måndag 8 november 2010

Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Sgt Pepper

Finns det någon platta som varit mer genomanalyserad, studerad, tolkad, beskriven och hyllad som Beatles åttonde album? Troligen inte. Finns det då något undertecknad kan tillägga som inte redan sagts? Troligen inte. Borde jag sluta dagens inlägg här? Troligen.

Men det gör jag inte.

Våren 1987 var jag 14 år gammal. Det var en tid då, i alla fall i Sverige, man antingen lyssnade på synth eller hårdrock. Depeche Mode eller Iron Maiden. Var man tonåring lyssnade man absolut INTE på Beatles, gjorde man det var man helt bängaloo (som man sade på den tiden). Gamla människor, som ens föräldrar, kanske lyssnade på Beatles. Kanske. Därför var det med nervösa steg och oroligt flackande blick jag stegade in på Expert, skivaffären som låg vid Stora Torget i Uppsala, för att köpa detta album. Tänk om någon såg mig.

Det hade väckts en nyfikenhet på detta album hos mig då jag hade förstått att det var “psykedeliskt”. Detta lockade mig då jag hade klart för mig att det handlade om drogreferenser och allmänt flummig musik. Det verkade ju spännande. Dessutom hade jag hört ett radioprogram om denna platta (ett helt radioprogram tillägnat en platta!) som analyserade och beskrev den som om den vore ett konstverk.

Väl inne på Expert gick jag inledningsvis planlöst omkring för att verka lite lagom intresserad av skivbackarna. Jag gick förbi “B” några gånger utan att stanna upp. Som sagt, att köpa en Beatlesplatta var inget en normal 14-åring gjorde och jag ville inget annat än att vara normal. När jag kände på mig att jag inte kunde fortsätta vandra planlöst omkring utan att börja misstänkas för att vara en snattare tog jag mod till mig och började bläddra bland Beatles album. Precis när jag plockat upp Sgt Pepper ur backen såg jag plötsligt en av skolans tuffare grabbar och hans polare stå vid en annan skivback och kolla plattor. Hårdrock, såklart. “Åh nej!”, tänkte jag halvt panikslagen och förbannade min otur. Jag såg hur ryktet spred sig på skolan att Markus hade köpt en Beatlesplatta. Jag skulle vara veckans driftkucku. Jag stegade snabbt mot kassan och skyndade mig att betala. Jag trodde inte jag var upptäckt.

När jag vandrade hemåt genom centrum hoppades jag intensivt att jag inte skulle möta någon jag kände, en stor skivkasse under armen gick inte att dölja och frågan vad man köpt var ju ganska naturlig och svår att undvika att svara på. Som tur var mötte jag ingen bekant.

Väl hemma lyssnade jag med andakt igenom mitt första Beatlesalbum och fick åka på den resa så många har gjort innan och efter mig. En ny värld hade öppnat sig för mig, en värld bebodd av Beatles men också av alla andra band på 60- och 70-talet som spelade den heliga “psykedeliska” musiken. Jag vet dock faktiskt än idag inte riktigt vad något är när det är psykedeliskt, om jag skall vara ärlig.

Jag tycker Sgt Pepper är en bra platta (dock inte Beatles bästa) men alla låtar är inte bra. Sånger som “She’s leaving home” eller “Fixing a hole” tycker jag är lite småtrista, detsamma gäller “When I’m sixty-four”. Å andra sidan finns det många låtar som också är väldigt bra. Som sades inledningsvis, denna platta är så väl beskriven av andra så jag skriver inte mer om musiken här. Allt jag skall säga att trots att jag hade hört en hel del musik vid 14 års ålder var Sgt Pepper på något sätt annorlunda än allt annat jag hört. Kanske var det kvalitet? Jag skulle dock vilja delge vissa fakta jag tagit del av på nätet, som i alla fall jag tycker är intressanta.

Låtarna “Strawberry Fields Forever” och “Penny Lane” var de första låtarna som spelades in för denna platta. Dock tyckte deras manager Brian Epstein att de behövde ge ut en singel så då fick dessa låtar bli denna singel. Sin vana trogen lät Beatles bli att införliva singellåtarna på den efterkommande LP:n. Plattan brukar dessutom anses vara en av de första konceptalbumen, med det fiktiva bandet Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vid ratten. Plattan inleds med en introduktion av själva bandet och fortsätter därefter med bandledaren Billy Shears (Ringo) som sjunger “With a little help from my friends”. En form av repris av inledningslåten avslutar B-sidan tillsammans med den efterföljande “A day in the life”. Alla låtar däremellan har dock inte så mycket med detta koncept att göra och speciellt John Lennon har bestämt hävdat att alla låtar han skrev till denna platta hade kunnat vara på vilken annan av deras plattor som helst. Så om det är en konceptplatta eller inte låter jag andra fundera över, men som sagt, den får i alla fall cred för att vara en av de första.

När vinylplattan är slut så är det en ljudloop som går runt runt istället för den vanliga tystnaden (med en regelbunden knäpp). Denna ljudloop har varit ämne för mången tolkning och många har förstås hört ett hemligt meddelande när man spelar den baklänges. Paul har berättat att ett gäng barn kom fram till honom sommaren 1967 och klagade på detta hemliga meddelande. Paul förnekade att ett sådant fanns och tog med sig barnen hem och spelade denna ljudloop baklänges för dom. Han hörde då till sin förskräckelse att det lät väldigt mycket som “We’ll fuck you like Superman.”

På plattans omslag (ett för övrigt lika studerat och uttolkat ämne som själva musiken) finns gula hyacinter planterade i formen av en gitarr. Med lite fantasi kan man utläsa “Paul?” i dessa blommor. Jo då, jag har gjort det hemma och det stämmer. Detta satte förstås fart på ryktet om att Paul var död, ett för övrigt klassiskt urbant rykte som kommit och gått. Ovan nämnda “hemliga budskap” i ljudloopen har också tolkats till “Will Paul come back as Superman?” vilket förstås också var ett bevis för hans död.

Sammanfattning: En skön platta, kanske lite sönderanalyserad, och en källa till en del inledande neuroser hon den 14-årige Markus. Men också mycket glädje och ett steg in i en ny musikalisk värld. För övrigt var det ingen som upptäckte mig och skivan jag köpt och när jag några år senare började i gymnasiet kunde jag plötsligt prata om att jag ägde denna och andra Beatlesplattor. Och det fanns andra som gjorde det också! Åh, så härligt det var att lära känna andra konnässörer. För det var ju förstås det man var när man ägde Beatlesplattor, inte bängaloo.

 

Favoritspår

Lucy in the sky with diamonds

Being for the benefit och Mr Kite!

A day in the life

 

Tracklist

Side A

1. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" 
2. "With a Little Help from My Friends" 
3."Lucy in the Sky with Diamonds" 
4. "Getting Better" 
5. "Fixing a Hole"
6. "She's Leaving Home" 
7. "Being for the Benefit of Mr. Kite!" 

Side B

1. "Within You Without You"
2. "When I'm Sixty-Four" 
3. "Lovely Rita" 
4. "Good Morning Good Morning" 
5. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)" 
6. "A Day in the Life" 

 

6 kommentarer:

  1. She's Leaving Home tråkig? Nä, där har du allt fel, men annars kan jag hålla med dig om det mesta. A day in the life är solklart bästa låten (en av deras topp tre-låtar skulle jag vilja påstå) och Mr Kite har alltid varit en favorit. Mycket bra album, men som sagt inte deras allra bästa. Som tur var så var jag för ung (eller bara för långt från verkligheten) för att behöva välja mellan hårdrock och synt i slutet på 80-talet så jag kunde lyssna på morsans Beatles-skivor utan att riskera alltför mycket. =)

    SvaraRadera
  2. Jag valde heller aldrig sida i musikkriget utan befann mig lite utanför det hela. Men Beatles var så far out att de inte ens fanns med på kartan.

    She's leaving home? Låter alldeles för smörig, tycker jag. Men smaken är som baken.

    SvaraRadera
  3. Strawberry Fields Forever ar min favorit, innehaller lite av varje for varje modswing!

    SvaraRadera
  4. Åååååå-Sgt Pepper innebär sommar-67, Smögen, ett gäng seglarkillar (varav en särskilt intressant) med Sgt Pepper med på båten...hade knappt hunnit ombord innan jag introducerades... för albumet!
    Jag gillar också verkligen "A day in life" men även "She´s leaving home" (inte tråkig i mitt tycke) och "Being for the benefit...", fast den hade jag glömt bort att jag gillar, tills jag lyssnade på den igen via din länk!
    F.ö. resulterade detta segelbåtsbesök senare i ett flertal resor till Gbg och "den intressanta killen"! Hej och hå!
    Se där - lite historia och personlig kuriosa!

    SvaraRadera
  5. Sgt Pepper på en segelbåt. Låter som en fin kombination.

    SvaraRadera
  6. ABBA var ju precis lika ute då. När de lade ner 1983 var de en världens största musikgrupper, sedan gick intresset snabbt utåt och när ett livealbum kom 1986 var det "stenute". Något som föräldrarnas generationer lyssnade på.

    Under 1990-talet fick både ABBA och Beatles en revival.

    SvaraRadera