Syd Barrett - “Barrett” (1970)

Mannen, myten, legenden. Mystikern, galningen, gåtan. Mannen som tog 60-tals devisen “Tune in, turn on, drop out” på allvar men (troligen) tog den för långt. Syd Barrettt, en av Pink Floyds grundare, dess frontfigur och kreativa motor de första åren. Sedan försvann han till en annan värld och vi fick klara oss utan hans skapelser medan han bodde med sin mor i Cambridge.

Som en beundrare av Pink Floyd dök snart Syds namn upp. De artiklar/texter jag läste gav intrycket av detta var en mytisk gestalt och inte minst ett geni. De flesta känner till hans historia – en stor kreativitet runt åren då Pink Floyd började sin karriär (1966-67) förbyttes snart till excentriskt och svårhanterligt beteende vilket slutligen ledde till att han fick sluta i bandet. Hans psykiska illamående sades ha roten i för stor berömmelse för snabbt och massiva intag av LSD. Han gjorde några soloplattor 1970 och drog sig sedan tillbaka för att mer eller mindre bryta kontakten med övriga världen. 2006 avled han pga sin diabetes. Det finns böcker skrivna om denna man så den intresserade har mycket att välja mellan.

Jag köpte min första CD-spelare 1991 vilket fick som konsekvens en lång paus av vinylinköp, alltså köptes denna platta troligen året/åren innan och jag var med andra ord i 18-års åldern. Nyfikenheten var stor på denne man och förväntningarna högt uppskruvade på plattan, en platta som denna måste ju vara fantastiskt psykedelisk, häftig och cool. Jag menar, det var ju Syd Barrett som låg bakom. Ja, han hade blivit en sådan myt även för mig att jag helt enkelt inte kunde tycka illa om plattan. Med andra ord var det inte med ett objektivt sinne jag tog mig an denna skiva och mitt medvetande var under många år påverkat och mytbildningen kring Syd. Jag tyckte om denna skiva, jag spelade den ganska ofta. Men långt bak i huvudet fanns en tvekan, även om jag knappt tillätt känslan i mitt medvetande.

För om jag idag skall vara ärlig, med 20 år mellan inköpet och detta inlägg, så är inte plattan speciellt bra. Många av låtarna känns relativt ofokuserade och det känns som om de med nöd och näppe har lyckats få Syd att sjunga och pricka in orden rätt. Precis som mytbildningen påverkade mig tidigare i livet att skriva upp detta verk, så påverkar säkerligen allt jag vet om Syd och hans liv idag min syn på skivan, men kanske åt andra hållet. Idag vet jag hur svårt det var att spela in plattan. Jag vet hur svår han var att arbeta med. Jag känner till alla de intervjuer och konserter då han betedde sig ytterst märkligt eller bara gick därifrån. Jag tycker galenskapen lyser igenom på skivan.

Måhända är det kännedomen om hans psykiska illamående som får mig att tycka att albumet generellt har en ganska mörk ton, i låten Dominoes blir detta allra tydligast. Det finns även exempel på det motsatta, den kluriga och skämtsamma Syd, i till exempel låten Effervescing Elephant. Det skall även sägas att det finns ett par riktigt bra låtar också, Love Song var länge en av mina favoritlåtar och kom alltid med på de blandband jag med jämna mellanrum spelade in till bekanta. Wined and Dined är en annan låt som är OK men som jag själv älskar att spela på gitarr och sjunga (till min frus förtret).

Om det var någon annan än Syd Barrett som hade försökt ge ut denna musik tror jag inte att något skivbolag tagit sig an det. Tack vara mitt intresse kring myten Syd, och att denna myt ger musiken något mer än bara det som kommer ut genom högtalarna, måste jag ändå ge den godkänt. Hade det varit Kris Kristofferson eller John Fogerty som spelat in dessa låtar hade jag eventuellt aldrig lyssnat på den, det skulle väl i så fall vara för det mycket märkliga om någon av dom sjungit sånger som dessa.

Tilläggas kan att Pink Floyd medlemmarna David Gilmour och Rick Wright producerade plattan och även medverkar på gitarr/bas resp. keyboard. Enligt uppgift jobbade de i stort sett själva med att skapa plattan och soundet eftersom Syd inte kunde alt. ville delta i arbetet (förutom hans sång- och gitarrpartier).

Favoritsånger

Love Song

Waving my arms in the air

Wined and dined

 

Tracklist

Side A

1. "Baby Lemonade" – 4:10
2. "Love Song" – 3:03
3. "Dominoes" – 4:08
4. "It Is Obvious" – 2:59
5. "Rats" – 3:00
6. "Maisie" – 2:51

Side B

1. "Gigolo Aunt" – 5:46
2. "Waving My Arms In The Air" – 2:09
3. "I Never Lied To You" – 1:50
4. "Wined And Dined" – 2:58
5. "Wolfpack" – 3:41
6. "Effervescing Elephant" – 1:52

 

 

Prince - “Around The World In A Day” (1985)

Knarkar Prince? Med tanke på hans allmänt spirituella inställning till tillvaron och vegetariska mathållning, troligen inte. Men den här plattan fick mig som ung tonåring för en tid vara övertygad om motsatsen. Låtar som titellåten och Paisley Park var så pass psykedeliska att det måste betyda drogintag. Det gjorde plattan ännu intressantare.

Som så många av mina andra tidiga musikinfluenser var det min äldre bror som introducerade mig till Prince. 1984-85 bodde han som utbytesstudent i USA och skickade som julklapp en kassett med en artist som kallade sig Prince och hans senaste skapelse Purple Rain. Det var tämligen sköna tongångar i en 12-årings öron, så när Around The World… kom ut införskaffades även den. Jag minns inte om jag köpte den själv eller fick den i present, troligen det senare eftersom jag som 13-14 åring inte hade så mycket pengar att röra mig med.

Prince lät plattan vara ute på marknaden en månad innan han släppte någon singel från den, detta då han ville att publiken skulle höra skivan i sin helhet snarare än enstaka låtar. Dessutom släpptes den mer eller mindre utan någon som helst marknadsföring. Trots detta blev den en storsäljare.

Personligen tycker jag den håller när jag lyssnar på den idag. Öppningslåten tillika titellåten börjar med en flöjt som vibrerande ljuder i kanske 20 sekunder innan Prince inleder med “Open your heart / Open your mind / A train is leaving all day / A wonderful trip through our time / And laughter is all you pay”. Inte konstigt att jag misstänkte att mannen använde sig av sinnesutvidgande substanser. Låten därefter är den tidigare nämnda Paisley Park som tar oss ännu djupare in i den psykedeliska djungeln, denna låt var och är fortfarande min favorit. Titta gärna på den sköna videon längst ned i detta inlägg (originalvideo). Tune in, Turn on! En annan låt läsaren eventuellt känner till är hiten Rasberry Beret, en ganska svängig poplåt med skön refräng.

Allt är dock inte bra på denna platta. Jag har alltid varit kluven till Prince då jag ibland haft svårt för hans lite torra sound som går igen i många låtar med mycket trummor och bas, ofta ganska funkiga låtar. Dessutom återkommer alltid hans lite smäktande kärleksballader som jag också tycker är ganska tråkiga. Funken dyker upp i låtar som America och Tambourine medan The Ladder och Condition of the Heart tillhör balladerna. Ingen av dessa låtar faller mig i smaken.

Trots detta tycker jag detta är en av Prince bästa plattor och den får klart godkänt av mig. Nämnas bör också att Prince själv spelar nästan alla instrument på skivan (förutom en del trummor, blås och stråkar).

Så här skrev en recensent vid tiden det begav sig (NY Times, 1985):

“It is ambitious, complex and stylistically diverse but at the same time a unified whole - a ''concept album'' in the tradition of such 60's classics as the Beatles' ''Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band.''

“''Around the World in a Day'' may or may not endure as a rock classic; that remains to be seen. But there can be no doubt that Prince has invested a great deal of creative and emotional energy in it. Overall, whether one approaches it as a concept album or simply a collection of superb pop songs, it is an instrumental and stylistic tour de force, Prince's finest hour - for now.”

 

Favoritlåtar

Around the World in a Day

Paisely Park

Rasberry Beret

 

Tracklist

Side A

1. "Around the World in a Day" (David Coleman, John L. Nelson, Prince) – 3:28
2. "Paisley Park" – 4:42
3. "Condition of the Heart" – 6:48
4. "Raspberry Beret" – 3:33
5. "Tamborine" – 2:47

Side B

1. "America" (Prince and the Revolution) – 3:42
2. "Pop Life" – 3:43
3. "The Ladder" (John L. Nelson, Prince) – 5:29
4. "Temptation" – 8:18

 

Talking Heads - “More Songs About Buildings And Food” (1978)

Jag introducerades till Talking Heads via min bror och hans platta “Speaking in Tounges” . Jag tror det var i 14-års åldern jag började utforska TH på egen hand så gissningsvis köpte jag denna platta när jag var runt 15 år.

Jag har skiftat i inställning fram och tillbaka till denna platta under årens lopp. Inledningsvis kanske jag upplevde musiken som lite svår och inte helt lättillgänglig, för en 15-årig Markus var detta en utmaning. Än idag kan jag tycka att musiken ställer vissa krav på lyssnaren och sätter en lite på prov. I andra perioder har jag ansett att denna platta varit ett mästerverk och att ett ytterst fåtal andra plattor nått till samma nivå. Idag lutar jag mer åt den senare uppfattningen om än lite nedtonat.

Min uppfattning om TH är att de har ett nytt sound för varje platta, ändå hör man alltid att det är just TH. Kanske mycket pga David Byrnes lite säregna sångröst. Detta var deras andra skiva och den första (av tre) som var producerad av Brian Eno. Den inleder fartfyllt och relativt lättillgängligt med en av mina tidigare favoriter, Thank You For Sending Me An Angel. Därefter vandrar musiken in på lite snårigare vägar, enligt mig, där det gäller att hänga med men där den fokuserade blir belönad. Nu vet jag att jag överdriver lite, detta är inte en “svår” platta, det mesta ligger dock lite utanför NRJ eller Mix Megapols spellistor (tyvärr). Varje låt är säregen och än idag kan jag se nya sidor hos dom, vilket är kul. Det är inte många plattor som bjuder på överraskningar efter drygt 20 års lyssnande.

Plattans två avslutande låtar är dels en cover (den enda cover Talking Heads har på en platta, mig veterligen), Take Me To The River, och slutligen The Big Country. Båda dessa låtar släpptes som singlar och den förstnämnda hamnade på topplistorna (#26 på Billboard Pop Singles Chart). Den sistnämnda är en lugnare låt än övriga på plattan och tillhörde inledningsvis en av mina favoriter, nu har jag dock hittat andra på denna platta som jag tycker är intressantare. Sammanfattning: Jag har samtliga Talking Heads plattor och denna tycker jag är den mest svårtillgängliga men samtidigt en av dom bästa och mest intressanta. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den.

Angående namnet på plattan citerar jag:

“When we were making this album I remembered this stupid discussion we had about titles for the last album," Tina smirked. "At that time I said, 'What are we gonna call an album that's just about buildings and food?' And Chris said, 'You call it more songs about buildings and food.”

Slutligen kan nämnas att musiktidningen Rolling Stone år 2003 hade in lista över de 500 bästa skivorna någonsin gjorda. Då kom More Songs About Buildings And Food på 382:a plats vilket intygar att plattan faktiskt håller (om man nu anser att sådana här listor betyder något).

 

Tracklist

Side A

1. "Thank You for Sending Me an Angel" – 2:11
2. "With Our Love" – 3:30
3. "The Good Thing" – 3:03
4. "Warning Sign" – 3:55
5. "The Girls Want to Be With the Girls" – 2:37
6. "Found a Job" – 5:00

Side B

1. "Artists Only" (Byrne, Wayne Zieve) – 3:34
2. "I'm Not in Love" – 4:33
3. "Stay Hungry" (Byrne, Chris Frantz) – 2:39
4. "Take Me to the River" (Al Green, Teenie Hodges) – 5:00
5. "The Big Country" – 5:30

 

 

Sunday Funnies (1971)

Jag går nog för långt om jag kallar denna platta en raritet, men nog är det en skiva som jag är stolt att vara ägare till. Även om den går att hitta begagnad på nätet är den inte helt lätt att finna och jag har sett priser på över 100 dollar begäras för den (även om jag sett den säljas betydligt billigare också).

Den hittade till min skivsamling på en väg som man eventuellt kan uppfatta som tjuvaktig. Det var nämligen någon av mina föräldrar som införskaffade den i början på 70-talet. När jag i 10-årsåldern först hörde den, det var andra spåret It's just a dream som inledde den dagen, var det bland det vackraste jag någonsin hade hört. Senare började jag utforska resten av skivan och fann den mycket lyssningsbar. En dag i 20-årsåldern flyttade jag hemifrån och på något märkligt sätt hamnade skivan i flyttlådorna. Nu har den snart bott hos mig i 20 år så troligen kan jag kalla mig den rättmätiga ägaren. Eller?
Min mamma lämnar följande kommentar angående detta och skivans historia:

“Skivan Sunday Funnies köpte jag på Ica Kvantum i Uppsala för en mycket billig penning. Hade ingen aning om vad det var för musik men tyckte omslaget var snyggt. Jag har inte spelat den så mycket och saknar den inte alls. Så var så god, betrakta den som din! Kram, mamma.”

Skönt att höra! Nåväl, plattan är Sunday Funnies första skiva på bolaget Rare Earth (Sunday Funnies är alltså namnet på både gruppen och plattan). De släppte en andra platta 1972, Benediction, som blev deras sista. Bolaget Rare Earth existerade mellan 1969-1976, den musikintresserade kanske känner till gruppen Rare Earth som tillhörde bolaget och som också hade givit det dess namn. När jag ändå nämner bolagets namne bör jag också tillägga att även Sunday Funnies hade en namne i en tidigare grupp som fanns på 60-talet. Gruppen som gjorde den här aktuella plattan härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aitken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor).

Definitioner är ofta svårt, speciellt när det gäller musik. Läser man om Sunday Funnies nämns pop-rock eller psych-rock. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man vill kalla en viss musik, men problem dyker ändå upp när man skall beskriva musiken för någon annan. Då är det skönt att kunna använda en väl vedertagen etikett vilket i detta fall är svårt.
Plattan öppnar med en ganska rockig låt, Walk down the path of freedom, och fortsätter sedan med den tidigare nämnda It's just a dream, som är betydligt lugnare. Generellt tycker jag att plattan har ett tydligt sound av sent 60-tal och tidigt 70-tal och vissa låtar har inslag som nästan gränsar till gospel eller i alla fall religiös musik. Med detta menar jag ganska storslagna/bombastiska partier eller refränger, vilket jag personligen tycker mycket om, med en text som kan tolkas religiöst. Samtidigt finns där en krydda av 60-talets psykedelia vilket gör det hela än mer intressant. I låten Crack in a bell är det dock återigen en rockigare sida av bandet som visas upp. Namnet Sunday Funnies skulle ju kunna tolkas som att medlemmarna har en kristen tro, men detta låter jag vara osagt.

Jag rekommenderar varmt denna platta då den tillhör en av mina favoriter, kanske är det barndomens gyllene skimmer som till viss del skapar denna känsla. Men även om jag ställer mig objektiv till innehållet så är det väldigt bra så om ni lyckas lägga vantarna på denna skiva kan jag bara gratulera.

Favoritspår
It's Just A Dream
You & I
Let The Sun Shine In


Tracklist

Side A
1. Walk Down The Path Of Freedom
2. It's Just A Dream
3. You & I
4. Tell Me

Side B
5. The Axe
6. Crack In A Bell
7. Let The Sun Shine In
8. Child Of Mine

Kate Bush - "The kick inside" (1978)

Varför inte låta Kate Bush första platta bli temat för denna sidas första inlägg? Jag upptäckte Kate Bush året 1989 när hennes platta The Sensual World kommit ut, så snabbt som möjligt införskaffade jag hennes övriga plattor så denna köpte jag alltså när jag var runt 18 år gammal.

The Kick Inside gjorde Kate när hon endast var 19 år gammal, vilket är imponerande med tanke på låtarnas kvalitet. Kates första låt på hennes första platta inleds med 20 sekunder valsång, hon rider med andra ord in i musikbranschen på havens gigantiska däggdjur. Jag vet inte vad det säger om Kate eller hennes fortsatta karriär, men bra blev det i alla fall. Denna låt Moving är en fantastiskt fin start på hennes karriär och tillhör en av mina favoritlåtar med Kate. Första gången jag hörde den blev jag oerhört lycklig eftersom jag insåg att jag köpt en riktigt bra platta, på den tiden var ett skivinköp en stor sak, speciellt som privatekomomin som 18-åring inte tillät allt för många utsvävningar.

Den stora hiten från detta album, och en av Kates största hitar överhuvudtaget, är Wuthering Heights. Denna låt kan än idag höras på radio och är första sidans sista låt. Personligen gillar jag denna låt med en refräng åt det mer bombastiska hållet. Jag tror hon några år senare spelade in den på nytt med nytt röstspår. Låten gick in på Englandslistans förstaplats. Kate vara bara 13 år gammal när hon skrev denna låt och jag måste tyvärr erkänna att det kan få mig att fundera över om jag borde gilla den. Kan jag som 38-åring tycka om musik och text som en 13-åring har skrivit? Men det är bara att erkänna att jag uppenbarligen kan det.

B-sidan inleds med den rockigare James and the cold gun. Denna låt har aldrig varit en av mina favoriter men var den låt som EMI ville skulle vara plattans singel. Det var nog tur att Kate var så pass viljestark att hon fick sin vilja igenom med Wuthering Heights istället.

Min favoritlåt på B-sidan är Them Heavy People som tydligen bär en del inspiration från lärorna av Gurdjieff.

Plattan innehåller även en del andra bra spår, många av dom måste nog kallas ballader. Samtidigt finns en del spår som jag upplever som relativt trista, t.ex. Man with the child in his eyes eller L'amour looks something like you.

Många av oss känner till att David Gilmour gav Kate en hjälpande hand i början av hennes karriär och han medverkar också på denna skiva (gitarrsolot i Wuthering Heights). Producent på plattan är David Gilmours vän Andrew Powell.

Favoritspår

Moving

Wuthering Heights

Them Heavy People

Tracklist:

Side A

1."Moving" – 3:01
2."The Saxophone Song" – 3:51
3."Strange Phenomena" – 2:57
4."Kite" – 2:56
5."The Man with the Child in His Eyes" – 2:39
6."Wuthering Heights" – 4:28

Side B

1."James and the Cold Gun" – 3:34
2."Feel It" – 3:02
3."Oh to Be in Love" – 3:18
4."L'Amour Looks Something Like You" – 2:27
5."Them Heavy People" – 3:04
6."Room for the Life" – 4:03
7."The Kick Inside" – 3:30