Syd Barrett - “Barrett” (1970)

Mannen, myten, legenden. Mystikern, galningen, gåtan. Mannen som tog 60-tals devisen “Tune in, turn on, drop out” på allvar men (troligen) tog den för långt. Syd Barrettt, en av Pink Floyds grundare, dess frontfigur och kreativa motor de första åren. Sedan försvann han till en annan värld och vi fick klara oss utan hans skapelser medan han bodde med sin mor i Cambridge.

Som en beundrare av Pink Floyd dök snart Syds namn upp. De artiklar/texter jag läste gav intrycket av detta var en mytisk gestalt och inte minst ett geni. De flesta känner till hans historia – en stor kreativitet runt åren då Pink Floyd började sin karriär (1966-67) förbyttes snart till excentriskt och svårhanterligt beteende vilket slutligen ledde till att han fick sluta i bandet. Hans psykiska illamående sades ha roten i för stor berömmelse för snabbt och massiva intag av LSD. Han gjorde några soloplattor 1970 och drog sig sedan tillbaka för att mer eller mindre bryta kontakten med övriga världen. 2006 avled han pga sin diabetes. Det finns böcker skrivna om denna man så den intresserade har mycket att välja mellan.

Jag köpte min första CD-spelare 1991 vilket fick som konsekvens en lång paus av vinylinköp, alltså köptes denna platta troligen året/åren innan och jag var med andra ord i 18-års åldern. Nyfikenheten var stor på denne man och förväntningarna högt uppskruvade på plattan, en platta som denna måste ju vara fantastiskt psykedelisk, häftig och cool. Jag menar, det var ju Syd Barrett som låg bakom. Ja, han hade blivit en sådan myt även för mig att jag helt enkelt inte kunde tycka illa om plattan. Med andra ord var det inte med ett objektivt sinne jag tog mig an denna skiva och mitt medvetande var under många år påverkat och mytbildningen kring Syd. Jag tyckte om denna skiva, jag spelade den ganska ofta. Men långt bak i huvudet fanns en tvekan, även om jag knappt tillätt känslan i mitt medvetande.

För om jag idag skall vara ärlig, med 20 år mellan inköpet och detta inlägg, så är inte plattan speciellt bra. Många av låtarna känns relativt ofokuserade och det känns som om de med nöd och näppe har lyckats få Syd att sjunga och pricka in orden rätt. Precis som mytbildningen påverkade mig tidigare i livet att skriva upp detta verk, så påverkar säkerligen allt jag vet om Syd och hans liv idag min syn på skivan, men kanske åt andra hållet. Idag vet jag hur svårt det var att spela in plattan. Jag vet hur svår han var att arbeta med. Jag känner till alla de intervjuer och konserter då han betedde sig ytterst märkligt eller bara gick därifrån. Jag tycker galenskapen lyser igenom på skivan.

Måhända är det kännedomen om hans psykiska illamående som får mig att tycka att albumet generellt har en ganska mörk ton, i låten Dominoes blir detta allra tydligast. Det finns även exempel på det motsatta, den kluriga och skämtsamma Syd, i till exempel låten Effervescing Elephant. Det skall även sägas att det finns ett par riktigt bra låtar också, Love Song var länge en av mina favoritlåtar och kom alltid med på de blandband jag med jämna mellanrum spelade in till bekanta. Wined and Dined är en annan låt som är OK men som jag själv älskar att spela på gitarr och sjunga (till min frus förtret).

Om det var någon annan än Syd Barrett som hade försökt ge ut denna musik tror jag inte att något skivbolag tagit sig an det. Tack vara mitt intresse kring myten Syd, och att denna myt ger musiken något mer än bara det som kommer ut genom högtalarna, måste jag ändå ge den godkänt. Hade det varit Kris Kristofferson eller John Fogerty som spelat in dessa låtar hade jag eventuellt aldrig lyssnat på den, det skulle väl i så fall vara för det mycket märkliga om någon av dom sjungit sånger som dessa.

Tilläggas kan att Pink Floyd medlemmarna David Gilmour och Rick Wright producerade plattan och även medverkar på gitarr/bas resp. keyboard. Enligt uppgift jobbade de i stort sett själva med att skapa plattan och soundet eftersom Syd inte kunde alt. ville delta i arbetet (förutom hans sång- och gitarrpartier).

Favoritsånger

Love Song

Waving my arms in the air

Wined and dined

 

Tracklist

Side A

1. "Baby Lemonade" – 4:10
2. "Love Song" – 3:03
3. "Dominoes" – 4:08
4. "It Is Obvious" – 2:59
5. "Rats" – 3:00
6. "Maisie" – 2:51

Side B

1. "Gigolo Aunt" – 5:46
2. "Waving My Arms In The Air" – 2:09
3. "I Never Lied To You" – 1:50
4. "Wined And Dined" – 2:58
5. "Wolfpack" – 3:41
6. "Effervescing Elephant" – 1:52