree With No Leaves) 5:53
4. Orleans 1:56
5. I'd Swear There Was Somebody Here 1:19

Crosby, Stills, Nash & Young - "Déjà Vu" (1970)

Ibland blir det svårt när man inte riktigt faller för en platta som hyllas som ett mästerverk, som har höga placeringar på listor på temat "Världens bästa skivor någonsin", en skiva alla tycks älska. Man får känslan att det är en själv det är fel på, att ens musiksmak är alltför primitiv och/eller att man inte förstått musiken, och uttrycker man sig kritiskt får man hela (musik)världen emot sig. Inför Déjà Vu står jag inför detta dilemma.

Déjà Vu var Crosby, Stills & Nash andra skivsläpp och de hade utökat trion till en kvartett i och med inkorporerandet av Neil Young. De delar broderligt på musikskapandet, på respektive sida bidrar varje medlem med en låt, dessutom bjuder A-sidan på en Joni Mitchell cover i låten Woodstock och B-sidans avslutningsnummer är en Stills/Younglåt. "Broderligt" kan nog diskuteras eftersom bandmedlemmarna inte var speciellt goda vänner vid tiden för inspelningen och sällan tillbringade tid tillsammans i studion. Istället spelades de flesta låtar in individuellt av varje medlem.

A-sidan öppnar skönt med Stills bidrag Carry On. En frisk fläkt, skön stämsång och energigivande låt, hade det fortsatt på samma nivå hade jag varit en del av massan som hyllar plattan. Men den enda övrig låt jag gillar på A-sidan är Youngs Helpless, även om den låter väldigt lik Knocking On Heaven's Door. Resten är ganska trist. Lite country och en del standard rock 'n' roll, inget utöver det vanliga. Lite kul att Jerry Garcia lirar steel guitar på Teach Your Children, dock.

B-sidan är jämnare, där den enda låt jag verkligen inte gillar är Nash Our House, men med det inte sagt att jag är överförtjust i resten. Övriga låtar är OK, men inte mer. Titellåten är lite annorlunda på så sätt att den inte har samma vers, vers, refräng struktur. Lite mer lös i kanterna och svävande, på ett positivt sätt. 4 + 20 är fin, men absolut inte bättre än det Stills gjorde på sin efterföljande soloplatta. Likaså är Youngs Countrygirl helt OK, men även här har han gjort mycket bättre låtar på egna album. Skivan avslutas med den något bombastiska Everybody I Love You, återigen, inte dum, men inget som platsar på musikens absoluta toppskick.

Sammanfattningsvis är Déjà Vu en ganska genomsnittlig platta, enligt mig. Personligen skulle jag inte ta med den på min "världens bästa skivor någonsin"-lista, eller en öde ö för den delen. Jag misstänker att om fyra helt okända killar gjort denna skiva, hade den inte hyllats på samma sätt. Men med dessa fyra giganter inom musikvärlden vid spakarna, så blir skivan per automatik höjd till skyarna, oberoende av resultatet (inom vissa gränser, förstås). Eller så är det mig det är fel på.


Tracklist

Side A
1. Carry On 4:26
2. Teach Your Children 2:53
3. Almost Cut My Hair 4:31
4. Helpless 3:33
5. Woodstock 3:54

Side B
1. Déjà Vu 4:12
2. Out House 2:59
3. 4 + 20 2:04
4. Country Girl 5:11
5. Everybody I Love You 2:21

Stephen Stills (1970)

Den yngre generationen känner kanske inte till Stephen Stills, men han måste väl betraktas som en av den moderna musikhistoriens viktigare figurer. De flesta känner till hans namn från åren i Buffalo Springfield och Crosby, Stills & Nash (& Young), men han har gett ut mycket som soloartist.

Detta självbetitlade album är hans debut som soloartist. Med på plattan har han sina polare Nash och Crosby, men även andra tunga namn bidrar. Vad sägs om Hendrix, Clapton och Ringo Starr? Större auktoriteter finns ju knappt. Faktum är att detta är det enda album där både Clapton och Hendrix medverkar, och hela albumet är tillägnat Hendrix eftersom han dog en tid innan skivan släpptes. Stills som är en multiinstrumentalist, lirar ett gäng olika instrument på skivan.

A-sidan är grym. Den öppnar med hiten Love the One Your're With, som det är svårt att sitta still till. Sedan radas ett pärlband upp av sköna låtar. Church (Part of Someone) bjuder på en mäktig svepande gospelrefräng som får mig att vilja gå till kyrkan, på Old Times Good Times sköter Hendrix gitarrsolandet vilket förstås inte blir annat än bra, och på avslutningsnumret Go Back Home är det istället Clapton som lirar så strängarna glöder. En fantastisk fösta sida som bjuder på allt från lugna, fina stunder till rasande hård rock n' roll.

Men när man vänder på skivan är det inte lika kul längre. Jag vet inte vad som händer, men det är inte alls lika bra. Inte ens den riviga mindre hiten Sit Yourself Down gillar jag. Och To A Flame känns bara smörig. Den långa akustiska bluesen Black Queen är väl helt OK, men inte heller det något jag riktigt kan ryckas med av. Visst, något halvskönt nummer finns, men på det stora hela är B-sidan av betydligt lägre kvalitet, så jag ska nog hålla mig till första sidan. Men eftersom den sidan är så utomordentligt bra, är skivan värd ett inköp.


Tracklist

Side A
1. Love the One You're With 3:04
2. Do for the Others 2:52
3. Church (Part of Someone) 4:05
4. Old Times Good Times 3:39
5. Go Back Home 5:54

Side B
1. Sit Yourself Down 3:05
2. To A Flame 3:08
3. Black Queen 5:26
4. Cherokee 3:23
5. We Are Not Helpless 4:20

Sex Pistols - "The Great Rock 'n' Roll Swindle" (1979)

Ännu en resa tillbaka till barndomen. Min äldre bror var punkare under några år i början på 80-talet, så en del punkplattor letade sig till föräldrahemmet, Jag var troligen runt åtta år gammal när jag började höra denna skiva spelas hemma, vilket gör den till en av de första musikaliska upplevelserna utanför barnskivorna som satte några spår (KISS var väl först). Jag har inte lyssnat på plattan på över 30 år, så det är fascinerande att notera hur mer eller mindre varenda riff och textrad sitter kvar i huvudet när jag nu hör låtarna.

Man kan diskutera hur mycket en Sex Pistolsplatta det är. Skivan är ett soundtrack till filmen med samma namn, där managern Malcolm McLaren står i fokus (har jag läst, jag har inte sett filmen). Johnny Lydon (Johnny Rotten) hade lämnat bandet när plattan skapades, så låtarna där han medverkar är demoinspelningar från 1976, där man tagit hans sång och sedan spelat in instrumenten på nytt. Med andra ord är det många låtar Lydon inte alls är med på. Faktum är att det är endast åtta låtar av 24 där Cook, Jones, Lydon och Vicious medverkar gemensamt.

Det är en ganska spretig skiva. Bandet dammar av många covers i punktappning, några originallåtar, vi får hör Black Arabs göra ett discomedley på ett gäng Pistolslåtar, Anarchy in the UK bjuds på i en fransk gatumusikerversion, Malcolm McLaren sjunger/pratar på några låtar, tågrånaren Ronnie Biggs sjunger på några osv. Ett smörgåsbord av musikaliska kreationer. Är det bra? Tja, helt oävet är det väl inte.

När jag var barn var den traditionella låten Friggin' in the Riggin i punktappning min favorit. När jag som vuxen läser texten inser jag att den kanske inte är helt barnlämplig. Men mina engelskakunskaper var ju begränsade på den tiden. Idag är det nog så att jag främst uppskattar låtarna som inte Pistols framför, Black Arabs discomedley är ganska kul, likväl som Anarchy in the UK i fransk tappning. Och fortfarande gillar jag Friggin' in the Riggin, om man bortser från den grova, pubertala texten. Men det är ju en ganska svängig låt.

Överlag gillar jag plattan, även om det inte är något jag lyssnar på idag. En viss barndomsnostalgi påverkar säkert upplevelsen, men även de riktiga punklåtarna på plattan är ganska lättillgängliga. Det finns betydligt extremare och aggressivare varianter av punk jag har svårare att uppskatta. Låtar som titellåten, (I'm Not Your) Steppin' Stone eller klassikern Anarchy in the UK är ganska trallvänliga. Inte minst Cooks och Jones låtar Lonely Boy och Silly Thing är bra, även om de egentligen kanske inte borde gå under epitetet "punk", enligt mig. En kul platta att ha i samlingen.


Tracklist

Side A
1. God Save the Queen Symphony
2. Johnny B. Goode
3, Road Runner
4. Black Arabs
5. Anarchy in the UK

Side B
1. Substitute
2. Don't Give Me No Lip Child
3. (I'm Not Your) Steppin' Stone
4. L'anarchie Pour le UK
5. Belsen Was A Gas
6. Belsen Vos A Gassa

Side C
1. Silly Think
2. My Way
3. I Wanna Be Me
4. Something Else
5. Rock Around The Clock
6. Lonely Boy
7. No One Is Innocent

Side D
1. C'mon Everybody
2. EMI (Orch.)
3. The Great Rock 'N' Roll Swindle
4. Friggin' In the Riggin'
5. You Need Hands
6. Who Killed Bambi

3:00