Kate Bush - "The Whole Story" (1986)

Det här var Kate Bush första samlingsalbum, och består av 11 av hennes tidigare singelsläpp. Gillar man Kate så är det såklart svårt att inte gilla den här skivan. Men även om albumet innehåller singelsläppen, betyder ju inte det att det är de bästa låtarna. Personligen skulle min Best Of skiva med Kate se till viss del annorlunda ut. Den blev i alla fall listetta i England, och blev där det dittills mest sålda av hennes album. Och 2014 när Kate chockade världen med en konsertserie på Hammersmith Apollo, återkom plattan på Englandlistans åttondeplats.

Personligen hade jag redan plattans låtar på hennes tidigare album och/eller singlar, så när jag stötte på skivan i en av skivbörsarna i grannskapet köpte jag den mest utifrån ett kompletteringsmotiv. Ett litet hål som fylldes igen i samlingen. Det man får/fick på plattan som var nytt, var ny sång på klassikern Wuthering Heights eftersom Kate inte var helt nöjd med originalet, samt den nya sången Experiment IV. Kanske var främsta motivet för detta att locka även de som redan hade allt av hennes tidigare utgivning att köpa skivan. Experiment IV släpptes som singel någon vecka innan, för att promota albumet, dock konkurrerade den med Kates Peter Gabriel-duett, Don't Give Up, som släpptes ungefär samtidigt (och blev en mycket större hit).

Har man inte någon av hennes tidiga plattor, eller endast någon enstaka, så är plattan värd att leta upp. Den ger en introduktion och en överblick över hennes skapande 1978-1985. Har man hennes första skivor finns det väl ärligt talat inte så jättestor anledning att införskaffa den. Det skulle väl vara om man är så fanatisk att man bara måste ha Wuthering Heights nya sång och/eller Experiment IV, tveksamt dock om det verkligen motiverar ett köp.


Tracklist

Side A
1. Wuthering Heights 4:57
2. Cloudbusting 5:09
3. The Man with the Child in His Eyes 2:38
4. Breathing 5:28
5. Wow 3:46
6. Hounds of Love 3:02

Side B
1. Running Up That Hill 5:00
2. Army Dreamers 3:13
3. Sat in Your Lap 3:29
4. Experiment IV 4:21
5. The Dreaming 4:14
6. Babooshka 3:29

The Hilliard Ensemble - "Medieval English Music" (1983)

En sådan här platta spelar när jag vill förvandla mitt hem till en katolsk katedral, vilket inte är speciellt ofta. The Hilliard Ensemble var en engelsk manlig sångkvartett som fokuserade på medeltida sång, men som även har gjort massor av annat, med moderna kompositörer. De räknades som en av de främsta, om inte de främsta, inom sin genre, och var i mångt och mycket en institution. Kvartetten skapades 1974 och upphörde 2014. Den här skivan hittade jag för ett hyggligt pris i en av Montreals skivbörsar, och anledningen till att jag köpte den var att jag har en av Jan Garbareks skivor där ensemblen medverkar, med himmelskt vacker sång. Tänkte att detta kanske var något liknande, utan den störande sopransaxen. Och så gillar jag mycket av den medeltida musik jag tidigare hört.

Jag vet dock inte mycket om engelsk medeltida sång, eller faktiskt ingenting, men man får en liten folder med i skivan med en del information, på en mängd olika språk. Som tur är hade den tidigare skivägaren inte gjort sig av med den. Inte för att jag har läst foldern, men ändå. I foldern får man också alla sångtexter, på olika språk, inklusive latin. Jag har inte läst dessa heller. Skivan innehåller endast sång, inga instrument, och självklart är det mycket vackert. Fina kompositioner, vackra harmonier och sångare som vet vad de gör. Jag försökte improviserat sjunga med i sång, men insåg snabbt att vi var på olika nivåer (jag på en lägre). Jag utgår från att de flesta sångerna har ett religiöst tema, jag får för mig att det var så förr med den här sortens musik. Allt är dock inte sakrala, långsamma verk, utan det blandas med en del lite fartfyllda sånger. Så det är viss variation, även om mitt hem till största delen fortfarande känns som en kyrka när skivan snurrar.

En ganska skön skiva på många sätt, en skiva jag inte spelar så ofta, och när jag gör det får den mer snurra i bakgrunden för att skapa en harmonisk atmosfär, snarare än att jag sitter och lyssnar fokuserat. Då kan jag nog bli en smula uttråkad.


Tracklist

Side A Anonymes Du XIVe Siècle
1. Alleluia: Hic Est Vere Martir 4:01
2. Singularis Laudis Digna 5:35
3. Doleo Super Te 1:32
4. Thomas Gemma Cantuarie 2:22
5. Civitas Nusquam Conditur 2:24
6. Tu Civium Primas 2:40
7. Mater Christi Nobilis 1:33
8. Ite Missa Est 1:29

Side B Anonymes Du XVe Siècle
1. Alleluia: A Newë Work 3:47
2. Anna Mater Matris Christi 6:01
3. There Is No Rose 3:50
4. Marvel Not, Joseph 4:08
5. Tota Pulcra Es Amica Mea 8:17
6. Opotores Exquisiti 4:17

Gentle Giant - "The Missing Piece" (1977)

Inom den progressiva genren har Gentle Giant alltid varit ett av mina favoritband. De har haft en talang att skapa komplexa och intressanta stycken, som samtidigt inte blivit alltför komplicerade och akademiska. En hårfin balans, som bandet har lyckats hantera. The Missing Piece är dock ingen av deras bättre stunder.

Punken hade anlänt, musikscenen förändrats, och den progressiva rocken var en av skurkarna, enligt de nya högljudda banden. Gentle Giant var ju en av den progressiva genrens fanbärare, men hade vid denna tid tappat en del fans. Så det fanns säkerligen en känsla av att vilja hitta nya fans, och återknyta gamla. Bandet hade också en önskan att föra deras livemusik närmare hur studiomusiken lät (det kunde skilja en hel del pga av studioversionernas komplexitet), så låtarna skapades med en tanke att kunna framföras live utan större förändringar. Så på The Missing Piece tar bandet en hel del nya vägar, med blandat resultat, minst sagt.

Skivan öppnar med Two Weeks In Spain. En kul pop-progressive låt, som lovar gott. Tyvärr A-sidans enda intressanta låt. Med övriga låtar chockar bandet med att spela en smörig ballad, punk, blues och hårdrock. Det här kunde andra band göra bättre, dessutom blir förstasidan tämligen förvirrad och spretig. Deras försök till humor med låttiteln Betcha Thought We Couldn't Do It, en låt där de spelar rak hårdrock blir inte speciellt kul. På B-sidan hittar dock bandet tillbaka till sitt tidigare sound, med nyckfull progressive musik. Även här är öppningslåten den bästa, As Old As You're Young. Sedan följer en längre ballad, som jag finner lite småtrist, med två efterföljande proglåtar i klassisk Gentle Giant stuk. Dock har de gjort detta bättre på tidigare album, och egentligen är det endast respektive sidas öppningslåt som riktigt håller. Min rekommendation är att snarare lyssna på Gentle Giants tidigare album, som generellt håller en högre klass.


Tracklist

Side A
1. Two Weeks in Spain 3:07
2. I'm Turning Around 3:59
3. Betcha Thought We Couldn't Do It 2:25
4. Who Do You Think You Are? 3:35
5. Mountain Time 3:20

Side B
1. As Old as You're Young 4:21
2. Memories of Old Days 7:18
3. Winning 4:18
4. For Nobody 4:05

Steve Hackett - "Spectral Mornings" (1979)

Det här var den förre Genesisgitarristens tredje soloplatta. På grund av en kluven tonårshistoria med hans platta Till We Have Faces, har jag en instinktiv misstänksamhet mot Hacketts soloskivor, att omslaget dessutom inte riktigt är i min smak, gjorde att förväntningarna på plattan inte var så höga. Det kan eventuellt vara en hjälpande faktor till att jag faktiskt tycker den är ganska bra.

På skivan mederkar ett gäng musiker som sedan blev hans band under ett antal år, the classic lineup, anser många. En av dessa var hans bror John Hackett. Det mesta av sången står Pete Hicks för, övriga musiker var Nick Magnus, Dik Cadbury samt John Shearer. Plattan öppnar fint med Every Day, en antidroglåt. Tydligen hade Hackett haft en tidigare flickvän med drogbekymmer. Denna låt blev en av hans standardnummer genom den fortsatta karriären, den andra låten som blev en standard är den instrumentala titellåten som avslutar skivan. Av dessa två gillar jag Every Day bäst.

En sak jag gillar med skivan är dess variation. Varje låt är tämligen unik, vilket gör att det blir kul att lyssna på. Det är sång, instrumentalt, japansk musik, skräckfilmsstämning, akustiskt, elektriskt osv. Det hade ju kunnat bli spretigt, men det blir det inte. Istället blir varje låt sin egen lilla upplevelse. Det jag inte gillar med skivan är att många låtar innehåller mycket synthar, som ibland skapar ett lite billigt och tunt sound. 1979 kunde ju synthar resultera i lite vad som helst. Det är ett gäng olika synthar som används, och soundet är ofta det popiga 80-talssoundet, eller till och med new agemusiken från det årtiondet, med glättliga ackord. När Hacketts sologitarr läggs till det, snuddar vissa låtar nästan vid easy listening. Här tänker jag främst på titellåten. Trots detta, fördelarna överväger nackdelarna, och på det stora hela gillar jag plattan. Musiken definieras som progressive, kanske stämmer det. Den definitionen känns så ospecifik, så jag tänker inte ens ta upp det till diskussion.


Tracklist

Side A
1. Every Day 6:14
2. The Virgin and the Gypsy 4:27
3. The Red Flower of Tachai Blooms Everywhere 2:05
4. Clocks – The Angel of Mons 4:17
5. The Ballad of the Decomposing Man" (featuring "The Office Party") 3:49

Side B
1. Lost Time in Córdoba 4:03
2. Tigermoth 7:35
3. Spectral Mornings 6:33

Genesis - "Wind & Wuthering" (1976)

Genesis åttonde album, och det sista där gitarristen Steve Hackett medverkade. Bandet var vid denna tidpunkt en kvartett bestående av Phil Collins, Mike Rutherford, Tony Banks och så Hackett. Men tydligen var inte Hackett helt nöjd med den inriktning bandets musik började ta, och än mer missnöjd med att hans låtidéer inte togs tillvara i tillräckligt hög grad. Så han lämnade bandet en tid senare, och har efter det haft en relativt framgångsrik solokarriär.

Somliga hävdar att detta var den sista progrockskivan från Genesis, och att de sedan orienterade sig alltmer mot popmusiken. Den här utvecklingen hände väl inte över en natt, utan var snarare en process, t.ex. den senare skivan ... And Then There Were Three ... innehåller ju fortfarande en del prog, men med ett tydligare inslag av pop. Jag kan dock inte komma ifrån att ytan på Wind & Wuthering känns mer polerad, producerad och kommersialiserad än på tidigare skivor. Ibland nästan lite glättig. Kanske är det syntharna som gör det.

Till en början hade jag svårt att ta mig igenom väggen av polish, musiken kändes ganska ytlig, och passerade förbi utan att lämna några spår. Men som brukligt är så växte den med antalet lyssningar. Det är en helt OK platta, med några riktigt fina kompositioner, blandat med en del lite tristare. Generellt gillar jag inte de instrumentala låtarna, för mig fyller de inget riktigt syfte, förutom utfyllnad. Låtarna med sång är intressantare. Där bjuder Genesis på de mer episka och svepande skapelserna, som kan liknas vid musikaliska resor. Dock så är låtarna Your Own Special Way och Afterglow inte några höjdare. Speciellt den förra undviker jag, en smörig kärleksballad, långt ifrån allt vad prog heter. Den här låten visar vad som komma skulle (kanske mest gällande Collins).

Jag har ett bekymmer med skivan, Phil Collins sång. Jag har under hela min uppväxt och stora delar av mitt vuxna liv, förknippat Phil Collins med ett gäng smöriga 80-tals hits. Han var stor i denna genre på 80-talet. Så fortfarande när jag hör hans röst, så tänker jag instinktivt att det är något sådant som framförs. Denna koppling är uppenbarligen svår att bryta, det är lite synd, för det påverkar upplevelsen negativt. Om jag tänker mig att det är Peter Gabriel som sjunger låtarna, så höjs kvaliteten plötsligt ett snäpp. Ändock, en helt OK skiva, fortfarande progrock, antar jag, på så sätt att det är många relativt långa och komplexa stycken, men den mer kommersiella varianten av Genesis börjar skymta fram.


Tracklist

Side A
1. Eleventh Earl of Mar 7:45
2. One for the Vine 10:00
3. Your Own Special Way 6:19
4. Wot Gorilla? 3:21

Side B
1. All in a Mouse's Night 6:39
2. Blood on the Rooftops 5:28
3. Unquiet Slumbers for the Sleepers... 2:20
4. ...In That Quiet Earth 4:54
5. Afterglow 4:11

Genesis - "Trespass" (1970)

Genesis andra album, det sista där gitarristen Anthony Phillips deltog, och den enda platta med trummisen John Mayhew. Anthony Phillips påbörjade en relativt framgångsrik solokarriär efteråt, medan Mayhew försvann från musikscenen, flyttade till Australien och jobbade som snickare. Phil Collins tog som bekant över trummarrollen i bandet. Men allt detta hände efter denna platta hade getts ut. Vid inspelningen betod bandet, förutom av de nämnda två, av Peter Gabriel, Anthony Banks samt Michael Rutherford.

Många menar att denna platta visar på bandets kommande inriktning, med längre, relativt komplexa, teatraliska verk. Och så är det väl. De flesta låtar klockar in på 7-8 minuter, Peter Gabriel sjunger med inlevelse och ger låtarna en extra känslomässig nivå, och det är sällan vers-vers-refräng upplägg. Jag gillar det. Även om musiken hamnar inom facket progressiv musik är det inte speciellt svår musik, ofta vackra harmonier, lite sköra kompositioner, och inget av det ibland förekommande progressiva inslaget av allför märkliga, komplexa 7-taktspartier med mysko instrument mest skapat för musikernas egen skull. Mycket av Trespass smeker lyssnaren mehårs, det är ett vänligt sound.

En annan anledning till att jag gillar plattan är musiken innehåller en del sköna bombastiska partier, som får det inre taket att lossna. Och så lirar Gabriel tvärflöjt på många låtar. Dessa två ingredienser räcker för att jag ska gillar en LP. Peter Gabriel påminner lite om Peter Hamill (Van Der Graaf Generator) i sin inställning till sången, där förutom melodin och orden, en till nivå läggs på, vilket är det som kallas det teatraliska inslaget, antar jag. En tydlig känslomässig nivå. Det är inte alltid jag gillar det med andra band, det kan bli lite för mycket, men Peter Gabriel sköter det fint. Han går aldrig över gränsen. Det gör att jag ibland liknar musiken på Trespass vid en rockopera, eller musikal om man så vill. Sådant här gjorde bandet tydligare senare, med t.ex. plattan The Lamb Lies Down On Broadway, som har ett tydligare koncept. Mellotronen som hörs gör också att Moody Blues spökar i mitt inre när jag hör Trespass. I vilket fall, en bra platta tycker jag.


Tracklist

Side A
1. Looking for Someone 7:06
2. White Mountain 6:45
3. Visions of Angels 6:51

Side B
1. Stagnation 8:45
2. Dusk 4:15
3. The Knife 8:55

Å - "Ånyo" (2017)

Min bror har en trevlig tradition, att ge mig en skiva med lokala Uppsalaband i present vid födelsedagar. Detta var den senaste i raden. Bandet är en trio bestående av Joel Öhlund, Milovan Fredriksson och Erik Wallin. På skivan medverkar också, den i svenska proggkretsar nästan legendariska, Roland Keijser på flöjt. Utgivet på eget bolag, och inspelad i Silence Studio. Doftar det 70-tal?

Detta är bandets andra LP, och utgiven i endast 200 eller 300 ex (uppgifterna varierar på nätet). Att äga en sådan limiterad utgåva är alltid extra kul i min värld. Det är ingen tvekan om att musiken ska tilldelas epitetet progressive musik, à la 70-talets internationella prog (ej den svenska politiska varianten). Tänk band som King Crimson, Gentle Giant osv. Och en låt som Satan På Gatan skulle kunnat ha spelats av Caravan, om de sjungit på svenska. Jazzig, melodiös prog.

Det är en skön platta. På förstasidan är musiken lite lättsammare, där en trevlig cover på Uti Vår Hage avslutar (även om vissa partier av öppningslåten En Orm kan upplevas som allt annat än lättsamma). Andrasidan är generellt tyngre, med mer distade gitarrer och nästan metalösiga partier. I längden hade det kunnat bli för mycket, men det är tacksamt uppblandat med en del lugnare delar som balans. Som brukligt med proggressiv musik hörs taktarter som inte är den brukliga fyrtakten, med låtar på upp till 12 minuter. All sång är på svenska. Många låtar vindlar sig fram längs vägar som är lite mer slingriga än vad man hör på radions topp-10 lista, vilket gör den till en kul och intressant platta. Gillar man kvalitativ progressive musik à la 70-tal, med ett något modernare sound, kan plattas absolut rekommenderas.


Tracklist

Side A
1. En Orm
2. Satan På Gatan
3. Uti Vår Hage

Side B
1. Följer Du Med Mig?
2. Rustem