Camel – “Moonmadness” (1976)

Under en ganska lång period i mitt liv funderade jag ofta på om jag borde skaffa vissa plattor jag hade på vinyl på CD också, detta då jag tyckte det var så bekvämt att lyssna på CD. Alldeles för ofta tog jag av bekvämlighet en CD ur hyllan istället för en 33-varvare, på så sätt blev många av mina vinylplattor ospelade under en lång tid. Nu för tiden är det tvärtom. Moonmadness är en platta som har gått vägen från CD till vinyl. Dels tycker jag att detta är Camels bästa platta (ja, bättre än Snow Goose) och därför är värd att ha på båda formaten, dels så har jag tack vare min vistelse i Quebec (där jag för tillfället bor) hittat massa plattor med de nordamerikanska omslagen. Sådant är ju mumma för en europé.

Ovan ser ni alltså det nordamerikanska omslaget till Moonmadness som är helt annorlunda än det europeiska. Vissa av er kanske undrar om det verkligen är vettigt att köpa en skiva man redan har bara för att det är ett annorlunda omslag, musiken är ju densamma. Självklart är det värt det, svarar jag, speciellt om man hittar skivan för fem dollar (drygt 30 kronor i dagsläget). Ni skall veta att seriösa samlare ofta köper alla olika omslag som finns av en platta, ett exemplar från varje land där skivan pressats, olika pressningar etc. Så mina köp av exemplar med ett nordamerikanskt omslag är intet i sammanhanget.

Moonmadness är Camels fjärde skiva och var plattan som släpptes efter deras genombrott The Snow goose (det är märkligt att man aldrig kan skriva eller prata om Camel utan att nämna den plattan). Detta är också den sista plattan med orginaluppsättningen av bandet – Andrew Latimer (gitarr, flöjt, sång), Peter Bardens (keyboards, sång), Doug Ferguson (bas, sång) samt Andy Ward (trummor, percussion, sång).

Plattan har ett löst koncept bestående av att låtarna personifierar de fyra bandmedlemmarna. Air Born handlar om Latimer, Lunar Sea handlar om Ward, Chord Change om Bardens samt Another Night om Ferguson. Samtliga låtar är skrivna av Latimer och Bardens förutom Another Night där alla bandmedlemmar har fått credit för komponerandet.

Som ovan nämnts håller jag denna platta som min favorit med Camel och också en av mina favoritplattor alla kategorier. Camel tillhör den progressiva skolan men håller sig alltid på rätt sida om gränsen till det för svåra och komplexa. Band som t.ex. King Crimson blir ibland en alltför stor utmaning för mig då musiken blir för märklig och neurotisk. Camel är en lagom utmaning och på Moonmadness är balansen perfekt. De bjuder lyssnaren på utmaningar i form av långa instrumentala partier, taktbyten och udda taktarter men hela tiden är det njutningsbart. Till skillnad mot Snow Goose har Moonmadness sång i de flesta låtar. Tack vare att något alltid händer i låtarna hålls lyssnarens intresse vid liv hela tiden, inget parti eller låt är för lång, man hinner aldrig tröttna. Vi bjuds på allt från drömmande harmonier till sjutakt, ofta i en och samma låt.

Många finner likheter i Moonmadness med Pink Floyds skapelser, personligen tycker jag dock inte de riktigt tillhör samma kategori. 70-talets Pink Floyd handlade mer om episka plattor med ett många gånger maffigare ljudlandskap. Jämfört med PF så tillhör Camel utan tvekan den mer klassiska progressiva musiken och jag misstänker att medlemmarna i Camel är skickligare som musiker (kanske Gilmour borträknad) men kanske inte som låtskrivare. Detta innebär att musiken är lite svårare (men inte för svår), lite mer komplex (men inte för komplex) och troligen lite mer tekniskt krävande för utövaren. Soundet är också “mindre” än PF:s ofta större ljudlandskap.

Nåväl, jag rekommenderar varmt denna platta till alla och envar. Denna LP tror jag att även de som vanligtvis inte gillar progressiv musik kan uppskatta. Sedan den köptes har den gått varmt på stereon och det kommer den fortsätta att göra. Det är en av få plattor där alla spår (nästan) är fantastiskt bra. De två exemplen på låtar nedan från Youtube är två låtar min då 1½-årige son tyckte mycket bra om. Som en ansvarstagande far ansåg jag att den musikaliska uppfostran måste påbörjas tidigt. Under en långt tid var dessa två låtar hans favoriter tillsammans med en Lee Hazlewood låt. Jag trodde jag hade lyckats, men tyvärr är han som 7-åring inne på irrvägar. Kanske kan han hitta hem igen.

Slutligen kan nämnas att efter Moonmadness spelats in blev Mel Collins (saxofon, flöjt) ny medlem i bandet och Ferguson ersattes av Richard Sinclair (tidigare Caravan).

Favoritlåtar

Air Born

Lunar Sea

 

Tracklist

Side A

1. Aristillus 1:56

2. Song Within a Song 7:16

3. Chord Change 6:45

4. Spirit of the Water 2:07

Side B

1. Another Night 6:58

2. Air Born 5:02

3. Lunar Sea 9:11